Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Kloka gummor och deras bidrag till folkmedicinen

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

När du skapar en bild av en klok gumma i ditt huvud, hur ser hon då ut? Är hon en gammal, ensam änka som bor djupt in i skogen långt från civilisationen, omringad i sin stuga av okända örter, illvilliga trolldomar och satanistiska föremål som hon förvärvat av djävulen? Är hon fruktad av resten av samhället, missförstådd och efterlyst som en häxa? Det kan vara svårt att föreställa sig hur en klok gumma kan ha sett ut och levt sitt liv om man inte vet hur hon har fått sin titel och vilken roll hon hade i det gamla bondesamhället. De fördomar vi idag har om den kloka gumman som fruktad i sin hembygd kan visa sig vara osanna. Snarare var hon många gånger en essentiell del av samhället.

Teckning av kloka gumman Gertrud Ahlgren (1782–1874), av Pehr Arvid Säve

Det fanns inte heller bara kloka gummor utan också kloka gubbar, de kunde helt enkelt kallas ”de kloka”. De var oftast äldre änkor som var lärda i läkekonst och folkmedicin, kvinnorna fungerade också som barnmorskor i byarna. Ännu på 1800-talet och in i början av 1900-talet var kloka gummor några av de få som man kunde vända sig till på landsbygden om man insjuknade eller skadade sig, läkarna var få och utspridda i Norden och speciellt i Finland. Den kloka gummans position inom jordbrukssamhällets hierarki var ett undantag; för de hade tack vare sin kunskap betydligt mer inflytande än vad deras socioekonomiska läge annars skulle ha erbjudit. Fastän de var oftast änkor betydde det inte att de var barnlösa; att vara klok gumma var endast ett yrke under den här tiden. De kunde också adoptera spädbarn och ta hand om dem som sina egna. Kloka gummor och gubbar hade sällan lärlingar, eftersom många lärda inte ville dela med av sin kännedom. De klokas krafter kunde minska om de delade med sig av sina hemligheter. När de blev gamla kunde de dock utse en efterträdare som var ”besatt” av samma kraft som dem (Tillhagen, 1977:54).

Koppning. Kvinna suger blod ur armen på en annan kvinna.
Foto:digitalmuseum.se, Nils Keyland/Nordiska museet

Kloka gummor hade många olika tekniker att bota sjukdomar på, i bilden ovan ser man en medicinsk utbildad kvinna använda ”koppningsmetoden” för att bota en annan kvinnas arm.

Örter, växter och djur som levde kring byn användes av de kloka i helande ritualer, t.ex. använde man ”ormbrännvin”, huggorm inlagd i brännvin, för att bota värk och bölder. Till medicinalväxter hörde bl.a. renfana, rölleka, gråbo och malört. För att uppnå kunskap behövde den visa gumman först forska inom lokal folkmedicin (Tillhagen, 1977:51). Den kloka gumman hade också flera olika sätt att utröna sjukdomsorsaker; bland annat genom att räkna upp olika möjliga ställen sjukdomen kommit ifrån, t.ex. fähus, bastu, grannarna osv. Under tiden höll den sjuke i ett sikte, en bibel eller psalmbok och en bit stål med vänster hand och när siktet sedan rörde på sig skulle sjukdomsorsaken avslöjas.

Interiör från ”Kloka gummans stuga”, friluftsmuseet Stundars. Foto: Marin Backman-Witting 2022

Den kloke var inte bara respekterad för hens botande medel, men också den makt som hen hade över det onda i världen (Tillhagen 1977:63). De kloka lärde kunde läsa tankar, spå framtiden och väcka samt döda kärleken mellan patienter (Tillhagen 1977:63–69).

Den kloka gumman baserade sin magi på kristendomen, inte bara finländsk folktro, vilket också skyddade henne från att bli fruktad som häxa under processerna. Hon använde en slags ”vit magi” på sina patienter. Kyrkan var också ett rum i vilket botande ritualer ofta ägde rum, vilket kopplade magin allt mera till den kristna tron. Det fanns dock rykten inom bygden om att de kloka hade en slags hemlig ”svart bok” där deras kontrakt med djävulen var gömt. Att de kloka hade en svartkonstbcöker med nedskrivna anteckningar är ett faktum, men kontrakt med djävulen har inte hittats.

”Kloka gummans stuga” vid friluftsmuseet Stundars. Foto: Martin Backman-Witting 2022

De kloka gummorna var alltså viktiga för folket på landsbygden, bl.a. under 1800-talet, och flera av dem levde och verkade ännu långt in på 1900-talet. Deras kunskaper om växter och läkekonst har satt sina spår i den folkmedicin vi använder idag; deras bidrag kan inte underskattas.

