Kategoriarkiv: Folktro

Nytt liv i gammal tradition

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Vem har inte hört ramsan ”something old, something new, something borrowed and something blue” men vad de flesta inte vet är att ramsan har en sista vers: ..and a sixpence in your shoe”. Alla dessa saker ska bruden ha på sig men har ni tänkt på vad dessa saker egentligen skall symbolisera?

Bild av Virgil Cayasa från Unsplash

Något gammalt skall bruden ha för att skydda sig själv och sin blivande man från gamla onda andar. Det gamla fungerar också som en påminnelse om varifrån hon kommer, till vilken familj hon blev född. Något nytt skall vara något som bruden fått av sin blivande man, en pre-bröllopsgåva. Denna skall symbolisera den familj som bruden upptas i. Dessa föremål kommer således tillsammans att symbolisera föreningen mellan de två familjerna. Något lånat ska vara ett föremål som bruden lånar från en annan lyckligt gift kvinna, man hoppas att lite av deras lycka skall överföras på det nya paret. Något blått ska bruden ha av flera anledningar. Den blåa färgen symboliserar bland annat, lugn, trovärdighet och lojalitet, men också visdom och stabilitet. Den blåa färgen skall alltså symbolisera allt det som bruden vill ha ut av det kommande äktenskapet. Detta blåa föremål är ofta ett strumpeband för att visa på intimiteten mellan paret, för att visa att hon förblir lojal mot honom men också för att visa att denna lojalitet och trovärdighet alltid kommer att vara henne viktigt och nära. Vad pengar betyder behöver knappast förklaras. Bruden skulle sätta något liknande en femcentare i sin sko för att på så sätt mana fram rikedomar åt brudparet.

Denna tradition sprider sig nu över världen. Den började i Nordamerika och medan den där håller på att avta och tappa i popularitet ökar den istället runt om i världen. Bland annat i Danmark har brudarna anammat denna tradition, bortsett från den sista delen av ramsan, den tycks ha fallit bort när andra länder tog in den i sin kultur.

Intressant att notera angående dessa föremål är att de har betydelse endast för bruden, och i förlängningen brudgummen, men de betyder ingenting för de andra som bevittnar ceremonin. I många fall är de helt omedvetna om dessa fem föremål, att bruden ens har dem och vilka dessa föremål är. Dessa materiella ting är således affektiva, alltså emotionellt betydande, för bruden och de hjälper henne att känna den speciella lycka som en brud förtjänar att känna på sin bröllopsdag. Det är dock många brudar som bär dessa föremål utan att veta att de ska skydda paret och bringa lycka till deras gemensamma framtid.

Sandra Fagerholm

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://www.obsid.se/livsstil/fargers-betydelse/
https://www.theknot.com/content/wedding-traditions-the-meaning-of-something-old
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs
Fråga föremålen, Anna Maria Forsberg och Karin Sennefelt, Studentlitteratur, Lund, 2014.
The power of feeling, Jennifer Harding och E. Deidre Pribram, European journal of cultural studies, London, 2002.
Att forska om ting, Katarina Ek-Nilsson, Nätverket: etnologisk tidsskrift, 20, s. 2–7, 2016.

Vigselring på villovägar

Folktro, Materialitet, Ritualer

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Den stövelbenägne folkloristen

Fältarbete, Folktro, Laddade platser

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat

Gamla mynt i byggnader

Folktro, Forskning, Materialitet

Nu och då får man höra att någon har hittat ett eller flera mynt gömda i en gammal byggnad. Mynten kommer ofta fram under renovering eller när byggnaden rivs. De kan ligga under tröskeln, under golvbrädorna, i vägg, tak eller i spisgrunder. Hur har de hamnat dit?

Ibland kan det förstås vara att myntet har trillat ur en ficka och landat under golvet genom en spricka. Men i andra fall är det uppenbart att myntet eller mynten inte har hamnat på sin plats i misstag. Då kan man kanske lätt tänka att de har gömts för man har varit rädd för tjuvar. I det fallet ska man tänka på två frågor: har ägaren kunnat nå mynten utan ett större rivningsarbete och har myntskatten varit värdefull?

