Kategoriarkiv: Forskning

5 tips på hur du får din kärleksrelation att hålla länge

(Innehållsvarning: Texten kan innehålla spår av ironi)

Vid ämnet folkloristik vid Åbo Akademi skickade vi i samarbete med SLS arkiv ut en frågelista om Kärlek, sex och relationer under våren 2019. Jag själv, doktorand i folkloristik, skrev tillsammans med professor Lena Marander-Eklund sedan en artikel om kärlek baserad på dessa svar (läs den här). Vi blev sedan tillfrågade att komma och spela in ett avsnitt till podden Forskaren som skulle handla om just kärlek. Jag titulerar mig därmed hädanefter som kärleksexpert.

Under poddinspelningen fick vi en fråga av medieproducenten om vad vi som folklorister har för tips att ge för en lång och lycklig kärleksrelation. Vi skruvade på oss i våra stolar och en obekväm tystnad uppstod. Det här med lycka är så komplicerat att vi inte vågade uttala oss (den som är mer intresserad av lycka kan följa med Budkavlens utgivning som har ett temanummer om just lycka nästa år). Denna pinsamma stund kommer säkerligen att bli bortklippt ur poddavsnittet, men jag tänkte att jag kanske ändå kunde ge mig in på den här genren med kärlekstips. Jag är ju trots allt kärleksexpert. Jag vet inte hur man får till en lycklig relation, men jag har sett exempel på saker som gör att man kan få till en långvarig tvåsam kärleksrelation, lycklig eller ej.

5 tips på hur du får din tvåsamma kärleksrelation att hålla länge (även om du inte är lycklig i den)

  1. Skaffa gemensamma barn. Kärnfamiljnormen lever fortfarande starkt kvar och även om det blir allt vanligare och mer accepterat att skilja sig också med små barn så kommer du känna att du bryter mot en norm och troligtvis ha skuldkänslor. Skilsmässostatistiken är dock hög bland småbarnsfamiljer, så det är viktigt att du verkligen omfamnar kärnfamiljsidealet och tror på att barn behöver ha två föräldrar och att barn mår dåligt av ”splittrade” hem (notera laddningen i ordet ”splittrad” där, det får dig verkligen att förstå att detta är någonting mycket dåligt för alla inblandade). Inget håller ihop en relation så bra som just skuldkänslor gentemot stackars små försvarslösa barn. Risken med detta är förstås att barnen växer upp. En lösning är att skaffa flera barn, men vid något skede kommer detta antagligen inte heller att fungera. Men vill du att din relation ska hålla ännu längre så kan du läsa mina andra tips.
  2. Gör dig ekonomiskt beroende av din partner. Ni kan skaffa ett gemensamt hus med aningen för höga huslån så att ingendera kan ta över vid en eventuell separation. Kanske också en sommarstuga? Se till att ni dessutom har starka känslomässiga band till huset eller sommarstugan så att ett avslut på relationen skulle innebära både en stor sorg och sänkt levnadsstandard. Ni kan också se till att den ena stannar hemma med eventuella barn så länge det bara är möjligt och kanske kan gå ner och arbeta deltid efter det? Den andra parten ska givetvis inte kompensera detta på något vis, jämlikhet bara motarbetar den ekonomiska beroendeställning ni är ute efter. Men bäst är det ändå om ni lyckas åstadkomma en situation där ni båda är ekonomiskt beroende av varandra så att ingendera kan lämna relationen.
  3. Tyck om din partner, men inte för mycket. Det är bra om ni kan tolerera varandra, men starka känslor är inte att rekommendera. Starka positiva känslor har en tendens att höja förväntningarna och känslorna brukar ebba ut efter en tid och kvar står du med krossade drömmar om den perfekta romantiska kärleken. I värsta fall leder besvikelsen till att du vill lämna relationen.
  4. Bry dig inte om otrohet. Någondera av er kommer med stor sannolikhet att vara otrogen och då är det bra om den andra parten inte ser detta som ett sådant stort svek att relationen avslutas. Här finns flera lösningar. Ni kan prova att ha ett modernt öppet förhållande, alternativt tänka er in i en 70-tals anda. Ni kan välja att blunda för otroheten och låtsas som att ni lyckas med det monogama tvåsamhetsidealet. Ni kan också vara såpass likgiltiga inför varandra att ni inte bryr er även om ni tycker trohet hör till en kärleksrelation. Kanske det också fungerar med en god och ärlig kommunikation, men detta kan givetvis också vara farligt.
  5. Var rädd för att bli ensam. Om du är rädd för att bli singel kommer du troligtvis göra allt i din makt för att hålla ihop den relationen du är i nu. Du kan kanske intala dig att du bara kan bli lycklig om du är i en kärleksrelation? Även om vi som folklorister inte kan uttala oss om hur man blir lycklig, så är lycka som koncept väldigt styrande för vad vi väljer att göra. Lyckas vi intala oss att vi bara kan bli lyckliga i en tvåsam kärleksrelation så är det med stor sannolikhet det vi kommer att välja att vara i.

