Kategoriarkiv: Ritualer

Vaggvisor och godnattsånger: kärlek, kontinuitet, kulturarv och trygghet

Frågelista, Ritualer, Verbal folklore

I december 2023 gick Svenskt visarkiv (Visarkivet) och Institutet för språk och folkminnen (Isof) ut med en gemensam webbfrågelista om vaggvisor. Ambitionen var att få en bild av vad vi föreställde oss vara en vitt spridd och levande muntlig tradition. Vilka vaggvisor sjunger man, vem sjunger, och i vilka sammanhang (för det behöver ju inte bara handla om barn som ska sova)? Och vilka nya vaggvisor tillkommer, genom medier, migration eller nyskapande? I uppropet valde vi att tala om vaggvisor och ”godnattsånger” för att de svarande inte skulle tro att vi var ute efter någon specifik genre, utan just visor och nynnande som används för att söva eller lugna. Uppropet låg ute under ett drygt halvår och stängdes i början av juli 2024.

Med frågelistan ville vi få mer kunskap om vad som sjungs idag, men också om vad som sjöngs förr. Frågelistan skapades inom ramarna för ett nordiskt samarbete med syfte att samla in ett material som säger något om hur vi i Sverige och i det svenskspråkiga Finland över tid har utformat och idag utformar läggningsrutiner för våra egna (men även andras) barn. Frågelistan publicerades på Svenskt visarkivs webb musikverket.se i december 2023 och på Isofs webb isof.se i januari 2024 och togs ner i juli 2024. Svenska Litteratursällskapet i Finland sls.fi publicerade sin frågelista i augusti 2024 och den är fortfarande möjlig att svara på varför denna blogg endast berör svaren från de svenska arkiven. Isofs frågelista fick sammanlagt 142 svar och Visarkivets 120 svar.

Vår utgångspunkt för frågelistan Vaggvisor och godnattsånger är att sjungandet i samband med nattning är en vardaglig musikalisk praktik som förenar människor över hela världen. Det vi sjunger på sängkanten är en såväl traditionsrik som föränderlig repertoar, med text- och melodityper av olika tidsdjup och från jordens alla hörn, från föräldrarnas egen barndom, från dagens barnprogram och från populärmusikens hitlistor. Och även om ett språk gått förlorat kan vaggvisor och andra sånger finnas kvar i ens repertoar under lång tid och utgöra en länk till en språklig kontext man i övrigt inte längre har kontakt med.

I det följande ska vi lyfta fram dels vaggvisan som genre i arkiven och dels huvuddragen i frågelistsvaren och på så vis ge en bild av hur nattandet och sjungandet har sett ut och ser ut bland svenskspråkiga.

Vaggvisor i arkiv och insamling

Vaggvisan som genre i arkiven är beroende av både den som framfört och den som ”samlat in”. Den som sjunger vaggvisor har en praktisk syn på hur visor används, men påverkas också av den som frågar. Insamlaren har kanske repertoarkännedom sedan tidigare och en vetenskaplig syn på hur folkvisor ska klassificeras. Frågor man kan ställa arkivmaterialet idag är om informanterna har förmedlat vaggvisor som de själva sjungit för att vyssja ett barn eller om det mer handlar om visor som någon kategoriserat som vaggvisor. Den knapphändiga kontextuella information som finns i arkiven gör att frågan är svår att besvara. Hur mycket av visorna hamnar i en annan kategori när de lämnar insamlingssituationen, antingen redan i nedtecknings- eller inspelningsögonblicket, eller senare i arkivförtecknandet?

I Svenskt visarkivs samlingar finns en mängd tryckta vaggvisor, flera i skillingtryck (som ”Du sträcker ut din lilla hand” eller ”Vyss, vyss, vyss, vyss, jag vaggar dig ju”). Vaggvisorna hittar vi också i visböcker, uppteckningar och förstås i en mängd inspelningar. Melodin är allt som oftast olika varianter av den så kallade Fiskeskärsmelodin, med en snart sagt oändlig variation av texter, från ”Kråka sitter på lagårdstak” till ”Byssan lull”. Att Olof von Dahlin (”Skata sitter på kyrkotak”) och Carl Michael Bellman (”Vaggvisa för min son Charles”) också skrivit vaggvisor till melodin vittnar kanske om dess popularitet.

Vaggvisorna fanns med i programförklaringen för insamlingen av folklore som gjordes i Svenska litteratursällskapets regi redan 1887 och i den allra första arkivsamlingen SLS 1 Material insamlat av Österbottniska studenter finns två visor kategoriserade som vaggvisor ”Det var en gammal gumma” samt ”Ekorrn gick på ängen och slog”. I senare samlingar finns flera andra exempel.

Helt klart är att vissa klassiska vaggvisor återfinns gång på gång i arkivsamlingar och tryckta utgåvor, men om det har varit de vanligaste eller om de kanske är de mest genrespecifika är svårt att säga. När man försöker spåra vaggvisor i äldre tryckta samlingar som till exempel Adolf  Iwar Arwidssons Svenska fornsånger 3. En samling af kämpavisor, folk-visor, lekar och dansar, samt barn- och vallsånger (1842) finns vaggvisorna inte som egen kategori utan sorteras in under  till exempel ”Barnsånger och werser” där de åtminstone fyra eller fem första kategoriseras som vaggvisor senare (Vyssa, lulla litet barn; Ro, ro liten kind; Ro, ro till fiskeskär, Lilla Lasse sitter och gråter; Liten pilt hade en guldvagn), eller ”Wallqväden” (Tullul i Logen; Tulla hem och tulla vall; Tuli luli; lefver han än?).