Denna svenska skilling från 1826 hittades under tröskeln av ett härbre i Kuru på 1960-talet. Foto av V. Pajulahti.

Ofta är de mynt som hittas inte speciellt värdefulla. Ibland är de till och med betydligt äldre än huset, alltså har de inte varit gångbara när de gömdes. För att få svar på frågan varför dessa mynt har gömts i huset får man vända sig till arkiverade berättelser om gamla seder, alltså folklore.

Till exempel i Korsholm har man berättat: När en gård bygges, lägger man för att ”motverka” onda önskningar och elakheter mot gården ett silvermynt (helst icke gångbart) i varje knut och under varje tröskel samt säger: ”Vad som är mitt vill jag ha, men vad som hör en annan till bryr jag mig ej om” (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 104). Och i Tenala: Under tomtstocken till ett hus, skulle det läggas pengar, så skulle det huset aldrig bli utan (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 190).

Det finns en hel del motsvarande berättelser som visar att mynt har gömts i byggnader för att få god lycka eller för att skydda dem mot onda krafter. Det kunde handla om ett eller flera mynt och ofta skulle de vara gamla. Men några berättelser nämner att myntet skulle vara från det året då huset byggdes. Det sistnämnda verkar vara en nyare sed, där man vill dokumentera byggnadsåret. Mynt har gömts i byggnader så länge som mynt har funnits, alltså är seden mycket gammal. Dessutom brukas traditionen ännu i dag. Men betydelsen har ändrat under århundradens lopp: nuförtiden muras byggnadsårets mynt tillsammans med andra ting i en symbolisk grundsten utan att (medvetet?) tänka på lycka eller skydd mot onda önskningar.

Läs mer:
Grundstenen för Aurum i Åbo murades under festliga former: https://www.abo.fi/nyheter/grundstenen-for-aurum-i-abo-murades-under-festliga-former/
Hukantaival, S. ”For a witch cannot cross such a threshold!” – Building concealment traditions in Finland c. 1200–1950: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik

Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

Folktro, Livets fester, Materialitet

I början av året fick jag en förfrågan från en redaktör på Vasabladet om hur bröllopstraditioner har förändrats; om det finns element som varit oföränderliga och vad som styr utformningen av traditionerna. I mitt svar till redaktören tog jag fram dels stabila, dels föränderliga drag och att bröllopstraditionerna styrs av en blandning av lokala traditioner, mode och internationella trender. I sammanhanget kom jag över en bröllopsbild i Åbo Akademis arkiv, Cultura.

Brudpar år 1927. Kulturvetenskapliga arkivet Cultura

Fotografiet är från Vörå och taget på 1920-talet. Bilden ingår i Yngvar Heikels artikel ”Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor” i Budkavlen från 1927. Fotografiet belyser relativt väl detta med stabilitet och förändring gällande bröllopstraditioner. Bruden har en så kallad brudkrona på huvudet – ett bruk som Heikel noterar att är gammalt men som användes ”ännu i våra dagar” det vill säga på 1920-talet. Kronan var hög och bestod av en inre och yttre krona, dekorerad med stanniolpapper. Däremot var brudklänningen av senaste snitt, det vill säga med låg midja som var trendigt på 1920-talet. Klänningen kunde vara vit, svart eller kulört och hade i detta fall en bröstkrans och vita ytterärmar. Den vita brudklänningen hade ännu inte då helt slagit igenom. Heikel konstaterar i sin text att brudar numera tenderar att ha egen brudklänning då det äldre bruket bestod i att brudklänningen ägdes av traktens brudkläderska. Fotografiet visar tydligt på hur tradition och det moderna samspelar. Så gjorde det på 1920-talet och så är fallet också idag.

Lena Marander-Eklund

Sonja Finnholm. Gamla riter färgar våra bröllop. Vbl 29.1.2019 BröllopVbl2019.pdf
Budkavlen 1927, nummer 2 och kan läsas digital här https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/917714?page=1
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna, IF bnr 1985/138.

Vad blir det för väder imorgon?

