Ända sedan jag flyttade till Åbo har jag försökt hitta på sätt att hantera min hemlängtan. Jag har tagit med saker som påminner mig om hemma, omringat mig med många andra österbottningar i Åbo och försökt hitta nya sammanhang, och i värsta fall har jag ganska lätt kunnat åka hem en stund. Nu har jag bott hemifrån så pass länge att hemma inte riktigt känns som hemma på samma sätt, men samtidigt känns inte Åbo heller som ett verkligt hem.
Jag har lyckan att bo i en tid så det är varken svårt eller särskilt dyrt att ta sig långa sträckor på kort tid, så man kan relativt smärtfritt ta sig dit vart man längtar. Men hur gjorde man förr i tiden om man behövde flytta från hemtrakterna och började känna hemlängtan, och inte kunde ta sig hem på samma vis? Finns det något sätt att bota hemlängtan?
Eero Järnefelt avbildar Pekka Halonen som spelar kantele i Paris. Kanske musiken påminner honom om hemmet? Foto: Harri Heinonen. Målning: Eero Järnefelt. ”Pekka Halonen Soittaa kannelta”; ”Koti-ikävä”.
Nostalgi – sjuklig längtan
Det vi idag kallar nostalgi, känslan att längta tillbaka till en gången tid, var från början en sjukdomsdiagnos. Det var den schweiziska läkarstudenten Johannes Hofer som först ”skapade” namnet nostalgi, eller nostalgia. Han definierade det som en ”den smärta som den sjuke känner därför att han inte befinner sig i sitt hemland, eller fruktar att aldrig mer få återse det.” Nostalgi observerades först av Hofer i rapporter om schweiziska soldater som tjänstgjorde långt borta hemifrån. Man kan tycka att dessa känslor var en logisk reaktion, eftersom sannolikheten att de inte skulle se sitt hemland igen var ganska stor, men denna hemlängtan var så stor och intensiv att den kunde orsaka fysiska symptom, som blekhet, förlust av aptit, nedstämdhet, ångest, feber, och värk i hjärtat. Om hemlängtan blev allt för stor kunde den t.o.m. leda till döden!
Soldater var bland de första som fick diagnosen “nostalgi”. Målning: Helene Schjerfbeck. ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön”
”Drygt” – Hemlängtan hos människor och djur
Jag grävde i Finlands svenska folkdiktning efter folkmedicinska bot för hemlängtan från mina hemtrakter, Oravais. Namn som förekommer är ”drygt”, ”längton” eller ”trånsjuka”, och det kunde drabba såväl människor som djur. Bland människorna var det främst nygifta kvinnor, och tjänare som drabbades av längton. En person som lider av längton tappar matlusten, blir slö och ”tung till sinnes”, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att längton förebyggdes och botades. Särskilt viktigt var det att djur inte fick längton. Om en ko hade längton kunde hon gå i sin, och då fick man ingen mjölk, eller om en häst ville hem till sin gamla gård kunde han bli trög och vägra jobba. Om en piga hade ”drygt” hem kunde hon utföra sina arbetsuppgifter dåligt, eller vägra göra dem över huvud taget. Det bästa sättet att tackla längton var att förebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.
Man skulle helst flytta på en tisdag eller en fredag; införskaffade djur behövde ”vändas om” genast, eller inom tre dagar av att den anlänt vid gården. Man tog in kon, enbart frambenen och med vänsterframfot först, över tröskeln till det nya fähuset. Sedan skulle värdinnan (husmodern), som var inne i fähuset, kasta aska framför kon tre gånger, och varje gång viska i kons vänstra öra: ”Mor e död, Å gålin e oppbränd, Å aldri ska tu längt ti na meir, Å vill tu int tro, Så ska tu få si”.
Man kunde också vända om människor. Den nya husbonden skulle vända om drängar, husmodern vände om pigor; Man kunde ta aska från sitt gamla hem, lägga det i skon, och hälla ut det vid det nya hemmet och säga: ”Ej mera än som du längtar, skall jag längta!”;
Det fanns ett par knep som jag satt och gapade åt. Den värsta var nog att den som hade hemlängtan skulle matas med en smörgås som hade personens egna löss i, och personen fick inte veta om detta. Blää!!
Det fanns väldigt många fler metoder både för att förebygga hemlängtan, och för att bota den ifall de förebyggande åtgärderna inte fungerade. Det finns alldeles för många för att räkna upp här. En del verkar mer logiska än andra. Att ta med sig något hemifrån till den nya boningsorten verkar väldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt bröd, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa känns inte som något som skulle lugna mig i en sån situation.
Hästar var viktiga arbetsdjur, så man hade inte råd att ha en hemlängtande häst. Foto: Vesa Aaltonen. Målning: Elin Danielson-Gambogi. ”Väntande Häst”.
Glöm bort din saknad
Att det rapporterats om och skrivits så långt och ingående om hemlängtan i långa tider är ganska betryggande. Det verkar som att längtan, efter en fysisk plats eller en förgången tid, är en fundamentalt mänsklig känsla, som vem som helst, när som helt, var som helst, kan känna, och har känt. Det gör att man känner sig lite mindre ensam, och att det kanske går om, eller går att leva med.
Jag vet inte om jag lyckats bota min hemlängtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det här laget. Kanske det är bra så, för jag har ingen lust att äta en smörgås med löss i.
Elin Englund
skrivet för kursen Ritual och materialitet
Vidareläsning
Johannisson, Karin. Nostalgia: En Känslas Historia. [Stockholm): Bonnier, 2001.
Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin, Helsingfors 1927.