Olivia Sabel
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Källor och litteratur

Stundars rf. (2021). Guidematerial_uppdatering2021. (Svenska)

Tillhagen, Carl-Herman (1977). Folklig Läkekonst. Falköping: Gummessons Tryckeri AB.

 

Önskebrunnen – en plats för magiskt tänkande

Folktro, Ritual och materialitet

Brunnar, fontäner, dekorativa små bassänger av olika slag. De flesta människor har säkert sett slantar glimma på botten av en sådan någon gång. Kanske har man till och med blivit inspirerad och själv kastat i en slant för skojs skull, utan att tänka desto mer på saken. Då jag funderar på ifall jag själv har kastat slantar i önskebrunnar blir jag osäker, men har en känsla av att jag nog gjort det någon gång, åtminstone som barn. Men vad är det som får en att vilja kasta ett mynt i en brunn eller fontän egentligen?

Abigail Low, unsplash.com

Slantar och andra metallföremål har i folktron traditionellt använts för tur och skydd mot övernaturliga väsen och sjukdomar av olika slag. I sydvästra Finland fanns heliga källor i vilka man kastade slantar och nålar i hopp om att det skulle bota ögon- och hudsjukdomar. Att däremot ta slantar som någon annan kastat i källan ansågs bringa sjukdom, och man fick inte se tillbaka då man väl kastat sin slant eller nål. Dessa heliga källor befann sig i regel på ganska avlägsna platser, ofta i utkanten av byar. De heliga källorna kan tänkas vara föregångare till önskebrunnar som vi tänker på dem idag, även om det i dagens värld oftare handlar om fontäner och brunnar på mer centrala platser.

Då jag letar efter information om önskebrunnar på internet märker jag att det är ganska svårt att hitta något som skulle ha skrivits om konceptets historia som sådant. Önskebrunnar verkar vara en sådan sak som man vet att finns, men sällan talar om eller tänker på ifall man inte har en rakt framför sig. Man kanske undviker att tala om vissa saker då försök att förklara med ord och logiskt tänkande ofta förstör mystiken och den magiska känslan som kan finnas i det outtalade. Då man önskar något får man ju som bekant inte uttala önskningen högt, för då bryts magin och önskningen kommer inte gå i uppfyllelse. Samma princip gäller då man blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta eller blåser iväg en lös ögonfrans.

Önskebrunnen blir alltså en plats för att i tysthet och utan krav reflektera över sitt liv, samtidigt som man kan känna sig delaktig i en kollektiv upplevelse då mängden slantar skvallrar om att många andra har varit på samma plats och gjort samma sak. Eftersom önskningar kan vara väldigt olika från person till person blir själva handlingen – kastandet av slanten i vattnet – viktig i skapandet av en gemenskapskänsla. Man skulle till och med kunna kalla detta en ritual.

Frågan är ändå hur många det är som faktiskt tror att önskebrunnen besitter övernaturliga krafter som kan få önskningar att slå in. Ofta förknippas önskebrunnar och att kasta slantar i fontäner med turism; det är vid populära turistmål man ofta ser slantar på botten av fontäner. Det handlar ofta om ett slags halvtro, man utesluter inte att önskningen kan ha något slags kraft men förväntar sig heller inte att man ska få allt det man önskat. Det blir som en lek, man kan fantisera om allt man önskar sig en liten stund, och när leken är slut går man vidare och tänker på något annat igen.

 

Malin Lillhannus
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Björkman, John 2020. Waters at the edge: Sacred springs and spatiality in southwest Finnish village landscapes. I: Sacred Waters. A Cross-Cultural Compendium of Hallowed Springs and Holy Wells. Ed. Celeste Ray. Routledge.

Skott, Fredrik 2021. Vardagsskrock – från abrakadabra till önskebrunn. Polaris.

 

 

Tarot – spelkort eller en källa till ockult visdom?

Folktro, Ritual och materialitet

Året är 2021 men det nya året närmar sig med stormsteg. Ett nytt år, en ny början. Jag sätter mig ner med en packe kort, närmare bestämt tarotkort som illustrerats i den klassiska Rider Waite-stilen, sedan tar jag några djupa andetag och försöker rensa skallen. Jag står nämligen i beredskap att göra en tarotläsning inför det kommande året. Det låter aningen festligt men i själva verket är det rätt alldagligt då jag lägger ner mina kort på mitt smuliga täcke. Med spänning lägger jag ner två kort i mitten och tolv kort runt dessa två. De två mittersta korten ska representera tema respektive hinder för inkommande år, de övriga tolv korten representerar naturligtvis årets tolv månader.