Lycka till med ditt tvåsamma kärleksprojekt!

Lina Metsämäki

Doktorand i nordisk folkloristisk och kärleksexpert

Att hålla tummarna på olika språk

Under läsningen av en spännande projektrapport stöter jag på företeelsen ”att hålla tummarna” och får veta att man gör detta på olika vis i grannländerna Finland och Sverige. I Finland tenderar folk att knyta näven och sticka upp tummen, i Sverige sticker man ner tummen i den knutna näven.

Uppvuxen i Sverige med en förälder från Finland får jag nu plötsligt förklaringen till ett barndomsdilemma. Min mamma tyckte att det var så ologiskt att man när man skulle hålla tummarna riktade tummen neråt. Tummen ner är negativt, att hålla tummarna är positivt och riktningen är viktig, menade hon. Detta vållade mig stort huvudbry, jag som hade lärt mig av jämnåriga att knyta näven runt tummen när det fanns behov för att till exempel önska sig något.

Barndomen är full med magiskt tänkande och handlingar som sker ”för säkerhets skull”. Du stiger inte på a-brunnar, undviker skarvar, önskar på nyckelpigor, stjärnfall och spontana förekomster av synkront tal. Inte ville jag utmana ett så kraftfullt medel som att hålla tummarna.

Slutligen löste jag det genom att knyta näven runt tummen, såsom den lokala traditionen förespråkade, men sticka ut tumspetsen mellan fingrarna. På så sätt var tummen både ”hållen” och uppåtpekande.

När jag nu läser forskningsrapporten om skillnader och likheter i kommunikation på svenska i Sverige och Finland får jag svar på min mammas frustration. Hennes tumhållargest tolkades i Sverige mer som ett glatt ”tummen upp” vilket inte alls är samma sak som att krampaktigt hålla tummarna för att någonting ska gå vägen.

Så trots att vi talar samma språk på båda sidor om landsgränsen kommunicerar vi ibland med olika gester. På Åland med sin särställning av mittemellan, upplyser samma rapport, är bruket mer blandat och där syns båda sorternas tummar. Men jag erbjuder här ett riktigt konglomerat för oss med ena foten på vardera sidan Östersjön, en handgest innehållande både det finska och det svenska!

 

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys
med tummen på rätta stället

Forskningsrapporten heter Interaktion och variation i pluricentriska språk. Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (rj.se) och bygger på ett stort antal inspelade samtal på svenska i olika  kontexter i både Finland och Sverige.

Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter

Inbjuden att tala om ”Kritiska praktiker, kritiska erfarenheter” på Forskardagarna 11-12.11 fick jag nyligen anledning att tänka över mitt arbete som redaktör för Rig. Kulturhistorisk tidskrift. Uppdraget var nämligen att inleda en diskussion kring det angivna temat med utgångspunkt i rollen som redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Lyckligtvis hade jag inför uppdraget fått ta del av en uppslagsrik text från Ann-Helen Sund som kunde spinna igång det egna tanke­maskineriet.

Kritik är på många sätt kritisk i meningen avgörande i vetenskaplig verksam­het. Att uppöva det kritiska, självständiga tänkandet är centralt i utbildningen. Under forskningens gång diskuteras texter på seminarier, och publikations­processer genomförs genom kollegial, kritisk granskning. Doktorander försvarar sina avhandlingar. Forskningen utmynnar också i någon form av kritik, eller så förstås ofta dess samhällsrelevans.