En kategori vaggvisor redan i tidiga utgåvor är de som urprungligen uppfattats eller fungerat som vallvisor, och här finner vi en av de allra vanligaste också i senare tid nämligen ”Tula hem och tula vall” som fått sin mest spridda form i en bearbetning av Alice Tegnér (1892). I Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim från 1886 finns flera kategorier av vaggvisor som ”Allvarsamma vaggvisor”, ”’Lapska’ vaggvisor” och ”Vallvisor använda som vaggvisor”. När och av vem dessa visor använts som vaggvisor vet vi inte. Kanske har vallkvädenas formelartade språk (Tullul), uppfattats som liknande de fraser som gärna återkommer vid vaggandet av ett barn (Vyss lull). Dessa äldre vaggvisor förekommer i viss utsträckning än idag och finns representerade i olika varianter i frågelistsvaren.

Oljemålning av kvinna som sjunger vaggvisa och gungar ett barn i sin vagga.

Vaggvisa (Kehtolaulu). Alvar Cawén 1921. Finlands nationalgalleri, CC0 1.0

Vad och hur sjungs vid sängkanten?

Nu lämnar vi de äldre arkivsamlingarna och tittar på svaren som kom in på Visarkivets och Isofs upprop. Bland de som har svarat finns en mängd olika yrken representerade och en hel del av svaren är skrivna av personer som på olika sätt har ett engagemang i musik, såväl yrkesmässigt som på hobbynivå; det är körsångare, organister, musiker, musikpedagoger, musikskapare, barnkörledare, musiklärare, sångerskor, musiklärare och låtskrivare. Sång och musik är en del av deras vardag, medan andra skribenter kanske endast sjunger för sina barn och inte alls i andra sammanhang.

Att sjunga en vaggvisa är en typ av praktiskt och mycket privat vardagssjungande som är beroende av skälet till att man sjunger, därför premieras andra musikaliska kvaliteter än sjungande i mer publika situationer. Valet av vaggvisa påverkas av många olika faktorer, men vanligt är att det handlar om en visa som är kort och väl inarbetad så att det inte behövs påminnelse om text eller melodi. Christina född 1963 berättar om hur hon valde sång till nattning av barn: ”För min del valde jag såna sånger som jag kunde utantill, både text och musik. Förutom ovan nämnda kunde det av den anledningen nog bli någon julsång, eller stillsam körsång (minns nu exempelvis att jag sjöng ”Över skogen över sjön” ibland).” En vaggvisa kan med andra ord bli till i användningsögonblicket när den sjungs för ett barn som ska sova oavsett om den inleder eller avslutar en nattningsprocedur eller om den utryckligen ska söva till sömns. Men som vaggvisa kan man ändå läsa ut att en sång ska ha vissa kvaliteter som gör den lämplig.

En bra vaggvisa är väl framför allt en visa som får barnet att somna, bruksmusik skulle man kunna säga. Men det som slår an i mig är om de har något slags vemod både musikaliskt och i texten. Det skapar en viss atmosfär (kvinna född 1979).

Syftet med sjungandet påverkar framträdandet och repertoarvalet och sångarna beskriver olika taktiker som används för att få önskad effekt. Vaggvisor kan med fördel vara tråkiga i det att de är enformiga eller entoniga, eftersom det underlättar sövningsproceduren.

Innehållsmässigt anspelar många av vaggvisorna på själva nattningsakten genom att antingen beskriva den eller uppmana barnet att somna. Ett vanligt inslag är olika formelartade uttryck som anspelar på vaggandet eller vyssandet, men också skapar monotona upprepningar som verkar sövande. Ibland används rena nonsensord som i en av de allra populäraste i frågelistmaterialet ”Trollmors vaggsång” av Margit Holmberg som första gången trycktes i sångboken Nu ska vi sjunga (1943), där trollmor sjunger sitt vackraste ord ”oajajajaj buff”. ”Trollmors vaggsång är perfekt till små som har svårt att somna. Enformig, lugnande.” skriver Birgitta född 1949.

Samtidigt är verkligheten inte alltid så funktionell som man kunde önska och nattningsceremonierna kan dra ut på tiden när nattvilan inte anländer. I dessa situationer kan vaggvisesjungandet anpassas och modifieras så att orden byts ut till ett entonigt nynnande, rösten sänks, volymen likaså eller mångfalden verser i en visa byts ut mot en enda vers som upprepas gång på gång.

Jag sjöng först visorna med orden, slog sen av på tempot allteftersom, sjöng otydligare och nynnade till sist allt långsammare, tills barnet (och ibland även jag själv) hade somnat (kvinna född 1976).

Vaggvisor får också gärna uttrycka en viss stämning, vilket gör att populärmusik och visor som inte ursprungligen kopplats till vaggvisor med förkärlek används av vissa skribenter. Det kan vara låtar som sångaren tycker om och kan sjunga innan, eller det kan vara nya låtar som på något sätt blivit viktiga.

Vi sjöng sällan utpräglade barnvisor för barnen, utan mer sådan musik vi spelat och märkt att de gillade. Båda barnen hade en förkärlek för det lite dramatiska och sentimentala. Euskefeurat var populärt, gärna de sorgliga visorna, som Till Elias, Tankar på nattgammal is, Minnen. Vi lyssnade mycket på Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar, och barnen verkade gilla det, så det sjöng vi också. Jag hade pluggat på island och lärt mig några gamla isländska visor, dem tyckte barnen också om att höra (kvinna född 1976).

Även om traderingen av vaggvisor går från äldre till yngre finns det också många exempel på sånger som istället tas från samtiden, eller rent av lärs in från en yngre generation. Föräldrarna plockar upp barnvisor från sina barns repertoar som de inte själva sjungit i barndomen och exempel på detta är Georg Riedels tonsättningar av Astrid Lindgrens sånger, eller Jujja och Tomas Wieslanders visor om bland annat Mamma mu och Kråkan. Vaggvisorna kommer på så sätt in i vardagen samtidigt med föräldraskapet. Dessutom påverkar årstiderna valet av vaggvisor så att flera berättar hur till exempel julvisor smyger sig in i vaggviserepertoaren i december, eller vår- och sommarvisor under sommarhalvåret.

