Kategoriarkiv: Folktro

Har förbund med djävulen blivit passé?

Folktro, Ritual och materialitet

Det känns som om människan i urminnes tider haft en tendens att skapa någon slags syndabock för sig själv. Någon eller någonting att skylla på för ett och annat. Ett tidigt exempel är hur det judiska folket under svartpestens glansdagar anklagades för att ha förgiftat brunnar, och på det viset skapat epidemin. Man kan hitta dylika exempel spridda genom hela den dokumenterade världshistorien. Och det är ju lätt att vara efterklok, men kom ihåg att i dagens värld kan konspirationsteorier som tillfredsställer vilken publik som helst hittas med bara ett par knapptryck (just därför har jag svårt att hitta en konkret syndabock för idag, eftersom det finns så många att välja mellan).

Djävulen porträtterad i den så kallade ”Djävulsbibeln” Codex Gigas från tidigt 1200-tal.
Foto: Kungliga biblioteket/Claes Jansson/Per B Adolphson. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Till saken: Jag har lagt märke till att det inte är lika populärt att anklaga folk för att vara i maskopi med djävulen längre. Det var fortfarande ganska populärt ännu under förra århundradet, men det verkar faktiskt som om 9/11 skapade en helt ny social rädsla. Nu riktas allas rädda ögon mot mellanöstern och radikalislam. Ännu strax innan det blev artister som t.ex. Marylin Manson anklagade för satanism och dylikt. Jag upplevde det aldrig själv, men vänner som är bara en handfull år äldre än mig svär att de fått lära sig i lågstadiet om hur man ska akta sig för satanister och deras påhitt.

Den typiska anklagelsens exakta detaljer varierar. Antingen är du i maskopi med djävulen, rentav är djävulen, eller så har du en slags deal med djävulen. Det är bara att välja. Den sistnämnda reflekterar ju myten om Faust, den lärde mannen som i en bytesaffär med djävulen fick oändlig kunskap. Priset – hans själ. Dylika historier och rykten har existerat före Faustlegenden, men den verkar ha etablerat formeln för en typisk anklagelse för djävulsförbund. Den reflekterar även myten om Robert Johnson, bluesgitarristen som under 30-talet sålde sin själ för att kunna spela på sin gitarr bättre än någon annan.

Denna rädsla för djävulen och hans influens nådde nog sin popkulturella kulmen under 1980-talet, när musiker som Ozzy Osbourne och Judas Priest pekades ut som orsaken för ett par fall av tonårssjälvmord. Därmed var de tvungna att stå i statligt finansierad domstol och försöka övertyga allmänheten att dom inte hade som avsikt att provocera publiken till att ta sina egna liv.

Judas Priest drogs inför rätta på 1980-talet anklagade för att genom subliminala budskap i sin musik ha drivit unga fans till självmord.
Foto: Zach Petersen. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Dessa anklagelser har förstås inte helt försvunnit, bara blivit mindre populära. Vi ska inte glömma att diverse frikyrkor var övertygade om att Barack Obama var djävulen själv under det val som gjorde honom till president, och Donald Trump anklagade Hillary Clinton för samma sak helt öppet under en valdebatt. Så om situationen i Mellanöstern småningom lugnar ner sig, kanske vi får se djävulsmyten göra en comeback snart.

Simon Holm
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Grow, Kory 2015. “Judas Priest’s Subliminal Message Trial: Rob Halford Looks Back”. Rolling Stone 24.8.2015. http://www.rollingstone.com/music/news/judas-priests-subliminal-message-trial-rob-halford-looks-back-20150824
– Legend of Faust. https://www.faust.com/
– Potts, Rolf 2014. “Robert Johnson sold his soul to the devil in Rosedale, Mississippi”. RP. https://rolfpotts.com/robert-johnson-sold-his-soul-to-the-devil-in-rosedale-mississippi/

Snömaskar

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Något jag ofta fick höra i lågstadiet av många föräldrar och lärare var att inte äta snö. Starkast rörde förbudet snö som lagt sig. Om man råkade fånga en snöflinga på tungan ur luften fick man inga speciella uppmaningar om att sluta.

Regeln verkade löjlig och jag frågade varför det var så. Svaret var förbryllande; det kunde finnas maskar i snön vi stoppade i oss. Detta blev starkt ifrågasatt av min mamma då jag frågade henne om saken. Inte finns det någon maskar som överlever i snön! Detta fick mig att undra om orsaken till skillnaden mellan min mammas och de andra vuxnas svar berodde på att vi flyttat till Norge och själva var finnar. Kanske hade min morsa vuxit upp på en ort där man inte berättade för barn om dessa maskar. Denna teori gick i kras då jag nämnde mina tankar kring ämnet till mina finländska vänner. De hade också hört rykten om maskar som simmade i snö.
I efterhand och ur ett vuxet perspektiv antar jag att denna föreställning om ”snömaskar” går i samma linje som när man berättade åt barn att inte hoppa i lövhögar på mitten av 1900-talet i Sverige. Lövhoppandet troddes öka risken att insjukna i polio, vilket ledde till förbud och rädsla i både vuxnas och barns hjärtan. Anknytningarna mellan våta, fallna löv och polio viftades bort efter ett tag då man fick reda på vad som verkligen låg bakom sjukdomen. Sambandet mellan maskar och snö verkar lite mera långsökt, men många barn avbröt ändå förtäringen av den nedfallna snön efter varningarna.

Den gnistrande nyfallna snön kan vara helt oemotståndlig för nyfikna smaklökar.
Foto: Chris Penny, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Maskrädslan som väcktes i många barn var möjligtvis ett sätt för föräldrar och skolpersonal att slippa besök till barnläkaren på grund av stenar i magen. Kanske var det även ett sätt att se till att barn inte av misstag fick i sig ”gul snö” eller bakterier. Snömaskar fungerar ganska väl med små barn, då kanske bakterier och baciller inte ännu säger så mycket åt en 5-åring.

Även om jag nu är vuxen och oftast inte äter snö kan jag ibland höra varningarna för snömaskar via förbigående föräldrar då jag är på besök i Norge. Ännu har jag inte hört någon finländare säga åt sina lekande ungar att ta bort snön ur munnen.

Eftersom min mamma hade övertygat mig att berättelserna om maskarna varken var en sanna eller en finsk grej satte detta djupa spår och tankar i mitt huvud. I nästan 20 år har jag gått runt och lyssnat på när finländska föräldrar pratar till sina barn för att se om dessa snömaskar även kryper i Finland. Nu tycks jag inte behöva göra det längre, då jag äntligen fått svar på min fråga. Jo, dessa berättelser finns också här.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– ”Snö och mask”. Faktoider. http://www.faktoider.nu/masksno.html
– Klintberg, Bengt af: ”Lövhögar och barnförlamning”. Folkminnen, Stockholm 2007