Vilka olika förståelser av kritik opererar vi med och hur präglar det forsknings-, utbildnings- och samverkansprocesser? Hur praktiseras kritik? Vilka slags kritiska perspektiv slipar de kulturanalytiska glasögonen? Vad driver kritik, vad vill och hoppas vi åstadkomma med kritik? Hur blir kritik konstruktiv eller produktiv, eller tvärtom destruktiv? Hur kommuniceras kritik? Hur kan kritik ta del i förändringsprocesser?

Här pekar Sund på hur kritik är en fundamental del av den akademiska miljön. Den kan till och med sägas utgöra en omistlig del av den vetenskapliga metoden. Utan tillgång till kritiska instanser står sig såväl undervisning som forskning slätt. Samtidigt är det som Sund anmärker inte alla gånger lätt att vare sig leverera eller ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

Kritik kommer som alla vet i många olika former och skepnader. Inte sällan är det inom akademin dessutom fråga om formaliserade arrangemang där avsikten är att bädda för en så god kritisk genomlysning som möjligt. Jag har därför några inledande kommentarer som förhoppningsvis kan fungera som incitament för vidare diskussioner. Som kontrast mot mitt egentliga ärende – att belysa kritikens plats i den vetenskapliga tidskriften – ska jag börja med det som på sätt och vis är det skrivna ordets motsats, nämligen seminariet. Det jag vill lyfta fram är seminariet som just ett sådant ”förberett” tillfälle, där det pedagogiska syftet är att erbjuda en miljö som till sin natur är både kritisk och reflekterande. Kanske bör det också tillfogas att seminariet ofta bygger på olika slags skrifter (kapitelutkast, färdiga eller påbörjade artiklar, eller andra typer av redovisningar). I grunden finns emellertid ett muntligt och direkt moment som bidrar till seminarieformens pedagogiska särart.

Att jag väljer att lyfta fram seminariet som en arena där kritik formuleras, förs fram och tas emot är heller ingen slump. Liksom samtalet/dialogen och föreläsningen kan seminariet sägas utgöra några av undervis­ningens och akademins veritabla urscener. Vid det goda seminariet växer deltagarna tillsammans. Det kan låta enkelt, men är, som så mycket annat, betydligt svårare i praktiken. Alla har vi nog närvarat vid seminarier som snarare tagit formen av ensidigt negativa eller tvärtom hyllande tillställningar. Det finns därför skäl att reflektera över seminariet som undervisningsform och läromiljö. Jag gör det i form av en osorterad lista, med förhoppningen att den ska väcka vidare tankar eller frågor.

  • Seminarier som humanisternas laboratorier, där vi likt naturvetarna under kontroller­ade former kan pröva våra egna antag­anden. Även om dessa för vår del vanligen handlar om resonemang, begreppsanvänd­ning, teorier och skriftliga framställningar.
  • Seminarier som levande (sociala) organismer, där den negativa kritiken ibland kan ta överhanden. Men även seminarier som blir till motsatsen, där uppmuntran och positiva reaktioner inte släpper fram nödvändig kritik.
  • Vikten av att både kunna ge och ta kritik. Vilket leder vidare till våra akademiska fora som platser där kritiska diskussioner måste vårdas och ge goda betingelser. Vi talar ofta om behovet att föra fram kritik på ett sådant sätt att den kan landa rätt och processas av mottagaren. Det finns dock anledning att tänka över även hur vi själva reagerar på kritik, för att den ska kunna bli en resurs i det egna arbetet.
  • En konstruktiv seminariekultur. Kritiken som en kollektiv läromiljö. Vad kräver en sådan, och vad får den att gå om intet?
  • Seminarier (och även oppositioner och disputationer) som kvalitetsgranskare, det vill säga som en både nödvändig genomlysning, prövning och argumentation.

Med detta sagt ska jag gå vidare till mina utlovade erfarenheter som redaktör. Det jag nu avhandlar gäller i första hand Rig. Men gissningsvis går det att dra paralleller till andra liknande tidskrifter, som tex Budkavlen.

I Rig publiceras artiklar, avhandlingsrecensioner och andra recensioner. Dessutom förekommer vad vi kallar för notiser, som mer är att likna vid kortare bokanmälningar. Den första större punkt (och jag har egentligen bara två större punkter) jag vill ta upp gäller tidskriften som en samtida och pågående arena för kritik. Det sker dels genom artiklarnas peer-review-förfarande, och dels genom den recensionsavdelning som grovt sett utgör hälften av varje nummer.

