Kategoriarkiv: Tid

En öppen hand med ett stoppur i.

Livspussel, vardagspyssel, panik. Om tid som bristvara och trivial vardagspraktik

Etnologi, Kunskapskabaré, Tid, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

17.10 kl. 18.30 (förhandsvisning) Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Hjälp!! En föreställning om tidsbrist och kalenderkaos

Höstens första kunskapskabaré drar igång på ett fullspäckat Tiljan och inbjuder till intressanta diskussioner om temat tid och tidsbrist, samt vilka uppfattningar om tid som påverkar individens beslut och beteenden i vardagen. Tiden i sin essens är både flyktig och svår att greppa, men just därför allt viktigare att utforska i dagens hetsiga samhälle.

Till toner av piano i jazztappning av Kari Mäkiranta inträder publiken i salen och luften surrar redan av förväntningsfulla diskussioner om vad som komma skall. Magnus Nylander fungerar som konferencier och leder publiken genom kvällens oväntade klokskap och dårskap. På scenen även ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander.

Med människan som kulturvarelse i centrum utforskas kunskap som ett koncept och dess mångfald i konstens tecken. Kunskapskabarén är ett gränsöverskridande samarbete som kombinerar kunskap och kultur i en nyskapande upplevelse där även publiken i högsta grad får delta, bland annat genom att ge förslag på namn och tematik för de improviserade sketcherna som utspelar sig på scenen.

Fredrik Nilsson, professor i nordisk etnologi vid Åbo Akademi, inleder kvällens diskussion genom att tala om tiden som en kulturell dimension, en som bidrar till delade uppfattningar och påverkar varje individ i vardagen. Nilsson hänvisar till de två olika arketyper som kan förekomma och tar sig an världen på olika sätt utgående från egna uppfattningar om tiden. Vi har den så kallade ”preppern” som lever med en mycket osäker, nästan dystopisk tidsuppfattning och alltid befinner sig i ett läge av kris. Preppern anpassar sin vardag enligt inställningen att tiden är knapp och förbereder sig därmed för det värsta. Preppern använder sig av ett, i professor Nilssons egna ord, ”nödkit-vildmark-premium” för att klara av vardagen. I motsats till preppern har vi däremot livsnjutaren som väljer att leva i nuet, och för nuet.

Livsnjutaren har ingen överlevnadsväska packad utan ser på tiden med ett lugn och en stillhet. En stark carpe diem-inställning präglar livsnjutarens vardag.

Genom en slagkraftig satir av klichéer presenterar Nilsson de konkreta åtgärder som avspeglar sig i människans tidsliga vardag och förstärker tanken att tiden är en föreställning som skapas av normativa uppfattningar. Ytterligare aspekter av detta är den ”linjära tidens tyranni”, som Nilsson lyfter fram som en förklaring till att samhället på 1800-talet i snabb takt började eftersträva tidens effektivisering. Naturens rytm är inte längre relevant och bondesamhällets tidigare dominerande syn på tid byts ut mot den linjära tidsuppfattningen.

Nilsson fortsätter med att diskutera konceptet ”tidsstudiemannen”. Tidsstudiemannen kräver effektivisering av tiden, både i fabriken och i hemmet. Enligt en svensk studie från tidigt 1920-tal spändes stegräknare fast vid husmödrarnas ben för att ta reda på hur många steg de tog per dag, i ett försök att ta reda på hur deras arbete kunde effektiviseras. Även torkskåpet introducerades för att revolutionera arbetet i hemmet, men inte ens då blev tiden effektiviserad nog. Husmödrarnas nyvunna ”fritid” ska då investeras i det ideala hemmet där kvinnan hinner ta hand om barn och make, hinner vara en driftig entreprenör och hinner ha en karriär.

Tidsstudiemannen byts gradvis ut mot 2000-talets tidscoach, den som ska berätta för oss alla hur vi hanterar tiden – mest effektivt. Tidscoachen förespråkar genvägar och hjälper oss att sätta tidspussel vilket ska underlätta den oupphörliga processen med att räcka till för varje område av vardagen.

I samröre med Nilssons föreläsningar om tid varvas improvisationsscenerna mycket skickligt och bygger vidare på det huvudsakliga temat. Publiken får följa med på en resa som består av allt från snöstormar i fjällen, dialektala krockar, konflikter i matbutiken till välmående-retreats i operatappning. Även musiken bidrar till improvisationens uttryckskonst och skapar ett fint samröre mellan de olika delarna.

Avslutningsvis konstaterar Nilsson att vi måste ändra vår inställning till tiden, i och med att det på grund av internaliserade normer gör det svårt att bryta tidsregimen och den linjära tidens krav på effektivisering. Tidsstudiemannen vilar djupt i både själ och kropp.

Ingrid Möller
Skribenten studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och tillbringar gärna sin tid med en god bok eller på långpromenad längs ån.