Nu har nästan hela året gått och snart är vi inne på det sista kortet: två pentagram, men vända upp-och-ner. Ojdå, nu gäller det att balansera värdsliga förpliktelser utan att det blir för mycket. Kanske inte så oväntat i jultider.

Vad jag just tillbringat en omständlig inledning med att beskriva är vad de flesta idag tänker sig tarot vara – en personligt tolkad läsning som hittats på någon nätsida. Inget ovanligt eller mystiskt här inte, kanske lite humbug kan det tyckas.

Tarotläsning inför det nya året. Fotograf: Rebecca von Martens.

Men tarotkorten har inte alltid haft den ställning de har idag, det vill säga ett new age-fenomen som såväl häxkonstpraktiserande som sekulära personer kan njuta av att spå med. Den tidigaste kända användningen av tarotkort hänför sig till adliga kretsar i norra Italien under 1440-talet. Den ursprungliga leken bestod av fyra kortfärger: svärd, batonger, bägare och mynt. Varje färg bestod av fjorton kort med fyra sifferkort från ess till tio samt fyra personkort som representerade page, riddare, drottning och kung. I övrigt kunde en hitta trumfkort samt ett jokerkort som benämndes Narren. Trumfkortens poäng från lågt till högt blir sammanlagt tjugoett. De innefattar figurer såsom påven, rättvisa, döden och solen. Om detta låter bekant för nutida tarotentusiaster är det inte konstigt, kortens utseende har nämligen inte ändrats märkvärt. Dock har betydelsen radikalt förändrats med tiden. Till att börja med så användes korten som vanliga spelkort eller för vadslagning.

Först i mitten av 1700-talet börjar tarotkort användas för att spå i framtiden. År 1781 utgavs Le Monde primitif av Antoine Court de Gébelin i vilken han framställde tarotkort som laddade med ockulta betydelser med hänvisningar till såväl kabbalistisk mystik, astrologi och egyptisk mytologi. Senare skulle kända kartomanti-siare som Etteilla och Madmoiselle Lenormand komma att intressera sig för tarot och föra den mystiska traditionen vidare. Tarot har även kopplats till hemliga sällskap såsom frimurarorden och den historiska ockultisten Aleister Crowley.

Thought Catalog, unsplash.com

Idag är tarot mindre förknippat med ockulta element inom hermeneutisk tradition, hemliga sällskap eller specifika ockultister. Internet har ökat möjligheterna att ta del av tarotläsning i en större utsträckning än vad som tidigare varit möjligt. Med flera källor kommer även flera perspektiv. Om jag söker efter en betydelse för ett visst tarotkort så är sannolikheten stor att den sida jag nyttjar för information om den traditionella betydelsen även uppmanar mig att följa min egen intuition och tolka korten utifrån den. Många av dessa new age-sidor avråder från att se korten som en klar riktlinje för framtiden utan snarare bör mottagaren avläsa korten som ett uttryck för sitt medvetande i detta ögonblick. Nuförtiden kan tarotkort även se annorlunda i jämförelse med sina traditionella motsvarigheter. Konstnärernas vision får gälla framom den tidigare obrutna symbolismen.

En del tar troligtvis illa vid av detta, medan andra upplever det som en naturlig del av dagens sätt att se spiritualitet som en sushibuffet från vilket en plockar det en gillar och lämnar bort det andra. Personligen föredrar jag traditionella tarotkort men jag kan även uppleva det som ironiskt att ta avstånd från den nyare tarottraditionens frihet att mixa som det passar, eftersom de äldre korten bevisligen själva blandar kulturella element.

 

Rebecca von Martens
skrivet som en del av kursen Ritual och Materialitet

Källor
Decker, Ronald; Dummet, Michael (2013): A History of the Occult Tarot https://books.google.fi/books?hl=sv&lr=&id=4nSiDwAAQBAJ&oi=fnd&pg=PP9&dq=tarot&ots=aqIIm_6GLv&sig=7Kfe1d_XCwTYtTSqotGuz329TvQ&redir_esc=y#v=onepage&q=tarot&f=false

Sosteric, Mike (2014); A Sociology of Tarot https://www.researchgate.net/publication/287487649_A_Sociology_of_Tarot

Piiskan-Paavo – min farfars största rädsla som barn

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Det är den 21 december, årets mörkaste dag. Tanken på att julafton bara är tre dagar borta borde göra julstämningen påtaglig. Men så är det inte för barnen i Nedervetil i Österbotten  – där är man nervös av helt andra skäl. Att gå utomhus kommer inte på fråga, tryggast är det att gömma sig bakom mamma eller pappa. För alla vet att vilken sekund som helst kan Piiskan-Paavo komma.