Jag börjar med recensionerna. På vad sätt bidrar dessa till tidskriften som en arena för kritik? För att besvara den frågan måste vi börja med att betänka vad det är för sorts litteratur som recenseras i tidskriften. Svaret är inte särskilt förvånande. Här publiceras och formuleras recensioner av för kulturhistorien och etnologiämnet relevant litteratur.

Bedömningen av vad som är relevant litteratur tas i första hand av redaktionen. Men ofta föreslår också skribenter, och även andra externa personer, böcker som de tycker att Rig ska recensera. Det händer också att det skickas in recensioner som någon har skrivit utan att ha haft ett uppdrag, alltså för att hen menar att den här boken borde vara av intresse för tidskriften.

Det finns också en särskild kategori böcker som har en slags gräddfil in i tidskriften. Det är de etnologiska avhandlingar som lagts fram vid i första hand svenska lärosäten, samt ibland även från andra nordiska länder. Jämfört med de ”vanliga” recensionerna är dessa avhand­lings­recensioner längre, mer utförliga och alltid med ett tydligt värderande, och därmed även kritiskt, uppdrag. Och här vill jag påminna om att kritik naturligtvis kan innebära både negativa och positiva omdömen.

Den vanliga recensionen har ofta, men inte alltid, ett motsvarande kritiskt perspektiv på den aktuella boken. Slutligen finns även notiserna som sällan eller aldrig innehåller några som helst kritiska/negativa synpunkter (dock ibland uppskattande sådana). Sammantaget utgör detta en fortgående kollegial bedömning av den litteratur som publiceras på det kulturhist­oriska området, med ett särskilt fokus på etnologi och folkloristik. Genom att ta del av den omfattande recensionsavdelningen blir man en del av det kritiska fält som Rig, och andra liknande tidskrifter, ser till att upprätthålla.

Att recensionsverksamheten handlar om en kollegial bedömning skapar en naturlig övergång till den vetenskapliga granskning som föregår de publicerade artiklarna. Här vill jag peka på några tydliga likheter och skillnader vad gäller den typ av tidskriftsrelaterad kritik som nu är för handen.

Peer-review-förfarandet handlar om att säkerställa en viss kvalitet. Den tillfrågade bedömaren av texten har att ta ställning till frågan om det insända manuset når upp till godtagbar veten­skaplig nivå. Men i uppdraget ingår vanligen också uppgiften att formulera en konstruktiv kritik: var finns bristerna, hur kan de åtgärdas, vilka förbättringar kan granskaren föreslå? Det här gör att det finns en stor skillnad mellan granskare och recensent, vad gäller just det kritiska uppdraget.

Jag kommer strax tillbaka till det. Först krävs emellertid några förytligande ord om vad som egentligen händer med ett manus som skickas in till tidskriften. När vi i redaktionen, det är sedan ett antal år jag och Marie Steinrud, får in en föreslagen artikel börjar vi med att läsa igenom den själva. Här sker alltså en första bedömning: en första kritisk läsning. Tror vi på det här manuset? Ligger det överhuvudtaget inom Rigs intressesfär?

Om så är fallet blir det mestadels aktuellt med en uppsättning inledande kommentarer från vår sida. Ofta handlar det om en mer generell redaktionell läsart där vi bedömer manuset som en tänkbar artikel. Det kan därför många gånger handla mer om form, presentation, struktur osv, snarare än innehåll och forskningsfront.

Därefter utser vi två granskare som vi föreställer oss är särskilt lämpade läsare av texten. Det vi då letar efter är dels överlappande forskningsintressen med artikelförfattaren, och dels en lämplig ämnesbakgrund. Manuset ska med andra ord bli bedömt av någon som har goda förutsättningar att kritiskt granska resonemang, metod och källanvändning, men också att förstå vad det är som författaren försöker göra.

I det här flerstegsgranskandet av det insända materialet finns både likheter och skillnader jämfört med recensionerna. En uppenbar skillnad är att medan redaktionen och senare den vetenskapliga bedömaren tar sig an ett manus som fortfarande är under arbete, formulerar sig recensenten kring ett färdigt verk. Den publicerade boken är så att säga bortom både påverkan och räddning. Det kan därför inte bli fråga om en sådan konstruktiv och framåt­syftande kritik av det enskilda verket som ingår i granskningsuppdraget.