Folktro, Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

På väggen i utedasset i min familjs sommarstuga i Stockholms skärgård finns en lista med spådomstecken klippt ur en gammal tidning. Jag har i flera år funderat över hur dessa tankar om hur man kan förutspå vädret har uppstått. Jag har även frågat mig hurdan den sociala miljö kan ha sett ut där dessa idéer och vanor uppstod. Särskilt i de fall där det varken finns fakta eller empiriska bevis som stöder de gamla traditionerna.

Väderleken framöver finns det enligt många olika folkliga föreställningar flera sätt att spå ur naturen. Ett exempel på dessa tecken – så kallade vädertydor – är förekomsten av rönnbär. Denna vädertyda behålls inte som helhet inom ett rim eller en ramsa, utan kan uttryckas på flera olika sätt. De som känner till traditionen måste inte nödvändigtvis ha fått höra om det ur en bok eller ordagrant från en, utan måste bara veta att det sägs att om det till exempel växer mycket rönnbär på träden så kommer julen att bli mycket kall.

Att det går att spå vintervädret utgående från förekomsten av rönnbär känner många till. Den enkla kopplingen mellan småfåglarnas hunger och vinterns köld tycks tilltala även dagens logiska tänkande. Foto: Andreas Nilsson, CC BY-SA 3.0

Vissa versioner av vädertydan om rönnbär har också en välkänd förklaring , och skiljer sig på så sätt från andra knep som kan verka mer som profetior än en slutsats dragen från bevis i naturen. Orsaken lär vara att mängden rönnbär kopplas till vinterns längd i förhållande till fåglarna. Eftersom vissa fåglar livnär sig på rönnbär under vintern innebär en stor mängd rönnbär att marken kommer att vara snötäckt en längre tid och hindra fåglarna från att söka föda där. En annan föreställning om rönnbär är att om det blir en riklig skörd av dem så förebådar det att hösten blir bland annat regnig, stormig och sur. Det kan även innebära att en stor skörd av råg, ett gott kornår eller dåligt räntande råg.

Det knep för att spå vädret som jag själv är mest bekant vid, och som jag har stött på i levande form och spritt vidare genom att upprepa det, är ramsan som går ”Anders braskar, julen slaskar”. Så gick åtminstone den version som jag oftast fick höra från min mamma och ibland min mormor. Versen kan omvändas till ”Anders slaskar, julen braskar”. Ramsan innebär är att genom att observera hur vädret ser ut på den 30:e november, Anders namnsdag, så kan man räkna ut hur det kommer att se ut på julafton eller under jultiden som helhet. Om det snöar kraftigt och är kallt den 30:e så kommer det att vara slaskigt, blött och varmt (för att vara vintertemperatur) på julafton och vice versa.

När man läser om en tradition som denna, som låter en veta hur vädret kommer att vara om mindre än en månad, kan man undra sig varför den kan ha stannat vi liv och fortsatt berättas eller varför den varit användbar nog att berättas från första början. Särskilt eftersom den tid som den är relevant är under vintern och kanske den sena hösten, vilket inte var en av de viktigaste perioderna under skördeåret. Men även då det inte fanns någon skörd som kunde påverkas så var vädret för förindustriella samhällen en av livets viktigaste faktorer. Uppdelning av matvaror och resurser såsom ved och bränsle måste ofta ske med en plan för hur mycket av det man har som man kan spendera nu och hur mycket man kan behöva spara till framtiden. Då man inte vet vilka situationer man kommer att råka ut för kan man råka välja att leva knapert i en lång tid i väntan på en nödperiod som aldrig kommer, eller så kan man förlita sig på att man kommer att ha tur med vädret och äta upp majoriteten av sin mat och därefter bli överraskad av hemskt väder som tvingar en att hålla sig till den lilla mat man har sparat.

Därför kan det ha varit av värde att den 30:e november kunna bedöma hur vädret kommer att se ut på julen. En hemsk snöstorm på Anders namnsdag skulle ge säker kunskap om att nästa månad blir bild, och efter den kunskapen kan man sen planera. Det finns många sätt som vädret och människors spådomar för hur vädret blir påverkar deras beteende, inte bara detta exempel om ransonering av matvaror. Hur vi tillbringar vår tid och vad vi väljer att göra är många gånger än idag beroende av vilket väder det blir.