Piiskan-Paavo, eller på standardsvenska den piskande Paavo, är en figur som härstammar från trakterna runt Karleby och Nedervetil. Han ses oftast iklädd någon slags päls, mask, stövlar och såklart granris som han använder för att piska de barn som varit stygga under det gångna året. Piiskan-Paavo agerar som en slags motsats till jultomten, för att förhindra barnen från att göra för mycket hyss. Dessa utklädda, oigenkännliga och ofta lite skrämmande figurer kallas traditionellt för skråbockar och finns av olika slag.

Nedervetils position på kartan. Foto: skärmdump från Google Maps

Just denna skråbock påminner om knutgubbar, vilka ursprungligen gick runt från gård till gård under tjugondag knut, vanligtvis för att besöka grannar och vänner. Det finns även de som gick under tidsperioden mellan julannandag och trettondagen. Knutgubbarna åt upp de matrester som blivit över från julen, och hjälpte till med att ”sopa ut” det julpynt som människor hade kvar. Det var viktigt för skråbocken att vara iklädd mask för att inte kännas igen. Att gå knutgubbe eller skråbock var lite som att vara tiggare så man ville därför dölja sin identitet med hjälp av masken. Att bära mask öppnade också för diskussion och gissningar om vem som fanns bakom den. Under dagen var det mestadels barn som gick omkring, medan det på kvällen var de vuxnas tur att utklädda gå i gårdarna och be om snaps.  Skråbockar  var relativt vanliga under 1940-talet, men självaste Piiskan-Paavo härjade som mest under 50- och början av 60-talet. Piiskan-Paavos ursprung är inte helt klarlagt men forskare tror att den kan ha fått inspiration från östra Ångermanland och traditionen att piska barn på julaftonsmorgon och -kväll dvs. julskröcka.  Den österbottniska traditionen kan även ha utvecklats från andra liknande skråbockar som gick runt och tiggde mat och dryck. Om dessa skråbockar sades att de inte slog barnen om tilltugget man gav dem var tillräckligt gott.

Skråbock från 1942. Foto: Selim Björses. Österbottens Traditionsarkiv, ÖTA 295 Selim Björses arkiv, CC BY 4.0

Historierna om Piiskan-Paavo är något som jag får höra varje år runt jul av både min pappa och farfar. När jag ringde min farfar och bad honom berätta om hur det som barn kändes 21 december, var han snabb att svara att Piiskan-Paavo kom till deras gård varje år. Han mindes  hur han fått slag från de små grankvistarna, även fast han hade varit snäll det året. Han förklarade att Piiskan-Paavo nog behövdes i hans kvarter, eftersom det fanns så många barn där och de höll alltid på med hyss. Vem som var Piiskan-Paavo fick man aldrig veta, men man hade nog alltid en aning om att det var något av de äldre barnen som sprang runt från hus till hus och skrämdes. Det behövde inte heller bara vara en, utan varje litet byaområde hade sin egen Paavo.

När jag frågade om Piiskan-Paavo förekommer idag berättade min farfar att han fortfarande kommer till barnen i byn varje år. Dock har han förändrats och blivit lite mjukare. Detta kan bero på en förändrad syn på barnuppfostran, där att straffa barn med smisk inte ses som ett hälsosamt eller effektivt alternativ. Det jag har hört av mina yngsta kusiner om deras möten med Piiskan-Paavo vid jul, liknar inte alls det som min farfar berättade. De berättar istället om hur han klappar på husväggarna och sedan öppnar dörren för att slänga in godis. Visst är barn rädda för honom ännu idag, man vet ju aldrig om man har varit stygg, men det handlar mera om ökad spänning kring julen.

När jag till sist frågade min farfar om han någon gång själv varit Piiskan-Paavo skrattade han och svarade med självklar röst. Han har tagit Piiskan-Paavos gestalt flera gånger, min pappa och hans syskon var ju ivriga att få träffa honom. Om de varit tillräckligt snälla för att undvika Piiskan-Paavos granris var dock en annan fråga.

Paulina Lindgren
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

 

 

 

Hunden – ett sällskapsdjur eller ett övernaturligt väsen?

Djurforskning, Folktro, Ritual och materialitet

Hunden har länge varit människans bästa vän och fungerat som sällskap till såväl adel som bönder. Under medeltiden och tidigmodern tid då samhället präglades av folktro och tro på det övernaturliga fanns hunden till för att inte bara hålla sällskap utan även för att gynna gården och familjen. Det sades nämligen att hunden hade magiska egenskaper och man kunde använda sig av ritualer med fokus på hunden för främja hälsa eller god jakt samt förutse framtida händelser.

Porträtt av fru Ida Federley f. Thomé sittande i trekvartsfigur med hund i famnen av Johan Jakob Reinberg, 1857, Åbo Akademis bildsamlingar Finna.fi

Det magiska inslaget återfinns redan tidigt i hundens liv. Enligt sägnen kunde hunden bli vittersynt ifall man öppnade valpens ögon i ett för tidigt skede. Detta innebar att hunden fick förmågan att se vittror och annat osynligt folk från underjorden som människor inte kunde se, vilket inte var önskat. Hundens matvanor påverkade också saker och ting. Dess mod och tapperhet blev tydligare ifall man gav specifika delar av ett djur till hunden att äta innan jakt. Till exempel kunde man ge hunden ett björnhjärta och björnens blod ifall hunden skulle jaga just björn medan man skulle mata hunden med älgmule ifall det var älgjakt som stod på agendan. Det varierade alltså beroende på vad målet var att fånga. Ifall man ville veta om hunden alls var lämplig att ha som jakthund kunde man räkna dess tänder. Om man kom upp till tolv stycken tänder mellan hundens yttersta och längsta tand så handlade det om en lämplig jakthund.

Då jag funderar på saken så är det inte så konstigt att folk trodde att hunden ser sådant som vi människor inte kan se. Det har ofta hänt att vår hund börjat skälla eller rest ragg när man varit ute med henne i mörkret innan läggdags, vilket kan kännas en aning obehagligt. Ibland även mitt på ljusa dagen utan orsak. Det här kan vara orsaken till att man trott på hundens övernaturliga förmågor. Då det kommer till hundens förmåga att se in i framtiden så trodde man att då hunden la sig raklång längs en golvplanka i hemmet så skulle något hemskt, som dödsfall eller eldsvåda, inträffa. En hund sades också kunna överföra sjukdomar och värk från människan till sig själv. Inte så underligt att man var peppad på att skaffa hund under denna tid då de var kända för att kunna rädda liv och bota sjuka.

En Stor Hund Tränger in Sig I Bilden Av Kvinnorna Och Den Mindre Hunden. Fotograf: okänd 1940–1954, Esbo stadsmuseum Finna.fi

Då man läser om hur hunden framställs inom folktron får iallafall jag en bild av något mytiskt och övernaturligt i stället för ett mysigt sällskapsdjur. Jag tror ändå att denna bild, formad av rituella handlingar och vardagsmagi, endast är en del av hur hunden verkligen uppfattades förr. Jag tror att vår lurviga vän alltid haft en speciell plats i ägarnas liv oavsett om man trott på dess krafter eller inte.

Sofia Londen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift N:o 29 (1898). Djurlifvet i folkets tro och sägner, s.158
Heurgren, Paul (1925). Husdjuren i Nordisk Folktro, s.72–79

 

 

 

 

 

 

 

 

Magiska riter i isländska sagor: sånger, runor och en blå kappa

Ritual och materialitet, Verbal folklore

Vad tänker vi på när vi hör orden ”en magisk rit”? På svartklädda häxor som står i en ring av stearinljus och läser besvärjelser på ett obegripligt språk? Eller kanske på kusliga voodoo-dockor? Eller varför inte på en klan tonåringar som skrämmer sina gruppkamrater med övernaturliga krafter som i filmerna ”Cirkeln” och ”The Craft”?

Allt möjligt. Men låt oss förflytta oss i tiden för en stund och tjuvtitta lite på det hur magiska riter skildrades i isländska sagor.

Nurlan Imash, unsplash.com

I Sagan om Grette den starke beskrivs en magisk rit som syftar till att skada en fiende: häxan Turid kom till stranden där hon hittade en uttorkad trärot. ”Sedan tog hon sin knif och riste runor på roten. Hon stänkte i dem sitt blod och kvad galdrar öfver dem. Därpå gick hon baklänges och motsols rundt om vedstycket och framsade därvid många trolldomsord. Sedan lät hon kasta det ut i hafvet. «Drif ut till Drangö», mumlade hon, «och gör Grette all den skada, du mäktar!»”

Den här ritualen kännetecknas av regelbundna rörelser (att gå baklänges kopplades i nordisk folktro och folkmedicin till trolldomskonster), samt av ett specifikt språk anknutet till sakral symbolik (runor som i nordisk mytologi har status av en hemlig kunskap som Oden får genom sitt offer). Häxan använder sitt blod för att rista runor, vilket kan uppfattas som ett slags offer i utbyte mot att hennes vilja går i fullbordan.

Det att häxan använder en skadad trärot för sin magi kan förklaras med en homeopatisk princip ”lika orsakar lika”, det vill säga hennes offer, alltså Grette, ska drabbas av lika besvär som roten – ska bli skadad.

Riten som utförs hade förmodligen funnits länge i en oföränderlig form innan Turid lärde den av andra ”kloka”, eller trollkunniga, människor.

Ritualen innebär också en uppreppning av tretalet: Grette skadades på den tredje dagen efter att träroten flöt fram till stranden där den starke bodde, hans sår försämrades också efter tre dagar sedan han fick det.

Platsen som Turid väljer för att utföra sin rit kan uppfattas som en gräns mellan hennes hem och Grettes. Hon skickar träroten i havet och vågorna bär den fram till Grettes hus.

Gioele Fazzeri, unsplash.com

I Laxdalingarnas saga berättas om en trollkunnig man som heter Kotkel. En gång när han ville utföra en magisk rit, befallde han uppföra en speciell sejdpall, alltså en särskild plats som skulle användas med magiska avsikter. Sedan sägs det att Kotkel och hans söner sjöng kraftiga trollsånger som orsakade en våldsam storm. Även i detta fall således kännetecknas en magisk rit av en speciell språk (galdrar, besvärjelser), ett avgränsat rum och användande av kroppen (nämligen av röst och muskler för att sjunga). I samma saga utför Kotkel och hans familj en annan magisk rit. De kommer till en gård där deras offer bor och sjunger där sina besvärjelser. De kommer på natten, men samtidigt har familjen i huset inte somnat än, så de kommer förmodligen vid tiden på gränsen mellan en kväll och en natt. De kommer inte in i huset, och deras galdrar påverkar inte dem som befinner sig inne. Däremot när en pojke kommer ut från huset och går mot platsen där magin utförs faller han död.

Gioele Fazzeri, unsplash.com

I Erik Rödes saga finns en detaljerad beskrivning på en magisk rit som utförs av en völva – det fornnordiska oraklet. Det berättas att völvan var mycket fint klädd och däribland hade en blå kappa. En kappa i samma färg hade också trollkunniga Geirrid i Eyrbyggarnas saga samt kämpe Torgils i Laxdalingarnas saga, vars kappa dessutom kunde förespå och tala. En rad andra hjältar ekiperade sig också med en blå kappa, inte minst självaste Oden. Vi kan således anta att ett sådant plagg även om det inte var rituellt inte heller var helt vardagligt. Kvinnan hade på sig också en svart lammskinnshuva fodrad med vitt kattskinn och kattskinnshandskar. Katter kan förknippas med gudinnan Freja, en slags arketypisk völva, vars vagn drogs av katter.

Familjen som bjuder völvan på besök förbereder ett speciellt högsäte för henne, och under ritualen sitter hon på en pall, som omringas av kvinnor sjungande en rituell sång. Efter den magiska sången börjar völvan spå om de närvarandes framtid.

Innan spådomen får völvan dessutom äta sig mätt samt övernatta i huset. Kost och logi erbjuds alltså i utbyte mot kunskap om framtid som en slags gåva eller ett offer som vanligtvis behövs i magiska riter för att blidka de övernaturliga.

I denna saga, precis som i två andra befinner sig personen som utför en rit på en speciell plats, han eller hon sjunger en speciell sång och gör speciella rörelser (i detta fall står kvinnorna i en cirkel som markerar en gräns av det magiska rummet där riten sker). Det sägs också att en av kvinnorna som sjunger lärde den specifika visan av en klok kvinna på Island, så den är säkert mycket gammal, oföränderlig och sakral. Ceremonin uppfattas troligen av de närvarande som mycket högtidlig, de får inte ställa sina frågor medan riten pågår.

Magiska riter som framställs i de isländska sagorna präglas således av de tecken som ritualer i allmänhet kännetecknas av: de utförs på speciella platser (eller platser som blir sådana genom en rituell markering av gränsen mellan det profana och det magiska) av de kloka trollkunniga som använder ett särskilt språk och regelbundna rörelser. Symboliken kring riterna (runor, kattskinn, tretal) kan i sin tur knytas till nordisk mytologi och folktro.

 

Nina Shpakouskaya
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Sagorna kan läsas här:
Erik Rödes saga: https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/ErikDenRodesSaga.html
Sagan om Grette den Starke: https://heimskringla.no/wiki/Sagan_om_Grette_den_starke
Eyrbyggarnas saga och Laxdalingarnas saga: ”Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga. Laxdalingarnas saga” (övers. Hjalmar Alving) 1980. Gidlunds förlag.

 

Vårdberget som rituellt rum

Årets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549

 

The Whole of The Moon: folktro och månen

Folktro, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

Dungeons & Dragons – Ritual och materialitet utanför spelet

Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Dungeons & Dragons är ett TTRPG (tabletop role-playing game), alltså ett rollspel som oftast spelas vid ett bord med vänner. Spelet är fantasy-centrerat och innehåller magi och monster. De rituella och materiella aspekterna av spelet finns inte enbart i innehållet, utan hittas  också kring spelet.

För att spela D&D behöver man regler och då används böckerna ”Dungeon Master’s Guide” och ”Player’s Handbook.” Böckerna är centrala för spelet och det är nära omöjligt att spela utan dem. De är alltså den materiella kärnan i spelet. Till spelet skapar man också karaktärer man spelar som, allt från alver till dvärgar, barbarer till magiker, man kan vara nästan vad som helst. Då man skapat en karaktär måste man också skapa ett rollformulär, det är i princip basinformationen om karaktären samlat på ett papper. En spelare är beroende av rollformuläret och det kommer att användas genom hela spelet.

Inom D&D används också tärningar. Tärningarna är den viktigaste mekanismen inom spelet, eftersom man kastar tärning för att bestämma vad som händer i spelet. Tärningarna har blivit så ikoniska att man kan köpa skjortor, muggar och andra saker med en bild av tärningar, och man kan köpa en massa olika tärningar. Tärningarna är inte bara ett redskap i spelet, men har också en estetisk betydelse. Det är mycket typiskt att folk skaffar tärningar för deras olika karaktärer, eller för olika teman. Dessutom är tärningarna kopplade till konceptet av tur och öde.

Förutom det materiella kan reglerna också tolkas som rituella. Detta är på grund av strukturen i spelet. Det finns en ”Dungeon Master,” hen fungerar som spelledare och berättarröst i spelet. ”Dungeon Master” etablerar och fastslår också spelets regler. Och sedan finns det spelare som styr sina karaktärer i världen de har fått framför sig. Det är en form av hierarki, särskilt för en utomstående person. Alla har en roll med en specifik funktion, men de är alla lika viktiga. Rollerna blir tydligare då man läser i boken och ser på de allmänna uppfattningarna kring spelet. I regelboken ”Dungeon Master’s Guide” finns det en regel där det sägs att spelaren borde hämta godis eller andra snacks till sina ”Dungeon Masters” som ett tack för deras hårda jobb. Ur ett ritualistiskt och milt komiskt perspektiv kan detta tolkas som en offergåva.

För att återvända till konceptet tur och öde i spelet, är det värt att nämna att de är extremt allmänna i spelet, särskilt tur. Eftersom spelet är beroende av tärningskast kan ingen exakt förutspå hur något kommer att sluta. Därför är det allmänt att man anser att det är turen och ödet som styr allt. Turen kan dessutom också vara bunden till tärningarna. Och många som spelar, om de upplever att en tärning har fått dåliga resultat för ofta, kommer de endera att byta till en annan eller ”tvätta” tärningen. Detta kan göras på olika sätt, t.ex. bada dem i hett vatten, tända rökelse kring dem osv.

Sammanfattat att D&D har många aspekter utanför själva spelet som är ritualistiska och materialistiska. Dessa är reglerna som bygger upp spelet, hierarkin in i spelet och de övriga uppfattningarna inom spelet som koncepten tur och öde.

Hanna-Maria Katajamäki

Läs mera:

Dungeon Master’s Guide (5e) – Gary Gygax

Player’s Handbook (5e) – Gary Gygax

Traditionen med bröllop, och hur vi går emot den

Livets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Bröllop är ofta en av de största livshögtider man kommer uppleva, både för en själv och andra. Det är både något så romantiskt och traditionellt att även om man rätt så långt vet vad man kommer vara med om är det ändå spännande.

Men vad händer när bröllopet man ordnat är väldigt otraditionellt och inte kommer att exakt uppfylla någons förväntningar? Och hur planerar man ett sådant bröllop där det inte finns en lätt mall man kan följa?

