Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Ouijabrädet: Från spiritism till modern mystik

Folktro, Ritual och materialitet

1891 dök de första annonserna för ouijabrädet upp i tidningarna i USA. ”Ouija, the Wonderful Talking Board”, proklamerade en leksaksbutik i Pittsburgh. Brädet beskrevs som en magisk anordning som skulle besvara frågor om det förflutna, nuet och framtiden med förbluffande precision. Det utlovades vara en länk mellan det kända och det okända, det materiella och det immateriella. I Finland blev aldrig Ouijabrädet lika populärt som det blev i USA. Däremot uppfanns en egen variant: Anden i glaset.

I tusentals år har människor i olika delar av världen försökt kommunicera med avlidna och metoderna har varierat från plats till plats över tid. Ibland har förmågan tilldelats några få utvalda personer, exempelvis schamaner och medium. Ouija-brädets rötter spåras tillbaka till 1800-talet och spiritismens framväxt. År 1848 utvecklade systrarna Margaret och Katherine Fox i Hydesville, New York, ett knackningssystem för kommunikation med andar. Detta utvecklades till de karaktäristiska spiritistiska seanserna. Systrarna åkte runt och visade upp fenomenet och andekommunikation populariserades snabbt, och spreds över världen. Snart skapades det vi idag känner som Ouijabrädet. I USA tillverkades de första brädet åt 1890 och var ett tag en av leksakstillverkaren Parker Brothers mest populära produkter, endast Monopol sålde bättre.

Från början var Ouijabrädet en träbräda. Alfabetet var arrangerat i två halvcirklar ovanför siffrorna noll till nio, upptill fanns ”yes” och ”no” i varsitt hörn och längst ner stod ”good bye”. Tillsammans med brädet kom en planchette. Planchetten är en liten droppformad träbit med ett hål i mitten som användes för att manövrera brädan.

Typiskt Ouijabräde. Foto: Colton Sturgeon, Unsplash

Innehållet i en session med Ouijabrädet varierar mycket men samtliga moment är gemensamma för alla. Minst två personer sätter sig med brädet i mitten, alla placerar en fingertopp på planchettenoch ställer en fråga. Förr kretsade frågorna ofta kring djupa, existentiella ämnen som tidigare liv, framtiden eller livet efter döden. Miljön är vanligtvis dämpad och stämningsfull och genom att tända ljus eller använda dimmad belysning kan den spirituella känslan förhöjas.

När planchetten rör sig över brädet anses det vara andevärlden som kommunicerar. Efteråt tolkar deltagarna svaret tillsammans. En av de största skillnaderna mellan de första brädena och dagens bräden är materialet. Förr var både brädet och planchetten av trä, idag är brädet vanligtvis av kartong och planchetten av plast. En del påstår att detta inverkar på upplevelsen. Träet sägs skapa en känsla av allvarlighet och mer spirituell stämning. Vissa tycker inte att träet är så viktigt och därför väljer de att göra egna bräden.

Anden i glaset är en europeisk, hemmagjord variant och framför allt en ungdomstradition. Ritualen anden i glaset är ett exempel på egen tillverkning av Ouijabrädet och är en förenklad version av det. För att tillverka anden i glaset tar man ett stort papper där man skriver samma saker som på ett bräde och istället för en planchette använder man ett glas upp-och-nervänt. Den äger oftast rum på kvällen, till exempel på hemmafester eller då det är föräldrafritt. Ungdomarna kan först berätta spökhistorier, ofta moderna vandringssägner, för att komma i stämning. När frågorna ställs handlar det istället för djupa ämnen om mellanmänskliga relationer som kärlek, vänskap och karriär. “Är xxx kär i mig?” och “Vill xxx vara min kompis?” är typiska frågor som ställs. Ritualen avslutas vanligen med diskussioner om vem eller vad som egentligen flyttade glaset.

Ouijabrädet som fenomen är en sorts ritualiserad kommunikation, ett kollektivt utforskande av såväl möjligheten att andevärlden faktiskt finns, som av känslor i det levda livet. Genom åren har brädet anpassats och förändrats men trots det finns det en mystisk dragningskraft än idag.

Caroline Voutilainen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning

Honungstassen lurar bland träden

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Björ-nen so-ver, björ-nen so-ver i sitt lug-na bo.”

Björnen är stor, mäktig och lurvig – och vanligare i berättelser än den är i skogen. I alla fall upplever jag det så. Få har sett detta skygga djur i det vilda. Både förr som nu är björnen ett populärt motiv i kultur. Hur många av er lekte inte Björnen sover som barn? I leken turas man om att vara en sovande björn medan de andra rör sig i en ring runt den och sjunger visan, tills björnen vaknar och börjar jaga de andra, ofta under skrikande skratt. Man lär sig tidigt om björnen i Finland, både från sagoberättelser och från vuxnas varningar. Som gullig nalle och farlig bjässe har björnen en mångsidig karaktär. Har det alltid varit så? Vad har man trott och tänkt om björnen?

”Han är in-te far-lig ba-ra man är var-lig. Men man kan dock, men man kan dock ho-nom ald-rig tro.”

Björnen som en del av naturen

Skogen är en viktig del av Finland. Majoriteten av landarealen är täckt med skog och de flesta tycker om att vara i skogen, ibland i alla fall. Det är inte underligt att man hade en mängd föreställningar om skogen och dess invånare före urbaniseringen, då de flesta bodde vid skogen. Skogen ansågs helig och skulle respekteras. Dess invånare, väsen och djur, var alla en del av skogen och skulle bemötas väl. Björnen var stor och mäktig och ansågs vara speciellt helig. Man tänkte att björnen var skogsråets ”tjänare” eller ”husdjur” och kunde skickas ut för att sköta hennes ärenden.

Björnen associerades även med skogens livscykel. Då den gick i ide var skogen vissnande, kall och utan grönska. Några månader senare då björnen vaknade så var våren igång och skogen full av liv. Björnens vintersömn speglade naturen och livet under vintermånaderna då allt verkade stanna upp.

Förutom att björnen ansågs vara ett heligt djur så var det också ett farligt djur. Om ett rovdjur kom och rev boskap kunde man hamna väldigt illa, eftersom man ofta förlitade sig på de egna djuren för mat. För att skydda sig fanns det olika visor och ritualer för att blidka björnen så att den inte skulle skada ens boskap. Man aktade sig för att förarga björnen. Enligt uppteckningar så skulle man speciellt undvika att stoja och föra mycket oljud under vintertid eftersom björnen då kunde vakna ur sitt ide och bli vred. Då kunde björnen komma sommartid och slå ihjäl boskapen.