AI-genererad bild på gris som skottar snö på stadsgata. Copilot

Schackspelande duvor och snöskottande grisar

Netlore, Tid

Hösten smyger sig på så sakteliga. Dels märks det i vädret, dels i att kalendern fylls av nya inslag. Det är möten, undervisning, planering och all världens hobbyer som ska passas och påminnas om. Men sedan något år dyker det upp lite avvikande påminnelser i mina elektroniska kanaler. Saker som jag egentligen aldrig tänkt göra, och som inte ens är möjliga att fullfölja.

De har inte kommit så långt som till min elektroniska kalender, som för all del är ett virvarr av arbetsrelaterade åtaganden, personliga påminnelser och gamla prenumerationer på externa kalendrar med knattehandboll. Men så fort jag tittar in i sociala medier (och det gör jag oftare än svenska Folkhälsomyndighetens rekommendationer) är de där. Evenemangen som jag anmält mitt intresse för. Det är inflyttningsfester, konserter, utställningsvernissage, loppmarknader och andra omväxlande begivenheter. Till någon konsert kanske jag faktiskt skaffar biljett och någon gårdsloppis blir det eventuellt tillsammans med familjen, men det mesta förblir obesökt.

Men sen finns en kategori kvar. Den absurda, den som jag anmäler mig till bara för att få dra på smilbanden. Nu i september har jag tydligen följande möjligheter framför mig: ”Lär din bmw blinka i korsningar” (Stockholm), ”Lär din gris skotta med snöslunga” (online) samt ”Lär din katt bete sig i trafiken!” (Hamnen i Falkenberg).

Många av både framtida och redan förflutna evenemang fokuserar på att lära upp ett (hus)djur någonting relativt vardagligt och kanske lite komplicerat, jobbigt eller tråkigt. Så att din struts kan sköta deklarationen, din katt byta vinterdäck på bilen eller rent av ploga Stockholms gator. Andra handlar mer om att utveckla husdjurens sociala kompetenser eller hantverkskunnande.

Absurdismen frodas både vad gäller vilket djur det handlar om och vad det ska lära sig. Här hittar vi hajar som förväntas spela golf, ugglor som bränner hemma och intensivkurser för kameler i rotfruktsplantering. Ibland är framförhållningen otrolig, du kan nu anmäla dig till kursen ”Hur man vinner i schack mot stadsduvor” som dock börjar först i oktober 2028.

AI-genererad bild av schackspelande duvor

AI-genererad bild, Copilot

När jag gör lite eftersökningar upptäcker jag att det som endast funnits i mitt flöde något år redan är ett gammalt skämt. I april 2020  gick ett metaironiskt evenemang av stapeln: ”Lär din katt att skapa ’Lär ditt husdjur-evenemang’” på Facebook, vilket tyder på en redan etablerad tradition, och i en artikel från 2018 (breakit.se) intervjuas en man som säger sig ha skapat ett av de första svenska evenemangen ”Lär din räv koka grönsakssoppa” med över 2000 anmälda och 8000 intresserade. Hans inspiration kommer från norska och danska inlägg och efter lite eftersökningar hittar jag en ”Kurs i enhjørningtemming”  som planerades till Stortingssalen i Oslo 2016. I en forumdiskussion sägs traditionen dock stamma från första hälften av 00-talet, vilket visar hur folkloren på Internet lever, dör och återuppstår på samma cykliska sätt som vitsar i muntlig tradition.

Men varför anmäler sig tusentals människor till fiktiva evenemang som aldrig kommer, eller ens kan, gå av stapeln? Varför gör jag det?

Det är ett skämt förstås. Ett skämt som bland annat driver med mer eller mindre fantasifulla evenemang och kurser som ordnas på riktigt. Kanske ni minns getyoga? Delvis kanske det handlar om en självironisk blinkning. Det är mig själv jag driver med när jag ser framför mig hur jag tar min tama utter med mig till Filipstad i december för att hen ska lära sig kränga däck tillsammans med 341 andra personer (samt över 6000 intresserade). Jag lägger evenemanget till de andra som jag aldrig kommer att delta i, men på så sätt sprider jag det också vidare, eftersom det kommer att bli synligt för vänner, och kanske vänners vänner. Men det är också en påminnelse om hur mycket som finns därute att göra, och som jag är för lat, för trött, för upptagen, för snål eller för långt borta ifrån för att delta i.

Just nu ser jag kanske allra mest fram emot ”Lär dina vänner att sluta vara intresserade av facebook evenemang” (endast 138 personer har anmält att de kommer, men 2500 att det är intresserade). Det känns som en bra avslutning på ett internetfenomen som bidragit till stunder av glädje, men nu kanske känns lite uttjatat. Tills det kommer tillbaka igen om ett par år och det är jag som kan säga: Det där är ju gammalt, det var kul då på 2020-talet när det var nytt (för mig).

Blanka Henriksson, lektor i kulturanlys
ständigt nästan på väg att delta i något

Det snurrande hjulet – Om avbrott i arbetet och kristider

Forskning, Kropp, Tid

En paus i tankearbetet, eller tid att tänka kan finnas i de allra kortaste stunder – som ibland, kanske särskilt när de upprepar sig känns som en evighet. Hur lång är sucken som undslipper mig då jag väntar medan datorn laddar, eller vad det nu är för process som pågår, men som bara visar sig som ett snurrande hjul på min skärm? Hur många tåhävningar hinner jag innan hjulet snurrat klart? Åtminstone så många att det efter ett antal snurrande hjul börjar svida i vadmusklerna. Men inte så länge att jag hinner göra något annat än att vänta. Avbrottet i arbetet blir en störning, disruption, i tankeflödet.

Jag googlar för att ta reda på om det finns något vedertaget begrepp för det snurrande hjulet intill muspekaren och läser att laddningsikonen kallas för throbber. En passande term som väl beskriver känslan i mitt huvud efter att ha jobbat med att koda mitt forskningsmaterial och för femtioelfte gången blir avbruten i arbetet medan programmet försöker hinna i kapp. Ibland är pausen knappt märkbar, ibland flera långa sekunder. Kanske en halv minut? Jag har aldrig tittat på klockan för att mäta tiden, utan bara för att få svar på om det börjar bli dags för lunch eller en kaffepaus.

Det är märkligt hur tiden, som alltid är lika lång – för alla, hela tiden – kan upplevas på så olika sätt. De där sekunderna då datorn får en att stanna upp i arbetet känns irriterande långa. Det är som om tiden skulle dras ut som ett riktigt segt gummiband. Om jag i stället går ut i trädgården för att bara lite snabbt tjuva tomater och vattna i kökslandet är det som om någon hade släppt det där spända gummibandet och det som skulle ta tio minuter eller högst en kvart visar sig ta en timme, minst. Tiden bara flög förbi.

Kriser och undantagstillstånd

I projektet Destabiliserade temporaliteter (Disrupted Temporalities) intresserar vi oss för människors förhållande till tid under olika typer av kriser. Vi är inspirerade av ett performativt tidsperspektiv vilket innebär en förståelse av tid som något utöver den tid som klockan och kalendern visar, olika tider – temporaliteter – samexisterar och konkurrerar sinsemellan. I källorna, som består av svar på frågor om bland annat coronapandemin, Rysslands krig i Ukraina och energikrisen insamlade i Finland, Danmark, Norge och Sverige, undersöker vi hur tid praktiseras då den ”normala” tidsordningen destabiliserats på grund av olika kriser och undantagstillstånd. Projektets syfte är att förstå hur dåtider, nutider och framtider praktiseras i en osäker vardag.

Under coronapandemin började många jobba hemifrån, hemmakontoret som förut varit ett undantag blev nu mer eller mindre permanent. Barnens skolgång skulle skötas parallellt med jobbmöten på Zoom. Det som tidigare varit arbetstid och skoltid, blev nu svårt att skilja från familjetid och fritid. När Ukraina blev invaderat av Ryssland påmindes många om tiden då krigstid rådde i Finland och på samma gång uppkom en oro över vad som skulle hända i framtiden. Kommer kriget också hit? Ska vi förbereda sig på krig och hur? När vi under coronapandemin hamstrat toalettpapper var det nu dags för vevradio, eller åtminstone extra batterier. Kanske några burkar ärtsoppa också för säkerhets skull? Under den påföljande energikrisen under vintern 2022–2023 förberedde vi oss på elavbrott, tog kortare duschar, släckte lamporna efter oss och startade tvättmaskinen först då timpriset på el var som lägst. Vardagens rytm påverkades av ständiga nyhetsuppdateringar och snabba förändringar i invanda rutiner kring arbete, skola och fritid.

Avbrott, destabilisering, i tidsflödet kommer i olika former, en del är flyktiga och glömda i nästa sekund, andra sätter avtryck i form av bestående förändringar. Många jobbar fortsättningsvis på distans, men inte varje dag. Trädgården som blev ett andningshål när det sociala livet sattes på paus växer ännu, men är inte lika välansad. Beredskapsförrådet som fylldes på närmar sig bäst före-datum, men inger en viss trygghet om att man inte behöver gå hungrig i första taget. Elräkningen kommer fortfarande med jämna mellanrum, men den förstör inte längre nattsömnen.

Jag fortsätter att läsa och koda forskningsmaterialet. Dåtid, nutid, framtid. Familjetid. Undantagstid. Förbannar det där snurrande hjulet. Men jobbar på – för tanken på att behöva göra som förr i tiden, det vill säga skriva ut alla hundratals sidor och sedan gå igenom dem med överstrykningspenna i olika färger – den tiden vill jag inte tillbaka till. I stället sträcker jag på mig, rullar axlarna bakåt och gör några tåhävningar. Snart är det dags för kaffepaus.

Karin Sandell,
postdoc-forskare