Populärkulturen, medierad via mobiltelefoner, datorer, tv eller radio, är alltmer sammanflätad med vardagslivets rutiner. Att medierna på olika sätt tar plats också i nattningens ritualer är påtagligt i svaren på frågelistan. Dels bidrar de förstås indirekt genom alla tillskott till den sjungna repertoaren. Bland senare decenniers populära vaggvisor kommer flera från tv och film: ”Vargsången” från Ronja Rövardotter (filmen från 1984), ”Sov alla” från Pippi Långstrump på de sju haven (1970) och ”Babblarnas vaggvisa” från barnprogrammet Babblarna (2016­–) är tre exempel från svaren. Men det här är förstås inget nytt, också längre tillbaka har vaggvisornas tradering tagit ett steg med hjälp av medier: ”Klättermusens vaggvisa” (”Vyss lull, lilla palt”) från Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (översatt till svenska från norska 1954, men senast filmatiserad 2016) är ett exempel i våra svar. Och som är fallet med snart sagt all tradition rör sig vaggvisor fram och tillbaka mellan det medierade och det muntliga. Till och med en sådan vitt spridd vaggvisa som ”Byssan lull” (där Svenskt visarkivs tidigaste belägg härrör från 1800-talets första hälft) har gjort olika turer mellan inspelningar, vissamlingar och muntlighet, av vilka den kändaste kanske är Evert Taubes sexstrofiga version. En del av de svarande beskriver också hur de söker nya tillskott till sin repertoar i olika tryckta utgåvor. Att publiken, de barn som ska somna, inte alltid uppskattar innovationer är dock något som också framkommer i svaren.

Vi kan i frågelistsvaren se hur teknikutvecklingen i samhället gör avtryck i nattningsritualerna när människor beskriver hur de samspelar med nya medier från kassetband, via cd till digital kultur som gör sitt inträde i barnkamrarna. ”Vi hade också en cd med vaggvisor från hela världen som vi använde när vi sövde/dansvaggade spädbarn” skriver Ulrika född 1964. Idag kan musiken spelas upp från Spotify-listor på mobiltelefonen, och den som nattar kan både välja att låta musiken tala för sig själv och att sjunga med. En kvinna född 1951 beskriver hur en nattning kunde gå till:

En familj jag passade 2 barn i hade en bandspelare, allt var inställt rätt, så jag skulle bara trycka igång den. Men först läste jag lite i en bok. Så, då är det god natt och jag tryckte på knappen. Jag höll på att få dåndimpen…om det var 10 på högtalarskalan, så var det ljud nr.8 som gick igång. Jag sprang ut ur barnrummet hållandes för öronen. 5 min senare kollade jag och ungarna sov som stockar.

Även om det i frågelistsvaren berättas om vaggvisor som sjungs till inspelningar eller direkt ur sångböcker på sängkanten, ibland med ackompangeman ur en självspelande bok, eller om sångstunder till gitarr i sovrummet, är den vanligaste nattningssituationen ändå den att den vuxna sjunger en välbekant visa för barnet. Som framkommer i flera svar så är vaggvisan som musikalisk genre nämligen tillåtande. Du kan sjunga det du själv vill, men också på det sätt som du själv vill. Också personer som inte anser sig kunna sjunga, eller inte skulle tillåta sig att sjunga i sällskap med andra, kan, och får, sjunga för sina barn. Trots detta finns det flera som berättar hur de slutar sjunga när barnet blir lite äldre, ofta i ettårsåldern, medan andra fortsätter sjunga i många år under barnets uppväxt. Det nyfödda barnet upplevs kanske som mer förlåtande eller inte ännu inskolad i ett musikkritiskt perspektiv där sång är en prestation som ska bedömas och kvalificeras för att vara existensberättigad. Jonas född 1965 berättar hur han sjöng för sina tvillingar i tur och ordning för att få dem att somna, eftersom en var kvällspigg och den andra kvällstrött. ”Jag har aldrig sjungit för någon annan än dem. Från början var det dagligen, men jag slutade nog också gradvis när de blev äldre. Det pågick säkert tills de var i tioårsåldern vid enstaka tillfällen.”

När Sverker från Svenskt visarkiv och några kollegor apropå uppropet satt och pratade om vaggvisor så påstod han att vad som helst kan vara en vaggvisa, det beror på framförandet och kontexten. En person svarade att ”Men inte Valkyriornas ritt i alla fall?” Sverker började tyst och mjukt nynna Valkyriornas ritt. Och tillsammans kom de fram till att det kanske inte är en optimal vaggvisa, men inte heller omöjlig. Vaggvisorna är en levande tradition som ständigt berikas med nya och gamla tillskott.

Trygga vardagsritualer

Nattningsproceduren är en av de vardagsritualer som rutar in dagen i tydliga faser, och också den ritual som avrundar barnets och förälderns gemensamma dag. Vaggvisan blir inte bara ett avslut för barnet utan många föräldrar som svarat på frågelistorna uttrycker också en känsla av avslut som inträder när vaggvisorna har sjungits och nattningsproceduren är över.

”Gonattsånger känns mysigt och kärleksfullt och får en att stressa ned och sluta tänka på allt annat som hänt.”, skriver Ale född 1988. Nattningen är ett tillfälle för föräldrar och barn att samtala om hur dagen har varit och en stund för att samla ihop och fånga upp viktiga tankar och känslor. Många lyfter fram vikten av att man rent fysiskt befinner sig nära varandra, både när det gäller bebisar och äldre barn; att man ligger bredvid varandra i sängen eller att man sitter på sängkanten. För de riktigt små barnen handlar det ofta om att bäras runt och vaggas samtidigt som man sjunger en sång eller bara nynnar eller visk-sjunger. Någon lyfter fram att vibrationerna som alstras i den sjungandes bröstkorg och som genom den fysiska närheten överförs till barnet är lugnande i sig. Även att barnets och ens egen andning synkroniseras med musiken beskrivs som lugnande: ”De är lugnande för barnet. Andningen följer takten i visan så att både jag och barnet andas lugnt och jämnt. Det leder till avslappning och en känsla av trygghet.”, skriver en kvinna född 1971.