Enligt Bondepraktikan betyder åska i mars att man kan förvänta sig snö i maj. Foto: RonAlmog, https://www.flickr.com/photos/ronalmog/2053473900/, CC BY 2.0

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Landtman, Gunnar (red.) 1925: Finlands Svenska Folkdiktning VII. Folktro och Trolldom 2. Växtlighetsriter. Helsingfors.
– Marander-Eklund, Lena 2016: Mycket av det vi företar oss eller låter bli, är beroende av vädret. Engagemang i relation till väder. Budkavlen 2016/Årsgång 95.
– Vädertydor. http://web.abo.fi/arkiv/arkivdagen2010/vader.html

Marigt värre att hålla maran borta

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

Horeskäver, trolltallar och magiska föreställningar – smöjning som folklig sjukdomsbot

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Människans relation till skogen sträcker sig långt bak i tiden, när övernaturliga väsen ännu bodde i våra skogar. Det fanns många olika folkliga föreställningar om trädens magiska kraft och hur de kunde bota sjukdomar. Det fanns olika sorters vårdträd, träd som bland annat botade tandvärk. Man petade med en spik i den onda tanden och så slog man spiken i trädet, då skulle det onda försvinna in i trädet. Smöjträd eller ett så kallad vålbundet/vårdbundet träd (också trolltall) var en viktig del av folkmedicinen speciellt i Sverige på 1600–1800-talet.
Smöjning eller jorddragning är en gammal magisk metod som användes i folkmedicin för att bota barn som hade insjuknat i rakitis, engelska sjukan (i folkmun skäver, skärva eller ris). Smöjning innebar att man drog den sjuka genom ett trångt hål i jorden, under en trädrot eller genom ett vålbundet träd. Smöja är ett ålderdomligt ord för träda in. Hålet i ett vålbundet träd kommer till när trädet växer, delar på sig och sedan växer ihop igen. Enligt gammal folkmedicin visade detta på att det fanns övernaturliga väsen i trädet och därför var de extra fulla av kraft. Men det kunde vara svårt att hitta ett sådant träd, och den som ägde ett vålbundet träd kunde tjäna pengar på det.

Smöjtall i Dalarna som använts för att bota rakitis. Just detta exemplar i Skattlösberg har fått fornlämningsstatus. Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Med smöjning förknippades olika ritualer som var viktiga att följa. Man skulle ta med sig det insjuknade barnet till ett vålbundet träd en sen torsdagskväll när månen var i nedan (avtagande). Det skulle vara på en torsdag för det var Tors dag, Tor var åkrarnas gud och beskyddaren mot sjukdomar och onda krafter. Månen skulle vara i nedan för då är det onda inflytande som minst, och sjukdomen avtar. Barnet skulle vara klädd i en skjorta och under tystnad drog man barnet genom hålet, motsols med huvudet före. Man skulle vara tyst inför det heliga och göra en rörelse i motsols för bakvändhet sades vilseleda de onda makterna. Det här upprepade man tre gånger (tretalet är viktigt i magi) och vid sista dragningen skulle skjortan fastna i hålet och lämnas kvar i trädet. Man drog sjukdomen av barnet och lämnade den kvar i trädet. På det här sättet föddes barnet på nytt.

Det finns också en annan variant av detta botredskap där en trädgren formats till en ring antingen naturligt eller av en människa. Genom denna ring skulle man dra vätskan som den sjuka skulle dricka eller hens kläder. Det var ofta de kloka gubbarna eller gummorna som kunde äga dessa ringar. Ringarna kunde se olika ut och man kunde bota olika sjukdomar beroende på deras utseende. De användes bland annat för att bota förstoppning och kallades då för häftträ, och stämträ användes för att bota urinstämma.

Ett barn dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918 för att tillfriskna från engelska sjukan. Foto: Nordiska museet NMA.0034675, public domain.

