Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Oktober månad har gått i transkriberingens tecken, något som fått mig att fundera över transkriberingens betydelse. Redan här gör jag beslut som kommer att påverka en senare analys. Transkribering är å ena sidan ett enformigt och tråkigt arbete som dessutom sliter på kroppen då man sitter och skriver oavbrutet i timtal. Å andra sidan kan jag tycka att det är rätt trevligt att tvingas lyssna på ett sätt som man inte annars lyssnar till det som faktiskt sägs.

Transkriberandet följs också av ständiga små beslut om vad som ska finnas med i transkriberingen. Vilka betoningar ska jag lägga till, vilken paus är tillräckligt lång för att märkas ut och vad räknas egentligen som ett riktigt skratt? Hur märker jag ut att någon talar som en annan, och gör den ens det, eller är det bara min tolkning? Det som kanske var uppenbart i situationen tack vare gester och samspel är inte längre det när jag sitter hemma framför datorn med bara en inspelning till förfogande. Jag lägger märke till hur flytande saker egentligen är och också hur olika innebörder till exempel ett skratt kan ha. När skrattar man av glädje, när skrattar man för att det är obekvämt och när kommer skrattet för att lätta upp stämningen efter att man just berättat om hur hemskt allting är? Ibland hörs skrattet inte ens som ett skratt, utan det ligger och puttrar där under i berättandet, det man kunde kalla för att rösten är full av skratt.

Photo by Thomas Lefebvre on Unsplash

Transkriberingen är viktig för att senare kunna arbeta med inspelningen, eftersom det är betydligt snabbare att läsa en text än att lyssna igenom en inspelning. Transkriberingarna är dessutom sökbara dokument, något jag själv finner ovärderligt då jag gör analysarbete och fokuserar på olika teman i intervjuerna. Samtidigt kan man inte anta att transkriberingen och inspelningen är likvärdiga uppteckningar av samma sak. Att lyssna på inspelningen ger mer än vad det ger att läsa en transkribering. Inspelningen är inte heller en fullständig dokumentation av intervjusituationen. Det är alltid lager som skalas bort, någon som är viktigt att hålla i minnet under arbetets gång.

Jag fylls ändå alltid av en sorts tacksamhet då jag transkriberar mina egna intervjuer. En förundran över hur fantastiska berättelser människor går och bär på som kanske aldrig ens hade berättats om inte jag hade frågat dem om just det här. Tänk vilket privilegium att få höra detta berättas för just mig.

Lina Metsämäki
Doktorand i folkloristik

I samband med min disputation levererade jag, helt enligt ordningen, en lectio praecursoria, en betraktelse över att sträva efter att vara nöjd. Tanken med den texten var att lyfta fram en del i forsknings- och studieprocessen som vi sällan talar om. Jag konstaterade att Jag har förövrigt sällan träffat en kollega som beskrivit att arbeta materialnära i fält eller arkiv som något annat än roligt eller åtminstone en rolig del av forskningsprocessen

Strävan efter att vara nöjd innefattar en annan nödvändig och ofta förbisedd process. Denna process är enligt min erfarenhet ofta fruktad av studenter och leder till stress och allmän oro och som kan vara irriterande. Jag talar om att fastna i sitt arbete. Så här i början av det akademiska året kan det vara bra att påminna oss om (studenter och forskare) om hur nödvändigt det är att fastna, eller åtminstone fundera på hur och var vi fastnar.

Det finns åtminstone två huvudvarianter av att fastna i en studie- och forskningsprocess: (1) det vi kan kalla för ’att köra fast’ och (2) det vi kan kalla för att ’fastna för något’. Den förstnämnda varianten är den mest irriterande och den som fruktas av alla involverande. Anledningen till att köra fast inger en sådan fasa, är att processen avstannar och man får snällt vinka åt deadlinen när den flyger förbi. Detta leder till att måsta ursäkta sig, lägga upp en ny tidsplanering i bästa fall; att missa att publicera sig i en ansedd tidsskift, eller i värsta fall att måsta göra om en kurs.

