Skrämmer tanken på gengångare dig? Hur föreställer dig du dessa i så fall? Många målar antagligen upp en bild av en vuxen människa, kanske en gammal person. I den skandinaviska folktron hittar vi däremot exempel på mycket yngre gengångare/spöken, så kallade mylingar. Med mylingar menas okristnade, det vill säga odöpta barn, som tagits av daga av sin mor i samband med födelsen. Ordet myling kommer från fornsvenskans myrða, som betyder mörda. Myling betyder alltså ”mördad”. Regionala skillnader finns och andra namn som har använts är exempelvis utböling eller utbörding. Uppfattningarna om vad som skulle hända med ett barn som dödades vi födseln gick i äldre tider isär. Å ena sidan tänkte man sig att barnet ”frälses från jordens sorger” å andra sidan var man rädd för att barnet inte kommit in i himlen, eftersom det var odöpt, och skulle börja gå igen som en myling utan sinnesfrid.

Barn som inte blev begravda på kyrkogården i vigd jord kunde inte få ro utan kanske återuppstod som mylingar. http://easterstockphotos.com/

Hur gick det då till när ett barn blev myling? Mylingar var för det mesta barn till kvinnor som medvetet bestämt sig för att ta livet av sitt barn av olika orsaker. I tider när utomäktenskapliga barn inte bara var en skam, utan dessutom straffbart, drevs många kvinnor till drastiska handlingar. Var man fattig fanns också problemet att kunna ta hand om ett barn, t.ex. med husrum och mat. Barnamord utförda av kvinnor var därför inget ovanligt brott i det agrara Norden, vilket indikerar vilket samhällsproblem detta var. Ett mördat barn gömdes undan av modern, t.ex. i en dynghög, stenröse, skog, uthus, under ett golv och så vidare. Genom denna handling (mördas, inte vara döpt och gömmas undan) blev barnet till en myling. Det antogs att en myling kunde ta både ett djurs och en människas skepnad. Mylingen försökte också dra till sig uppmärksamhet på olika sätt, såsom att skrika, gråta eller jämra sig. Detta skedde vanligtvis på kvällen eller natten och på sådana platser där barn inte borde befinna sig.

En myling från datorspelet och appen ”Year Walk: Companion”. Upphovsman: MKoala, CC BY-SA 3.0

Anledningen till varför en myling hade ljud för sig var för att detta väsen ville uppmärksamma att den inte fått bli begravd i vigd jord och också avslöja modern. Enligt folktron kunde skriken fortsätta lika länge som barnets förutbestämda livslängd, om det hade fått leva vill säga. En myling kunde också återvända till sin mor och amma ihjäl henne eller avslöja sin far. Man kunde dock försöka förhindra att en myling gick igen genom att sätta en korslagd sax över dess bröst när man gömde liket efter barnet, men det fanns inga garantier för att mylingen ändå inte på något sätt skulle ge sig till känna.
Hur skulle man då få stopp på en myling? Det fanns olika tillvägagångssätt och bland annat kunde man ge sitt namn till en myling (eftersom barnet inte hade ett eget) och barnet kunde få sinnesfrid eller så kunde man lokalisera liket efter barnet och begrava det i vigd jord.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Johansson, Gun-Britt. Synderskan och Lagen. Barnamord i tre Norrlandslän 1830–1870 (2006). http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:144528/FULLTEXT01.pdf
– Lövkrona, Inger. Annika Larsdotter – barnamörderska (1999)
– Pentikäinen, Juha . The Nordic Dead-Child Tradition. Nordic Dead-Child Beings, a Study in Comparative Religion (1968)

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
”Under strandens granar”
J. L. Runeberg (1804–1877)

När min mor var ung spenderade hon en sommar på sina farföräldrars sommarstuga. Det första hon blev varnad för var att inte fara under den lilla bron som ledde över ett brant och djupt dike. Där nämligen levde Näcken. Hon blev naturligtvis nyfiken och genast när hennes farmor hade släppt henne ur synhåll klev hon ner i diket för att se vad Näcken är för någonting.

