Gamla människor är respektingivande och förtjänar respekt. I synnerhet de som nått den aktningsvärda åldern 100 år: republiken Finland, Åbo Akademi och, inom något år, även professuren i Nordisk Etnologi vid Åbo Akademi. Precis som sina generationskamrater har professuren varit med om en del motgångar, men dessa har hanterats väl av ämnets professorer, lärare och studenter. Nu står den blivande 100-åringen inför den kanske mest avgörande utmaningen hittills: Kommer Åbo Akademi att utlysa professuren eller kommer man strax innan 100-årsfirandet hänvisa till ättestupan? Detta är förstås en retorisk fråga; vitala 100-åringar förtjänar ju respekt.

Glädjande nog tycks det finns ett högt söktryck till grundstudierna i Kulturanalys. Inte mindre än 32 potentiella studenter har sökt enligt den senaste informationen. Det bådar gott!

Skrivet av Fredrik Nilsson

Terrorns fasansfulla ansikte visade sig i Stockholm i fredags. De svenska nyhetsredaktionerna började tämligen omgående sin rapportering. Experter och politiker intervjuades i TV-studior. Ute på stan, i närheten av Drottninggatan, sökte journalister efter ögonvittnen, poliser eller någon annan som kunde uttala sig om läget vid attentatsplatsen eller om skadeläget. Det dröjde inte särdeles länge innan nyhetsflödet sinade. Det fanns inget nytt att rapportera om från platsen. I studiorna hade experterna snart levererat sina analyser och politikerna uttalat sitt stöd för drabbade och anhöriga. Kanske var det därför som nyhetsredaktionerna mycket snabbt vände blickarna utåt: Man ville veta hur dådet omtalades i utländska tidningar och TV-kanaler. Kanske fanns det en förhoppning om att de skulle ha något mer eller annat att berätta. Men förmodligen söktes även bekräftelse; dvs. att någon annan delade den oro, smärta och sorg som nationen kände just där och då. Föga överraskande finns det rikligt med rapporter och uttalanden från utlandet. Oro, smärta och sorg låter sig nämligen inte hindras av skärpta gränskontroller. Det gör tyvärr inte heller terrorn.

Även postat på http://cors.blogg.lu.se/

Skrivet av Fredrik Nilsson

Det av SLS finansierade projektet Vardagens rum har nu så smått kommit igång. Sofie Strandén-Backa har till exempel gjort besök i olika arkiv. Undertecknad har läst igenom SLS frågelistsvar rörande telefonens intrång i de finska hemmen. Föga överraskande finns det ett mönster som känns igen från bland annat Sverige, Stor-Britannien och USA. Den nya teknologin väckte både hopp om en bättre framtid och påtaglig osäkerhet. Hur skulle man inleda eller svara på ett samtal? Hur skulle man hålla telefonen? Kunde man prata om allt möjligt eller var det en teknologi som helst skulle användas för så kallat viktiga samtal? Vem fick lov att använda telefonen? Kunde man ringa vilka dagar som helst eller endast under vissa tider? Kunde man ringa på julafton? Ja, frågorna var många under 1900-talets inledande del.

Med tanke på de många samtal som numera sker i offentliga miljöer och på kollektivtrafiken, samtal som somliga helst hade sluppit höra, så vore måhända ett visst mått av osäker självreflektion önskvärt även idag