Fettklumpar och kantarellskog

I bland kör man fast i en forsknings- eller studieprocess i sig, i bland kör man fast på grund av andra faktorer i arbets- och privatliv. Att köra fast på grund av omständigheter som ligger utanför en studies ramar, kan liknas vid uppbyggnaden av de fettklumpar i kloakerna som studerats av Henriksson och Sund i ett specialnummer av Budkavlen (2018); en process av små fettklumpar, smuts och avskräde som leder till förstoppning av ett annars reguljärt flöde i systemet. Om man kör fast i en fettklump, hjälper det endast med långsamt hacka sig igenom klumpen. Att lösa en förstoppad forskningsprocess av fettklumpsvariant, kräver först och främst en paus, eventuellt med kaffe och kollegor eller medstudenter. Lyckligtvis kan kaffepauser med medstudenter och kollegor också användas i förebyggande syfte. Kaffe håller förstoppningen borta.

Att köra fast i forskningsprocessen händer alla och är en helt annan sorts fastnande. Kanske kan forskningsprocess-fastnande liknas vid att gå och plocka svamp i skogen, bara för att sätta foten i en björnsax. Du plockar lite (teorier) här, och lite kantareller att flyter på bra tills…. PANG!

– Jaha ja… Vad gör jag nu då?

En sådan fälla kan handla om att man inte får tillräckligt med svar på i en frågelista, att man inte har de teoretiska verktygen för att tackla problemet, eller kanske att man råkat få olika uppfattningar om en text i ett peer review-utlåtande. Den akademiska miljön är väl förberett för björnsaxar i kantarellskogen (och för teoretiska och metodologiska problem). Att fastna i en björnsax löses bäst med de två beprövade metoderna: (1) genom läsning och (2) genom att gå på seminarium (!). Detta kräver förstås två saker av den björnsax-låste forskaren (och studenten), att man är villig att utsätta sig för kritik, och att man är redo att lyssna och läsa sig till lösningen så att man får de (teoretiska) verktyg man behöver för att lösgöra saxen. Lyckligtvis kan även seminarier och läsning användas i förebyggande syfte.

Kantareller. Foto: Nick Grappone on unsplash

I båda varianterna av att köra fast är lösningen kommunikation. Att vara irriterad över att köra fast, blir inte bättre av att inte gå på seminarium, eller lyfta fram ett problem på en kaffepaus. Att jag tar upp denna beprövade lösning ska ses mot bakgrunden att vi alla (både forskare och studenter) förväntas prestera och vara tävlingsinriktade. Vi ska konkurrera om forskningspengar, ”visa framfötterna” och vara internationellt framåt och forska med spets. Här vill jag påpeka att jag personligen anser mig själv ha lyckats att navigera i den arbetsmarknaden väl. Men jag vill hävda att anledningen till att jag har lyckats att göra detta är att har ett bra team i ryggen. Akademiska studier är en lagsport och det är i situationer när man kör fast som tränar lagandan. Att fastna i en björnsax, eller i att krascha in i en fettklump, är alltså bara en del av processen som på sitt sätt är nödvändig.

Bortglömda tårtbitar och tomma kaninhål

Om ”att köra fast” är en form av att fastna som är frustrerande, så är den andra formen ”att fastna för något” stimulerande. Långt ifrån björnsaxen, kan fastna för något beskrivas ungefär som när min hund får upp ett spår. Hunden går med nosen i backen, plötsligt fastnar han för med nosen i backen, vänder till vänster, och 500 m senare visar det sig att det ligger en bortglömd tårtbit på marken och väntar. Denna sorts fastnande kan rikta om en artikel eller uppsats, göra en artikel till ett bokprojekt, eller leda till nya insikter om informanters berättande. Spåret man får upp kan ju också leda ner i ett tomt kaninhål och inte till en tårtbit.

När man arbetar materialnära kan man fastna för små och stora spår. Nyligen, i arbetet med en artikel inom mitt projekt ’Boys will be boys’, upplevde ett spår i form av ett ord. Artikeln jag arbetar med handlar om narrativ positionering i mäns berättelser om sin uppväxt. I en sådan studie är det viktigt att följa spår som kan leda till insikt om positionen informanten har, gentemot mig som lyssnare, samhällsdebatt och positionering gentemot de människor och ting som förekommer i berättelsen. En av de positioner jag tidigare sätt i informantens berättelse består i positionen som en (självutnämnd) introvert person. Men plötsligt förändrades känslan i det berättade, och sålunda positionen. Plötsligt uppfattade jag det som om det fanns en mer passionerad, utåtriktad pojke i det berättade. Mitt i allt fanns ett ord för det, ordet var ’könsnivellering’.

