Kategoriarkiv: Forskning

Skam/Smart

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa

Fy fästingen! Kulturanalytisk forskning om fästingar.

Fästingforskning, vad innebär det? Forskning om fästingar, på vilket sätt? Dessa är frågor som jag som etnolog ofta ställts inför när jag berättat för människor utanför och inom akademin vad jag för tillfället sysslar med.

Att man kan vara intresserad av små kryp som fästingar, som dessutom upplevs av många som äckliga och farliga, förvånar en del. Samtidigt finns det också många som förstår, för vi kulturvetare jobbar brett med frågor som är aktuella i vår vardag och i samhället i stort. Mitt i vintern är fästingarna inte precis i folks tankar, men när vårvärmen anländer och sommaren efter det, då blir fästingar ett hett samtalsämne som engagerar många. Fästingarna väcker nämligen mycket diskussion, känslor och alla verkar ha någon åsikt om dem.

Ixodes ricinus (vanlig fästing). Bild: Wikimedia commons

Det är just denna typ av samtalsämnen som intresserar mig. Det man diskuterar i medier av olika slag berättar om hur vi förhåller oss till fästingar och varför vi gör så. I diskussionerna berättas även om våra fästingpraktiker och -rutiner, speciellt under fästingsäsongen. Därmed återkallas erfarenheter, upplevelser och känslor som fästingarna och fästingpraktikerna ger upphov till.

Den fästingforskning som jag inledde i början av januari tar sina första steg, men redan nu när jag samlar in material har jag stött på många intressanta fästinghistorier som jag kommer att fördjupa mig i. För fästingforskaren är diskussioner på sociala medier en givande plattform på vilken forskning åtminstone delvis kan byggas. Materialet är också lätt att komma åt. Söker man på ”fästing” hittar man rikligt med intressanta samtalsöppningar och kommentarer. Det finns minsann ingen brist på dramatik i fästingsdiskussionerna!

Hundgrupper på Facebook fungerar som en bra ingång för mig som är intresserad av fästingens roll och betydelse för hundägare. Fästingar sysselsätter nämligen hundägare särskilt på våren och sommaren när fästingsäsongen inleds och blomstrar upp. Säsongen aktiverar fästningrutinerna som legat på is under vintern, då t.ex. olika sätt att hålla fästingarna på avstånd och dagliga fästinginspektioner blir en integrerad del av vardagen och rutinerna för hundägare.

Fästinginläggen på Facebook berättar bland annat om hundägarnas kollegialitet och om ett sympatiskt förhållningssätt till både varandra och hundarna. Andra hundägare bemöts med stor sympati och ägarna verkar enas i kampen mot fästingarna. Kampen illustreras till exempel genom diskussioner kring olika preparat som både håller fästingarna borta från hundarna och dödar dem – alltså fästingarna. Livliga diskussioner pågår om produkternas fördelar och nackdelar. De olika medlen delar också hundägarna i olika läger. Då ställs hundägarnas solidaritet till varandra på spel och ett slags vardagskompetens och -expertis förs fram som stöd för argumentationen.

Kulturanalys är ett uppenbart verktyg för att studera och tolka fästingens kulturella dimensioner. Ett kulturanalytiskt tillvägagångssätt ger möjligheter att analysera vad fästingar gör med oss och vi med dem genom att iaktta och analysera kulturella fenomen, mekanismer och detaljer i möten och konflikter människor emellan samt mellan människor, sällskapsdjur och fästingar.

Med hjälp av kulturanalys kan det synliga och det osynliga, dvs. det som t.ex. debatteras och inte debatteras på sociala medier synliggöras. Genom kulturanalys kan vi bilda oss en uppfattning om hur fästingkulturen görs, uttrycks, känns, förändras och lärs in genom olika vardagliga processer och praktiker. Jag kan uppmärksamma fästingkulturen i dess rumsliga och tidsliga sammanhang då både motstånd och anpassning sker. Kulturanalys fungerar då som ett sätt att föra fram normkritiska perspektiv på fästingar och vår relation till dem.

Projektet Människor, fästingar och miljöförändring finansieras av Finland Akademi 2020-2024. För mera information, se: https://sites.utu.fi/huti/sv/

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare

Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden

Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.

Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.

För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.

Ur Bamse 2/2017

Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.

För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.

Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.

Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.

Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.

Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.

Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.

På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.