Otaliga är berättelserna om duktiga spelmän som fått sin skicklighet i fiolspel av näcken. Den som tittar noga på Johan Tiréns (1853–1911) målning ”En Jämtlandssägen” ser också näckens gestalt skymta i forsen. Kurt Svensson konsthandel, Public Domain

Näcken är ett av flera nordiska folktroväsen bundna till vatten och mest känt för sin funktion att skrämma barn bort från farliga vattendrag. Jag tänker här förutom Näcken närmare behandla också Bäckahästen.
Näcken (eller Necken med en äldre stavning) är den kändaste av dessa här i Finland. Näcken dyker upp i många nordiska länder, ibland under annat namn men med samma egenskaper. Den visade sig vid brunnar, djupa diken, bryggor och andra vattendrag som kunde vara farliga för dem som inte kunde simma, och var känd för att lura människor till vattnet för att dränka dem. Näcken kunde byta form för att mer effektivt lura sitt offer till vattnet. Den mest kända formen är dock en människofigur med långt hår.

Det finns några skillnader mellan den finska Näkki och Näcken i Sverige och resten av Skandinavien. Näkki har ingen bestämd form och kan lika gärna visa sig i kvinnogestalt som en stor hund. Fastän Näkki är förknippad med musik, och med sin sång kan lura människor att följa med ner i träsket, ligger fokus snarare på att lura folk till att drunkna. Näcken däremot är starkt förknippad med spelmankonst och är mest känd för att lura människor till vatten med sitt fiolspelande. Näcken kan även lära upp någon lycklig i spelmannakonst. Näcken är också oftast skildrad som en maskulin figur. Traditionerna överlappar varandra och innehåller liknande drag men den finska Näkki verkar ligga närmare Bäckahästen.

Bäckahästen förekommer i hela Skandinavien och har som sagt många drag gemensamma med den finska Näkki. Bäckahästen förekommer i inlandsvattendrag och spenderar sin tid med att lura människor ner i vattnet för att drunkna.

Bäckahästen lockade bland annat barn med ridturer och kunde förlänga sin rygg så att alla rymdes med. Här tolkad av den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914) i målningen ”Gutt på hvit hest”. http://www.museumsnett.no/nordnorsk-kunstmuseum/Kittelsen.htm Public Domain

Fast man skulle kunna tro annat kan Bäckahästen också byta form. Den kan, som Näcken, förändra sig till vad som helst som kan lura människorna närmare vattnet. Det som skiljer Bäckahästen och Näcken åt är att Bäckahästen inte är starkt förknippad med sång, och när Näcken förtrollade sina offer med sin skönhet och musik, dränkte Bäckahästen folk så där på skoj.
Det som kopplar ihop dessa vattenväsen är att de har alla använts i pedagogiskt syfte för att varna barn för platser där det fanns risk att drunkna. Det är lite oklart om man egentligen trodde på dem eller om de var varelser man förväntades sluta tro på när man var tillräckligt gammal för att förstå att akta sig för branta diken.

Miamarie Peura
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Näkki. Museologian aineopintojen ryhmätyöraportti. http://www.helsinki.fi/museologia/tutkimuksen_liitteet/N%C3%A4kki.pdf
– Stattin, Jochum. Näcken. Spelman eller gränsvakt? 1984/1992

Brännvin är gjort på säd eller potatis och förr även cellulosa, och har från och till varit både förbjudet och reglerat genom historien. Som många andra former av alkohol har det använts som medicin, men det kunde även användas för att diagnostisera olika åkommor. Diagnosställande överlag var förbehållet de kloka i samhället och inte något för dem som endast höll på med huskurer.

Brännvin som hjälpmedel för att diagnostisera och bota sjukdomar användes i början av 1900-talet, och det var endast ett fåtal av dåtidens kunniga män som visste hur man gjorde. Den som led av åkomman, eller dennes ombud, skulle bege sig till botaren med en kanna okryddat och ofärgat brännvin. Om patienten var gift skulle även en ring som tillhörde honom eller henne tas med. Den vise mannen hällde upp brännvinet i ett större spetsglas och knöt fast ett band i ringen som sedan sänktes ner i glaset. Med huvudet vilande i händerna skulle mannen sedan, under absolut tystnad, stirra ner i glaset under en lång stund. Då uppdagades bilden av den eller det som orsakat åkomman på brännvinets yta. Under fortsatt tystnad drogs ringen upp och gavs tillbaka till patienten. Mannen hällde över brännvinet i en flaska av mörkt glas, som patienten hade haft med sig, och satte till ”droger ur diverse flaskor” från sitt eget förråd. Han hällde sedan upp två supar, en för patienten och en för sig själv som de drack, och först efter detta fick tystnaden brytas. Brännvinet som blev kvar skulle den kloke behålla.