Som redaktör skulle jag gärna lägga ut texten mer utförligt om recenserandet och recensionen som en kritisk praktik. Och om varför det är viktigt (och personligt utvecklande) både som verksam akademiker att recensera böcker, och att akademiska böcker också blir recenserade. Till det kommer även konstaterandet att det är väsentligt att det alls blir några sådana böcker skriva, vilket idag ter sig som allt mindre självklart. Utrymmer tillåter dock inte några sådana utvikningar. Därför vill jag istället lyfta fram något annat, nämligen recensenten som någon vilken bidrar till att definiera ämnets gränser, innehåll och utföranden.

Recensionen, och i ett större perspektiv tidskriftens recensionsavdelning, har nämligen en viktig formativ roll som grindvakt. Genom att inte bara rapportera om innehållet i den aktuella avhandlingen eller boken, utan också lyfta fram sin egen subjektiva och kollegiala värdering bidrar recensenten till den egna disciplinens självförståelse. Kort sagt: Vad går an? Vad applåderas? Och vad låter sig inte göras utan invändningar?

Det om tidskriften som en arena för samtida och pågående kritik. Min andra större punkt gäller tidskriften som en historisk och avslutad arena för kritik. Här ska jag vara betydligt mer kortfattad. Det jag vill peka på är egentligen bara att en tidskrift med lång historia, som Rig och som Budkavlen, innebär en formidabel möjlighet att reflektera över ämnets utveckling och historiska särart. De gäller de publicerade artiklarna, genom deras teman och ämnen. Men det i ännu högre grad fallet med recensionerna. Här är, vill jag påstå, både de vanliga recensionerna och de mer utförliga avhandlingsrecensionerna, en veritabel guldgruva.

Om man som i fallet med Rig har en nästan obruten serie av avhandlingsrecensioner, från ämnets barndom till dags dato, blir det ett material som är sällsynt väl lämpat för att synliggöra ämneshistoria med avseende på teoretisk variation, införandet av nya begrepp och perspektiv, segdragna konflikter och perioder av konsensus osv. Det är en kritik vars konsekvenser och vägval klingar långt in i vår egen samtid. Läs och begrunda!

Simon Ekström
professor i etnologi, Stockholms universitet

Tidskriften Budkavlen fyller 100 år – utgivningen av ett jubileumsnummer

Att fylla 100 år är storartat, festligt och aktningsvärt – hundraåringar omges av en särskild aura. Den som nu är aktuell att fylla 100 är tidskriften Budkavlen – tidskriften som förenar ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. I år utkommer Budkavlens 100:e volym. Istället för att ge ut en regelrätt historik har redaktionsrådet valt att ge ut ett jubileumsnummer med rubriken ”En tidskrift i tiden.” I numret medverkar personer som ingått i Budkavlens redaktionsråd under olika tider. Redaktörer för jubileumsnumret är Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Många av texterna har reflekterande karaktär där det föränderliga redaktionella arbetet diskuteras.

Inledningsvis hade arbetet med Budkavlen fokus på ett nationellt uppdrag. K.Rob.V. Wikman (1922–1929), ansåg att tidskriften skulle fungera som en förbindelselänk mellan forskare, arkiv, föreningen Brage och allmogesamhället i form av texttypen meddelanden och fältforskningar. Gabriel Nikander (1930–36) gör Budkavlen till ett vetenskapligt språkrör men rollen som förmedlare kvarstår. Författarna till texterna är både inhemska och nordiska och texttyperna är många. Under Sven Andersson (1937–1970) har Budkavlen fortfarande allmogesamhället i fokus men det är inte längre fråga om ett nationellt projekt. Under denna tid vetenskapliggjordes tidskriften och den fick redaktionell stadga. Under slutet av Anderssons redaktörskap kännetecknades tidskriften av ett tillbakablickande.

Med Nils Storå som ny huvudredaktör (1971–1991) sker en omstart. Nu talas inte längre om folkliv- respektive folkminnesforskning utan ämnena etnologi och folkloristik träder fram. Under Anna-Maria Åström (2000–2017) redaktörskap introduceras temanummer. År 2003 införs kollegial granskning av artiklarna. Från år 2017, då Lena Marander-Eklund tog över redaktörskapet, har tidskriften blivit en öppet tillgänglig journal och majoriteten av skribenterna är verksamma utanför Åbo Akademi.

