Kategoriarkiv: Fältarbete

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Exkursion, Fältarbete, Laddade platser

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

Gravgårdsdidaktik

Fältarbete, Kulturanalys, Laddade platser, Undervisning

En disig eftermiddag i oktober var det dags att bege sig till Åbo begravningsplats för studenterna på kurserna Kulturanalys i teori och praktik och Etnografiska fältmetoder. Begravningsplatsen skulle under en timme bli ett ”kulturanalytiskt laboratorium”, där utforskandet gällde begravningsplatsens kulturella grammatik. Studenterna delades vid gravgårdens ingång in i mindre grupper och fick välja fokus för sina observationer bland teman som tid och symboler; sociala relationer, identitet och makt; rumslighet och stämningar samt materialitet och minnen. De fick instruktioner om att ta bilder med telefonerna av sina observationer. Under övningens andra fas, tillbaka på Arken, skulle hela gruppen tillsammans diskutera med bilderna som utgångspunkt. Vi deltog i laboratoriet i egenskap av studerande på en kurs i didaktik, med uppgift att skugga en undervisningssituation.

Åbo begravningsplats är stor, och grupperna skingrades snabbt och hittade sina egna rutter. Vi gick tillsammans med kursens lärare och saknade inte samtalsämnen – en begravningsplats är mycket tät på kulturella budskap av skilda slag, inhuggna i sten, planterade på marken, skrivna på skyltar nedstuckna vid gravarna. Alla har sina egna erfarenheter av begravningsplatser, vilket aktiverar associationer och berättande. Om du vill läsa mer om lärargruppens observationer på gravgården kan du läsa detta inlägg.

Tillbaka på Arken fortsatte diskussionen utgående från fotografier, vilket visade sig fungera mycket bra i det här sammanhanget. En del av vår didaktiska uppgift var att fundera över var och när undervisning och lärande sker. I en traditionell klassrumssituation tänker man sig ofta att detta ska ske ungefär samtidigt, att läraren sitter på kunskap som hen sedan förmedlar till studenterna som då (med lite god tur, skicklighet och vilja) lär sig den kunskapen. I detta fall handlade det inte om att kunskap förmedlas på det sättet. Istället lärde sig studenterna någonting då de själva gjorde uppgiften, som förstås ändå var designad med ett pedagogiskt syfte. Studenterna lärde sig högst antagligen också av varandra då de fick höra vad andra hade sett och tänkt. Även om undervisning också kan sägas ha skett under diskussionstillfället, var det främst med hjälp av väl genomtänkta frågor som stimulerar till eget tankearbete och inte i form av färdigt givna svar.

Bilder som denna diskuterades under eftermiddagen. Vad lägger du märke till i denna bild?

När övningen var slut hade den pågått i nästan fyra timmar. Vi intervjuade ett par av studenterna, som båda menade att tiden gått fort och att övningar av denna typ är en välkommen omväxling till mer traditionell undervisning i klassrum med föreläsningar.

Under corona-tiden utvecklades distansundervisningen av nödvändighet, men den typ av undervisning som främjades var säkerligen mest den föreläsande, powerpoint-presenterade typen. Det kulturanalytiska laboratoriet ger intressanta perspektiv på hur studiepraktiker, lärande och undervisningssituationer också kan utformas: hur platser, omgivning och saker tar del i lärande, hur kunskapsdelande och -skapande aktiveras och  fungerar genom gemensamt utforskande och observerande av något. Kanske behövs mer gravgårdsdidaktik!

Ann-Helen Sund, doktorand i etnologi

Lina Metsämäki, doktorand i nordisk folkloristik

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Fältarbete, Kulturanalys, Laddade platser, Materialitet, Undervisning

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Fältarbete, Undervisning

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022

Den stövelbenägne folkloristen

Fältarbete, Folktro, Laddade platser

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat

Hangö och dess lager av liv

Fältarbete

Tre dagar av fältarbete med intervjuer, observationer av stadsrummet, gator, byggnader och rörelse, kopplat samman med diskussioner och egna analyser av allt och lite till, gör en lätt utmattad. För mig, som tredje årets studerande i kulturanalys, var detta det första fältarbetet, första ordentliga intervjuerna, första steget ut i en värld där forskningen känns ”riktig” och där det teoretiska plötsligt omvandlas till en påtaglig verklighet av kött och blod.