Från och med 1600-talet blev rakitis eller engelska sjukan en allt vanligare barnsjukdom. Rakitis uppstår vid brist på D-vitamin ochleder till att skelettet blir mjukt och barnets kropp blir deformerad, med följd att hen får svårt att röra sig. Förr i tiden trodde man att barn fick rakitis om mamman hade föräktenskapliga sexuella erfarenheter (hon var s.k. löndahora) och då kunde sjukdomen kallas för horeskäver. Barn kunde också insjukna om den gravida mamman sett ett lik under graviditeten (likskäver), sett ner i en öppen grav (gravskärva), suttit med benen i kors i kyrkan m.m. Speciellt odöpta barn ansågs vara i fara att få rakitis. Inga ogifta kvinnor fick ta eller se på barnet för de kunde vara löndahoror och bära på förbannelsen att sätta rakitis på barn.

Man anser att denna sjukdom blev vanligare för att barn enligt folktron inte skulle vara ute i solen före de fyllde två år och därmed inte fick D-vitamin på ett naturligt sätt. På 1800-talet ersatte också potatisen köttet i den vanliga kosten. Kött innehåller D-vitamin men det gör inte potatis. Ännu i början av 1900-talet ansåg man att rakitis kunde botas med smöjning men på 1920-talet upptäcktes att sjukdomen berodde på brist på D-vitamin.

Man skall komma ihåg att förr ansåg man att sjukdomar berodde på övernaturliga väsen eller onda människor med övernaturliga förmågor. Människor som drabbades av rakitis ansågs ha blivit angripna av sjukdomsdemoner, och man sa att rakitis gnager i människan. Begreppet smitta var inte känt utan sjukdomen troddes vara ett väsen.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Hagberg, Louise (u.å.). Några anteckningar om smöjning. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/smojning.pdf
– Murberget, Länsmuseet Västernorrlands arkiv (u.å.). Jorddragning. http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=3063
– Sydow, Carl Wilhelm von (1932). ”Något om träden i folkets tro och sed”. Svenska Kulturbilder. Sjätte bandet. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Stockholm. http://runeberg.org/kulbild/1-6/0243.html
– Tillhagen, C.-H. (1962). Folklig läkekonst. Stockholm

Black Dogs – följeslagare, demoner och hundlika varsel

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Hunden har genom människans historia haft en ganska speciell roll som vän och följeslagare, vid sidan om rollen som sällskapsdjur . Hunden är inom många kulturer en viktig symbol, eller något som ses som mer än bara ett husdjur.Hunden omnämns också i otaliga historier som en viktig bundsförvant, men ofta även som något ondskefullt eller olycksbådande. Historier om hundar som går igen, sökandes efter sina människor, är vanliga och det är också hunden som ett dödsomen eller en direkt koppling till något ondskefullt, som exempelvis helvetet.

Hundar, och även den närbesläktade vargen, har vanligtvis en av två konnotationer i berättelser: goda, modiga, ädla eller liknande, alternativt onda, olycksbådande eller farliga. Rödluvan blev ju som bekant lurad av en varg, och i H.C. Andersens berättelse ”Elddonet” får huvudpersonen hjälp av tre stora magiska hundar. Inom finsk tradition är vargen vanligtvis ett ont väsen.

”Black Dogs” är ett fenomen som förekommer över stora delar av världen, men det är mest förknippat med Storbritannien och Irland, eftersom där finns ett mycket spridd och divergent tradition.

”Black Shuck” var en spöklik svart hund som visade sig i Suffolk och som beskrevs av Abraham Fleming (1552?–1607) i skriften: ”A straunge and terrible wunder wrought very late in the the parish church of Bongay, a tovvn of no great distance from the citie of Norwich, namely the fourth of this August, in ye yeere of our Lord 1577 in a great tempest of violent raine, lightning, and thunder, the like wherof hath been seldome seene. With the appeerance of an horrible shaped thing, sensibly perceiued of the people then and there assembled. Drawen into a plain method according to the written copye”. Foto: Public domain

Dessa berättelser är svåra att kategorisera. I många skildringar framställs varelserna som hundar eller åtminstone hundliknande, och ofta som svarta, men för att något skall kallas Black Dog krävs inte nödvändigtvis att detta skall se ut som en hund. Versioner av detta fenomen kan anta utseendet av till exempel en get eller en häst. Generellt är det underförstått att det överhuvudtaget inte rör sig om hundar, utan endast något som tagit utseendet av en hund.

Black Dogs förekommer oftast ensamma, och visar sig sällan för fler än en person åt gången. Vanligt är att de syns vid vägar, eller vid olika slags liminala platser som exempelvis korsningar, (vilka har varit starkt förknippade med övernaturlighet) men det finns även föreställningar som inte är knutna till en specifik plats. Black Dogs existerar dessutom väldigt ofta utom vår egen tid – vanligt är att de tolkas som varsel, inte nödvändigtvis ett dåligt sådant men nästan alltid illavarslande, gärna ett dödsomen. Varelserna är inte nödvändigtvis farliga i sig, men att se eller höra en Black Dog betyder ofta att man själv, eller kollektivet man tillhör, kommer att drabbas av oråd. Säker död inom ett år är inte en ovanlig tolkning.

Om gärna vill möta en ”black dog” kan det löna sig att leta upp en brittisk eller irländsk korsväg. Foto: Natubes, CC BY-SA 3.0.

Sedan början av föregående århundrade har berättelser om välvilliga Black Dogs blivit vanligare, och dessa beskrivs oftare som följeslagare eller beskyddare än varsel. Denna typ av Black Dog visar sig vanligtvis i hundform, medan de väsen som tar annan form oftare tolkas som hotfulla. Dessa illavarslande Black Dogs är knutna till specifika områden, och har ofta ett lokalt namn. Storbritanniens Barguest, Shuck, Padfoot och Gytrash är några kända exempel.

Vissa detaljer återkommer i beskrivningar av dessa hundar. Vanligt är att de är stora, större än en normal hund. Pälsen beskrivs ofta antingen som väldigt lurvig eller väldigt slät, och ögonen som stora eller på något sätt avvikande. Glödande ögon är vanliga, och även enögda Black Dogs förekommer. Flera av dessa är onormalt tysta, men det finns även versioner som inte ses, utan endast hörs.

Det finns många föreställningar om vad en Black Dog egentligen är. Vanligt är att inte räkna hit själarna av avlidna husdjur som travar omkring efter sin död, utan att se dem som ett skilt väsen som existerar som en slags varning, varsel eller möjligtvis som skydd. Detta kunde innebära att fenomenet ”kyrkogrim”, på finska kallat ”kirkonväki”, kunde ses som en Black Dog. I germanska berättelser sades det att den första personen som begravdes på en gravgård skulle bli dömd till att i evighet vaka över kyrkan. Därför begravdes en svart hund eller en gris levande på gravgården, för att ingen människa skulle behöva utsättas för ett sådant öde. Denna beskyddare kallades sedan för kyrkans ”grim”. Det finns även historier om hur ett lamm, istället för en hund, skulle ha begravts under altaret i gamla svenska kyrkor.

Det är också möjligt att räkna hit de demoniska varelser som sades ackompanjera, alternativt lyda under, varelser från ett underjordiskt plan, såsom Garm eller Fenrir i fornnordisk mytologi eller Kerberus i grekisk mytologi. Dessa går vanligtvis under det kollektiva namnet ”hellhounds”, och lyder ofta under lite andra lagar än Black Dogs, beroende på vem man frågar. Djävulen och demoner associeras ofta med svart och eld, och i flera berättelser uppträder de som svarta hundar.

Detta skulle även innebära ett samband med det som på svenska ofta kallas för Odins jakt, men som det finns variationer av i stora delar av Europa. Kort sagt består denna ”jakt” vanligtvis av demoniska hundar, ibland ledda av ett övernaturligt väsen av ursprung beroende på geografisk position. Att se eller höra denna jakt var illavarslande, ibland rentav farligt.

Dessa legender är inte bara ett folkligt fenomen. Historierna är såpass populära att flera författare och artister tagit inspiration från dem, eller bara refererat dessa hundar i sina verk. Det mest kända är kanske Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of the Baskervilles”.