Kloka gubbar och gummor kunde även skåda framtiden i till exempel kaffesump eller teblad som här i Jakob Kulles (1838-1898) målning ”Hos kloka gumman”. Public domain.

Att skåda i brännvin var behändigt eftersom det både ansågs bota och lyfta fram orsaken bakom krämpan. Jag tror dock inte att brännvin med droger var det mest effektiva botemedel man kunde få.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Lindberg, Erik Jonas 1986. Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin – om folkliga huskurer och medicinsk magi.
– Tillhagen, Carl-Herman 1958. Folklig läkekonst.

Något jag ofta fick höra i lågstadiet av många föräldrar och lärare var att inte äta snö. Starkast rörde förbudet snö som lagt sig. Om man råkade fånga en snöflinga på tungan ur luften fick man inga speciella uppmaningar om att sluta.

Regeln verkade löjlig och jag frågade varför det var så. Svaret var förbryllande; det kunde finnas maskar i snön vi stoppade i oss. Detta blev starkt ifrågasatt av min mamma då jag frågade henne om saken. Inte finns det någon maskar som överlever i snön! Detta fick mig att undra om orsaken till skillnaden mellan min mammas och de andra vuxnas svar berodde på att vi flyttat till Norge och själva var finnar. Kanske hade min morsa vuxit upp på en ort där man inte berättade för barn om dessa maskar. Denna teori gick i kras då jag nämnde mina tankar kring ämnet till mina finländska vänner. De hade också hört rykten om maskar som simmade i snö.
I efterhand och ur ett vuxet perspektiv antar jag att denna föreställning om ”snömaskar” går i samma linje som när man berättade åt barn att inte hoppa i lövhögar på mitten av 1900-talet i Sverige. Lövhoppandet troddes öka risken att insjukna i polio, vilket ledde till förbud och rädsla i både vuxnas och barns hjärtan. Anknytningarna mellan våta, fallna löv och polio viftades bort efter ett tag då man fick reda på vad som verkligen låg bakom sjukdomen. Sambandet mellan maskar och snö verkar lite mera långsökt, men många barn avbröt ändå förtäringen av den nedfallna snön efter varningarna.

Den gnistrande nyfallna snön kan vara helt oemotståndlig för nyfikna smaklökar.
Foto: Chris Penny, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Maskrädslan som väcktes i många barn var möjligtvis ett sätt för föräldrar och skolpersonal att slippa besök till barnläkaren på grund av stenar i magen. Kanske var det även ett sätt att se till att barn inte av misstag fick i sig ”gul snö” eller bakterier. Snömaskar fungerar ganska väl med små barn, då kanske bakterier och baciller inte ännu säger så mycket åt en 5-åring.

Även om jag nu är vuxen och oftast inte äter snö kan jag ibland höra varningarna för snömaskar via förbigående föräldrar då jag är på besök i Norge. Ännu har jag inte hört någon finländare säga åt sina lekande ungar att ta bort snön ur munnen.

Eftersom min mamma hade övertygat mig att berättelserna om maskarna varken var en sanna eller en finsk grej satte detta djupa spår och tankar i mitt huvud. I nästan 20 år har jag gått runt och lyssnat på när finländska föräldrar pratar till sina barn för att se om dessa snömaskar även kryper i Finland. Nu tycks jag inte behöva göra det längre, då jag äntligen fått svar på min fråga. Jo, dessa berättelser finns också här.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– ”Snö och mask”. Faktoider. http://www.faktoider.nu/masksno.html
– Klintberg, Bengt af: ”Lövhögar och barnförlamning”. Folkminnen, Stockholm 2007