För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/

Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/

Vardagliga magiska ting

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Nu tändas tusen juleljus…

Nu tändas tusen juleljus… så inleds en kär julsång skriven av Emmy Köhler år 1898. Sången och numera också psalmen sjungs på dagis, skolor, seniorhem och många julfester. Den är relativt lätt att sjunga och passar på så sätt både gammal och som ung. Sången handlar om händelserna kring Jesu födelse i Betlehem men också om hur mörkret lyses upp av ljus. Ett barns födelse är alltid speciellt och en händelse som genererar berättelser. Den mest kända förlossningsberättelsen i vår kulturella krets kan sägas vara julevangeliets skildring av Jesu födelse (Luk. 2:1–7) – alltså just det som sången handlar om.

Men även ”vanliga” barns födelse frambringar berättelser. Dessa berättelser var temat för min doktorsavhandling som handlade om förstföderskors förväntningar inför, upplevelse av och berättelser om födsel. Man kan fråga sig varför jag tar upp en händelse från över 20 år tillbaka. Det beror på att för drygt år sedan tog två ryska folklorister, Irina Sedakova och Nina Vlaskina, kontakt med mig. De planerade ett specialnummer kring temat folklore kring födsel och barndom (Birthlore and childhood) till den estniska, öppet tillgängliga tidskriften Folklore. De önskade att jag skulle delta med en artikel i specialnumret.

Efter en viss tveksamhet, med tanke på att de intervjuer som avhandlingen baserar sig på är från 1990-talet, accepterade jag redaktörernas förfrågan. Nu lagom till jul har artikeln: ”The birth of a child as experienced and narrated in the 1990s Finland” publicerats. Den fokuserar på hur de kvinnor jag intervjuat berättar om själva stunden då barnets föds. Det visade sig nämligen att, trots att föderskorna överlag berättade om förlossningen i detalj, när de väl kommer till händelserna i samband med att barnet kommer ut inte har speciellt mycket att berätta. Berättelsens förväntade klimax blir snarast ett antiklimax. En av orsakerna till detta är att kvinnorna, som jag intervjuat, var inriktade på att bygga upp en dramatisk berättelse fram till själva födseln. Det som sker därefter återges fåordigt. Det här, menar jag, beror på att kvinnorna, åtminstone på 1990-talet, fokuserade på själva födseln snarare än födseln av ett barn. För dem var rollen som mor till ett barn i detta skede svår att greppa och därför också motig att berätta om.

Foto: Lena Marander-Eklund

Denna vinter har varit speciellt mörk, dels på grund av bristen på snö och/eller sol, dels på grund av den oro som spridningen av coronaviruset fört med sig. Nu om någonsin är vi i behov av ljus i alla dess bemärkelser – även här passar Emmy Köhlers sång in när vi önskar att ljuset må  …få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus!

 

God jul och gott nytt år
önskar
Lena Marander-Eklund och den övriga personalen vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik

 

När omständigheterna styr forskningen

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Människor och andra djur

Årets volym av tidskriften Budkavlen har temat Människor och andra djur. Numret svarar på det alltmer växande intresset för djur i en tid då synen på vår relation till djur snabbt förändras och utvecklas. Vi ska inte heller glömma att vi människor är djur och aporna våra förfäder. Därför pratar vi hellre om människor och andra djur istället för att dra en skarp gräns mellan människor OCH djur.

Vi som redigerat numret hyser både ett vetenskapligt och ett högst personligt intresse för djur. Till Sonjas familj hör en liten hund och Sanna delar sitt hem med tre katter. Många saker i våra liv kretsar kring våra husdjur som vi uppfattar som våra familjemedlemmar. Vi pratar gärna med varann om våra husdjur och reflekterar ofta över vår relation till dem. Vi strävar till att bygga upp en ömsesidig relation till våra kompanjonsdjur där deras agens bejakas i alla situationer. Vi som kulturvetare är speciellt intresserade av att veta mera om hur andra arter interagerar med oss människor och hur vi samspelar med dem – och detta mellanartsliga samspel är något som vi båda kan observera och reflektera över i vår vardag – i den vardag vi delar med hunden Otto och katterna Wilma, Leevi och Mustis.

Otto, en Bolognese, drygt 2 år gammal på restaurang i Åbo i mars 2020. Otto vet att han ska på restaurang då vi plockar med oss hans lilla vattenkopp, ett täcke han får sitta eller ligga på och ett ben som han genast brukar tugga i sig. Foto: Sonja Hagelstam

När vi redaktörer tog oss an redigeringsarbetet med Budkavlen visste vi att uppdraget skulle vara krävande. Det är nämligen inte helt lätt att i ett tidskriftsnummer få med allt det som borde finnas med när man rubricerar det som Människor och andra djur. Därför vill vi poängtera att årets nummer av Budkavlen bjuder på några axplock av all den djurrelaterade forskningen som görs inom kulturvetenskaperna idag. Samtidigt svarar dessa bidrag på ett uppenbart behov av att kulturanalytiskt analysera och reflektera över människans relationer till andra djur och arter och deras relation till oss.