– Vad är nu detta för något? Undrade jag i mitt stilla sinne.
– Vad händer om jag följer det här spåret? Sagt som gjort, spenderade ett par timmar med Google.

Om man sätter igång en sökning på könsnivellering hamnar man fort på allehanda sidor som kan betecknas som sidor för mansaktivism. Där florerar ordet sida vid sida med ord som ’kulturmarxist’ och ’tankelikriktning’. Ett litet ord, ett spår med stor betydelse för positioneringen som informanten vill berätta åt mig att han har. Något jag fastnade för som har en påverkan på min tolkningsprocess, i min jakt på kopplingen mellan känsla, positionering och pojkskap.
Var det hela slutar, vet jag inte riktigt ännu. Artikeln kommer att publiceras i en av prominent nordisk tidskrift senare i år. Det jag vet är att det finns flera spår som jag fastnat för och jag har insett att jag måste byta riktning i det treåriga projekt jag arbetar med. Spåren är många, sålunda är det kanske läge att försöka skriva en bok på ämnet.
Lagspel och seminarium

När man fastnar för något som jag gjort i mina pojkskapsberättelser, så påminner jag mig själv om mina lagspelare.

– Jaha, verkar som om att jag måste skriva en bok. Det var ju spännande…. Tänkte jag för mig själv och knackade på Lena Marander-Eklunds dörr.

Anledningen till att jag knackar på just hennes dörr är kombinationen av erfarenheten hon har av att ge ut böcker i Svenskfinland och en mer extensiv kunskap om kombinationen av narratologi, genus och livsberättelser än vad jag har. I skrivandets stund har jag ännu inte konsulterat min kollega Karin Sandell, men vet att jag kommer att måsta göra det på grund av att hennes avhandlingsprojekt behandlar näthat, ett spår som helt plötsligt dök upp i mitt material.

Poängen jag vill göra är att jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig oavsett vilken form av att fastna jag lyckas hamna i. Oavsett om man kör fast eller fastnar för ett spår är det läge att rådfråga kollegor. Det är, som sagt, i fastnandet som det kollegiala, ’teamworken’ måste få ta över. Jag menar också att ’fastna’ är nödvändigt för upprätthållandet av denna lagsport vi pysslar med. Genom seminarier, konferenser, kaffe- och lunchpauser och diskussioner som uppstår där vi fastnar, för eller i något, tränas vi som studenter och forskare i en ofta outtalad konst – seminarier och diskussion. Något som är våra vardagsredskap. Om man sålunda vänder på steken och menar att det är i de tillfällen man fastnar som redskapen sätts i bruk, eller lagspelet blir synliggjort, så är ’att fastna’ en nödvändig del av studier och forskning. Det är ingen idé att ha en massa redskap om man inte får pröva dem.

Foto: Coralline Clin on Unsplash

Missförstå mig rätt här. Att köra fast, missa deadlines och dricka kaffe är inget vinnande koncept. Att springa ner i varje kaninhål efter idéer inte bra i längden i en studie- och arbetsmiljö i vilken tid tenderar att vara en bristvara. Det jag vill sätta ett finger på här, är att påminna forskare och studenter om att fastna (i båda bemärkelserna) handlar ett tillfälligt stopp i ’flödet’. Hade den här texten varit en betraktelse om ’flöde’, hade den kanske uppfattats som en ’framåt text’. Detta då jag kunde ha skrivit i ordalag som tangerar universitetsvärldens nuvarande hjärtefrågor. Ord som exempelvis genomströmning och publikationstakt är exempel på sådana ord. Nu kanske den här betraktelsen snarare kommer att uppfattas som ett pop-psykologiskt dravel eller möjligtvis som ett försök till en naiv självhjälpstext med ’buzz words’ som: ’kommunikation’ , ’kom ihåg att pausa’ och ’laganda’.