Det jag bär med mig just nu, precis efter att ha kommit hem, är känslan av ett privilegium, av att ha fått äran att ta del av människors berättelser om sig själva och om sin hemstad, om sina liv. Något annat jag är akut medveten om är ansvaret. Vilken berättelse är det jag berättar, med mina ord, med mina bilder, med mina val av informanter? Vems är berättelsen, blicken, rösten? Ser jag förfallet, fäster jag mig vid tomheten och avsaknaden av människor och liv, eller märker jag hur livliga gymmen och biblioteket är, hur de lokala vattenhålen vibrerar av en seg livskraft och hur byggnader repareras nu när sommaryran lagt sig? Lyssnar jag på en informant som säger att allt är dött, lyssnar jag samtidigt på en annan som säger att det är en illusion eftersom livet bara blir annorlunda och flyttar in på andra arenor?

En liten stad som Hangö visade mångfalden och det flerdimensionella, både ifråga om historien, byggnaderna, strukturerna och åsikterna. Hur invecklat allting egentligen är och hur mycket det finns att se och förstå och att gräva djupare i, hur olika perspektiven kan vara. Hur hangöborna som individer kan vara så olika i tanke och tro, men samtidigt hur de förenas i stoltheten över sin hemstad. De kan tycka helt olika om nybyggen, fokusera på helt olika aspekter av stadens historia, bo och leva på vitt skilda håll inom stadsgränserna och å ena sidan tycka att allt är dåligt å det andra mena att allt är tillräckligt bra, samtidigt som stoltheten i att vara just hangöbo ligger som ett paraply över det hela.

Min sista intervju blev en överraskning när en kund i en bar meddelade att han ville berätta. Jag hade en stund på mig innan tåget gick och tänkte att ”varför inte, lets ride”. Där satt han, en äldre finskspråkig man, lätt berusad, med ett öppet ansikte och berättade att han är en ”persjalkainen hankolainen” som hela sitt liv varit en ”duunari”. Hans svar var direkta, korta, tydliga och varje gång när jag inte direkt kontrade med en till fråga så sade han enträget ”seuraava kysymys!” med ett ivrigt uttryck i ansiktet. Där fanns en hunger för att få berätta, att få dela med sig. Han avslutade intervjun med att säga ungefär så här: ”Hangö är kärlek, patriotism, det är att leva vid havet, av havet, med havet och att därifrån finna och få frid.” De blåa ögonen var allvarliga medan han uttalade det sista, sedan blinkade han till och log lätt.

Där satt jag, stum. Förundrad. Jag hade intervjuat andra människor innan honom, alla med olika bakgrund, yrken och åldrar, men denne man gläntade på en dörr till en värld jag vill veta mer om, sjöng ett litet solo för en kör av röster som kanske ganska ofta inte hörs, som det vetenskapliga kanske inte riktigt når, någon som kände sig osynlig och kanske ganska ofta är just det. Medan jag packade ihop mig så tackade han för att han fick vara med i projektet och sade att även om han själv inte kommit bort från Hangö så kommer hans ord ut i världen.

Privilegiet, ansvaret, det betungande och befriande i betydelsen. Och en förundran över livet och dess berättelser. Jag vill få höra mera.

Hannah Salo, studerande Kulturanalys

Platser och ting i vila

Fältarbete, Laddade platser

Årets fältarbete, som görs i samarbete med SLS, genomförs i Hangö. Temat är Platser i omvandling och Hangö är därvidlag en bra undersökningsyta. Här finns tydliga spår av en klassisk nordeuropeisk badkultur med vackra sekelskiftesvillor, pensionat och hotell.

Men det finns också spår av en delvis utslocknad industri vars kulturarv till viss del skymtar i hamnområdet. I likhet med många andra kustnära städer genomgår Hangö en omvandling där havsnära boende är attraktivt och med detta också ett utbud av caféer och restauranger som helst ska placeras så nära kajkanten som möjligt. Människan romantiska längtan efter att balansera på gränsen mellan natur och kultur förefaller stark. Men platsomvandling handlar inte bara om förändring som sker under loppet av flera decennier, utan säsongsväxlingar är minst lika påtagliga. I oktober ter sig delar av Hangö spöklikt ödsliga.

Detta kan uppfattas som att platsen har övergivits efter att under sommaren formligen ha invaderats av turister och säsongsboende. Men kanske handlar det snarare om en välbehövlig vila efter en intensiv sommarsäsong. Alldeles runt hörnet av en krog, i det under sommartiden så upplevelsecentrerade hamnområdet, skymtar några artefakter; materialiserade minnen över den sommar som flytt.

Artefakterna lutar sig vilsamt mot varandra samtidigt som de bär på ett löfte om (cyklisk) omvandling: När de åter står i givakt på uteserveringen så kommer även champagnetörstande gäster att återvända till Hangö. Men tills dess; rast, vila.

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Fältarbete i Borgå

Fältarbete

Jag deltog i ett fältarbete i Borgå 18.9-21.9.2017. Detta fältarbete var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet och ämnena Nordisk folkloristik och Nordisk etnologi vid Åbo Akademi.
Vi var åtta studeranden som deltog och vår uppgift var att intervjua Borgåbor angående mobilitet. Under ett par förberedande föreläsningar fick vi bekanta oss med begreppet mobilitet och fastställa frågor, i par, som sedan skulle godkännas av SLS. Parvis bar vi ansvaret för att intervjua kring temat vi valt, men intervjuerna skulle göras enskilt. Vi byggde upp våra frågelistor kring fyra olika teman; pendling, migration, stadsplanering och valet att stanna kvar (i Borgå).
Den 18.9 åkte vi till Helsingfors för att bekanta oss med SLS. Hos SLS fick vi bekanta oss med inspelningsapparaterna och fick en snabb genomgång om schemat vi skulle följa på fältarbetet. Vi åkte tillsammans buss från Helsingfors till Borgå. Mitt tema var pendling, och under bussresan kunde jag reflektera personligen vad jag själv sysslade med under mina resor.
Pendling är då man som en pendel reser fram och tillbaka mellan sitt hem och arbete på olika orter. Jag jämförde mina egna erfarenheter av resande med pendling och tänkte mig att jag skulle syssla med samma saker om jag pendlade, dvs. jag skulle sova och kolla min e-mail.
I Borgå gjorde jag fyra intervjuer. Varje intervju var olik den andra trots att mina frågor var samma till dem alla. De kortare intervjuerna blev 15–17 minuter långa medan de längre var 27–45 minuter långa. Detta beror på att alla informanter var olika pratsamma och hade olika mycket att säga. Dessutom var en del informanter mer insatta i det tema jag frågade kring. Jag var sjukt nervös för alla mina intervjuer och som nybörjare kändes intervjuerna skrämmande eftersom jag varenda gång tvivlade på mig själv och min ”proffsighet” i att intervjua. Mina intervjuer blev nog bra trots min nervositet, trots att de var korta innehöll de en hel del utvecklade reflektioner av informanternas erfarenheter av pendling.
Vår vistelse var bekväm på vandrarhemmet. Vi åt gemensam frukost varje morgon och hade två gemensamma middagar. Under dessa gemensamma måltider tog vi del av varandras erfarenheter om intervjuer och diskuterade de kommande händelserna. Fältarbetet byggde på mitt självförtroende och jag kan nu konstatera att trots att jag ännu kommer att behöva mer träning i att intervjua behöver jag inte vara rädd för att göra det. Spänning i intervjusituationen gör att man är mer alert och dessutom mer medveten om sina egna svagheter.

Henna Mäkelä, studerande, Nordisk etnologi