Många som svarat menar att våra rutiner bidrar till att skapa trygghet. När vi vet vad vi kan förvänta oss kan vi vila i den känslan och behöver inte oroa oss för vad som ska hända härnäst, och särskilt viktigt är det för små barn. Maja född 1987 skriver: ” Jag känner att det är ett fint sätt att vara nära och att skänka trygghet till mitt barn. Jag märker att han bli lugn om jag är så nära att jag andas på honom.” Nattningen följer en upparbetad rutin, en slags läggningsritual, där sången ofta är den avslutande, ihopknytande delen av förloppet. Felicia född 1992 berättar hur hon nattar sitt relativt nyfödda barn och strävar efter att inkludera sin make i nattningen:

Jag sjunger sångerna med lägre röst. Först vaggar jag henne gåendes och sedan sittandes och blir stilla innan jag lägger ifrån mig henne och sjunger lite till. Jag sjunger samma sånger för att skapa rutin. Jag försöker även få min man att delta så han ska kunna natta henne också. Under sista halvan av graviditeten läste och sjöng vi varje kväll för vår dotter så hon skulle ha några sånger hon kände igen. Dessa var Brahms vaggvisa, byssan lull, videvisan och bilkrokodiler. Vi testade även Vaggvisa för en grön banan men den var för svår tyckte vi.

Kamilla född 1967 beskriver stunden som en möjlighet att dela alla möjliga känsloregister genom både långa berättande sånger och ordlösa vackra, vemodiga melodier. Centralt för henne är att man befinner sig nära varandra fysiskt och genom närheten kan förmedla trygghet:

Att höra varandra nära i olika känslolägen och stämningar, att dela en stund som är aktiv men lugn och att barnet får somna till en stilla, lugn och trygg röst – att veta att det finns en vuxen människa nära som älskar barnet och vill det väl.

En ung kvinna född i början av 2000-talet beskriver nattsjungandet som mycket viktigt för den stunden gav en känsla av trygghet och erbjöd ett lugn. Läggningsrutinerna, varannan kväll sång och varannan högläsning ur en bok, var lugnande och erbjöd en förutsägbar tid, i kontrast till den vanliga vardagen som hon delade med vad hon beskriver som ovanligt stränga föräldrar med hårda regler och ett oförutsägbart humör. Ofta exploderade de i känsloutbrott, som ibland övergick i fysiska bestraffningar.

Det formelartade upplägget där allting görs i en speciell, alltid återkommande ordning, lyfts fram i många skildringar. Det skapar trygghet för barnet, men underlättar också för föräldrarna, som inte behöver förnya sig dag efter dag. En kvinna född 1962, beskriver sin egen barndom: ”Som liten var det samma rutin varje kväll. Pyjamas, tandborstning, godnattsaga, aftonbön (gud som haver barnen kär) och sedan en speldosa som spelade blommornas vals.” Rutinen kan dock förändras under barnens uppväxt med nya åldersanpassade inslag som i följande redogörelse från en kvinna född 1978:

Efter bad och tandborstning blev det sagoläsning, barnet låg i sängen och någon av oss föräldrar satt på en stol bredvid och läste ur någon saga som de fick bestämma själva. När det blev lite större började vi med kapitelböcker. Efter att vi läst klart sjöng vi en godnattvisa. Därefter önskade vi godnatt och gick ut ur rummet. Våra barn var lätta att lägga när de var små, de somnade oftast rätt snabbt.

Generationsöverskridande gemenskap

Föräldraskap, och även far- och morföräldrars relationer till barnbarn, kommer fram som ett tydligt tema i frågelistsvaren. Det är föräldrar som berättar hur de sjungit/sjunger för sina barn eller barnbarn, och vuxna barn som berättar hur deras föräldrar, eller äldre generationer sjungit för dem. Flera nyare vaggvisor, eller sånger som används som vaggvisor innehåller också ett ömsint budskap som kan handla om förälderns relation och kärlek till barnet.

Att skriva en egen vaggvisa till barnet kan bli en del i ett föräldrablivande. Genom en nyskriven text, eller både text och musik, kanske redan innan barnet är fött, skapas ett band mellan förälder och barn som går att sjunga fram i den mest intima situation. Den som inte själv komponerar en vaggvisa kanske ändå börjar sjunga för barnet i magen och träder på så sätt långsamt in i föräldraskapet genom muciserande som en beståndsdel.

Fördelningen mellan könen visar att det till övervägande del är kvinnor som har svarat på frågelistorna. Att det är förhållandevis få män som har svarat betyder dock inte att vi inte genom svaren kan få insikt i vad män och pappor gör och har gjort i samband med läggningsrutinerna. Vi får information om vad männen gör också genom att skribenterna beskriver vad deras pappor sjöng och spelade, eller vad ens make gör eller inte gör i samband med läggningen av de gemensamma barnen. Annika född 1964 berättar hur det gick till när hennes pappa nattade:

Pappa sjöng lite tjommigare/vulgära sånger som En rallare en rallare på Rosengatan gick, I Atlanten på en planka satt en liten, liten pilt och andra [inte] riktigt rumsrena låtar. Han ackompanjerade ofta på gitarr, tror han såg nattningsstunden som ett tillfälle att spela just gitarr (spelade annars piano). Men han kunde också sjunga riktiga vaggvisor som Den lille Ole med paraplyen/The little Sandman with his umbrella.