Snarare vill jag bara påminna läsaren om ’att fastna’ inte är så dramatiskt. Så om du fastnar:
1. Ta en paus
2. Kommunicera
3. Kom ihåg lagspelarna

Eller kanske:
1. Läs
2. Gå på seminarium
3. Lyssna

FD Jakob Löfgren, SLS-forskare i Nordisk folkloristik vid ÅA

Förra veckan infann sig hösten i Åbo. Och den kom med besked, med ett otroligt åskväder som varade i timmar. Nästa morgon läste jag på sociala medier hur mina vänner kommenterade åskvädret; det var blixtar utan buller och häftiga hagelskurar. Antropologer som studerat väder som kulturellt fenomen menar att människan reagerar på väder genom prat. Många av oss gillar att prata om väder, medan andra uppfattar det som ett andefattigt samtalsämne. Väder är alltså en ingrediens i vårt sätt att umgås med andra människor. Det är ett sätt att inleda konversationer och etablera kontakt med bekanta och obekanta, men också ett sätt att fylla ut tystnad. Vi använder oss av standardfraser gällande väder som ett sätt att ha något att säga åt människor vi träffar i hissen, på busshållplatsen, i tvättstugan och i affären. Här är vädret i sig inte det viktiga utan det att vi säger något överhuvudtaget. Denna sommar som varit otroligt varm har föranlett mycket prat, till och med så mycket att folk har reagerat på om man verkligen får oja sig över för mycket värme. Borde vi inte här i Norden vara tacksamma över att det för en gångs skull är varmt. Att värmen kan bero på klimatförändringen med mer extremt väder som följd, är en allvarligare sida av detta väderprat.

Upplevelsen av väder kännetecknas av tidsmässiga faktorer. Många av oss jämför dagens väder med gårdagens men också med förra årets väder och kanske ojar sig över det aktuella (dåliga) vädret eller värmen. Det finns gånger som vi nostalgiskt tänker tillbaka på barndomens alltid så vackra somrar och kanske också med oro funderar på hur klimatet ska utvecklas i framtiden. Vi skämtar om väder. Många av oss har också en häftig väderberättelse på lager. Det kan vara fråga om häftiga stormar eller kraftigt åskväder som en del människor älskar, andra fasar för. Min egen oväderberättelse handlar om den gång jag flög in i stormen som fått namnet Sven då jag var på väg till London. Det var en uppskakande upplevelse.

By Juni from Kyoto, Japan (Flickr) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Själv tycker jag att väder är fascinerande på ett personligt plan, men också sett ur ett kulturanalytiskt perspektiv. Jag följer noggrant med väderleksrapporteringar via nyheter men framförallt via appar. Jag har också gjort en narrativ analys av ovädersberättelser på basis av frågelistsvar som samlades in av Svenska litteratursällskapet. Kulturanalytiskt intressant är också att kunna studera människans relation till ett fenomen som för oss är opåverkbart (på kort sikt) och som säger något om vårt förhållande till landskapet och naturen. Väder är något väldigt vardagligt och som påverkar våra vardagsrutiner. Samtidigt är det något politiskt brännbart och extremt. Upplevelsen av oväder låter sig gestaltas i berättelsens form och kan säga något om våra rädslor eller fascination inför naturens krafter. Trots att väder varken känner nations- eller stadsgränser är vår upplevelse av väder också knutet till plats. Vilket väder som förutspås till sommarstugeorten eller i byn då höet ska bärgas kan vara av speciellt vikt. I samband med nyhetssändningarna sägs det ibland hur vädret ska bli i Svenskfinland; t.ex. i morgon skiner solen i Svenskfinland. Här konstrueras en plats som snarare än en fysisk plats är en metafor för en språktillhörighet. På så sätt inkluderas eller exkluderas människor i gemenskapen, något som jag ibland reagerat på då jag suttit och tittat på vackra solnedgångar eller hotfulla moln på min sommarstugeveranda vid en insjö i Birkaland.

Lena Marander-Eklund
Biträdande professor i Nordisk folkloristik och vädernörd