Att två ämnen samsas om en tidskrift är inte helt vanligt. Detta samarbete har sett olika ut i olika tider, och tyngdpunkten gällande vilka texter som publicerats har skiftat beroende på vem som varit huvudredaktör. Alla huvudredaktörer har satt sin prägel på tidskriften och ofta också markerat detta med tidstypisk layout. Kontinuiteten hittas i att etnologiska och folkloristiska texter med Åbo Akademi som bas har utgivits i 100 år. Samtidigt har Budkavlen på ett mycket tydligt sätt uppvisat den föränderlighet som ämnena genomgått under dessa år. Tidskriften och ämnenas utveckling har således gått hand i hand. Men Budkavlen avspeglar också en allmän utveckling som skett gällande vetenskapliga journaler, emellertid med en viss fördröjning. Förändringen gällande de texttyper som ingår har gått från bland annat uppsatser, fältrapporter och meddelanden till kollegialt granskade och öppet tillgängliga vetenskapliga artiklar.

Vad har tiden då gjort med tidskriften Budkavlen? Den har genomgått många förändringar, både i relation till målgrupp, utseende, innehåll och i relation till det redaktionella arbetet. Samtidigt finns det en varaktighet – den har utkommit under hela perioden, trots krig och pappersbrist, trots svackor, trots en konstant ökad akademisk arbetsbörda och trots att finansieringen många gånger varit osäker. På så sätt kan man säga att Budkavlen varit seglivad, och de som arbetat med tidskriften har visat prov på kreativitet, anpassningsförmåga och en remarkabel idoghet. Byten av ansvariga utgivare, generationsskiften, inflöde av nya vetenskapliga ideal, perspektiv och praktiker har också bidragit till att tillföra välbehövligt syre och energi. Därmed har Budkavlen även haft betydelse för etnologins och folkloristikens utveckling, den har varit en arena för idéutbyte.

I likhet med andra vetenskapliga tidskrifter bidrar Budkavlen till vetenskaplig utveckling, nyfikenhet och den är plantskola för nya generationer av akademiker. Det är vår förhoppning och övertygelse att det kommande seklet blir minst lika dynamiskt som det första; tidskriftens är nämligen intimt sammankopplad med den idérikedom och drivkraft som präglar den kulturanalytiska miljön vid Åbo Akademi.

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Professor i nordisk folkloristik respektive nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tidskriften hittar du här https://journal.fi/budkavlen

 

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Coronatider

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Konsten att överleva sommaren med släkten

Snart är sommaren här. De som längtat till sommarstugan kan nu se fram emot en skön sommarstugetillvaro enligt egna önskemål, vare sig det handlar om att fiska, hugga ved eller att ligga i hängmattan och läsa. Eller vänta nu … är det så enkelt? På sommarstugan umgås familjer ofta över generationsgränserna. Det här aktualiserar frågan om vem som sätter agendan för när det ska ätas och om och när vedboden ska byggas eller bryggan repareras. I boken Känslor äger rum (2014) påpekar Pia Ingström att det saknas historier om osämja mellan syskon eller generationer när det kommer till sommarstugor. Hon diskuterar även beslutsfattandet på en sommarstuga genom begreppet gerontokrati – att det är de äldre som bestämmer, något som hon menar aldrig skulle fungera i andra sammanhang. Det är också ofta de äldre som står för kostnaderna och för kontinuiteten som uppenbarligen ger dem (oss) tolkningsföreträde om hur saker och ting ska vara.

I den nyutgivna och populärt hållna boken Sommarstugan. Konsten att överleva sommaren med släkten (2021) diskuterar Björn Öberg och Anna Bennich hur vi kan undvika familjekonflikter på sommarstugan. Målet med boken är förhoppningar om sundare familjerelationer. Boken består av 14 kapitel där olika fiktiva scenarier om sommarstugeliv – då det kan köra ihop sig – presenteras. Det handlar bland annat om olika förväntningar, regler, gränser och olika syn på återhämtning. Även här syns gerontokratin – det är de äldre som styr och ställer och som inte alltid förstår sina vuxna barns önskningar. Alla delkapitel kommenteras av psykologen Anna Bennich som kommer med förslag på lösningar av konflikterna. Lösningarna går ut på tydlighet, förståelse för att vi är olika, förmågan att sätta gränser, dialog men också på kompromissvilja. Samtalet ställs i fokus. Utgivarna menar också att vi borde arbeta med familjerelationerna lika mycket som med trädgårdslandet och det läckande taket.

Bokens utgångspunkt är spännande, men gav ändå ett lite blekt helhetsintryck. Visst fanns här sådant som man kände igen, t.ex. synen på hushållsarbete som osynligt (”du gör ju ingenting”), medan den som byggt en altan får allas beröm; eller som att vissa familjemedlemmar ”försvinner” då man kommit överens om att något ska fixas tillsammans. I det avslutande kapitlet berättar den vuxna dottern att hon till följande sommar tänkt skaffa sig en egen sommarstuga. Då kontrar modern med att de ändå hade tänkt sälja stugan eftersom de börjar bli gamla och inte längre orkar hålla stuga och tomt i skick. Detta upprör dottern enormt – stugan ska finnas kvar trots att hon inte längre vill vara där. Konflikterna som spelades upp tedde sig relativt småskaliga och mestadels löstes problemen genom samtal. Här fanns knappast något av det passivt-aggressiva beteende som jag tyvärr både bevittnat och hört andra berätta om när det gäller ett gemensamt sommarstugeliv; att man samtidigt är både ilsken och tyst när något inte går som tänkt. Här bör påpekas att jag vet om många fall där samägandet av sommarstugor fungerar utmärkt utan några som helst konflikter. Men hur det än är väcker sommarstugor känslor – både positiva och negativa.

Om, hur och varför just sommarstugor kan föranleda osämja finns det få studier om. Genom frågelistan Sommarstugeliv – användning, samägande, arv (klickbar länk) hoppas vi på att få dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i en studie om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021.

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Att forska/skriva om kärlek som levd erfarenhet

Det var drygt två år sedan vi satte oss ner (tillsammans med forskaren Eerika Koskinen-Koivisto) för att skapa frågelistan ”Kärlek, sex och relationer” som distribuerades digitalt våren 2019 av Svenska Litteratursällskapets arkiv. Till att börja med var det ingendera av oss som var särskilt intresserad av just kärlek, det vi då mest var intresserade av var sex och familjebildning. Kärleken kom egentligen med bara för att vi ville vara lite finkänsliga. Vi hade uppfattningen av att det ändå finns en föreställning om att kärlek bör föregå både sex och familjebildning.

När vi sedan bestämde oss för att skriva en artikel ihop var det ändå just svaren om kärlek som stack ut som de mest intressanta för oss båda. Vi fascinerades av föränderligheten som verkade finnas bland svaren. Kärlek då var inte detsamma som kärlek nu. Och kärlek för en svarare var inte alls detsamma som för en annan. I artikeln ”’Det största och finaste i livet’ – Kärlekens förändrade betydelser” som publicerats i tidskriften Laboratorium för folk och kultur (1/2021) analyserar vi just dessa svar om kärlek som levd erfarenhet och kärlek som idé.

Två trähjärtan. Wikimedia commons CC BY-SA-4.0

Att forska i och skriva om kärlek visade sig vara både lätt och svårt. Enkelheten gick ut på att skrivprocessen var en synnerligen angenäm upplevelse. Materialet som vi analyserade var inte stort men ändå ytterst givande. Samarbetet mellan oss skribenter, en senior forskare och en ung doktorand, fungerade fint och vi kompletterande varandras kunskaper på ett utmärkt sätt. Svårigheten i skrivprocessen handlade mest om den bild vi ger fenomenet genom materialet. Frågelistsvaren gav i vissa fall en relativt en positiv uppfattning av kärlek, ofta placerad i dåtid, i frågelistsvararnas ungdom. Här såg vi en svårighet i att inte i för hög utsträckning lyfta fram de sockersöta sidorna av kärlek. Men i materialet framkommer också relativt svåra upplevelser och besvikelser; att inte hitta en partner, att bli lämnad, bli bedragen eller att leva i en relation som inte är bra eller rent av destruktiv. Vi ville inte heller att dessa synpunkter skulle dominera vår analys, vilket innebar en svår balansgång. Att vi var två forskare, med väldigt olika livssituation och vetenskaplig erfarenhet, som utförde studien, var i sammanhanget en bra sak då man så lätt som forskare blir blind för sin text och blir ”kär” i sina favoritcitat.