Bilden från The Invisibles: vintage portraits of love and pride av Sébastien Lifshitz, 2014

Detta är något jag går igenom just nu. I maj 2021 förlovade jag och min partner oss, och nu håller vi på med mild bröllopsplanering. Jag säger mild eftersom vi inte är nära på ekonomiskt stabila att vi kan ordna ett bröllop, men vi har inte heller tänkt vara bara förlovade i flera år. Dessutom talar vi om det och ser fram emot det tillräckligt mycket för att inte vilja vänta.

Ingendera av oss är ciskönade, och samtidigt är vi av samma kön. Med kön avser jag det som ibland kallas genus, alltså vad i engelskan heter “gender”. Både och använder han/hen/hon pronomen, och även om vi inte skulle göra det skulle vi fortfarande vara av samma kön. Alltså har vi ett lesbiskt bröllop i mångas ögon.

Lesbiska bröllop är tydligen väldigt komplicerade att förstå. Om både och har klänning är det inte rätt, om en har kavaj imiterar man heterosexualitet och om båda har kavaj så är det “som ett homosexuellt bröllop”. Alla dessa är kommentarer jag hittat på nätet. Vi kommer personligen båda ha klänning, eftersom vi alltid velat ha klänning på vårt bröllop. Jag vet inte så mycket om min partners planer, men jag vill i alla fall ha min klänning i två delar så att jag kan byta till byxor ifall jag får svår dysfori. Hoppas också på att den inte kommer bli värst smutsig, eftersom vi har planerat på att hålla oss utomhus.

Eftersom ingendera av oss hör till kyrkan måste vi också till magistraten. Det kommer bli som ett dubbelbröllop! Vi vet båda vem vi vill ha med, eftersom vi behöver två vittnen, men annars har vi inte några konkreta planer runt det. Vi fokuserar mer på den större, mer icke-officiella ceremonin. Vi har både och lämnat den lutherska kyrkan av personliga orsaker, och min orsak är den som kommer påverka vårt bröllop. Jag har länge kallat mig själv “pagan” för att simplifiera saker, men jag följer alltså en modern version av hellenism (grekiska gudar) och nordisk folktro. Eftersom vi inte kommer följa bara en ritual har vi tagit initiativet till att blanda ihop de delar av bröllopsritualer i traditioner vi får följa och använda. Till exempel kommer vi skriva våra egna äktenskapslöften, men också använda en fornfinsk ramsa för att göra själva bindningen. Det är mycket forskande som
vi håller på med för att vara så autentiska som möjligt och undvika appropriering. Jag måste medge att jag inte gjort en så stor del av denna forskning än, men parrelationer handlar om att jobba tillsammans så månne jag inte kommer att jobba mer närmare själva bröllopet. Jag kommer säkert att ha mycket nytta av olika arkiv senare i planeringen.

Det är mycket som tillhör bröllopsplanering och ibland känns det som vi har dubbelt så mycket att göra. Till exempel, vem är det man egentligen vill ha på sitt bröllop? Vi är inte riktigt av samma åsikt när det kommer till hur många människor vi vill bjuda (jag har stor släkt och en del av min partners släktingar är homofobiska), men vi har tid att sortera det.
På den mer positiva sidan kom vi plötsligt på att eftersom vi båda egentligen är frun så borde, enligt tradition, bådas familjer betala för bröllopet. Ibland lönar det sig vara homosexuell, speciellt när det ger en mera pengar.

Vi hoppas på att vår dag kommer bli som vi planerat den, och som tur är våra planer väldigt ytliga fortfarande. Jag vet att vi är rätt så unga, det är inte många som förlovar sig vid 19 års ålder, men det kändes rätt för oss. Många frågar om detta, många frågar om själva bröllopet, och ärligt talat har vi inte heller svar till alla frågor. Kanske det blir en till bloggpost efter själva bröllopet för att ge en mer detaljerad bild av vad som gick in i planen och ceremonin!

Sam Sågfors

Litteratur:

Kahden Kauppa – Juhlatietoa, kuvia ja kertomuksia Suomalaisista Häistä (SKS, Terttu Kaivola, 1995) handlar om finska bröllop genom historien, mer specifikt mellan 1600- och 1900- talet. Boken är tyvärr på finska, men intressant för dem som är intresserad av hur bröllop har förändrats.
The End of the Fairytale Bride: For Better or Worse, How Princess Diana Rescued the Great White Wedding (Cornelia Powell, 2015) berör också annat än bara prinsessan Diana. Cornelia Powell är folklorist med ett intresse i bröllop, och den första delen av boken handlar om mytologi, folklore och historia kring bröllop.