Sherlock Holmes och hans följeslagare Watson stöter på en skrämmande hundvarelse i Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of Baskervilles” (1902) . Här illustrerad av Sidney Paget. Foto: Public domain.

Black Dogs är ett intressant fenomen, som upprepar sig över stora geografiska områden men trots det är rätt så okänt i dagens samhälle. Vad exakt dessa är eller hur de skall tolkas varierar och likaså gör deras beteende och utseende, men man kan se tydliga paralleller hundarna emellan.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Läs- och lyssningstips
– Black Dogs 101 (del 1 och 2) https://thecuriousfortean.com/2017/06/02/black-dogs-101-part-1-featuring-folklorist-mark-norman/
– https://thecuriousfortean.com/2017/06/07/black-dogs-101-part-2-featuring-folklorist-mark-norman/
– Norman, Mark (2016). Episode 4 – Black dogs and the wild hunt. The folklore podcast. http://www.thefolklorepodcast.com/ 31.8.2016
– Ruickbie, Leo (2016). The Impossible Zoo: An encyclopedia of fabulous beasts and mythical monsters. Hachette UK
– Sherwood, Simon (2012) Apparitions Of Black Dogs. http://www.simonsherwood.co.uk/blackdog.htm

Fågeln – en bärande kraft i finsk folktro

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Fåglar har en viktig roll i många folkliga traditioner och myter, vilket är lätt att förstå då man ser hur fåglarna graciöst rör sig mellan himmel och jord på ett sätt som inte människorna kan. I många kulturer är fjädrar mycket viktiga, t.ex. hos Nordamerikas indianer och Masai-folket i Kenia. Alla känner vi till den danska berättelsen om storken som kommer med barnen och duvan är en internationell symbol för fred. De fåglar som oftast förekommer i berättelser runtom i världen är örnen, duvan, höken och korpen.

Bland de nordiska traditionerna är det i den finska som fåglarna har en speciellt utmärkande roll, de var den viktigaste gruppen av levande väsen direkt efter björnen (som var så helig att dess namn inte fick yttras). Enligt den finsk-ugriska skapelsemyten blev världen till när en vattenfågels ägg gick sönder i gudinnan Ilmatars famn. Fåglarna ansågs kunna röra sig mellan de olika världarna och de ädlaste fåglarna valdes därför till budbärare för världsalltet. Världen bestod av tre delar: alinen (den undre världen) som var de avlidnas hemvist, mellanrummet där människorna fanns och ylinen (den övre världen) där gudarna och fåglarna höll till. Det var till ylinen som fåglarna flyttade på hösten och flyttfärden gick enligt sägnen längs med vintergatan, på gränsen mellan världarna. På finska heter vintergatan därför ”linnunrata”, fågelbanan, och ylinen, i rollen som fåglarnas vinterboende, kallades för ”lintukoto”, fågelhemmet. ”Lintukoto” var hemvisten för allt det goda och används än idag som ett uttryck för att symbolisera något tryggt, ombonat och isolerat. Till exempel i diskussioner om globalisering i negativ bemärkelse där Finland symboliskt kallas för just ”lintukoto”, en symbol för vår trygga paradisaktiga boning, där allt är bra.

Flyttfåglarna var speciellt viktiga eftersom de tog livet med sig när de flög söderut på hösten och förde livet och grönskan tillbaka med sig när de återvände på våren. Det är något vi kan känna igen idag också, känslan av vemod när plogarna flyger söderut och känslan av glädje och hoppfullhet när samma plogar återvänder på våren. För våra förfäder, som på många sätt och vis var mycket mer förankrade i årets kretslopp, fanns det en mångfaldigt starkare symbolik bakom fåglarnas flytt: Med fåglarna återvände livet och födan blev igen mångsidigare.

Svanen har uppfattats som den främsta av de heliga fåglarna, bland annat på grund av sin påstådda förmåga att kommunicera med både fåglarnas och människornas världar. Foto: Fredrik Alpstedt, CC BY-SA 2.0

Fåglarna delades in i olika grupper; de heliga fåglarna, själafåglarna, shamanfåglarna och siarfåglarna. Svanen var den främsta av de heliga fåglarna och den som ledde flyttfåglarna tillbaka norrut på våren. Dess långa hals gjorde att den kunde kommunicera med olika världar samtidigt och den ansågs vara av människosläkte, en människa som blivit förvandlad till fågel. Svanen förekommer också i Kalevala där den sägs simma i Tuonelas svarta flod (platsen för de döda) och en vers säger att den som dräper en svan blir själv av med sitt liv. I Karelen har man under arkeologiska utgrävningar hittat en järnåldersgrav med ett litet barn liggande på en svanvinge, likaså är svanen tillsammans med vattenfåglar ett vanligt element i de hällristningar man hittat i samma område. Att just svanen är Finlands nationalfågel är därmed en del i följetongen av en lång vördnadstradition.

De flesta andra av de heliga fåglarna var vattenfåglar, t.ex. knipan, skraken och storlomen, men också örnen, tranan, göken och lavskrikan ansågs höra till denna grupp. Tranan ansågs bära upp himlavalvet och därifrån kommer det finska namnet på den bärande bjälken i en byggnad, ”kurkihirsi”, vilket direkt översatt betyder tranbjälke, och också namnet på lyftkran, ”nostokurki”, vilket betyder lyfttrana.

Det finska ordet för lyftkran ”nostokurki” betyder bokstavligen lyfttrana och kommer från föreställningen om tranan som bär upp himlavalvet. Foto: Estormiz, CC0

Själafåglarna var bland annat alla småfåglar, alla måsar och också sånglärkan. De ansågs vara manifestationer av de avlidnas själar, förfäder eller vägvisare för de avlidna. Man trodde att fåglarna var de som förde själen till de nyfödda barnen och också transporterade bort själen när människan dog. I vissa områden brukade man ha fågelfigurer av trä vid sidan av sängen som kallades för just ”sielulintu”, själafågel. Denna skulle beskydda själen så att den inte gick vilse i drömmarna. Idag är spåret av denna fågeltro kanske tydligast på våra gravgårdar, där många gravstenar kröns av småfåglar i sten eller det traditionella korset bytts ut mot svanar i flykt.

Duvan som gravstensprydnad förekommer i många traditioner, men på en finsk begravningsplats hittar du vanligtvis både fåglar i flykt, gärna svanar eller tranor, och stillasittande småfåglar som svalor och sparvar. Foto: Pixabay, CC0

Shamanfåglarna ansågs på många sätt fulla av omen och förde olycka och död med sig, medan deras ägg och kroppsdelar var kraftiga talismaner. Hit hörde bl.a. korpen, tjädern, smålomen och tornseglaren. Siarfåglarna kunde egentligen vara vilka fåglar som helst som med sitt beteende eller med sitt utseende på något sätt signalerade vad som komma skulle, t.ex. ifråga om vädret.

Även om vi idag kan röra oss i luften med hjälp av olika hjälpmedel så är fåglarnas rörelser fortfarande en källa till oändlig fascination för oss. Vi följer flyttfåglarnas mönster och vi räknar fortfarande lekfullt hur många gånger göken gal. Svanmärket är ett tecken på finsk kvalitet och vi använder olika språkliga uttryck som har sin grund i vad våra förfäder trodde och tänkte om världen. Många av oss samlar också på fågelfiguriner av glas och lera, och företaget Iittala (känt för sintt glas och porslin) tillverkar varje år en ny glasfågel att symbolisera just det året. Vattenfågelns folk lever på detta sätt kvar i oss och i vår kultur, i ett led som går ända tillbaka till hällristningarna vid sjön Ääninen i nuvarande Karelen.

Hannah Salo
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips

– Eero Ojanen (2015). ”Suomen myyttiset linnut”
– Allmänt om fågelns roll i den finska folktron http://www.taivaannaula.org/2012/11/16/jumalten-ja-vainajien-linnut/
– Kort om fåglar i svensk folktro: http://www.4um8.se/smaland/Folktro/djur.htm
– Om fågelmyter världen över: https://voices.nationalgeographic.org/2016/11/08/delving-into-cultural-myths-tales-and-beliefs-about-wild-birds/