Som slutsats i vår artikel kom vi fram till att kärleken (i längden) inte är himlastormande utan snarare vardaglig och trygg, vilket vid första anblicken kan kännas lite platt. Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2014) att vår upplevelse av kärlek påverkas av kollektiva kärleksfantasier och att detta kan leda till besvikelse. Detta kan vara en förklaring till de många besvikelser som uttrycks i svaren, men också en förklaring till att de passionerade romantiska fantasierna förkastas eller placeras i en annan tidsrymd. Vår slutsats utmynnar därför i en fråga om en uppgörelse med kärleksfantasin är en förutsättning för en hållbar kärleksrelation. Den frågan har vi inget svar på men den kunde utgöra en utgångspunkt för en annan studie.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik
Lina Metsämäki
Doktorand i nordisk folkloristik

En akademisk mardröm

När man arbetar som lärare och forskare i universitetsvärlden är det två företeelser som alltid bör vara fler än vad de är. Den ena är utexaminerade magistrar och den andra är vetenskapliga publikationer.

Magistersexamina ligger sist och slutligen inte i dina egna händer – det är inte du själv som ska ta examen och hur mycket du än försöker få någon annan att göra det så finns det en gräns för vad du har i din makt.

Men vetenskapliga publikationer kan du producera helt på egen hand, och varje artikel med viss rankning ger ett överenskommet antal tusen euro i utdelning från Undervisningsministeriet. Inte till dig personligen förstås, men till det universitet där du är verksam.

År 2019 skickade jag in ett abstrakt för en tänkt artikel till en antologi på ett välrenommerat förlag. Abstraktet, och småningom också den färdiga artikeln, blev godkänt och jag såg fram emot att få en internationell publikation av högsta klass. Antologier är kända för att ta ganska lång tid att producera – det går ofta snabbare att publicera sig i olika tidskrifter. Men hittar man rätt kan det bli en lyckträff och så kändes det för mig. Mitt förhållandevis småskaliga forskningsprojekt om unga finlandssvenskar som flyttat till Sverige passade perfekt in i en antologi om ”youth migration”.

Härom dagen fick jag slutligen trevliga nyheter. Handboken om ungdomsmigration är publicerad och går att köpa till det sedvanliga hutlösa pris som endast bibliotek kan tänkas betala. Det är dock nu den akademiska mardrömmen börjar.

Utan att gå in på detaljer så har min text försvunnit och ingen vet när eller hur. Förlaget svarar överhuvudtaget inte på e-post och redaktören skyller på än det ena och än det andra. Jag spårar korrespondens och försöker läsa mellan raderna, men blir inte klokare. Varken i den tryckta antologin eller i den elektroniska utgåvan finns något kapitel författat av undertecknad. Och ingen utom jag själv verkar riktigt bry sig om denna fadäs.

Nånstans i den här härvan hajar jag till över min egen cyniska inställning, när jag inser att jag nu faktiskt struntar i om artikeln slutligen publiceras eller inte. Jag bryr mig inte om mina presumtiva läsare, jag ger tusan i om min forskning sprids. Det jag grämer mig över är den där siffran. Siffran 3 som ska skina på min CV. Inte för att jag skrivit en så bra artikel (den är varken bättre eller sämre än mycket annat jag skrivit) utan för att jag med denna artikel får min första fullpoängare på den så kallade JUFO-skalan som kategoriserar vetenskapliga publikationers kvalitet, där noll är ingenting och tre är maximal utdelning. En trea betyder en sakkunniggranskad artikel i ett internationellt sammanhang av högsta kvalitet. En trea betyder att jag varit produktiv och bidrar till att finansiera universitets verksamhet och därmed mig själv. En trea betyder att jag räknas som forskare?

Julkaisufoorumi/Publikationsforum (JUFO) ”är en av det finländska vetenskapssamfundet genomförd nivåindelning av publiceringskanaler, som stöder forskningens kvalitetsbedömning”. Här kan du kontrollera hur dina vetenskapliga artiklar placerar sig kvalitetsmässigt beroende på i vilken tidskrift eller på vilket förlag de är publicerade.

Så till den grad har jag dragits med i talet om produktivitet att en artikel som ingen kan läsa skulle vara bättre än en som vem som helst kan läsa, bara jag får min kvalitetsstämpel, en stämpel som jag inte ens tror på själv.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys och forskare i folkloristik
i fåfäng jakt på siffror

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi