Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Från andevärlden till festligheter: Halloweenkostymernas ursprung och utveckling

Årets fester, Ritual och materialitet

Halloween är en högtid som idag har blivit global, dock är högtiden ännu inte lika populär i våra trakter som den är i USA. Högtiden består av många olika traditioner som kan spåras långt tillbaka i tiden. Dessa traditioner påverkas tydligt av både ritual och materialitet och tillsammans samverkar dessa för att skapa en unik kulturell upplevelse under högtiden. Halloween har sitt ursprung i den keltiska festivalen “Samhain”, som markerade vinterns början och sommarens slut. Genom tiderna har högtiden dock genomgått många förändringar som i slutändan har format den halloween som firas idag.

När det kommer till de olika traditioner som kännetecknar högtiden, så tänker man kanske först och främst på utklädnaderna, dörrknackningsleken “bus eller godis” och dekorationerna. Men varifrån har dessa traditioner uppstått? Och varför har de blivit så betydelsefulla för denna högtid?

Jag tänkte att jag skulle utforska detta tema med fokus på varför man klär ut sig på halloween, för vem gillar inte att klä ut sig när man får chansen?

Som tidigare nämnt så sägs halloween ha sitt ursprung i högtiden Samhain, och det är även under denna festival man ser de första utklädnaderna. Under Samhain tänkte man att dörren till andevärlden öppnades och att gränsen mellan levande och döda suddades ut. För att skydda sig mot andarna så använde man sig av masker och brasor. Maskerna användes i syfte att skrämma bort andarna eller för att smälta in bland dem så att man inte kom till skada.

I Skottland hade man en tradition på medeltiden som kallades guising, vilket kommer från ordet disguising. Denna tradition kan ses som ursprunget till dagens ”bus eller godis”. Guising gick ut på att unga klädde ut sig för att gå runt till andras hem och bad om någon sorts belöning i utbyte mot ett litet uppträdande som till exempel framförandet av en sång eller dikt.

På 1800-talet spreds de blivande halloweentraditionerna till USA genom irländska och skotska invandrare. Högtiden genomgår här en stor förändring och utveckling som har sin grund i den amerikanska kulturen och kommersialismen. De gamla traditionerna påverkades av olika influenser från amerikanska medborgare, och smälte samman med andra högtider och influenser, vilket slutligen kom att utvecklas till den tradition vi har idag.

Människa utklädd till häxa i hög toppig svart hatt. I händerna har hon en halloweenpumpa med grinande ansikte.

Unsplash, Ksenia Yakovleva

Till en början hade de amerikanska halloween kostymerna ett mer traditionellt utseende om man jämför med dagens kostymer och de gjordes själva med sådant material som fanns hemma. Kostymerna var alltså till en början väldigt enkla och man höll sig till olika folktroväsen när det kom till temat. På 1900-talet kommersialiserades högtiden, vilket gjorde att man började producera olika halloweenkostymer, dekorationer och godis i fabriker. Genom kommersialiseringen kom högtiden att bli mera tillgänglig för alla samt som den blir ett sätt för företag att tjäna pengar.

Medan man förr höll sig till mer traditionella väsen som till exempel häxor, vampyrer och spöken så blev urvalet av kostymer i samband med kommersialiseringen allt större. Marknaden påverkades av filmindustrin och kändisvärlden samtidigt som den blir beroende av olika trender. Idag styrs halloweenmarknaden även starkt av sociala medier, vilket har gjort att man utöver fiktiva karaktärer även har börjat klä ut sig till olika internetmem.

Nuförtiden finns möjligheten att klä ut sig till nästan vad som helst. Halloween har blivit en högtid där man genom utklädnaden kan uttrycka sig och experimentera, där man har möjligheten att vara kreativ, utforska olika teman och ha roligt. Utklädnaden är ett sätt för folk att fira högtiden tillsammans genom att skapa samhörighet och gemenskap.

När det kommer till utklädnad och kostymer på halloween så skulle jag själv påstå att det är en massiv del av halloweenfirandet. Dock så klär man väl idag ut sig främst för skojs skull istället för att skrämma bort andar. Hur som helst så är utklädnaden en av de saker som kännetecknar högtiden och något som människan tydligen har gjort i hundratals år. Även om meningen bakom utklädnaden idag inte riktigt är densamma som förr så är traditionen fortfarande lika viktig och betydelsefull då det gäller halloweenfirandet.

 

Emma Lindahl
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor & vidare läsning
Why Do We Celebrate Halloween?
The Origin and History of Halloween
Why Do We Wear Costumes on Halloween? | COLOSSAL QUESTIONS
Trick or Treat | A History of Souling, Guising and Trick or Treating

Skämt och allvar på akademiska årsfester

Årets fester, Ritual och materialitet

Vad är det första du tänker på när du hör orden ”akademisk årsfest”? Kanske du tänker på årsfestmarskalker som bankar sin stav i golvet? Kanske de otaliga reglerna för hur man ”ska” klä sig? Kanske förenings- och nationsbanden i sin mångfald av färger? Kanske till och med ordföranden som gråter av stolthet medan hen håller sitt tal?

Först i slutet av 1980-talet väcktes intresset bland special- och ämnesföreningar vid Åbo Akademi att hålla lika högtidliga årsfester som studentkårens. Fram tills dess hade endast studentkåren sysslat med årsfestverksamhet. På grund av den ekonomiska situationen tvingades dock studerande välja mellan sin egen studentförenings och Kårens årsfester, där de flesta valde att delta i sin egen förenings.

Precis som nu var årsfesterna de dyraste festerna under läsåret. Redan på 1940–50-talen beskrevs Kårens årsfest som ”lite för dyr för vanliga studenter”. Här kan det dras paralleller till dagens årsfester, där priset för deltagande i Kemistklubbens 100-års jubileumsfest 2023 steg till 160€, och den billigaste av ”Big4” [1] årsfesterna var Humanistiska Föreningens, vars deltagaravgift ”endast” var 95€. När vi planerade Historikerföreningen Kleios årsfest under våren 2023 sades den vara en billig årsfest, trots ett pris på 70€.

Kan en årsfestkommitté kallas rituella planerare? Årsfestkommittén, under ledning av årsfestmarskalken, ser till att årsfesten ”ser ut som den ska”, och uppgifterna testamenteras vidare till deras efterträdare. Den nyvalda årsfestmarskalken får alltså i uppgift att uppnå samma nivå av elegans samt uppfylla kraven som ställts upp av hens företrädare. De flesta föreningar brukar hålla sina årsfester på Kåren i Åbo, som därmed måste bokas långt i förväg. Via Kåren kan man även boka kårstaven, som används för att uppmärksamma festdeltagarna att de ska vara tysta inför ett tal, för att banka in honnören till deras platser samt för att utlysa konferenser. Den ursprungliga kårstaven lånas inte ut mera, endast en kopia.

När alumner berättar om årsfester brukar benämningen ”frackfest” förekomma. Detta syftar på att klädkoden för en akademisk årsfest brukar vara ”högtidsdräkt med akademiska ordnar”. Denna klädkod innebär långklänning eller frack, alternativt folkdräkt. Numera brukar även mörk kostym accepteras som ett alternativ till fracken. ”Med akademiska ordnar” syftar på kår-, nations- samt föreningsbanden och eventuella styrelsemedaljer eller pins. Redan på 1960-talet var det fest- eller balklänningar som gällde på de akademiska årsfesterna. Axlarna ska täckas tills efter varmrätten. Nacken ska synas, men tårna ska definitivt inte göra det.

Nu brukar den solenna akten vara en tillställning av skratt och leenden, då föreningar överräcker ”småroliga” gåvor till den förening som firas, men på 60-talet beskrevs de som ”besvärliga och långdragna tillställningar som endast upplivades om man lyckades hitta en god festtalare”. Solenna akten såg dock dock mycket annorlunda ut fram till 1976. Det tidigare nämnda festtalet har sedan 1976 slopats, och ersatts av ett cocktailparty.

Historikerföreningen Kleio vid Åbo Akademi gratulerar Humanistiska Föreningen vid Åbo Akademi till sitt 96:e verksamhetsår. Bild: Anton Kunnas (gallery.antonkunnas.com)

”O Gamla Klang- och Jubeltid” skulle alltid sjungas. Även nu sjungs sången alltid i slutet av årsfesterna. Den andra versen av denna sång sjungs aldrig i fredstid. Den finns dock så gott som alltid upptryckt i program/sångbladet. (Tidigare har man stått på stolarna och sjungit den, numera ställer man bara sig upp.)

När Kåren firade 25-årsjubileum 1944 var stämningen dystrare än vanligt på årsfesten. Damerna meddelades att de fick hålla ytterkläderna på ryggstödet och ytterkängorna på fötterna ifall det skulle förekomma luftalarm. Detta var kutymen under alla krigsårens årsfester.

På det stora hela ser dock studentföreningarnas nutida årsfester ganska likadana ut som studentkårens årsfester gjorde för flera decennier sedan. Samma sånger, samma klädkoder, samma programpunkter.

Emma Blomgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

[1] Big 4 är en benämning som betecknar de fyra stora fakultetsföreningarna vid Åbo Akademi, alltså Humanistiska Föreningen, Kemistklubben, Statsvetenskapliga Klubben och Merkantila Klubben.

 

Vidare läsning om akademiska traditioner vid Åbo Akademi

  • Aminoff-Winberg, J. (1993). Kårliv under 75 år: Åbo Akademis studentkår 1919-1994. Åbo Akademis studentkår.
  • Lindqvist, A. G. (1999). Åren vid kåren: En krönika om kårliv och traditioner vid Åbo Akademis studentkår under 1920-1950-talen. Åbo akademiker.
  • Marander-Eklund, L., & Svahnström, S. (1994). O, gamla klang- och jubeltid: Aboensiska studentminnen : festskrift med anledning av Åbo Akademis studentkårs 75-års jubileum. Åbo Akademi.
  • Åbo Akademis studentkår. https://web.abo.fi/karen/special/sigma/documents/%C3%A5rsfestetikett.pdf

 

 

Cum grano salis – Salt i all sin glans

Folktro, Ritual och materialitet

Salt. Salt överallt. I dagens samhälle diskuteras salt ur många olika synvinklar. Vi äter för mycket salt. Vi ska vara medvetna om vår saltkonsumtion. Det är ju onyttig med mycket salt, eller hur? Samtidigt är matbutikshyllorna fulla med salt. Det finns Himalaya salt, ljusrött salt, fingersalt av olika slag, salt för det ena – salt för det andra. Salt används i matlagning. Salt används i hudvård. Salt kan man även städa med…

Men kan salt bringa olycka? Kan salt ha övernaturliga krafter?

I dagens värld tror jag knappast att det är många som tror på saltets övernaturliga kraft. Vi lär ju inte tro så mycket på det övernaturliga över lag. Men det har inte alltid varit så.

Salt räddade matprodukter från onda makter. Det troddes att om man saltade maten ville inte de onda mera ha den, och då gick den inte till spillo. Det här ”tror” vi på fortfarande. Och det stämmer ju. Bara att de onda andarna är bakterier. Det vet vi nu. Och jo, de tycker inte så mycket om salt. Saltar man en matvara tillräckligt mycket kan den hålla nästan hur länge som helst.

Saltet skyddade inta bara maten utan även levande varelser. Då ett nyfött barn uppfattades vara ytterst oskyddat mot de onda krafterna. På flera håll använde man salt för att skydda barnet. Man kunde gno in saltet i barnets hud. Eller tvätta barnet i saltigt vatten. Eller gömma en nypa salt i dennes klädning.

Då du förde lite mjölk som du själv mjölkat till grannen var risken stor att grannen kunde trolla till sjukdomar till den ko som gav mjölket. För att skydda sin ko satte man lite salt i mjölken före man gav bort den den. Hur mycket salt man skulle lägga i mjölket varierade från plats till plats.

Men saltet var även ont. Spillde man salt kunde man drabbas av otur och olycka. I vissa traditioner spelade det också roll när saltet spilldes – var det på bröllopsdagen var det illa, var det på nyårsdagen var det ännu värre. Man skulle alltså vara försiktig med saltet, det var ingenting att leka med…

Men varför var det så här? Hur uppstod dessa föreställningar?

Salt har använts sedan urminnes tider. Redan under antiken var produkten spridd, och salt har använts kontinuerligt fram till våra dagar. I varmare länderna producerade man salt lätt själv, och i Norden var det inga problem att köpa salt. Och dyrt var det inte.

Man skulle kunna tro att saltspillan ansågs dåligt för att saltet var dyrt. Egentligen stämmer detta inte. Vad som kan vara orsaken är att saltet länge ansågs ”heligt”. Även Platon skriver att ”saltet är gudarna behagligt”.  Salt var även en matvara som aldrig blev dålig, vilket lätt gjorde att saltet blev en symbol för trohet och vänskap. Och att spilla en så underbar vara kan ju inte vara något bra…

Saltets kraft som ett skydd mot det övernaturliga är heller inte svårt att förstå. Ofta var produkterna som ansågs kämpa mot det onda på något sätt ovanliga. Till exempel stark smak, eller lukt kunde göra sågs som bra skyddsegenskaper mot det övernaturliga. Saltet passar bra in här.

Vi kanske inte har samma föreställningar om saltet som förr, men vi använder det lika ivrigt idag. Och fortfarande spelar salt en stor roll i vår vardag, även den kanske inte har lika många verksamhetsområden som förr.

Olga Chistiakova
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

Läs mera om salt här

  • Tillhagen, Carl-Herman. Vardagsskrock. [Stockholm]: LTs förlag, 1982.
  • Skott, Fredrik. Vardagsskrock: Från Abrakadabra Till önskebrunn. Första upplagan. [Malmö]: Polaris Fakta, 2021.

Sorgblommor – från då till nu

Livets fester, Ritual och materialitet

För en stund sedan fick jag förfrågan om  att göra ett sorgarrangemang till en begravning. Jag studerar till trädgårdsmästare, så det kändes otroligt ärofyllt att en närstående litade på mina kunskaper och hantverk för en så känslofylld stund. I min undersökning av begravningsarrangemang väcktes ett intresse för deras historia och betydelse. Vilka typer av växter använde man förr och hur fick man tag på blommorna? Hur såg begravningsarrangemang ut och vad förmedlade de?

I slutet av 1800- talet prydde man kistan med de blommor man hittade. Man skulle dock inte ta något från sin egen trädgård, eftersom den döde då tog växten med sig och växten dog. Man använde till  exempel lingonris, myrten, och björk till olika kistdekorationer. Det var även vanligt att man gjorde blommor av papper, så kallade likpapper. Pappersblommor användes främst på vintern då man inte hade tillgång till levande blommor.

En kista täckt med rosor och syrener samt palmkvistar. Kistan som är avsedd för ett barn står på lit de parade, beklädd med ett vitt tyg med spetsmönster. Foto: Carl Johan Schoultz (1849–1923), Åbo Akademis bildsamlingar

För gamla personer använde man endast svarta blommor. För barn användes brokiga färger som rött, gult och guld. Gifta fick endast vita blommor på sin kista. Man lade även en liten blombukett i handen på den avlidna. Kransar var också vanliga, både på den avlidnas huvud och som kistprydnad. Än idag är kransen ett av de vanligaste blomsterarrangemangen för begravningar, eftersom den symboliserar evighet. På begravningen hade även gästerna med sig egna kransar att lägga vid kistan. Många kransar betydde att begravningen varit lyckad.

Då en ung ogift kvinna dog begravdes hon i många fall i sin brudklänning, eftersom hon annars aldrig skulle få använda den. Man lade även med en bröllopsbukett med i kistan. Att efterlikna bröllopsbuketter i sorgblommor är vanligt idag för att spegla ett fint minne hos den avlidna.

Man använde även växtmaterial för att skydda den avlidna. Rönnkvistar placerades runt liket för att skrämma bort råttor och ett pärtkors (Tomaskors) på bröstet skulle skydda mot skadedjur. Gran- och enkvistar användes som symboler för sorg. Man täckte in golvet i granris på platsen där begravningsceremonin skulle ske och man strödde granflis på vägen från den avlidnes hem till begravningsplatsen. För att symbolisera saknad placerades ofta två granar vid gårdsporten hos en sörjande familj.

Snidat tomaskors. Foto: Ulf Berger, Nordiska museet, CC BY-NC-ND 4.0

Idag använder man gärna den avlidnes favoritfärg i begravningsblommorna, eller så håller man sig till något färgtema. Det är även vanligt att man speglar det den avlidne jobbade med eller hade som hobby i blommorna. Till en marinbiolog kunde man till exempel göra arrangemang i havstema med vass och blå blommor.

Genom blomsterspråk kan du berätta vad du hade för relation till den avlidne. Färgen på blommorna som används kan förmedla olika saker. Gula blommor symboliserar att ni var goda vänner, röda visar på kärlek och mörkröda uttrycker saknad. Vilken typ av blommor man väljer kan berätta mycket, till exempel antyder blåklockor på att det finns en hemlighet mellan er och orkideer är en symbol för otrohet.

Handbuketten som man lägger på kistan brukar ofta vara en röd ros. Det är först på senare tider som handbuketten inte endast läggs av kvinnor, nu kan vem som helst ha en handbukett och det finns många variationer på handbuketter. Handbuketterna kan fungera som en slags trygghet för den sörjande eller för den som inte vet vilken typ av blomma den borde ha med sig. Det känns bra att ha någonting att lägga vid graven.

Olika traditioner kring begravningar och begravningsblommor kan vara svåra att navigera speciellt i en tid av sorg. Det som genom tiderna varit viktigast är att blommorna har betydelse för den som ger dem. Blommorna speglar de fina minnen man har av personen.

Ida Berg
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vänd om min längtan

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

Ända sedan jag flyttade till Åbo har jag försökt hitta på sätt att hantera min hemlängtan. Jag har tagit med saker som påminner mig om hemma, omringat mig med många andra österbottningar i Åbo och försökt hitta nya sammanhang, och i värsta fall har jag ganska lätt kunnat åka hem en stund. Nu har jag bott hemifrån så pass länge att hemma inte riktigt känns som hemma på samma sätt, men samtidigt känns inte Åbo heller som ett verkligt hem.

Jag har lyckan att bo i en tid så det är varken svårt eller särskilt dyrt att ta sig långa sträckor på kort tid, så man kan relativt smärtfritt ta sig dit vart man längtar. Men hur gjorde man förr i tiden om man behövde flytta från hemtrakterna och började känna hemlängtan, och inte kunde ta sig hem på samma vis? Finns det något sätt att bota hemlängtan?

Eero Järnefelt avbildar Pekka Halonen som spelar kantele i Paris. Kanske musiken påminner honom om hemmet? Foto: Harri Heinonen. Målning: Eero Järnefelt. ”Pekka Halonen Soittaa kannelta”; ”Koti-ikävä”.

Nostalgi – sjuklig längtan

Det vi idag kallar nostalgi, känslan att längta tillbaka till en gången tid, var från början en sjukdomsdiagnos. Det var den schweiziska läkarstudenten Johannes Hofer som först ”skapade” namnet nostalgi, eller nostalgia. Han definierade det som en ”den smärta som den sjuke känner därför att han inte befinner sig i sitt hemland, eller fruktar att aldrig mer få återse det.” Nostalgi observerades först av Hofer i rapporter om schweiziska soldater som tjänstgjorde långt borta hemifrån. Man kan tycka att dessa känslor var en logisk reaktion, eftersom sannolikheten att de inte skulle se sitt hemland igen var ganska stor, men denna hemlängtan var så stor och intensiv att den kunde orsaka fysiska symptom, som blekhet, förlust av aptit, nedstämdhet, ångest, feber, och värk i hjärtat. Om hemlängtan blev allt för stor kunde den t.o.m. leda till döden!

Soldater var bland de första som fick diagnosen “nostalgi”. Målning: Helene Schjerfbeck. ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön”

”Drygt” – Hemlängtan hos människor och djur

Jag grävde i Finlands svenska folkdiktning efter folkmedicinska bot för hemlängtan från mina hemtrakter, Oravais. Namn som förekommer är ”drygt”, ”längton” eller ”trånsjuka”, och det kunde drabba såväl människor som djur. Bland människorna var det främst nygifta kvinnor, och tjänare som drabbades av längton. En person som lider av längton tappar matlusten, blir slö och ”tung till sinnes”, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att längton förebyggdes och botades. Särskilt viktigt var det att djur inte fick längton. Om en ko hade längton kunde hon gå i sin, och då fick man ingen mjölk, eller om en häst ville hem till sin gamla gård kunde han bli trög och vägra jobba. Om en piga hade ”drygt” hem kunde hon utföra sina arbetsuppgifter dåligt, eller vägra göra dem över huvud taget. Det bästa sättet att tackla längton var att förebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.

Man skulle helst flytta på en tisdag eller en fredag; införskaffade djur behövde ”vändas om” genast, eller inom tre dagar av att den anlänt vid gården. Man tog in kon, enbart frambenen och med vänsterframfot först, över tröskeln till det nya fähuset. Sedan skulle värdinnan (husmodern), som var inne i fähuset, kasta aska framför kon tre gånger, och varje gång viska i kons vänstra öra: ”Mor e död, Å gålin e oppbränd, Å aldri ska tu längt ti na meir, Å vill tu int tro, Så ska tu få si”.

Man kunde också vända om människor. Den nya husbonden skulle vända om drängar, husmodern vände om pigor; Man kunde ta aska från sitt gamla hem, lägga det i skon, och hälla ut det vid det nya hemmet och säga: ”Ej mera än som du längtar, skall jag längta!”;

Det fanns ett par knep som jag satt och gapade åt. Den värsta var nog att den som hade hemlängtan skulle matas med en smörgås som hade personens egna löss i, och personen fick inte veta om detta. Blää!!

Det fanns väldigt många fler metoder både för att förebygga hemlängtan, och för att bota den ifall de förebyggande åtgärderna inte fungerade. Det finns alldeles för många för att räkna upp här. En del verkar mer logiska än andra. Att ta med sig något hemifrån till den nya boningsorten verkar väldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt bröd, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa känns inte som något som skulle lugna mig i en sån situation.

Hästar var viktiga arbetsdjur, så man hade inte råd att ha en hemlängtande häst. Foto: Vesa Aaltonen. Målning: Elin Danielson-Gambogi. ”Väntande Häst”.

Glöm bort din saknad

Att det rapporterats om och skrivits så långt och ingående om hemlängtan i långa tider är ganska betryggande. Det verkar som att längtan, efter en fysisk plats eller en förgången tid, är en fundamentalt mänsklig känsla, som vem som helst, när som helt, var som helst, kan känna, och har känt. Det gör att man känner sig lite mindre ensam, och att det kanske går om, eller går att leva med.

Jag vet inte om jag lyckats bota min hemlängtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det här laget. Kanske det är bra så, för jag har ingen lust att äta en smörgås med löss i.

Elin Englund
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

Johannisson, Karin. Nostalgia: En Känslas Historia. [Stockholm): Bonnier, 2001.

Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin, Helsingfors 1927.

Självskada som rituell praktik

Ritual och materialitet

Trigger warning: Självskadebeteende
Denna text innehåller ett antal detaljerade beskrivningar av religiösa ritualer och praktiker där självskadebeteende förekommer. Om du är känslig för eller har tidigare erfarenhet av denna sorts beteende, avråder jag dig från att fortsätta läsa. I slutet av texten har jag bifogat länkar till hemsidor som erbjuder stöd.

Solen lyser orubbligt ner i Nordamerika en sommarkväll i slutet av juni. Den årliga soldansen, som utförs av flera olika stammar, har nu nått sitt sista stadium. En stolpe har rests i mitten, och kring den dansar flera stammedlemmar barfota och barhuvade i takt till musik och sång. Dansen har pågått oavbrutet i nästan fyra dagar, och flera av dansarna har undvikit både mat och vatten under tiden. I bakgrunden av ljudet av musik, visslande och sång kan vi även höra våldsamma och plågade skrik. Några av de dansande medlemmarna har svurit en ed att offra sig själva för sina familjer och för stammen. Käppar och örnklor fästs ordentligt i brösten på dem, bundna med ett rep som sedan fästs vid den mittersta stolpen. Den här dansen utmanar och prövar medlemmarnas fysiska och mentala uthållighet, och de måste slita sig loss från stolpen, därav de smärtfyllda skriken.

Ni som läser detta undrar kanske: Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Självskada som en rituell praktik är relativt sällsynt i dagens samhälle, men kan än idag hittas överallt i världen. Många av oss associerar självskadebeteende med mental ohälsa, vilket gör att vi drar paralleller även när beteendet förekommer i andra sammanhang, såsom i riter. Jag kommer inte kunna ge ett utförligt svar på frågan som än idag förvirrar många forskare, utan kommer istället att ge exempel på olika former av praktiken och några av orsakerna bakom den.

Rituell självskada bland ursprungsbefolkningar

Soldansen som beskrevs i början av denna text är ett välkänt exempel på en rit som inkorporerar självskada, och som utförs av flera olika präriefolk i norra USA och Kanada. Här utförs praktiken som ett offer, vilket vi även kan se i många andra fall. Medlemmarna offrar sig själva och sin kropp för att hedra sin familj. Det är dock värt att nämna att praktiken inte förekommer i alla utövningar av soldansen.

Ett annat exempel är den rit som utförs av flera olika ursprungsbefolkningar i bland annat Afrika, Amazon, Asien och Australien, där människor medvetet ristar in eller bränner olika mönster i huden som sedan bildar ärrvävnader. Scarification, som det kallas på engelska, påminner om tatuering och är en mångbottnad praktik när det kommer till bakomliggande orsaker. Precis som tatueringar är de unika ärren en symbol för identitet. De kan även markera ens status, och inom Karostammen i Etiopien står de för hur många fiender ur andra stammar som man besegrat. Utöver detta kan ärren ofta vara ett tecken på skönhet, ens relation till gud(ar) samt initiering i stammen.

Späkning inom kristendom

Det finns ett flertal fall inom kristendomen där fysisk smärta omvandlas till ett redskap för gudsdyrkan. Idag är praktiken relativt sällsynt och kan begränsas till vissa sekter och riter. En av de vanligaste formerna av självskadebeteende inom kristendomen är självgisslande, där där anhängare, så kallade flagellanter eller självgisslare, medvetet straffar sig själva i strävan efter syndernas förlåtelse. Ritualen utförs genom att aga/tukta sin kropp med olika redskap, till exempel en piska, för att på så sätt kunna ta del av Jesu lidande. Handlingen utförs ofta privat och särskilt av asketer, det vill säga människor som väljer att leva avhållsamt från samhället, mat (fasta) och sex. De ägnar sina liv åt Gud, och en metod är att självskada för att på så sätt tvinga själen att fokusera på vad som är viktigt.

Flagellants (1493) © Photos.com / Getty Images

Ytterligare en orsak till varför självskada förekommer inom kristendomen, är den allmänna uppfattningen om att man efter döden hamnar endera i himlen eller i helvetet, beroende på hur man levde under sin tid på jorden. De som varken hamnar i himlen eller i helvetet, hamnar i skärselden, ett slags mellanstadium där man ställs inför rätta och prövas. Mystikern Thomas A Kempis säger att ”straffa” sig själv genom självskada kan ses som ett bättre och i sista hand mindre smärtsamt alternativ jämfört med att straffas i skärselden.

Självskada som rituell praktik

Självskada som rituell praktik förekommer i sorgriter över hela världen, men kan även ses bland annat i försoning och rening, offerritualer, initiationsriter och i vissa religiösa anhängares askes. Så varför måste det vara just smärta? Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Det finns inget enkelt svar på frågan. Smärta kan ses som den mest välbekanta och universella aspekten av alla mänskliga upplevelser. Enligt Ariel Glucklich är syftet med användningen av smärta inom religiösa praktiker inte att bedöva sinnena, utan snarare att förändra smärtan som orsakar mentalt lidande, till en smärta som kan leda till insikt, mening och till och med frälsning. Smärtan används här som ett medel genom vilket man kan få själen att lyssna.

Klara Lundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning:
Ariel Glucklich, Sacred Pain: Hurting the Body for the Sake of the Soul (New York: Oxford University Press, 2001)

Har du upplevt eller känner någon som lider av självskadebeteende? I nedanstående länkar hittar du webbsidor och kontakter som erbjuder stöd och hjälp:
● https://mieli.fi/sv/svara-situationer-i-livet/ung-i-kris/du-kan-fa-hjalp-for-sjalvskadebeteende/
● https://www.decibel.fi/information/sjal/sjalvskadebeteende/gor-detta-istallet-for-att-skada-dig
● https://www.mielenterveystalo.fi/sv/sjalvdestruktivitet/information-om-sjalvskadebeteende

Visste du att ekorren setts som ett olycksdjur?

Folktro, Ritual och materialitet

Jag sitter på balkongen och drar ett djupt andetag, det är vår i Vasa och man märker att träden på bakgården blir allt grönare för varje dag som går. Ett rassel hörs från höger sida av bakgården, där de stora tallarna med den röda barken står, jag tittar dit och ser en liten röd filur som kvickt hoppar från gren till gren. Efter den lilla ekorren kommer en annan ekorre kilandes, de jagar varandra i något som ser ut som en lek. Som i en dans svänger de sig runt tallens stam och när den ena ser sin chans smiter den iväg till tallen bredvid. Jag blir som förtrollad av deras vackra röda färg som smälter ihop med tallens bark och fascineras av de små djurens smidighet när de rör sig från gren till gren.

Den europeiska ekorren med sin vackra päls och burriga svans. Foto: István Kopeczny, pixabay.com

Jag är antagligen inte den enda som fötrollats av den europeiska ekorren och dennes granna färg, eftersom den röda färgen sen långt tillbaka setts som ett tecken på trolldomskraft. Pälsens färg kan ses som utstickande och inom folktron var det vanligt att annorlunda ting förklarades med olika företeelser såsom trolldom. Trolldom och folktro i sig troddes på i olika grad och man kan se variation i flera folktroföreställningar, även när det kommer till ekorren.

Den olycksbringande ekorren

Ekorren sågs ofta som ett olycksdjur i Norden och i bl.a. Finlands svenska folkdiktning kan man hitta en hel del information om detta. Om man såg en ekorre springa över vägen (eller på annat sätt såg en ekorre) upplevdes det bäst att vända om, eftersom dagen ändå inte skulle bli till något. Man kunde genom att spotta tre gånger bryta olycksförtrollningen.

En ofta förekommande föreställning var att ekorren förebådade eldsvåda. När djuret kom nära gården, byn eller hemmet, skulle en eldsvåda uppstå inom kort eller med direkt verkan. Ännu värre var det om man hörde göken samtidigt som man såg en ekorre, då kunde det betyda eldsvåda eller t.o.m. död.

Att få syn på en ekorre, eller en flygekorre, förebådade dödsfall i familjen. Tankar om motsatsen till död, dv.s. födsel, fanns också, då en ekorren på fönstret förebådade barn. Detta skulle kunna ses som lyckligt, men det handlade i de flesta fall om att oäkta barn skulle födas.

Ofta var föreställningen att ju flera ekorrar man såg, desto värre saker skulle inträffa. Flera ekorrar kunde indikera kommande kollektiva olyckor, såsom krig, ofred, dyrtid (tid då det är högt pris på förnödenheter), missväxt, fattigår och hungersnöd. Fanns det många kottar och om ekorrarna skalade ner många, kunde det bli fattigår och krigiska tider. Fattigdom, hunger och sjukdom kunde även drabba enskilda personer om man såg endast en ekorre.

Varför sågs ekorren som ett olycksdjur?

Ekorren som tecken på stundande olyckstalen kan knytas till Yggdrasilmyten där vi får höra om ekorren Ratatosk. Ratatosk (fornnordiska ratatǫskr: borrtand) är, i den nordiska mytologin, en ekorre som far upp och ner längs stammen på livets träd (även kallat Yggdrasil, ett askträd). Ratatosk var förmedlade dåliga nyheter mellan ovännerna draken Nidhögg vi trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk var alltså en budbärare av det negativa, vilket man kan se samband med i folktroföreställningar om ekorren.  I dagens samhälle kan man även se en viss negativ inställning till ekorren, eftersom den klassas som ett skadedjur och bärare av sjukdomar.

En ekorre som kilar upp och ner längs ett träds stam. Kanske det är den mytiska Ratatosk? Foto: Nastia Petruk, unsplash.com

Lyckobringande ekorrar

I Norge och vissa delar av Svenskfinland kunde ekorren också ses som ett gott möte. Till exempel för den som var på väg för att fiska kunde siktandet av en ekorre ge tur i fisket. Den påhittige ekorren har dessutom tillskrivits konsten att segla, det sägs att djuret ska ha seglat på en barkbit som segelbåt och använt sin svans som segel.

Därtill sågs ekorrens skinn som något värdefullt och användes som valuta under exempelvis vikingatiden. Här kan man kanske undra varför ekorren inte förknippades mer med lycka, då vi i dagens läge ofta förknippar pengar med lycka. Detta kan dock handla om att ekorrens skinn inte var det enda skinn som användes.

Ekorren i folkmedicinen

Valuta var inte det enda som delar av ekorren användes till, inom folkmedicinen använde man också delar av djuret. Åt man ekorrkött, tänkte man att kroppen blev snabb och smidig såsom ekorrens eller att ens minne förbättrades. Specifikt ekorrhjärnan tänkte man att botade svindel då ekorren obehindrat kan ta sig från träd till träd. Även andra delar kunde ätas, ex. om man hade svårt att urinera skulle man äta en portion torkad urinblåsa.

Ekorrens ister (animaliskt fett) använde man för smörja mot rinnande ögon. Skinnet, specifikt skinnet av en flygekorre, försökte man bota flåg med (flåg = värk som hastigt flyttade sig), genom att linda in skinnet i en duk på det område som värkte. I dessa olika botemedel kan man se det som kallas likhetsprinicipen, d.v.s. lika botar lika (homeopatisk magi). För att få bukt med urinblåsa, äter man urinblåsa, för att bota ”flygande” värk, använder man flygekorrens skinn.

Spå väder med ekorrar

I folktron finns även berättelser om ekorren och dennes koppling till naturen och vädret. En föreställning var att ekorrarna förebådade regn och snö. Om ekorrarna kom till byn på hösten, ansågs det vara ett tecken på att vintern var på väg, och en kall sådan. Om ekorrarna bar sina kottar högt upp i träden kunde man förvänta sig en vinter med mycket snö. Dessutom trodde man att om ekorrarna snabbt blev gråa på hösten, så skulle vintern anlända tidigare.

När jag började skriva var det senhöst i Åbo och jag såg väldigt många ekorrar gå runt och samla och därtill hade de flesta börjat få sin gråa vinterpäls. Så nästa gång ni ser mig lär jag nog gå runt i en ny tjock vinterjacka, redo för den kalla och tidiga vintern!

Ekorren kallades även gråskinn och  på denna bild kan man tydligt se hur den röda färgen blivit grå då ekorren fått sin vinterpäls. Foto:  Lawjr, pixabay.com

 

Adéle Klemets
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

När jag samlade in information till denna text var jag tvunget att anamma en egenskap av denna röda varelse. Precis som ekorren fick jag lite här och var samla små godbitar eftersom det var svårt att hitta längre texter. Men oroa dig inte! Här nere hittar du kort läsning om du är intresserad.

  1. Schön, E., & Persson, Å. (2000). Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur. Semic. (sida 118 – 119)
  2. Sjögård, G. (2014). Ekorren. I L. Midholm, & K. Saltzman (Red.), Naturen för mig : nutida röster och kulturella perspektiv (s. 352-353). Institutet för språk och folkminnen. Hämtad: https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/5780210/4498724.pdf
  3. The Poetic Edda: A study Guide: Grímnismál. (u.å.). hämtad: http://www.germanicmythology.com/PoeticEdda/GRM32.html (ratatosk)
  4. Wigström, E. (1898). Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift. Hämtat: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240881/FULLTEXT01.pdf (s. 168)
julklappar

Julens klappar

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var liten var julklapparna det absolut bästa med julen. Innan jultomten skulle komma tänkte jag att jag säkert skulle få mycket julklappar, eftersom jag tyckte att jag hade varit snäll under året. När jultomten kom in i huset och satte sig bredvid julgranen i vardagsrummet kändes varje sekund före man fick presenterna i sin hand, som en evighet. Som liten var jag inte precis försiktig när jag öppnade julklapparna, jag rev sönder hela pappret och sprang runt i vardagsrummet för att visa för alla vad jag hade fått. För ett barn handlar julklappar mest om att jultomten ger och att barnet och de man firar jul med får. Hur man har gett julklappar till varandra har dock sett mycket olika ut genom historien.

Själva termen julklapp härstammar från 1700-talet. Då smög sig den som skulle ge julklappen i skydd av kvällsmörkret fram till gården där julklappens mottagare bodde. Denna tradition härstammar från Sverige. När man skulle dela ut en julklapp klappade man först våldsamt på dörren, öppnade den sedan hastigt på glänt och kastade in presenten. Julklapparna kunde bestå av en styckningsdetalj som var lätt att få tag på. Det fanns också så kallade ”illgåvor” som kunde vara en halmdocka eller halmbock. Julklappar fungerade som en slags byteshandel med ett ömsesidigt givande och tagande. Under 1700-talet var det vanligt att såväl socknens som gårdens tjänare fick matgåvor vid juletid. Om så kallade jultiggare kom till gården eller om man sände julklappar till de fattiga, kunde givaren förvänta sig tacksamhet och välgångsönskningar i gengäld. Det var också vanligt att man hittade på satiriska eller skämtsamt elaka rim till julklapparna som man skänkte. Rimmen lever kvar ännu idag och kan skrivas ner på till exempel julkort.

Gammalt julkort med texten "Jag här en julklapp sänder, som är från fjärran länder". På bilden finns tre barn med julklappar.

Under 1800-talet började man ge julklappar där man skrev mottagarens och givarens namn på paketet, inte skämtsamma gåvor som att endast kasta in något i stugan. Man började även dela ut julklappar samtidigt åt alla, till exempel inom en familj. Det var också under den här perioden som man började ha en så kallad julbock som delade ut julklapparna. Om man firade jul tillsammans med flera familjer skulle familjen som var högst i rang dela ut julklappar och läsa upp julrimmen.

Det blev också viktigare att göra i ordning julklapparna. Man började planera julklapparna redan i början av december och presenterna skulle paketeras, förseglas med lack och förses med en vers. I december började affärerna ha julutställningar för att ge förslag om vad man kunde ge som julklapp. Samtidigt fick också julklapparna ett högre ekonomiskt värde. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt att man gjorde julklapparna själv.

I dagens Finland ordnar kommuner och olika organisationer kampanjer där man kan donera julklappar till dem som inte får julklappar och på så sätt skänka någon glädje. Man ger alltså en julklapp anonymt precis som under 1700-talet, men nu kanske på snällare sätt. En sådan organisationen är SOS Barnbyar i Finland. Organisationen kontaktas dagligen av 100 barn via en chatt där barn som behöver hjälp kan be om det. I juletid samlar de in pengar via donationer och köper klappar till barnen som har kontaktat dem och behövt hjälp. En annan organisation som skänker julklappar till behövande barn är UNICEF som hjälper barn i olika länder. Organisationen samlar in pengar och köper sedan hjälppaket med medicin, plåster och vaccin. Man kan även skänka leksaker till barnen.  Idag blir det allt viktigare att skänka julklappar åt personer som inte annars får julklappar. Julklappar blir därmed en symbol för en god gärning och ett sätt att skänka glädje åt någon annan.

Jenna Ingves
skrivet för kursen Ritual och materialitet

En tudelad klassiker

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Något av det första som dyker upp när jag tänker på julen, eller när julen börjar bli aktuell, är hur det var något man alltid såg fram emot som barn, och då kanske främst julklapparna. Men utöver julklapparna väcker även julens dofter känslor hos mig. Kanelen i gröten, de röda äpplena som kanske börjat småruttna, klementinerna med nejlika, julskinkan, pepparkakorna och glöggen. Att fira julen utan dessa dofter i luften är så klart möjligt. Men efter att själv ha firat jul utan juldekorationer och dofterna från julmiddagar och pepparkakor samt doftljus, så vet jag att det känns helt enkelt bättre när julens dofter finns med i bilden. Även den röda färgen som kommer fram på senhösten påminner mig om dessa dofter.

torkade apelsinskal och torkad anis

Foto: Mareefe, pxhere.com, Creative Commons CC0

Medan dessa dofter definierar julen för mig, finns det en doft som delar åsikterna. Jag talar så klart om hyacinten. Hyacinten har länge varit en del av julen, och olika julblommor som tulpaner och hyacinter börjades säljas som juldekorationer vid mitten av 1800-talet. Hyacinten, en lökblomma med rötterna i sydöstra Turkiet och västra Syrien, har varit en symbol för skönhet, kärlek och förfining.

Lila hyacint

Foto: Andreea Simion

Jag minns att jag tyckte om hyacinten väldigt mycket och den var väldigt närvarande då hjärnan slogs på ordentligt i slutet av 90-talet. Jag tyckte om doften, men jag hade familjemedlemmar som inte tyckte om den och kanske var lite överkänsliga. Hyacinten är heller inte lika närvarande längre vare sig på offentliga platser eller i hemmen, eftersom den kan utlösa symptom hos doftöverkänsliga personer och skapar problem för allergiker och astmatiker.

Som vuxen har jag kanske anslutit mig mer till dem som inte gillar hyacintens doft, speciellt när den är intensiv i ett hem. Men trots att jag kanske inte längre har samma förtjusning för hyacinten, väcker den ändå en viss nostalgi när jag känner doften eller lukten av den. Det sägs att dagens hyacinter inte doftar lika starkt som de gjorde på 2000-talet, antagligen på grund av färre blommor. Så även om hyacintens doft är delad, finns det något smått magiskt i dess närvaro som påminner oss om julens skönhet och komplexitet. Vilka dofter väcker julen till liv för dig?

Matthias Blomqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

En sen höst eller: vad i hela världen hände med ritualen?

Ritual och materialitet, Ritualer

Ritualen antar inte samma skepnad i det nyliberala samhället. Den håller på att vittra bort – åtminstone ritualen i dess striktare bemärkelse; inte morgonkaffet. Ritualens enande och innebördsbevarande funktion försvinner med den nyliberala individualiseringen och atomiseringen och ger vika för något nästan narcissistiskt. Vad Han (2017) skulle kalla för utvecklingen av människans självsyn från subjekt till projekt. Människan är nu ett evigt självoptimiseringsprojekt, där vi blir ”bättre” på alla sätt för att passa mera in i nyliberalismens logik. We’re doing the work. Vi ändrar på våra konsumtionsmönster i stället för att ifrågasätta vårt förhållande till konsumtion i sig. Ritualen, i stora drag, har blivit konsumeristisk – något som många igen. Känns det inte ibland som att julsäsongen snart börjar i oktober? Borgerliga värderingar befäster sig totalt, bröllop och begravningar blir löjligt påkostade. Sken över kontenta.

höstskog

Klimt, Gustav (1902). Buchenwald I. [Olja på duk]. Staatliche Kunstsamlung Dresden, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons, allmän egendom

Ritualer är landmärken som hjälper oss att orientera oss i tiden. De inger en rytm till tiden som gör den förståelig; de konkretiserar och förhöjer tiden. Den förmoderna människan kunde indela sin tid i säsongernas gång, med alla de skördefestivaler och högtider det innebar (Frykman och Löfgren, 2019). Till kyrkan på söndagen. Den moderna människan hade industrins ihärdiga rytm, nationsskapandet och de enorma politiska omvälvningarna där allting kändes möjligt och massor mobiliserades i enorma ritualer. Vad återstår då den postmoderna, nyliberala människan? Ett oändligt flöde av information? En verklighetskonsensus har etablerats; vi har nått historiens slut, som Francis Fukuyama säger. Så många ritualer har försvunnit, och det som tagit deras plats är alltmer fokuserade på jaget, på egot. Själv är jag en ateist och tror inte att någonting kommer att fixas genom att förkristna samhället igen, men något försvann.

Abstrakt målning i gult och orange

Rothko, Mark (1956). Yellow and Orange. [Målning]. Buffalo AKG Art Museum, Buffalo, USA. Wikiart, fair use

Det påminner en om Nietzsches kända aforism om guds död. Vad sker efter att man dödat gud och ett helt innebördsramverk fallerar? Människor kräver mening med sina liv. Många av de filosofiska projekten under 1800- och 1900-talet, från Nietzsches revalvering av värderingar till Sartres och Beauvoirs meningsskapande genom politisk aktivitet handlade ju just om att finna mening med livet efter guds bortgång. Folk vill ha stora narrativ, stadigfasta berättelser som ger någon slags trygg grund till det obegripliga liv vi alla hamnat i. Är det inte då precis i ritualen som vi finner det? Genom strukturen, genom repetitionen, genom rollspelet – allt finns där. Vare sig man finner ritualen i religionen, i nationen, eller i något annat. Ritualen kan göra så mycket gott då den appliceras väl, föra ihop helt disparata människor och skapa gemensamhet. Faran med ritualen är såklart att mycket ont har normaliserats och befästs med dess felanvändning, från vansinnig nationalism till blind tro. Ändå kan vi inte vara utan ritualen; den är värd faran och monstren. I nutiden, fastän man är troende, är ju gemene man i väst inte aktiv i religiösa församlingar. I Storbritannien fäster man sig fortfarande vid narrativet om det stora imperiet, och i Ryssland likaså. Overtonfönstret för politisk aktivitet har krympt så mycket, få alternativ ses utanför konsumtionssamhället. Små glimtar av nya möjligheter ses dock över horisonten. Till exempel alstrade Greta Thunberg energi för någonting nytt. Vi behöver bara en knuff dit.

Mycket meningsskapande i nutiden fås genom konsumtion i stället för participation. Vi uttrycker oss själva genom konsumtionen, genom våra klädstilar, våra tatueringar, vilken sorts elektronik vi har… Det är en banal poäng, men det är väl självklart varför influencers, youtubare och streamers talar om ”content”? Produce content. Consume content. Rammstein sjöng inte ”We’re All Living in America” för inget. Vi blir alltmer lika Amerika varje dag, mer individualistiska. I en slags ironisk vändning blir också individualismen homogeniserad, vad Han (2020) kallar för ”the hell of the same”.

Naket par i kärleksfull omfamning

Schiele, Egon (1917). Die Umarmung. [Olja på duk]. Belvedere Museum Wien, Wien, Österrike. Wikimedia commons, allmän egendom

Läsaren ska inte missförstå. Såklart finns det ännu kvar ritualer som spelar en enorm roll i våra liv. Ett av mina gladaste minnen var två av mina vänners bröllop. Efter en hård vår och värre sommar kom den rena godheten som var deras bröllop till mig den sena hösten. För en stund var jag del av något så mycket större än mig själv att jag nästan darrade av lycka. För författaren känns det ändå som att vi nu befinner oss i en sakta nedgång som leder till en kall vinter. Säsongerna dör ut, en efter en, men ändå kommer vårens fågelkvitter alltid tillbaka.

Alexander Kjellman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Källförteckning
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar. (2019). Den kultiverade människan. Lund.
Han, Byung-Chul. (2017). In the swarm: digital prospects (Vol. 3). MIT press.
Han, Byung-Chul. (2020). The disappearance of rituals: A topology of the present. John Wiley & Sons.