Karhunpeijaiset (från Aleksis Kivis ”Sju bröder”), Akseli Gallen-Kallela 1907

Björnen som väsen och karaktär

Det var vanligt med föreställningar om att varelser innehade en viss trollkunnighet eller hade trolldom associerad med dem. Djuren och naturen var mystiska och man förstod sig inte alltid på dem. Man tänkte att björnen hade övernaturligt starka sinnen och kunde se och höra väldigt långt. En rätt välgrundad idé, eftersom vi idag vet att björnen har väldigt bra lukt- och hörselsinne. Innan vetenskapen blev den ”nya religionen” hade man ofta föreställningar om olika djurs karaktär – om de var ”goda” eller ”onda”. Björnen ansågs vara god, trots att man skulle akta sig för den. Till sin natur var den oskyldig, lekfull och gjorde inte illa. Om en björn var ”ond” och skadade djur eller människor tänkte man att det var en trollkunnig som låg bakom. Den trollkunnige hade förargat björnen, kanske med avsikt att den skulle riva en grannes boskap. Man hade vördnad för björnen, vilket personligen gör mig glad. Det känns bra att veta att man även förr tyckte att Finlands största rovdjur egentligen är ganska gulligt.

Björnen sägs ha ogillat då man kallade den björn (karhu). Om man sade det namnet högt kunde björnen bli förargad, och det ville man ju förstås inte. Den föredrog att människor skulle kalla den ”ärbara” namn som ”mesikämmen” (ungefär ‘honungstass’) eller ”metän kukka” (‘skogens blomma’). Även under björnjakten, som var högt ritualiserad och mycket farlig, behövde man vara mycket respektfull och ursäktande. Man hade många, långa och detaljerade ritualer både före och efter björnens död, hur man skulle förbereda sig, hur man skulle döda den, hur man skulle slakta den och vad exakt som skulle göras med resterna av björnen. Det var viktigt att behandla björnen värdigt.

Två brunbjörnar brottas i snön

Foto: Andras Stefuca, Pexels.com

Björnens språk

Både finskan och svenskan har en mängd namn för björnen, vilket pekar på att den har varit ett aktuellt samtalsämne. Skogens konung, ”metsän kuningas”, vill jag påstå att nästan alla har hört björnen kallas. Ännu idag finns det många platsnamn som innehåller ordet björn eller versioner av det, exempelvis Björneborg.

Själva ordet björn är egentligen ett noanamn, som användes istället för någots egentliga namn i rädsla för att det egentliga namnet skulle framkalla varelsen eller bringa otur. ”När man talar om trollen, så står de i farstun”. I björnens fall betyder noanamnet ‘den brune’, vilket kanske inte är så förvånande. Björnens ”riktiga” namn vet vi dock inte längre. Man kunde tänka sig att det gick förlorat just på grund av motvilligheten att nämna björnens ”sanna” namn och råka locka den till sig. Inte ville man ju att björnen plötsligt skulle ”stå i farstun”.

Den postindustriella björnen

Numera har vi en annan syn på björnen. Den har avmystifierats och är inte lika mäktig som den en gång var då man inte hade maskiner att jämföra med. Dock har vi ännu en uppskattning för björnen. Inom populärkulturen får den spela både god och ond beroende på kontext och vilka moraliska drag man vill framhäva. Björnen är en välanvänd symbol som hittas i aktionsgruppsloggor såväl som i statsvapen. Den har figurerat i många politiska skämtteckningar, ofta i kontrast till något mindre och svagare. Björnen är stark och rätt imponerande, definitivt värdig att vara en symbol ämnad att väcka känslor. Som Finlands nationaldjur tror jag att många tycker om björnen och kanske kan se sig själv i den. En självständig, mäktig och kapabel varelse som bor ensam i det lilla kalla Finland, det låter väl inte så dumt, va?

Tyra Österberg
Skriver för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

  • Petterson Juntti, E. (2022.13.12). Vintermörker, Kyndelsmässodag och sovande björnar. Folkminnesbloggen. https://www.isof.se/folkminnen/folkminnesbloggen/inlagg/2022-12-13-vintermorker-kyndelsmassodag-och-sovande-bjornar
  • Sjölinder, E. (2020.9.10). Beundrad björn bär bredd av benämningar. Språkinstitutet bloggar. https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/sprakinstitutet_bloggar/beundrad_bjorn_bar_bredd_av_benamningar.34640.news
  • Tolley, C., Tuomi-Nikula, O., & Bruk, E. (2006). Karhun kannoilla: In the footsteps of the bear. Turun yliopisto, kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitos : Satakunnan Museo.
Trädkrona med gula löv

Att knacka i trä för att skydda sig mot otur

Folktro, Ritual och materialitet

 Vad betyder det att ”knacka i trä”?

Att knacka i trä är något som görs för att avvärja otur. Det här sker oftast i relation till att man själv eller någon runtom en sagt något som uppfattas utmana ödet. Det är en lycko-relaterad förställning som levt kvar sedan långt tillbaka. Man knackar i trä för att skydda sig mot den otur man råkat dra över sig genom sitt uttalande. Exempel på den här typen av ödesutmanande yttranden kan vara: ”Hoppas det inte regnar senare idag!” då man väljer att inte ta med ett paraply till jobbet, eller ”Jag skulle inte orka bli sjuk igen…” då man igen får ont i halsen inom en vecka efter att ha tillfrisknat. En kombination av folkliga föreställningar om ordens makt, tre-talets och naturens helighet har gett upphov till en ritual, att ”knacka i trä,” som vi utför då vi känner oss hotade av otur. Att bli ”jinxad” är ju något vi absolut vill undvika. Jinxandet i det här fallet syftar på just sådana yttranden som uppfattas utmanar ödet.

Knackandets ursprung och trädens heliga kraft

Folkliga föreställningar kring naturen, och inte minst träden, har genom historien spelat en betydande roll världen runt. Eftersom vi lever parallellt med naturen, men samtidigt sitter i dess händer för överlevnad är det inte att undra på att vi uppmanas vara snälla med den. Ursprunget för uttrycket ”ta i trä” går inte att slå fast, men man antar att det härstammar från en kombination av historiska föreställningar kring den heliga naturen. Andra föreställningar som påverkar knackandet ännu idag handlar om trädets ålder: Ju äldre ett träd är, desto starkare kraft håller det. Den här idén påverkar vad det är man väljer att knacka i. Såklart fungerar det fint med möbler och andra föremål i trä, men för att knackningarna ska ha en starkare kraft rekommenderas det att leta reda på ett levande träd. Ju större och äldre trädet är, desto bättre!

Årsringar på en stock

https://www.pexels.com/photo/brown-tree-log-355802/

Lyckan och turen – det viktigaste vi har

Under tider då vi känner oss speciellt utsatta skyller vi gärna på att turen tagit slut. Då vi ser andra ha det bra vill vi förklara det som att de har fått en större del av den så kallade ”lyckokakan” än oss. Lyckan kan på det sättet uppfattas som något begränsat. Att vi alla världen runt har blivit tilldelade en egen liten del av lyckan. Inte något vi direkt kan ta på, men något vi kan ”använda upp” genom att då exempelvis utmana ödet på något vis. Genom att knacka i trä kan vi alltså försöka locka den tillbaka till oss igen, eller åtminstone skydda oss från den otur som vill ta upp dess plats.

Vetenskapen håller med

Men, hur kommer det sig att knacka i trä anses hjälpa? De magiska förklaringarna finns det tyvärr väldigt lite information om, eftersom regler då det kommer till sådant har en tendens att vara rätt svårförklarliga. Men det har faktiskt forskats om hur trä-knackandet påverkar människors välmående, i alla fall till en viss grad. Vi tror oss ofta uppleva mer otur om vi redan tror att den ska hända. Då vi får knacka i trä hjälper det alltså oss att hantera dessa känslor bättre. Vi tillfredsställs av att känna kontroll över våra liv. Därför är att knacka i trä den perfekta lösningen! Genom att utföra ritualen, i kombination med att vi får höra knackningen, får vi en ursäkt att lugna ner oss. Oavsett om man tror på de magiska aspekterna, är medveten om hur det borde hjälpa eller om man rentav bara knackar för att det känns lite roligt, kan det ha en positiv inverkan på hur man hanterar situationer i stress. Om inte för annat: gör det bara för säkerhets skull. De förhoppningar vi uttalar kommer till för att försöka dra lyckan till oss, men oturligt nog kanske vi utmanar ödet på samma gång. Genom att gå full cirkel tillbaka då vi knackar löser vi det problemet!

Tutorial

Avslutandevis vill jag lämna er med en liten guide över hur man knackar i trä. För att säkerställa att ni inte råkar ut för att bli jinxade! Det finns såklart fler sätt att knacka i trä, men efter att ha studerat olika föreställningar om lyckobringande idéer om träknackande kan jag garantera att det här är en av de mest effektiva metoderna.

  1. Notera om du eller någon i din närhet utmanar ödet.
  2. Säg: ”knacka i trä” (Kom ihåg: orden i sig har också en viss makt)
  3. Leta reda på ett föremål i trä. Alternativt, om du vill ha starkast kraft: leta reda på ett levande träd (Rekommenderas att bära med sig en liten träbit/pinne)
  4. Håll handen knuten ovanför föremålet, så att du kan knacka bort från dig själv.
  5. Knacka tre gånger i föremålet, så att det hörs!
  6. Klar! Oturen är nu bortskrämd.

Rebecka Asplund
Skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Fortsatt läsning

  • Berger (2013). The Evil Eye: A Cautious Look. Journal of Religion & Health. nr 52:785–788
  • Caradeau & Donner (1985). Tur eller otur? : en bok om vardagens skrock. Lindblads, Stockholm
  • Skott (2021). Vardagsskrock : från abrakadabra till önskebrunn. Polaris Fakta, Malmö
  • Stamming (2017). Numerologi – så tolkar du talsymboliken, Allas https://www.allas.se/noje/numerologi–sa-tolkar-du-talsymboliken/105518
  • Zhang, et.al. (2014). Reversing One’s Fortune by Pushing Away Bad Luck, Journal of Experimental Psychology, vol 143:1171–1184

Väsen, öden och förbannelser: Shakespeare och folktro

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Att vara eller icke vara, det är frågan”. Repliken känns igen av de flesta, och är en skapelse av William Shakespeares hand. Den engelske författaren levde kring sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talet, och är allmänt sedd som en av de mest inflytelserika dramatikerna någonsin. Shakespeare har inte bara påverkat den engelska litteraturen utan också dess språk och kultur. Trots att pjäsernas första premiär ägde rum för flera hundra år sedan, känner vi till berättelserna än idag. Pjäserna sätts fortfarande upp på teatrar runt om i världen, och omarbetningar och moderniseringar, bland annat i form av filmer, gör att berättelserna kommer närmare samtiden. Även om man inte läst eller sett Shakespeares dramer, kan man ha en förkunskap om deras handlingar och centrala teman: den olyckliga kärleken i Romeo och Julia, hämnden i Hamlet eller ödet i Macbeth. Shakespeares pjäser och sonetter har även varit en inspirationskälla för många skapare efteråt, vilket gjort att hans verk lever vidare. Men vad var det egentligen som inspirerade Shakespeare själv?

När man tittar närmare på Shakespeares pjäser kan man se en stark koppling till folktron. Flera av hans dramer innehåller folktroväsen. I tragedin Hamlet dyker vålnaden av Hamlets far upp. I En midsommarnattsdröm hittar man inte vilka älvor som helst utan sådana som ”Puck”, en illvillig älva eller demon i den medeltida engelska folktron; senare betydde ”Puck” helt enkelt bara ”demon”. Som en av huvudkaraktärerna i pjäsen spelar Puck olika spratt. Han förvandlar nämligen sitt utseende, vilseleder resenärer om natten, skrämmer folk och förstör mjölken. Också i pjäsen Macbeth förekommer övernaturliga inslag, närmare bestämt tre häxor. Flera av Shakespeares karaktärer är inspirerade av historiska mytomspunna personer. Dessa hittas i Shakespeares så kallade historiska pjäser, där karaktärerna utgörs av verkliga personer från det förflutna. I de olika pjäserna hittar vi bland karaktärerna olika engelska regenter före Shakespeares tid, men också Julius Ceasar och Cleopatra.

Folktron kommer även till uttryck i pjäsernas tematik. Många av pjäserna behandlar ödet, eller närmare bestämt det förutfattade ödet. I Macbeth representeras ödet materiellt av de tre häxorna, vars profetior först väcker Macbeths ambitioner, men slutligen leder till hans tragiska slut.

Shakespeare använde sig av en mängd symbolik i sina pjäser för att förstärka temat i dem. Dödskallar kunde bli en symbol för livets förgänglighet, kronan en symbol för makt, blommor för oskyldighet och blodet en symbol för skuld.

Robert Thew, 1758–1802, Shakespeare, Macbeth Act IV, Scene I, 1802, Yale Center for British Art, Paul Mellon Collection

Det övernaturliga i form av ritualer är inte heller något främmande för Shakespeare. Oftast förekommer ritualerna i samband med närvaron av de övernaturliga väsendena, men det behöver inte vara så, som exempelvis i slutscenen i Romeo och Julia. När Romeo tror att Julia, som i själva verket sover, är död tar han ett dödligt gift. När Julia sedan vaknar, och finner Romeo död, tar hon sitt liv med Romeos dolk.  Självmorden som begås av protagonisterna kan ses som ett slags rituellt självmord, med giftet och dolken som materiel, för kärlekens skull. En annan form av ritual hittas i Macbeth. Häxornas spådom ligger som en grund eller som en ram för handlingen i pjäsen. Pjäsens handlinggenomsyras inte av övernaturliga element, till skillnad från En midsommarnattsdröm. Trots denna distans mellan de övernaturliga inslagen och handlingen i Macbeth, har den åstadkommit kanske en av de kändaste föreställningarna om magiska förbannelser i teaterhistorien.

Att uttala namnet ”Macbeth” eller citera repliker ur pjäsen i en teater är otänkbart om man tror på den så kallade Macbeth-förbannelsen. Därför används istället pjäsens eufemism, eller omskrivning ”Den skotska pjäsen” i teatersammanhang, som är en hänvisning till pjäsens miljö. När man hänvisar till karaktärerna använder man sig istället av deras titlar eller förkortningar av deras namn. Yttrandet av namnet på pjäsen eller citeringar utanför repetitioner eller föreställningar anses föra med sig otur och orsaka olyckor. Men var inte oroliga! Om man råkar yttra det förbjudna går det att upphäva förbannelsen genom att utföra en ritual. Beroende på vem man frågar ser ritualen lite annorlunda ut. Men detta är det ungefärliga: Efter yttrandet ska personen som sagt det förbjudna gå ut från teatern, snurra tre varv, spotta över axeln, svära, citera en annan Shakespearepjäs och sedan knacka på dörren och begära återtagande. Först efter att medskådespelarna förbarmat sig över personen och låtit hen komma tillbaka in, anses förbannelsen vara upphävd.

Men vad är egentligen förbannelsens ursprung? Trots bristen på tidig dokumentation finns det flera teorier. En tidig och populär tanke var att förekomsten av häxor samt trolldom i pjäsen skulle ha förargat riktiga häxor som sedan skulle ha förbannat pjäsen. Men förbannelsen har även sett annorlunda ut genom tiderna. Under slutet av 1800-talet ansågs inte namnet eller replikerna framkalla förbannelsen, i stället var det musiken i samband med häxornas framträdanden i pjäsen som gjorde det. Det har även förekommit flera Macbeth-relaterade missöden genom åren i form av olyckor, skador och i extrema tillfällen dödsfall. Speciellt de väldigt tidiga fallen av missöden kopplat till Macbeth har senare fått en mer mytisk status som ett resultat av bristfälliga källor. Trots det anses dessa exempel ofta som bevis eller tecken på förekomsten av en förbannelse knutet till pjäsen. Pjäsen är minst sagt händelserik och full av spänning men också många risker: oväder, flera miljöbyten och mord. Så är det bara ett sammanträffande eller är alla olyckor tecken på förbannelsen? Vad man än anser ligga bakom olyckorna går det att konstatera att förbannelsen ännu har en stark betydelse i dagens teatrar, vilket är ganska imponerande med tanke på att pjäsen hade sin premiär för ungefär 400 år sedan.

Macbeth-förbannelsen är en av många exempel på övertro och ritualer inom teatern. Vad som präglar en gemenskap, i detta fall teatern, kan vara liknande erfarenheter, uppfattningar och intressen. Detta resulterar ofta i att folktro, traditioner och ritualer skapas inom gemenskapen. Som utomstående kan en gemenskaps praxis verka förvirrande. Men det är viktigt att påminnas om tidens betydelse. Ofta tänker man inte mycket på de ritualer eller traditioner man utövar, eftersom det ses som något som “alltid” har gjorts eller funnits. Men om man inte är med i gemenskapen, kan vetskapen om dessa gå förlorad.  Hur mycket folktro, övertro eller olika ritualer är det egentligen som går förbi oss, bara för att vi inte känner till det?

Maria Puskala
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning:

Collins Bandes, P. (2021) Why The Ghostlight? Theatrical Superstition, Ritual, and Sacred Space. Master’s thesis, Harvard University Division of Continuing Education.

Egan, G. (2002). The Early Seventeenth‐Century Origin of the Macbeth Superstition. Notes and queries, 49(2), 236-237. https://doi.org/10.1093/nq/490236

Wilder, L. P. (2010). An alternative form of the Macbeth superstition. Notes and queries, 57(3), 393–395. https://doi.org/10.1093/notesj/gjq113

Britannica, T. Editors of Encyclopaedia (2016, April 21). puck. Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/puck-fairy

Åderlåtning – Från Mesopotamien till dagens medicinska finrum

Folkmedicin, Ordets makt, Ritual och materialitet, Verbal folklore

Att medvetet tappa den mänskliga kroppen på blod är en mångtusenårig praktik. Genom åren har dock benämningarna och framför allt syftena ändrats. Framstegen som den moderna människan har gjort de senaste hundra åren inom både medicin och teknologi har gjort att man idag i princip har frångått den urgamla åderlåtningen. Det är med all rätt, men helt och hållet har man inte uteslutit den. Blodet flödar ännu ymnigt idag inom medicinutövandet, men inte så ofta från den sjuka kroppen, åtminstone inte avsiktligt. Den friska kroppen däremot, är ett eftertraktat byte av den blodsuktande vårdindustrin. – Hur blev det så här?

Sittande kvinna med blodet strilande ner från armen i en skål

Äldre kvinna åderlåter. Fotograf: Nils Keyland/Nordiska museet, public domain

Det är inte helt ovanligt att man får höra folk uttrycka sina åsikter om humanvetenskapernas flummande och naturvetenskapernas absoluta sanningar. När nya naturvetenskapliga forskningsrön gör entré slängs de gamla i historiens papperskorg, vilket i sin tur lämnar kvar ett kulturarv som ligger och skräpar på biblioteken världen över. Det är bland annat här som humanvetenskaperna kommer in i bilden. Genom kulturanalys kan man dra nytta av det historiska för att få en inblick i hur man tänkte förr och varför, samt återspegla det förflutna mot samtiden.

Åderlåtningens historia är som sagt lång och kan spåras tillbaka till Mesopotamien. Betydligt vanligare är dock att man i Norden förknippar blodlåtandet med den lokala, folkliga läkekonsten och folktron om hur man skulle bota allehanda sjukdomar. Även om läkarna började dyka upp redan på 1600-talet i Sverige, så fanns åderlåtandet kvar ännu på sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet.

Vad är då åderlåtning? – Kulturanalytiskt kan man säga att blodet är materialet och åderlåtningen ritualen. Tanken var att genom att slå åder med ett specialtillverkat verktyg kunde man göra sig av med det onda blodet och således balansera kroppens vätskor för att bli frisk igen. Teorin om kroppens fyra vätskor kan spåras tillbaka till antikens Grekland och humoralpatologin. Den här idén hittar man också i skrifter som Bondepraktikan som gjorde entré på 1500-talet, där även astrologi var inkorporerat i åderlåtningsritualen.

Det var därför viktigt var på kroppen man slog åder och när man gjorde det. Inom astrologin indelas kroppen från huvud till tår i djurkretsens 12 tecken. Således föll det sig naturligt för dåtidens människor att beroende på vilken sjukdom man hade skulle man slå åder på rätt ställe för att kunna bota. Vi låter en nyproduktion av boken Bondepraktikan (2011) som är baserad på en version från 1875 ge ett exempel för att belysa detta:

Hwem läkedom tager sig till, Och icke tiden akta will
Och ej fliteligen will sig förswara, Han gifwer sig sjelft i stor fara
Wakta dig, att du ej låter en åder slå, När det tecken regerar henne peka på
Som denna figur månd´ dig uppenbara, Så kan du dig länge sund och karsk bewara
Will du lefwa sund i naturlig tid, Märk de tolf tecken på menniskors lif
Synnerligen med koppor och åderslag, Då löper blodet i sitt rätta lag

Texten låter läsaren förstå att djurkretsens förflyttning i förhållande till jorden är avgörande för när och var på kroppen man ska låta sig åderlåtas. Som träsnittet nedan visar regerar de tolv astrologiska tecknen över olika delar av människokroppen. Hur man astronomiskt avgjorde vilket tecken som regerar när framkommer dock inte ur texten och det är således svårt att avgöra hur detta i praktiken tillämpades.

”The zodiacal man”, träsnitt från almanacka år 1702

Genom åderlåtning trodde man sig kunna bota de flesta krämpor och åkommor. I boken Folklig läkekonst (1958) berättar Carl-Herman Tillhagen om vilka olika sjukdomar som motarbetades genom åderlåtning innan vetenskapen föste folktron åt sidan. Dessa var bland annat; tandvärk, huvudvärk, värk (reumatism) och ryggskott. Överläkare Sven-Göran Fransson utökar den här listan i sin artikel i Läkartidningen (1998) med bland annat; febersjukdomar, epilepsi, ödem, gikt och melankoli.

I kombination med tron på andliga krafter i elementen, samt magi och trolldom höll man åderlåtningen i bruk av okunskap. Astrologins roll i åderlåtandet skall inte heller överskattas. Tron och orsakerna till åderlåtningen var många och gemene man var nog inte särskilt insatt i konsten att spå i stjärnor. En annan aspekt är att man utgick från att det onda blodet skulle ut från den sjuka. Det här förändrades efterhand som man gjorde nya upptäckter angående blodet.

Redan på 1800-talet förstod man inom bildade kretsar att blod måste överföras mellan samma arter. På 1900-talet upptäckte man både blodgrupperna och Rh-systemet, vilket möjliggjorde säkra blodöverföringar människor emellan.

Det skedde alltså en fundamental förändring i praktiserandet av blodsritualerna. Nu blev det den sjuke som skulle få det friska blodet eller delar av det friska blodet. Visserligen är inte åderlåtning samma sak som blodgivning. Men båda ritualerna går ut på att tappa blod ur människokroppen. Det väsentliga var att syftet för blodspillandet hade ändrats. Dagens fundamentala tänk handlar mycket om att få in det goda blodet i stället för att det onda ska ut. Man renar även blodet idag genom hemodialys.

Intressant är att åderlåtning faktiskt används inom medicinen idag, även om det inte är alltför vanligt. Man talar i stället för åderlåtning om venesektion och den används bland annat för att kurera personer med för högt antal röda blodkroppar i blodet, ett tillstånd som kallas polycytemia.

Avslutningsvis kan vi konstatera att åderlåtning tillämpades på det mesta förr i tiden. Idag vet vi bättre, men samtidigt som vi blickar tillbaka på denna gamla praktik ser vi att den ännu finner sin plats i dagens samhälle. Givetvis är det i liten skala jämfört med förr i tiden, men om man bortser från benämningarna och fokuserar endast på blodet som pulserar ur ådern, så har åderlåtningen ju inte egentligen minskat, utan snarare ökat med tanke på blodgivningen som praktiseras idag.

Även om dom flesta av oss nog är överens om att åderlåtningen som praktik byggde på okunskap förr, så är det konstruktivt att påpeka att det ändå fanns en gnutta sanning där. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon annan praktik inom folktron som inte passerat vetenskapens kritiska blickar, men som ändå lyckats smyga sig in i våra vetenskapliga rum. Med det sagt, kan det vara fog för att kila ner till biblioteket och kulturanalytiskt granska vad för klokskap som gömmer sig i bokform på de dammiga hyllorna.

Tomas Lindblom
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Från andevärlden till festligheter: Halloweenkostymernas ursprung och utveckling

Årets fester, Ritual och materialitet

Halloween är en högtid som idag har blivit global, dock är högtiden ännu inte lika populär i våra trakter som den är i USA. Högtiden består av många olika traditioner som kan spåras långt tillbaka i tiden. Dessa traditioner påverkas tydligt av både ritual och materialitet och tillsammans samverkar dessa för att skapa en unik kulturell upplevelse under högtiden. Halloween har sitt ursprung i den keltiska festivalen “Samhain”, som markerade vinterns början och sommarens slut. Genom tiderna har högtiden dock genomgått många förändringar som i slutändan har format den halloween som firas idag.

När det kommer till de olika traditioner som kännetecknar högtiden, så tänker man kanske först och främst på utklädnaderna, dörrknackningsleken “bus eller godis” och dekorationerna. Men varifrån har dessa traditioner uppstått? Och varför har de blivit så betydelsefulla för denna högtid?

Jag tänkte att jag skulle utforska detta tema med fokus på varför man klär ut sig på halloween, för vem gillar inte att klä ut sig när man får chansen?

Som tidigare nämnt så sägs halloween ha sitt ursprung i högtiden Samhain, och det är även under denna festival man ser de första utklädnaderna. Under Samhain tänkte man att dörren till andevärlden öppnades och att gränsen mellan levande och döda suddades ut. För att skydda sig mot andarna så använde man sig av masker och brasor. Maskerna användes i syfte att skrämma bort andarna eller för att smälta in bland dem så att man inte kom till skada.

I Skottland hade man en tradition på medeltiden som kallades guising, vilket kommer från ordet disguising. Denna tradition kan ses som ursprunget till dagens ”bus eller godis”. Guising gick ut på att unga klädde ut sig för att gå runt till andras hem och bad om någon sorts belöning i utbyte mot ett litet uppträdande som till exempel framförandet av en sång eller dikt.

På 1800-talet spreds de blivande halloweentraditionerna till USA genom irländska och skotska invandrare. Högtiden genomgår här en stor förändring och utveckling som har sin grund i den amerikanska kulturen och kommersialismen. De gamla traditionerna påverkades av olika influenser från amerikanska medborgare, och smälte samman med andra högtider och influenser, vilket slutligen kom att utvecklas till den tradition vi har idag.

Människa utklädd till häxa i hög toppig svart hatt. I händerna har hon en halloweenpumpa med grinande ansikte.

Unsplash, Ksenia Yakovleva

Till en början hade de amerikanska halloween kostymerna ett mer traditionellt utseende om man jämför med dagens kostymer och de gjordes själva med sådant material som fanns hemma. Kostymerna var alltså till en början väldigt enkla och man höll sig till olika folktroväsen när det kom till temat. På 1900-talet kommersialiserades högtiden, vilket gjorde att man började producera olika halloweenkostymer, dekorationer och godis i fabriker. Genom kommersialiseringen kom högtiden att bli mera tillgänglig för alla samt som den blir ett sätt för företag att tjäna pengar.

Medan man förr höll sig till mer traditionella väsen som till exempel häxor, vampyrer och spöken så blev urvalet av kostymer i samband med kommersialiseringen allt större. Marknaden påverkades av filmindustrin och kändisvärlden samtidigt som den blir beroende av olika trender. Idag styrs halloweenmarknaden även starkt av sociala medier, vilket har gjort att man utöver fiktiva karaktärer även har börjat klä ut sig till olika internetmem.

Nuförtiden finns möjligheten att klä ut sig till nästan vad som helst. Halloween har blivit en högtid där man genom utklädnaden kan uttrycka sig och experimentera, där man har möjligheten att vara kreativ, utforska olika teman och ha roligt. Utklädnaden är ett sätt för folk att fira högtiden tillsammans genom att skapa samhörighet och gemenskap.

När det kommer till utklädnad och kostymer på halloween så skulle jag själv påstå att det är en massiv del av halloweenfirandet. Dock så klär man väl idag ut sig främst för skojs skull istället för att skrämma bort andar. Hur som helst så är utklädnaden en av de saker som kännetecknar högtiden och något som människan tydligen har gjort i hundratals år. Även om meningen bakom utklädnaden idag inte riktigt är densamma som förr så är traditionen fortfarande lika viktig och betydelsefull då det gäller halloweenfirandet.

 

Emma Lindahl
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor & vidare läsning
Why Do We Celebrate Halloween?
The Origin and History of Halloween
Why Do We Wear Costumes on Halloween? | COLOSSAL QUESTIONS
Trick or Treat | A History of Souling, Guising and Trick or Treating

Skämt och allvar på akademiska årsfester

Årets fester, Ritual och materialitet

Vad är det första du tänker på när du hör orden ”akademisk årsfest”? Kanske du tänker på årsfestmarskalker som bankar sin stav i golvet? Kanske de otaliga reglerna för hur man ”ska” klä sig? Kanske förenings- och nationsbanden i sin mångfald av färger? Kanske till och med ordföranden som gråter av stolthet medan hen håller sitt tal?

Först i slutet av 1980-talet väcktes intresset bland special- och ämnesföreningar vid Åbo Akademi att hålla lika högtidliga årsfester som studentkårens. Fram tills dess hade endast studentkåren sysslat med årsfestverksamhet. På grund av den ekonomiska situationen tvingades dock studerande välja mellan sin egen studentförenings och Kårens årsfester, där de flesta valde att delta i sin egen förenings.

Precis som nu var årsfesterna de dyraste festerna under läsåret. Redan på 1940–50-talen beskrevs Kårens årsfest som ”lite för dyr för vanliga studenter”. Här kan det dras paralleller till dagens årsfester, där priset för deltagande i Kemistklubbens 100-års jubileumsfest 2023 steg till 160€, och den billigaste av ”Big4” [1] årsfesterna var Humanistiska Föreningens, vars deltagaravgift ”endast” var 95€. När vi planerade Historikerföreningen Kleios årsfest under våren 2023 sades den vara en billig årsfest, trots ett pris på 70€.

Kan en årsfestkommitté kallas rituella planerare? Årsfestkommittén, under ledning av årsfestmarskalken, ser till att årsfesten ”ser ut som den ska”, och uppgifterna testamenteras vidare till deras efterträdare. Den nyvalda årsfestmarskalken får alltså i uppgift att uppnå samma nivå av elegans samt uppfylla kraven som ställts upp av hens företrädare. De flesta föreningar brukar hålla sina årsfester på Kåren i Åbo, som därmed måste bokas långt i förväg. Via Kåren kan man även boka kårstaven, som används för att uppmärksamma festdeltagarna att de ska vara tysta inför ett tal, för att banka in honnören till deras platser samt för att utlysa konferenser. Den ursprungliga kårstaven lånas inte ut mera, endast en kopia.

När alumner berättar om årsfester brukar benämningen ”frackfest” förekomma. Detta syftar på att klädkoden för en akademisk årsfest brukar vara ”högtidsdräkt med akademiska ordnar”. Denna klädkod innebär långklänning eller frack, alternativt folkdräkt. Numera brukar även mörk kostym accepteras som ett alternativ till fracken. ”Med akademiska ordnar” syftar på kår-, nations- samt föreningsbanden och eventuella styrelsemedaljer eller pins. Redan på 1960-talet var det fest- eller balklänningar som gällde på de akademiska årsfesterna. Axlarna ska täckas tills efter varmrätten. Nacken ska synas, men tårna ska definitivt inte göra det.

Nu brukar den solenna akten vara en tillställning av skratt och leenden, då föreningar överräcker ”småroliga” gåvor till den förening som firas, men på 60-talet beskrevs de som ”besvärliga och långdragna tillställningar som endast upplivades om man lyckades hitta en god festtalare”. Solenna akten såg dock dock mycket annorlunda ut fram till 1976. Det tidigare nämnda festtalet har sedan 1976 slopats, och ersatts av ett cocktailparty.

Historikerföreningen Kleio vid Åbo Akademi gratulerar Humanistiska Föreningen vid Åbo Akademi till sitt 96:e verksamhetsår. Bild: Anton Kunnas (gallery.antonkunnas.com)

”O Gamla Klang- och Jubeltid” skulle alltid sjungas. Även nu sjungs sången alltid i slutet av årsfesterna. Den andra versen av denna sång sjungs aldrig i fredstid. Den finns dock så gott som alltid upptryckt i program/sångbladet. (Tidigare har man stått på stolarna och sjungit den, numera ställer man bara sig upp.)

När Kåren firade 25-årsjubileum 1944 var stämningen dystrare än vanligt på årsfesten. Damerna meddelades att de fick hålla ytterkläderna på ryggstödet och ytterkängorna på fötterna ifall det skulle förekomma luftalarm. Detta var kutymen under alla krigsårens årsfester.

På det stora hela ser dock studentföreningarnas nutida årsfester ganska likadana ut som studentkårens årsfester gjorde för flera decennier sedan. Samma sånger, samma klädkoder, samma programpunkter.

Emma Blomgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

[1] Big 4 är en benämning som betecknar de fyra stora fakultetsföreningarna vid Åbo Akademi, alltså Humanistiska Föreningen, Kemistklubben, Statsvetenskapliga Klubben och Merkantila Klubben.