Förutom att arbetet med tidskriften var krävande, som redigeringsarbete ofta är, var arbetet framför allt givande och lärorikt. I de sex bidragen i Budkavlen 2020 är det inte våra vanligaste kompanjonsdjur – hundar och katter – som har huvudrollen. I stället får vi läsa om bläckfisken, vargen, hönor, hästar, lamm och ankor samt om bin och andra insekter. Artiklarna berör dels våra föreställningar om djur och hur djur framställs i olika sammanhang, dels behandlar bidragen vårt liv och vår vardag tillsammans med dem, samt våra relationer och vårt sätt att förhålla oss till djur. Artiklarna bidrar också med intressanta perspektiv på den glidande skalan av djur- och människoblivanden, icke-mänskliga djur samt domesticerade djur, vilddjur och zombier. I bidragen utforskas sålunda mellanartsliga relationer i en vidare mening än den som vanligen brukar begränsa sig till förhållandet mellan människa och djur.

Sannas katter är vana hotellgäster. Katterna följer med på semesterresor och längre körpass planeras utifrån katternas behov. Därför har många hotell i Finland blivit bekanta för dem och väl på rummet intar de snabbt sina vanliga hotellrutiner. Till rutinerna hör att den äldsta katten Wilma väljer hotellrummets bästa sovplats såsom här på bilden på hotellet i Kuopio. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Bidragen som ovan kort beskrivits visar på en tematisk bredd och de olika perspektiv som numera är vanliga inom kulturella djurstudier där både människans och djurens agens samt de mellanartsliga relationerna problematiseras. Vi hoppas att du finner artiklarna intressanta och tankeväckande, och riktar ett stort tack till alla skribenter som med sina fina bidrag ökar utbudet av traditions- och kulturvetenskapliga djurstudier!

Sonja Hagelstam och Sanna Lillbroända-Annala, redaktörer för Budkavlen 2020

Jag vill ogärna definiera pojken men…

När man konstruerar en frågelista i syfte att samla in narrativt material, så läggs mycket tid på att fundera på hur man egentligen ska ställa frågorna man vill ha svar på. De ska inspirera en potentiell informant att ta till keyboarden och skriva ner sin livsberättelse och sina erfarenheter, så att jag som forskare kan få svar på min fråga, och så att det inspirerar till ett så öppet och fritt berättande som möjligt.

I projektet ”Boys will be boys” lade jag också tid på att få ett berättande flöde i mina frågor. Listan började med en uppmaning att berätta ett barndomsminne (vilket som helst), för att sedan tematiskt få berätta om sin vardag, relationer, och känslor, detta för att hjälpa mig besvara frågan om vad känslan i erfarenhetsberättelser av att växa upp som pojke kan vara. I den mediala berättelsen får man känslan av att pojkskapet är en vild, busig och rebellisk; Bart Simpson, Emil i Lönneberga, Dennis och Huckleberry Finn; ung, vild och med slangbellan redo. I det mediala landskapet definieras pojken ofta som just busig och väcker en känsla av uppror i publiken. Känslan av att växa upp som pojke innefattar förstås mer känslor än så. Det var därför jag lade stort intresse vid den sista frågan i min lista: ”Hur definierades en ’riktig pojke’ när du var liten?”

Bild: https://pixabay.com/sv/vectors/bart-simpson-serier-vektor-655318/

Den frågan, trots min uttänkta plan att ställa denna öppna fråga sist i listan, efter att man har fått berätta om sin vardag, minnen av relationer, förebilder, leksaker och känslor, var svårfångad: ”Ingen definierade något sådant då jag var liten” (Man f. 1964). ”Kommer int ihåg” (Man f. 2001), ”Pojkar var pojkar och flickor var flickor, det var inget märkvärdigt med det” (Man f. 1984).

I det berättade beskrivs (ändå) i huvudsak tre sorters pojkar: (1) inte-pojken, (2) den starka, tuffa, manliga pojken med muskler och (3) den busige pojken med slangbellan, tre återkommande gestalter som kanske säger något om hur pojke uppfattas.

Inte-pojken är: ”En sådan som inte är transsexuell eller en kvinna” (Man f. 2001) eller ”Inte tjej” (Man f. 1982). Det vill säga att pojke i berättelsen definieras enligt vad det inte är (apofatiskt); inte tjej, kvinna, kvinnlig eller tjejig. Eller som en informant uttrycker det: ”Det var viktigare att markera när någon var en ’oriktig’ pojke” (Man f. 1988).