Vaggvisorna förenar också generationer så att människor sjunger visor som de fått sjungna för sig, eller sjunger på ett språk eller en dialekt som förknippas med en äldre generation. En skribent utrycker en önskan om att hennes barn ska föra vidare sjungandet av en viss vaggvisa till nästa generation för att binda ihop generationerna i en längre kedja. Personerna i dessa kedjor är ofta, men inte alltid, mödrar och moderskapets praktiker går på så sätt i arv från generation till generation och knyter mödrar samman genom släktens historia.

Vilket språk man sjunger på kan ha olika funktioner och betydelse. Allra vanligast är förstås att man sjunger på svenska. Men bland svaren förekommer det även andra språk som norska, danska, japanska, australisk engelska, tyska och finska. Sångerna kan erbjuda tröst, när saknaden blir för stor. ”En fransk visa som kommer från min franske far, minns jag. Det är aktiv i mitt nuvarande liv. Tombe tobe tombe la pluit, tous le monde est a la brie, il y a que mon petit frère, qu’ est dans la goutiere, il peche du poisson, pour toute la maison.”, skriver Cathrine född 1963. Sången kan hon nynna för sig själv ibland, den har blivit som en ”tröstevisa”.

Föräldrarnas ursprung kan avspegla sig i valet av vaggvisor och knyter pedagogiskt an barnen till andra platser och generationer. Det är i detta sammanhang man kan förstå den svarande som sjunger en japansk visa för att påminna barnet om den frånskilda andra förälderns bakgrund, och en annan svarande beskriver hur alla visor sjungs på det lokala bygdemålet för att föra över det till nästa generation.

Ulrika född 1964 skriver att för sin son som är adopterad från Sydafrika sjöng hon ” ’Osi buko, funa amaya ni, amayani, asi Africa’, dvs. ’Du ska sova gott mitt lilla barn, och vara stolt att vara afrikan’”. Sången hade hon lärt sig av sin körledare och Ulrika spred den vidare i adoptivföräldrakretsar.

Den gemenskapsskapande funktion som finns i vaggvisorna och sjungandet av desamma bidrar till att det musikaliska utförandet är mindre kravfyllt och för många kanske också mera lustfyllt än annat sjungande. Vaggvisorna sjungs ofta för en mycket liten publik, eller ett par barn, i en privat omgivning som sovrummet under en lugn tid på dygnet. Den starka kopplingen till trygghet och vaggvisornas lugnande inverkan gör också att vaggvisor kan sjungas i andra skeden av livet som i följande exempel från en kvinna född 1997:

Jag har även sjungit vaggvisa för vuxna, bland annat när min farfar blev orolig mot slutet av sin palliativa vård. Han blev stressad av att man pratade med honom om annat, så vi provade att sjunga och då kände vi alla hur han slappande av. Trots att jag sjöng och grät om vartannat så blev det en väldigt vacker stund.

Ett kärleksfullt kulturarv

Kärlek, kontinuitet, kulturarv och visskatt är ord som är flitigt använda i svaren på frågelistan, men också ord som ansvar, trygghet, upprepning och känslor är vanligt förekommande. Av skribenternas resonemang att döma handlar den intima stunden vid kvällens nattning om så mycket mer än bara relationen mellan förälder och barn. Det är många som lyfter fram att genom att sjunga, tar man också ansvar för att föra vidare ett kulturarv – en visskatt – som man menar är viktig att föra vidare till de yngre generationerna, en skatt som inte får falla i glömska. Att sjunga ”Är ett sätt att bevara kulturarvet!” skriver Annika född 1964 och ”Barnvisorna är en kulturhistorisk skatt!” menar Inga Kajsa född 1958.

Den i Sverige så aktuella diskussionen om framtagandet av en svensk kulturkanon förs också upp i samband med detta – man menar att visskatten är en del av ett kulturarv som vi har ett ansvar att föra vidare, ett kulturarv som dessutom ”förtjänar” en plats i en svensk kulturkanon. Uppdraget att ta fram förslag till en svensk kulturkanon har givits till en kommitté under ledning av historikern Lars Trägårdh. På regeringens webbplats står att syftet med kanonen är att göra svensk kultur tillgänglig för fler och man menar att ”kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Särskilt utsedda expertgrupper ska få föreslå verk och områden till kanon, men även allmänheten ska bjudas in i denna process. Med anledning av kanondiskussionen skriver Annika vidare: ”Visor man redan kan ger trygghet, barn gillar upprepning. Dessutom känner jag ett ansvar att föra sångskatten vidare! Det sjungs för lite i största allmänhet tycker jag, folk kan knappt snapsvisor ens längre, för att inte tala om psalmer eller julsånger. Det måste man kunna, om man nu ska prata om kulturkanon”. Med detta i bakhuvudet går vi vidare för att forska mer om vardagligt sjungande förr och nu.

 

Blanka Henriksson, Åbo Akademi
Charlotte Hyltén-Cavallius, Institutet för språk och folkminnen
Sverker Hyltén-Cavallius, Svenskt visarkiv

 

Litteratur

  • Arwidsson, Adolf  Iwar. Svenska fornsånger 3. En samling af kämpavisor, folk-visor, lekar och dansar, samt barn- och vallsånger (1842).
  • Egner, Torbjørn. Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (1954, [1953]).
  • Nordlander, Johan. Svenska barnvisor och barnrim (1886).

Inom ramen för ett gemensamt forskningsprojekt utformade Blanka Henriksson och Sverker Hyltén-Cavallius frågelistan Vaggvisor och godnattsånger under våren 2023. Den har sedan distribuerats av Institutet för språk och folkminnen och Svenskt visarkiv i Sverige samt Svenska Litteratursällskapet i Finland. Isofs Charlotte Hyltén-Cavallius är den tredje projektdeltagaren. Du kan fortfarande svara på frågelistan här.

Texten parallellpubliceras på webben hos Isof  och Svenskt visarkiv.

Isen ger och isen tar

Laddade platser, Materialitet, Ritualer

Sommaråbo kretsar för många kring åstranden. Det är vid kajkanten man strosar, picknickar eller bara slår sig ner en stund för att njuta av livet. Här finns också de många restaurangbåtarna. En del står stadigt på grund och kan inte heller röra sig varken uppströms eller nerströms eftersom det finns broar i vägen åt båda hållen. Andra är flott och ligger nedanför den sista bron som hindrar utfart för större fartyg.

På vintern ligger de flesta tysta och stängda, i väntan på våren och kunderna. Stämningen vid ån är en helt annan under vinterhalvåret. Visst rör det sig folk här, men det blir en markant ökning när solen tittar fram ordentligt igen på vårkanten. Årets vinter bjöd dock på något som lockar, nämligen ett redigt istäcke, vilket händer alltmer sällan nu för tiden. Så stadig blev isen att man under någon vecka kunde betrakta åstränderna från ett ovant perspektiv, nämligen nerifrån själva ån. Åbo stad la ut en provisorisk isbro över ån där den lilla färjan Förin vanligen trafikerar av och an, men man kunde också utan risk för livet lämna bron och ta å-vägen genom staden.

Isbro i form av en träspång över Aura å.

Nedanför den sista bron för vanligtvis Förin Åboborna från östra åstranden till den västra, och vice versa. Riktigt kalla vintrar när färjan inte är i trafik läggs det istället ut en provisorisk bro, som i februari 2024. Foto Blanka Henriksson

Men isen förde inte bara med sig glädje för söndagsflanörer, utan också olyckor. Lyckligtvis förolyckades ingen människa, men en av de allra äldsta åbåtarna, Esposito, fick skrovet krossat av isen och sjönk till botten. Vattenståndet var dock lågt och under kölen beräknades det vara endast 60 centimeter ner till botten, så merparten av båten befann sig ändå ovan isen. Många var de som sökte sig till platsen för att beskåda den kapsejsade farkosten.

Esposito står på grund och har frusit fast rejält i februari 2024. Foto: Blanka Henriksson

Flera räddningsförsök gjordes, men förgäves. Båten var alltför skadad och det skulle ha blivit för dyrt att försöka bärga den och sätta den i skick igen.

Under några veckor gick det att följa med Espositos öde både i medier och på plats vid Aura å. Vraket frös fast ordentligt i isen och det gick därför att komma det riktigt nära för den nyfikna.

Esposito har skrotats och allt som finns kvar är den tomma kajplatsen och ett ensamt gravljus. Foto: Blanka Henriksson

Några dagar efter att båtresterna forslats bort är allt som finns kvar att se ett gravljus som någon satt ut vid kajkanten. De närmast sörjande kan vara någon av alla de stamgäster som båten lär ha haft. För även om det redan har inhandlats en ny båt som ska göras om till restaurang inför sommaren finns det behov av att markera att en era tagit slut. Ett vardagsrum har försvunnit, en mötesplats saknas, en båt finns inte mer.

Blanka Henriksson
äldre lektor i kulturanalys

En sen höst eller: vad i hela världen hände med ritualen?

Ritual och materialitet, Ritualer

Ritualen antar inte samma skepnad i det nyliberala samhället. Den håller på att vittra bort – åtminstone ritualen i dess striktare bemärkelse; inte morgonkaffet. Ritualens enande och innebördsbevarande funktion försvinner med den nyliberala individualiseringen och atomiseringen och ger vika för något nästan narcissistiskt. Vad Han (2017) skulle kalla för utvecklingen av människans självsyn från subjekt till projekt. Människan är nu ett evigt självoptimiseringsprojekt, där vi blir ”bättre” på alla sätt för att passa mera in i nyliberalismens logik. We’re doing the work. Vi ändrar på våra konsumtionsmönster i stället för att ifrågasätta vårt förhållande till konsumtion i sig. Ritualen, i stora drag, har blivit konsumeristisk – något som många igen. Känns det inte ibland som att julsäsongen snart börjar i oktober? Borgerliga värderingar befäster sig totalt, bröllop och begravningar blir löjligt påkostade. Sken över kontenta.

höstskog

Klimt, Gustav (1902). Buchenwald I. [Olja på duk]. Staatliche Kunstsamlung Dresden, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons, allmän egendom

Ritualer är landmärken som hjälper oss att orientera oss i tiden. De inger en rytm till tiden som gör den förståelig; de konkretiserar och förhöjer tiden. Den förmoderna människan kunde indela sin tid i säsongernas gång, med alla de skördefestivaler och högtider det innebar (Frykman och Löfgren, 2019). Till kyrkan på söndagen. Den moderna människan hade industrins ihärdiga rytm, nationsskapandet och de enorma politiska omvälvningarna där allting kändes möjligt och massor mobiliserades i enorma ritualer. Vad återstår då den postmoderna, nyliberala människan? Ett oändligt flöde av information? En verklighetskonsensus har etablerats; vi har nått historiens slut, som Francis Fukuyama säger. Så många ritualer har försvunnit, och det som tagit deras plats är alltmer fokuserade på jaget, på egot. Själv är jag en ateist och tror inte att någonting kommer att fixas genom att förkristna samhället igen, men något försvann.

Abstrakt målning i gult och orange

Rothko, Mark (1956). Yellow and Orange. [Målning]. Buffalo AKG Art Museum, Buffalo, USA. Wikiart, fair use

Det påminner en om Nietzsches kända aforism om guds död. Vad sker efter att man dödat gud och ett helt innebördsramverk fallerar? Människor kräver mening med sina liv. Många av de filosofiska projekten under 1800- och 1900-talet, från Nietzsches revalvering av värderingar till Sartres och Beauvoirs meningsskapande genom politisk aktivitet handlade ju just om att finna mening med livet efter guds bortgång. Folk vill ha stora narrativ, stadigfasta berättelser som ger någon slags trygg grund till det obegripliga liv vi alla hamnat i. Är det inte då precis i ritualen som vi finner det? Genom strukturen, genom repetitionen, genom rollspelet – allt finns där. Vare sig man finner ritualen i religionen, i nationen, eller i något annat. Ritualen kan göra så mycket gott då den appliceras väl, föra ihop helt disparata människor och skapa gemensamhet. Faran med ritualen är såklart att mycket ont har normaliserats och befästs med dess felanvändning, från vansinnig nationalism till blind tro. Ändå kan vi inte vara utan ritualen; den är värd faran och monstren. I nutiden, fastän man är troende, är ju gemene man i väst inte aktiv i religiösa församlingar. I Storbritannien fäster man sig fortfarande vid narrativet om det stora imperiet, och i Ryssland likaså. Overtonfönstret för politisk aktivitet har krympt så mycket, få alternativ ses utanför konsumtionssamhället. Små glimtar av nya möjligheter ses dock över horisonten. Till exempel alstrade Greta Thunberg energi för någonting nytt. Vi behöver bara en knuff dit.

Mycket meningsskapande i nutiden fås genom konsumtion i stället för participation. Vi uttrycker oss själva genom konsumtionen, genom våra klädstilar, våra tatueringar, vilken sorts elektronik vi har… Det är en banal poäng, men det är väl självklart varför influencers, youtubare och streamers talar om ”content”? Produce content. Consume content. Rammstein sjöng inte ”We’re All Living in America” för inget. Vi blir alltmer lika Amerika varje dag, mer individualistiska. I en slags ironisk vändning blir också individualismen homogeniserad, vad Han (2020) kallar för ”the hell of the same”.

Naket par i kärleksfull omfamning

Schiele, Egon (1917). Die Umarmung. [Olja på duk]. Belvedere Museum Wien, Wien, Österrike. Wikimedia commons, allmän egendom

Läsaren ska inte missförstå. Såklart finns det ännu kvar ritualer som spelar en enorm roll i våra liv. Ett av mina gladaste minnen var två av mina vänners bröllop. Efter en hård vår och värre sommar kom den rena godheten som var deras bröllop till mig den sena hösten. För en stund var jag del av något så mycket större än mig själv att jag nästan darrade av lycka. För författaren känns det ändå som att vi nu befinner oss i en sakta nedgång som leder till en kall vinter. Säsongerna dör ut, en efter en, men ändå kommer vårens fågelkvitter alltid tillbaka.

Alexander Kjellman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Källförteckning
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar. (2019). Den kultiverade människan. Lund.
Han, Byung-Chul. (2017). In the swarm: digital prospects (Vol. 3). MIT press.
Han, Byung-Chul. (2020). The disappearance of rituals: A topology of the present. John Wiley & Sons.

 

Rysliga ovanor är andras vanor

Kunskapskabaré, Materialitet, Ritualer, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 6 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor, den 30 oktober på Pub Grönan, Hangö

Kunskapskabarén firade Halloween i ett regnigt Hangö med det mycket passande temat ”Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor”. Den här gången var det Blanka Henriksson som lärde oss att ovanor är vanor som möts av motstånd av något slag.

Något som vi i Finland är vana med, och till och med riktigt bra på, är att köa. Vi vet hur man köar i en prydlig kö och väntar på sin tur. Och när vi åker utomlands blir vi irriterade på andras dåliga ovanor – här kan de ju inte alls köa! Men det upplever vi bara för att de har andra vanor än vi. Nordens främsta improvisatörer (som de tituleras av Kunskapskabaréns konferencier Nylander) tog sig an köandet genom att porträttera väntan på Bengt på Jurmo samt FM i köande där lag från Karis, Hangö och Riihimäki köade för ett ämbar.

En lång kö där man endast ser benen på dem som köar och ett enkelt stängsel som håller kön på rätt ställe.

Att köa är en del av konsten att vara människa.

Det enda som improvisatörerna har att tillgå förutom sina kroppar och röster för att improvisera sig genom kvällen är några peruker, lösskägg och olika slags hattar och mössor. Just huvudbonader är något som väcker mycket känslor om vanor och ovanor. En gång i tiden var det en vana, till och med rekommenderat, att bära hatt i Finland. Det följdes av olika regler om när hatten bör avlägsnas och vem som inte behövde avlägsna sin hatt. Att inte följa dessa regler var en dålig vana. Nuförtiden ses det som en ovana att unga bär  mössa inomhus eller inte tar av sig kepsen. Men om mössan inte är på utomhus under årets kallaste månader, ja då blir det också tillsägelse. Aldrig tycks det bli rätt. Vanor och ovanor förändras hela tiden och ser olika ut för olika människor och i olika kulturer – vi kan igen en gång konstatera; en persons vana är någon annans ovana.

Henriksson tog oss också genom gaffelns historia och hur att äta med händerna gick från att vara en vana till en ovana i vår kultur. På något sätt hamnade vi sedan i en Bollywood-scen i ett kök med en låt om en butik som säljer gaffel och spik. Ovanligt påstår vissa, men en vana för oss på ÅST.

Frida Lassus
Skribenten jobbar som turnékoordinator på ÅST och tycker om exceltabeller och fina koreografier.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Köandets ritualitet

Laddade platser, Livets fester, Ritualer

Svenskar och finländare är lika stolta över sin disciplinerade kökultur. På båda sidan Östersjön köar vi minsann i långa rader och nåde den som tar sig förbi kön oavsett om det är på en busshållplats eller ett numera så ovanligt postkontor. Men nu är frågan om inte ändå britterna tar hem spelet?

Den som vill har nu nämligen chansen att visa den avlidna drottning Elisabeth II sin vördnad där hon ligger på lit de parade (eng. lies in state) i Westminster Hall i London. Men för att göra det måste man vänta på sin tur.

Kön fram till kistan är för tillfället 4,3 engelska mil lång och slingrar sig längs Themsen. De sörjande kan behöva köa i upp till 30 timmar sägs det och ordningen upprätthålls med kravallstaket, över 800 hundra vakter (bland annat vuxna scouter, röda kors-volontärer och två teckenspråkstolkar) och färgkodade armband som delas ut till de väntande. På Youtube finns en kanal som strömmat oavbrutet redan i fem timmar när jag checkar in torsdagen den 15 september på eftermiddagen. Och vad visas där då? Jo var slutet av kön finns för tillfället för den som planerar att delta. Allt som syns är en karta och köns utsträckning.

Förstås strömmas också andra ändan av kön och i realtid får vi emellanåt se hur vakter defilerar runt drottningens täckta kista och människor av alla de slag sakta passerar, stannar upp och böjer huvudet för att sedan fortsätta. Det är ett stadigt flöde och många timmars köande kulminerar i någonting som inte ens räcker en minut för de allra flesta.

Drottning Elisabeth II ligger på lit de parade i Westminster Hall 15 september 2022. Skärmdump från direktströmning på Youtube.

Den här strömningen har pågått redan i 21 timmar när jag fascinerat följer med en stund, och den lär pågå ännu ett tag med tanke på hur många som fortfarande väntar. Som alltid blir de vanliga övergångsriterna än en gång mångfalt förstorade när det är en kunglighet som genomgår dem istället för människan på gatan. När kungligheter gifter sig är det ofta en internationell angelägenhet och när en så långlivad monark som Englands drottning dör fyller det medierna runt hela världen.

Samtidigt slås jag av det mänskliga i det storslagna. Här finns den avlidna, de sörjande, både nära och mer avlägsna – vi gör som vi alltid har gjort. Vi stannar upp ett slag och tänker på vår egen och andras dödlighet. Att vi den här gången kan göra det i slutet av en mycket väldisciplinerad nästa sju kilometer lång kö, eller i direktsändning på Youtube, är dock ett undantag.

 

Blanka Henriksson
folklorist med fascination för köandets praktiker

För den som vill följa kön i slutändan: https://www.youtube.com/watch?v=cJxDwDzAwEs
eller i huvudändan: https://www.youtube.com/watch?v=4nZhhSxULFk

Uttryck för kollektiv sorg

Ritualer, Verbal folklore

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Vårdberget som rituellt rum

Årets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Folktro, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

Dungeons & Dragons – Ritual och materialitet utanför spelet

Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Dungeons & Dragons är ett TTRPG (tabletop role-playing game), alltså ett rollspel som oftast spelas vid ett bord med vänner. Spelet är fantasy-centrerat och innehåller magi och monster. De rituella och materiella aspekterna av spelet finns inte enbart i innehållet, utan hittas  också kring spelet.

För att spela D&D behöver man regler och då används böckerna ”Dungeon Master’s Guide” och ”Player’s Handbook.” Böckerna är centrala för spelet och det är nära omöjligt att spela utan dem. De är alltså den materiella kärnan i spelet. Till spelet skapar man också karaktärer man spelar som, allt från alver till dvärgar, barbarer till magiker, man kan vara nästan vad som helst. Då man skapat en karaktär måste man också skapa ett rollformulär, det är i princip basinformationen om karaktären samlat på ett papper. En spelare är beroende av rollformuläret och det kommer att användas genom hela spelet.

Inom D&D används också tärningar. Tärningarna är den viktigaste mekanismen inom spelet, eftersom man kastar tärning för att bestämma vad som händer i spelet. Tärningarna har blivit så ikoniska att man kan köpa skjortor, muggar och andra saker med en bild av tärningar, och man kan köpa en massa olika tärningar. Tärningarna är inte bara ett redskap i spelet, men har också en estetisk betydelse. Det är mycket typiskt att folk skaffar tärningar för deras olika karaktärer, eller för olika teman. Dessutom är tärningarna kopplade till konceptet av tur och öde.

Förutom det materiella kan reglerna också tolkas som rituella. Detta är på grund av strukturen i spelet. Det finns en ”Dungeon Master,” hen fungerar som spelledare och berättarröst i spelet. ”Dungeon Master” etablerar och fastslår också spelets regler. Och sedan finns det spelare som styr sina karaktärer i världen de har fått framför sig. Det är en form av hierarki, särskilt för en utomstående person. Alla har en roll med en specifik funktion, men de är alla lika viktiga. Rollerna blir tydligare då man läser i boken och ser på de allmänna uppfattningarna kring spelet. I regelboken ”Dungeon Master’s Guide” finns det en regel där det sägs att spelaren borde hämta godis eller andra snacks till sina ”Dungeon Masters” som ett tack för deras hårda jobb. Ur ett ritualistiskt och milt komiskt perspektiv kan detta tolkas som en offergåva.

För att återvända till konceptet tur och öde i spelet, är det värt att nämna att de är extremt allmänna i spelet, särskilt tur. Eftersom spelet är beroende av tärningskast kan ingen exakt förutspå hur något kommer att sluta. Därför är det allmänt att man anser att det är turen och ödet som styr allt. Turen kan dessutom också vara bunden till tärningarna. Och många som spelar, om de upplever att en tärning har fått dåliga resultat för ofta, kommer de endera att byta till en annan eller ”tvätta” tärningen. Detta kan göras på olika sätt, t.ex. bada dem i hett vatten, tända rökelse kring dem osv.

Sammanfattat att D&D har många aspekter utanför själva spelet som är ritualistiska och materialistiska. Dessa är reglerna som bygger upp spelet, hierarkin in i spelet och de övriga uppfattningarna inom spelet som koncepten tur och öde.

Hanna-Maria Katajamäki

Läs mera:

Dungeon Master’s Guide (5e) – Gary Gygax

Player’s Handbook (5e) – Gary Gygax

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Livets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.