 

Vidare läsning om akademiska traditioner vid Åbo Akademi

  • Aminoff-Winberg, J. (1993). Kårliv under 75 år: Åbo Akademis studentkår 1919-1994. Åbo Akademis studentkår.
  • Lindqvist, A. G. (1999). Åren vid kåren: En krönika om kårliv och traditioner vid Åbo Akademis studentkår under 1920-1950-talen. Åbo akademiker.
  • Marander-Eklund, L., & Svahnström, S. (1994). O, gamla klang- och jubeltid: Aboensiska studentminnen : festskrift med anledning av Åbo Akademis studentkårs 75-års jubileum. Åbo Akademi.
  • Åbo Akademis studentkår. https://web.abo.fi/karen/special/sigma/documents/%C3%A5rsfestetikett.pdf

 

 

Cum grano salis – Salt i all sin glans

Folktro, Ritual och materialitet

Salt. Salt överallt. I dagens samhälle diskuteras salt ur många olika synvinklar. Vi äter för mycket salt. Vi ska vara medvetna om vår saltkonsumtion. Det är ju onyttig med mycket salt, eller hur? Samtidigt är matbutikshyllorna fulla med salt. Det finns Himalaya salt, ljusrött salt, fingersalt av olika slag, salt för det ena – salt för det andra. Salt används i matlagning. Salt används i hudvård. Salt kan man även städa med…

Men kan salt bringa olycka? Kan salt ha övernaturliga krafter?

I dagens värld tror jag knappast att det är många som tror på saltets övernaturliga kraft. Vi lär ju inte tro så mycket på det övernaturliga över lag. Men det har inte alltid varit så.

Salt räddade matprodukter från onda makter. Det troddes att om man saltade maten ville inte de onda mera ha den, och då gick den inte till spillo. Det här ”tror” vi på fortfarande. Och det stämmer ju. Bara att de onda andarna är bakterier. Det vet vi nu. Och jo, de tycker inte så mycket om salt. Saltar man en matvara tillräckligt mycket kan den hålla nästan hur länge som helst.

Saltet skyddade inta bara maten utan även levande varelser. Då ett nyfött barn uppfattades vara ytterst oskyddat mot de onda krafterna. På flera håll använde man salt för att skydda barnet. Man kunde gno in saltet i barnets hud. Eller tvätta barnet i saltigt vatten. Eller gömma en nypa salt i dennes klädning.

Då du förde lite mjölk som du själv mjölkat till grannen var risken stor att grannen kunde trolla till sjukdomar till den ko som gav mjölket. För att skydda sin ko satte man lite salt i mjölken före man gav bort den den. Hur mycket salt man skulle lägga i mjölket varierade från plats till plats.

Men saltet var även ont. Spillde man salt kunde man drabbas av otur och olycka. I vissa traditioner spelade det också roll när saltet spilldes – var det på bröllopsdagen var det illa, var det på nyårsdagen var det ännu värre. Man skulle alltså vara försiktig med saltet, det var ingenting att leka med…

Men varför var det så här? Hur uppstod dessa föreställningar?

Salt har använts sedan urminnes tider. Redan under antiken var produkten spridd, och salt har använts kontinuerligt fram till våra dagar. I varmare länderna producerade man salt lätt själv, och i Norden var det inga problem att köpa salt. Och dyrt var det inte.

Man skulle kunna tro att saltspillan ansågs dåligt för att saltet var dyrt. Egentligen stämmer detta inte. Vad som kan vara orsaken är att saltet länge ansågs ”heligt”. Även Platon skriver att ”saltet är gudarna behagligt”.  Salt var även en matvara som aldrig blev dålig, vilket lätt gjorde att saltet blev en symbol för trohet och vänskap. Och att spilla en så underbar vara kan ju inte vara något bra…

Saltets kraft som ett skydd mot det övernaturliga är heller inte svårt att förstå. Ofta var produkterna som ansågs kämpa mot det onda på något sätt ovanliga. Till exempel stark smak, eller lukt kunde göra sågs som bra skyddsegenskaper mot det övernaturliga. Saltet passar bra in här.

Vi kanske inte har samma föreställningar om saltet som förr, men vi använder det lika ivrigt idag. Och fortfarande spelar salt en stor roll i vår vardag, även den kanske inte har lika många verksamhetsområden som förr.

Olga Chistiakova
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

Läs mera om salt här

  • Tillhagen, Carl-Herman. Vardagsskrock. [Stockholm]: LTs förlag, 1982.
  • Skott, Fredrik. Vardagsskrock: Från Abrakadabra Till önskebrunn. Första upplagan. [Malmö]: Polaris Fakta, 2021.

Sorgblommor – från då till nu

Livets fester, Ritual och materialitet

För en stund sedan fick jag förfrågan om  att göra ett sorgarrangemang till en begravning. Jag studerar till trädgårdsmästare, så det kändes otroligt ärofyllt att en närstående litade på mina kunskaper och hantverk för en så känslofylld stund. I min undersökning av begravningsarrangemang väcktes ett intresse för deras historia och betydelse. Vilka typer av växter använde man förr och hur fick man tag på blommorna? Hur såg begravningsarrangemang ut och vad förmedlade de?

I slutet av 1800- talet prydde man kistan med de blommor man hittade. Man skulle dock inte ta något från sin egen trädgård, eftersom den döde då tog växten med sig och växten dog. Man använde till  exempel lingonris, myrten, och björk till olika kistdekorationer. Det var även vanligt att man gjorde blommor av papper, så kallade likpapper. Pappersblommor användes främst på vintern då man inte hade tillgång till levande blommor.

En kista täckt med rosor och syrener samt palmkvistar. Kistan som är avsedd för ett barn står på lit de parade, beklädd med ett vitt tyg med spetsmönster. Foto: Carl Johan Schoultz (1849–1923), Åbo Akademis bildsamlingar

För gamla personer använde man endast svarta blommor. För barn användes brokiga färger som rött, gult och guld. Gifta fick endast vita blommor på sin kista. Man lade även en liten blombukett i handen på den avlidna. Kransar var också vanliga, både på den avlidnas huvud och som kistprydnad. Än idag är kransen ett av de vanligaste blomsterarrangemangen för begravningar, eftersom den symboliserar evighet. På begravningen hade även gästerna med sig egna kransar att lägga vid kistan. Många kransar betydde att begravningen varit lyckad.

Då en ung ogift kvinna dog begravdes hon i många fall i sin brudklänning, eftersom hon annars aldrig skulle få använda den. Man lade även med en bröllopsbukett med i kistan. Att efterlikna bröllopsbuketter i sorgblommor är vanligt idag för att spegla ett fint minne hos den avlidna.

Man använde även växtmaterial för att skydda den avlidna. Rönnkvistar placerades runt liket för att skrämma bort råttor och ett pärtkors (Tomaskors) på bröstet skulle skydda mot skadedjur. Gran- och enkvistar användes som symboler för sorg. Man täckte in golvet i granris på platsen där begravningsceremonin skulle ske och man strödde granflis på vägen från den avlidnes hem till begravningsplatsen. För att symbolisera saknad placerades ofta två granar vid gårdsporten hos en sörjande familj.

Snidat tomaskors. Foto: Ulf Berger, Nordiska museet, CC BY-NC-ND 4.0

Idag använder man gärna den avlidnes favoritfärg i begravningsblommorna, eller så håller man sig till något färgtema. Det är även vanligt att man speglar det den avlidne jobbade med eller hade som hobby i blommorna. Till en marinbiolog kunde man till exempel göra arrangemang i havstema med vass och blå blommor.

Genom blomsterspråk kan du berätta vad du hade för relation till den avlidne. Färgen på blommorna som används kan förmedla olika saker. Gula blommor symboliserar att ni var goda vänner, röda visar på kärlek och mörkröda uttrycker saknad. Vilken typ av blommor man väljer kan berätta mycket, till exempel antyder blåklockor på att det finns en hemlighet mellan er och orkideer är en symbol för otrohet.

Handbuketten som man lägger på kistan brukar ofta vara en röd ros. Det är först på senare tider som handbuketten inte endast läggs av kvinnor, nu kan vem som helst ha en handbukett och det finns många variationer på handbuketter. Handbuketterna kan fungera som en slags trygghet för den sörjande eller för den som inte vet vilken typ av blomma den borde ha med sig. Det känns bra att ha någonting att lägga vid graven.

Olika traditioner kring begravningar och begravningsblommor kan vara svåra att navigera speciellt i en tid av sorg. Det som genom tiderna varit viktigast är att blommorna har betydelse för den som ger dem. Blommorna speglar de fina minnen man har av personen.

Ida Berg
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vänd om min längtan

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

Ända sedan jag flyttade till Åbo har jag försökt hitta på sätt att hantera min hemlängtan. Jag har tagit med saker som påminner mig om hemma, omringat mig med många andra österbottningar i Åbo och försökt hitta nya sammanhang, och i värsta fall har jag ganska lätt kunnat åka hem en stund. Nu har jag bott hemifrån så pass länge att hemma inte riktigt känns som hemma på samma sätt, men samtidigt känns inte Åbo heller som ett verkligt hem.

Jag har lyckan att bo i en tid så det är varken svårt eller särskilt dyrt att ta sig långa sträckor på kort tid, så man kan relativt smärtfritt ta sig dit vart man längtar. Men hur gjorde man förr i tiden om man behövde flytta från hemtrakterna och började känna hemlängtan, och inte kunde ta sig hem på samma vis? Finns det något sätt att bota hemlängtan?

Eero Järnefelt avbildar Pekka Halonen som spelar kantele i Paris. Kanske musiken påminner honom om hemmet? Foto: Harri Heinonen. Målning: Eero Järnefelt. ”Pekka Halonen Soittaa kannelta”; ”Koti-ikävä”.

Nostalgi – sjuklig längtan

Det vi idag kallar nostalgi, känslan att längta tillbaka till en gången tid, var från början en sjukdomsdiagnos. Det var den schweiziska läkarstudenten Johannes Hofer som först ”skapade” namnet nostalgi, eller nostalgia. Han definierade det som en ”den smärta som den sjuke känner därför att han inte befinner sig i sitt hemland, eller fruktar att aldrig mer få återse det.” Nostalgi observerades först av Hofer i rapporter om schweiziska soldater som tjänstgjorde långt borta hemifrån. Man kan tycka att dessa känslor var en logisk reaktion, eftersom sannolikheten att de inte skulle se sitt hemland igen var ganska stor, men denna hemlängtan var så stor och intensiv att den kunde orsaka fysiska symptom, som blekhet, förlust av aptit, nedstämdhet, ångest, feber, och värk i hjärtat. Om hemlängtan blev allt för stor kunde den t.o.m. leda till döden!

Soldater var bland de första som fick diagnosen “nostalgi”. Målning: Helene Schjerfbeck. ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön”

”Drygt” – Hemlängtan hos människor och djur

Jag grävde i Finlands svenska folkdiktning efter folkmedicinska bot för hemlängtan från mina hemtrakter, Oravais. Namn som förekommer är ”drygt”, ”längton” eller ”trånsjuka”, och det kunde drabba såväl människor som djur. Bland människorna var det främst nygifta kvinnor, och tjänare som drabbades av längton. En person som lider av längton tappar matlusten, blir slö och ”tung till sinnes”, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att längton förebyggdes och botades. Särskilt viktigt var det att djur inte fick längton. Om en ko hade längton kunde hon gå i sin, och då fick man ingen mjölk, eller om en häst ville hem till sin gamla gård kunde han bli trög och vägra jobba. Om en piga hade ”drygt” hem kunde hon utföra sina arbetsuppgifter dåligt, eller vägra göra dem över huvud taget. Det bästa sättet att tackla längton var att förebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.

Man skulle helst flytta på en tisdag eller en fredag; införskaffade djur behövde ”vändas om” genast, eller inom tre dagar av att den anlänt vid gården. Man tog in kon, enbart frambenen och med vänsterframfot först, över tröskeln till det nya fähuset. Sedan skulle värdinnan (husmodern), som var inne i fähuset, kasta aska framför kon tre gånger, och varje gång viska i kons vänstra öra: ”Mor e död, Å gålin e oppbränd, Å aldri ska tu längt ti na meir, Å vill tu int tro, Så ska tu få si”.

Man kunde också vända om människor. Den nya husbonden skulle vända om drängar, husmodern vände om pigor; Man kunde ta aska från sitt gamla hem, lägga det i skon, och hälla ut det vid det nya hemmet och säga: ”Ej mera än som du längtar, skall jag längta!”;

Det fanns ett par knep som jag satt och gapade åt. Den värsta var nog att den som hade hemlängtan skulle matas med en smörgås som hade personens egna löss i, och personen fick inte veta om detta. Blää!!

Det fanns väldigt många fler metoder både för att förebygga hemlängtan, och för att bota den ifall de förebyggande åtgärderna inte fungerade. Det finns alldeles för många för att räkna upp här. En del verkar mer logiska än andra. Att ta med sig något hemifrån till den nya boningsorten verkar väldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt bröd, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa känns inte som något som skulle lugna mig i en sån situation.

Hästar var viktiga arbetsdjur, så man hade inte råd att ha en hemlängtande häst. Foto: Vesa Aaltonen. Målning: Elin Danielson-Gambogi. ”Väntande Häst”.

Glöm bort din saknad

Att det rapporterats om och skrivits så långt och ingående om hemlängtan i långa tider är ganska betryggande. Det verkar som att längtan, efter en fysisk plats eller en förgången tid, är en fundamentalt mänsklig känsla, som vem som helst, när som helt, var som helst, kan känna, och har känt. Det gör att man känner sig lite mindre ensam, och att det kanske går om, eller går att leva med.

Jag vet inte om jag lyckats bota min hemlängtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det här laget. Kanske det är bra så, för jag har ingen lust att äta en smörgås med löss i.

Elin Englund
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

Johannisson, Karin. Nostalgia: En Känslas Historia. [Stockholm): Bonnier, 2001.

Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin, Helsingfors 1927.