Den starka, manliga, skäggiga pojken som tillskrivs epiteten ”Bröst hård, bastu, mörk röst inte rädd för någonting” (Man f. 2001)  och kan ”arbeta från ’dag till natt’” (Man f. 2001); en återkommande gestalt som inte heller är en beskrivning av en pojke, utan av en man. Karaktären kopplas ihop med maskulint kodade egenskaper som: ”Visa inte svaghet, gråt inte ­– visa styrka/dominera, visa ilska” (Man f. 1982), arbetskapacitet, styrka  eller mod. Ofta tillskrivs karaktären också goda egenskaper: ”man skulle vara ärlig, pålitlig och ansvarsfull” (Man f. 1970)

Så har vi då det klassiska busfröt: ”Bryt regler, utmana, var rebellisk” (Man f. 1982). En klar gestaltning av pojke som man kan förhålla sig till ”Pojkar är egensinniga, gör hyss, ska alltid bestämma, vet vad de vill, ska gilla sport, motorer, blått och prata med djup röst. Jag gjorde hyss, men allt det andra var jag dålig på” (Man f. 1987). ”Riktiga pojkar hade fart, gillade att tävla, klättra, utforska. Nyfikenhet var en annan positiv egenskap […] Att vara stillsam och litet funderande, sågs inte direkt som attraktiva/belönade egenskaper hos pojkar. Man skulle vara ruff, aktiv, rolig” (Man f. 1963).

Jag vill ogärna definiera pojken men jag vill lyfta fram informanternas egna beskrivningar. Beskrivningen av mannen-snarare-än-pojken och skildringar av pojken som inte-tjej kanske visar på en viss (samhällelig) avsaknad av en diskussion om vad pojkskapet innebär. En viss frånvaro av diversifiering av vad en pojke är och kan vara. I den avsaknaden kommer busfröt in som klar en gestalt och beskrivning, som får stå för pojken och hans egenskaper. En masternarrativ gestalt som förmedlar känslan av att ”boys will be boys”.

Jakob Löfgren
SLS-forskare i Nordisk folkloristik

Texten baserar sig på en artikel i Ethnologia Scandinavica och finns fritt tillgänglig här:
https://gustavadolfsakademien.bokorder.se/sv-SE/download/92fecd78-3443-4a7d-b166-c17abdd1fad8 s. 67–80.

Vad kan berättelser om oavsiktliga graviditeter säga oss?

Idag föreställer vi oss gärna att vi ska få barn då vi tänkt oss det, helst efter att vi studerat klart, har en fast partner och ett tillräckligt stabilt och välbetalt jobb. I vår tänkta livslinje har barn en färdigt utstakad plats och tack vare tillgången till preventivmedel har vi också möjlighet att i viss mån påverka när vi vill ha barn. Ändå vet vi att det ofta inte går som planerat. Man blir gravid även om man inte tänkt sig det (eller så behagar barnen inte att dyka upp då man tänkt). I Finland utförs årligen ca 8600 aborter, och hur många barn som föds även om de från början inte var påtänkta vet vi inte, men gissningsvis är det ett ganska stort antal.

Min doktorsavhandling handlar om berättelserna om dessa oavsiktliga graviditeter. Ofta, men inte alltid, innebär en sådan att personerna som är involverade ställs inför ett beslut som kan komma att förändra livet för alltid. Hur kan kvinnor och män berätta om en oavsiktlig graviditet i dagens Finland? Vad innebär det att få barn vid en annan tidpunkt än då man tänkt sig? Vilka faktorer möjliggör en valfrihet och vilka begränsar den? Det här är några frågor jag skulle vilja ha svar på.


Foto: PublicDomainPictures Pixabay

Än så länge har jag inte kommit särskilt långt i mitt arbete men de saker som jag insett hittills är att det här är en erfarenhet som kan vara väldigt olik beroende på person och livssituation. Det är också ett ämne som väcker känslor hos de som berättar. Det kan handla om svåra känslor som skuld, ånger eller skam. Men kanske än mer handlar det om positiva känslor, som den starka kärleken till sina barn, tacksamhet över vad livet gett en, stolthet över att ha överkommit det som upplevs som hinder. Dessa berättelser aktualiserar också normer kring familjebildning och genusrelationer. Centralt är också materiella faktorer, särskilt de inblandade kropparna och olika preventivmedel. Det ska bli spännande att se vart detta leder mig.

 

Lina Metsämäki, doktorand i Nordisk folkloristik

 

Om fotboll och peer-review publicering

Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi