Budkavlen – nu tillgängligt för alla att läsa

Forskning, Publikation

Vad har etnologer och folklorister intresserat sig för under de senaste dryga 20 åren? Ett svar till frågan ges genom att bekanta sig med utgivningen av tidskriften Budkavlen. Här framkommer bland annat att följande teman varit i fokus för utgivningen av tidskriften: filmer, tv-tittande, familjen, hemmet, konsumtion, tiden och det förflutna, historiebruk, rumslighet och rörlighet, arbete, ålder och generation.

Budkavlens redaktion har glädjen att meddela att alla nummer av tidskriften Budkavlen, som ges ut av ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi och som publicerats under detta årtusende (2000-2023) nu finns tillgängliga för alla intresserade att läsa. Tack vare Sonja Hukantaivals insats i våras har äldre nummer kunnat digitaliseras och läggas in på tidskriftsdatabasen.

https://journal.fi/budkavlen

HAVET:s forskardagar på Husö 10–12 maj

Exkursion, Fältarbete, Forskning

HAVET är en tvärvetenskaplig forskningsprofilering vid Åbo Akademi och Åbo universitet. Profileringen fokuserar på att finna lösningar på marina lömska problem med målet att möjliggöra samexistensen mellan marina och maritima liv och samhället, samt uppmuntra till hållbar tillväxt i Östersjön och de nordiska havsområdena. Om man som forskare eller doktorand har ett intresse för havet kan man anhålla om att få bli en del av profileringen och gemenskapen.

För mig innebär delaktigheten i HAVET främst att träffa andra havsintresserade över ämnesgränserna, utbyta idéer och få ta del av andras forskning. Det är en ypperlig möjlighet att se hur andra ämnen jobbar och hur olika, men ändå lika vi tänker. HAVET ordnar framför allt seminarier, men även olika sociala tillställningar. I maj hade jag möjligheten att åka på en 3 dagar lång vistelse till Husö biologiska station på Åland.

Vi tog morgonfärjan från Åbo till Åland och väl framme på Husö började dagen med en rundtur i området. Husö station består av ett flertal nyare och äldre byggnader i ett grönskande landskap. Vitsippan och svalörten var i full blom under vårt besök. Senare under sommaren kommer betesdjuren till hagen och upprätthåller på så sätt beteslandskapet och biodiversiteten i området, men innan de släpps ut på grönbete får de vackra vårblommorna blomma ut.

Det Gula huset, där vi fick övernatta under vistelsen.

Det var konstnärinnan Sigrid Maria Granfelt som köpte Husö gård år 1910 och lät bygga det som idag kallas för Gula huset. År 1940 donerade Sigrid sitt hemman till Stiftelsen för Åbo Akademi och sedan 1959 har Husö fungerat som miljö- och marinbiologins fältstation. Byggnaderna på gården har många olika funktioner och inrymmer bl.a. laboratorier, akvarieutrymmen, logi för studenter och forskare, kurssal och kontorsutrymmen.

Det hänger ett flertal porträtt av Sigrid Maria Granfelt på Gula husets väggar. Då huset renoverades år 2004 ville man återskapa den stil som funnits i huset i början på 1900-talet. Det här gjordes bl.a. med tapeter som liknade de ursprungliga i färg och mönster.

Många studerande och forskare befinner sig på stationen under längre perioder då de utför sitt fältarbete. Även olika fältarbetskurser ordnas på Husö och i synnerhet på somrarna är det därför livligt, om inte helt fullsatt på stationen. I till exempel akvarierna på Husö har man möjlighet att kontrollerat reglera livsmiljöer för olika organismer som studeras. Man kan exempelvis studera hur vattentemperatur och ljusförhållanden påverkar organismerna och därmed försöka förutspå hur de kommer att klara av klimatförändringar.

Efter rundturen begav vi oss till kurssalen för ett seminarium med presentationer och efterföljande diskussioner. Att lyssna på presentationer från andra ämnen är alltid givande, men också utmanande då man får försöka sätta in sig i nya begrepp och angreppssätt. Tack vare våra olika bakgrunder kan vi hjälpa varandra på många sätt. Oväntade frågor kan till exempel ge nya insikter och innebär samtidigt att vi får öva på att förklara våra sätt att hantera och se på saker och ting. Efter seminariet åt vi en gemensam middag, spelade sällskapsspel och slutligen avlutades dagen med bastu och simning.

Ingen ö utan en Wilson

Följande dag åkte vi på en exkursion till Bomarsunds fästning. Det nya och moderna besökscentret imponerade och vi vandrade runt fästningen i soligt vårväder. Jag fick i samma veva lära mig mera om olika fågelarter som vi råkade se längs vägen, en fördel då man går runt med biologer.

Glada doktorander på exkursion.

Väl tillbaka på Husö station fick vi höra en presentation av Rufus Panelius från nätverket Bärkraft. Nätverket bildades år 2016 för att arbeta mot ett hållbart och livskraftigt Åland. Efter presentationen fick vi ”leka marinbiologer”. Med andra ord ta en tur med roddbåten för att samla vattenprov och mäta siktdjup, men även leta efter olika organismer i vattnet. Sedan blev det gemensam middag av lokalt producerade råvaror. Självklart avlutades kvällen igen med bastu.

”Att leka marinbiolog”

Sista dagens tema var tvärvetenskaplig forskning. Vi skulle utföra ett grupparbete och komma på en forskningsidé som med fördel kunde utföras genom tvärvetenskapliga angreppssätt. Det blev en hel del intressanta diskussioner. Min grupp funderade på hur man kunde undersöka vresrosen ur ett socialt, ekonomiskt, biologisk och kulturanalytiskt perspektiv. Vresrosen är en invasiv art som bland annat på grund av sitt vackra utseende och sin doft ändå väcker mycket positiva känslor hos människor. Det här gör den till ett intressant och komplext forskningstema. Kanske vi någon gång i framtiden rentav kommer att utföra ett liknande projekt.

Efter grupparbetet var det slutligen dags att hoppa på färjan och vinka hejdå till Åland efter 3 mycket givande och roliga dagar.

Om ni blev intresserade av havsprofileringen hittar ni mera information här: https://www.abo.fi/havet/om/
Och om ni vill läsa mer om Husö biologiska station kan ni göra det här: https://www.abo.fi/huso-biologiska-station/

Julia Öhman
Doktorand i nordisk folkloristik som gärna leker marinbiolog då tillfälle ges

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

Etnologi, Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Laddade platser

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

Handens kunskap

Kropp, Kulturanalys, Materialitet

Jag krattar och rensar ett trädgårdsland inför odlingssäsongen. Med mig har jag emellanåt tre minderåriga hjälpredor som behöver instruktioner för att kunna vara delaktiga i verksamheten. Det får mig att tänka på hur mycket av det jag gör som är kunskap jag förvärvat inte bara genom muntlig handledning, utan också genom ett sakta utövande. 

För hur vet man hur man enklast får upp ett ogräs ur marken? För mig sitter det i fingrarna. Hur jag tar i, hur jag vrider och vickar för att få så mycket som möjligt av rotsystemet med och hur jag hjälper till med krattan eller spaden. 

Sen kommer jag till nästa exemplar, och det kräver kanske ett lite annat handgrepp. Den här sorten har annan rot, eller segare stjälk, eller är svårare att få ett stadigt grepp om. En del vet jag namnet på: våtarv, maskros, åkerfräken. En del är ogräs mer på grund av sin självvalda växtplats än sin identitet: vallmo, fingerborgsblomma, jordgubbsplantor, citronmeliss. En tredje kategori är de där som är vagt bekanta men mina botaniska kunskaper räcker inte till för att identifiera dem. 

Vi förnyar jordgubbsplantor och hela tiden krävs nya beslut. Vilka plantor är i för dåligt skick och bör bytas ut, hur planterar vi de nya plantorna på bästa sätt? Potatis ska sättas. Hur gör man en fåra, hur tätt ska utsädet placeras, hur nära får raderna vara varandra?

Potatisland för de anställda i medicinfabriken Medica i Månsas 1955. Fotograf: Max-Åke Lagerbom, Svenska litteratursällskapets arkiv, CC BY 4.0

Jag tror att mitt ögonmått är pålitligt, men först i sommar får vi se om det stämmer. Kanske kom potatisen för djupt ner och fårorna blev alltför krokiga. Handens kunskap kräver ett visst mått av återkommande övning, och mina begränsade odlingsinsatser gör att vissa saker blir svåra att lära vidare. Hur tjuvar man bäst tomater? Hur känns en mogen jordgubbe? När är majskolvarna lagom att plocka? Hur förmedlar jag detta till nästa generation när jag saknar ord? Förmodligen som vi börjat. Genom att visa, förklara så gott det går, men framförallt genom att låta dem försöka på egen hand. Ibland blir det bra, ibland inte lika bra, men sker det tillräckligt ofta sitter det till slut i fingrarna och går av bara farten. 

Blanka Henriksson
hobbyodlande lektor i kulturanalys

Nostalgi på hemmaplan

Fältarbete, Kulturanalys, Materialitet

Vi tar studenterna med oss på jakt efter nostalgi i vardagen. Målet är Finlands näst äldsta saluhall som öppnades år 1896 i Åbo centrum. Utifrån ser den rätt liten ut, även om den sträcker sig över ett helt kvarter, bland annat för att den ligger i skuggan av landmärket KOP-kolmio (ung. KOP-triangeln, där KOP står för banken Kansallis-Osake-Pankki), en åtta våningar hög betongkoloss från 1960-talet.

Åbo saluhall. Foto: Hajotthu, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Slår man upp nostalgi i Nationalencyklopedin kan man läsa att det är en ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer”. När vi vandrar runt med studenterna i Saluhallen försöker vi sätta fingret på denna nostalgiska längtan genom att använda alla sinnen för att fånga stämningen.

Hörselintrycken förstärks om man blundar och det som slår en är kanske främst tystnaden. Här spelas ingen musik, här hörs inga reklamutrop. Men folk pratar. Med sitt sällskap och med försäljarna. På många ställen försiggår en febril verksamhet där mat tillagas och förpackas och i mitten sitter människor och äter sin lunch med klirrande bestick och tallrikar. Trots detta är tempot relativt lugnt. (Den som vill uppleva jäkt kan med fördel återkomma i julrusningen.)

Smaksinnet kittlas av pepparmyntspastillerna som säljs i små plåtaskar, de torkade frukterna från jordens alla hörn och de styckade djurkropparna i charkuteridisken. Vi förnimmer barndomens bakverk, läckert upplagda i konditorihyllorna, men också smaker av sushi, bibimbap, neapolitansk pizza och pokebowl. Alla med möjlig förmåga att förflytta oss i tid och rum beroende på vår personliga historia.

Dofterna slår emot oss i tebutiken, bland kryddorna, i den stillastående luften och människornas fuktiga ytterkläder.

Från teboden slår ljuva dofter emot oss, som intensifieras när kundens önskningar resulteras i att en specifik teburk öppnas och innehåll förs över i en mindre påse. Foto: Blanka Henriksson

Känseln hjälper oss att komma nära saluhallens materiella utformning. Att dra händerna längs de blankslitna trädetaljerna, att slå sig ner i de enkla sätena i kaféet som fått sin inredning från en gammal tågkupé är en sinnlig upplevelse. De tunga dörrarna som måste tryckas upp med handkraft för att komma in eller ut ur hallen känns i hela kroppen.

Tittar vi uppåt i taket slås vi av takhöjden, av originalbjälkarna men också av de nytillkomna ventilationsrören. Gammalt möter nytt. Utsidan av hallen präglas av rödtegel, medan insidan domineras av mörkbruna träväggar och -detaljer. Här och var finns gamla skyltar (eller nygjorda i gammal stil) kvar och på lediga väggar hänger svartvita fotografier med äldre interiörer och exteriörer, med berättelser om, och bildbevis på, tidigare decenniers verksamhet. Kontinuiteten framhävs samtidigt som som det förflutna markeras.

Förbjudet står det på skylten under de höga takvalven. Förbjudet att röka, hänga, dricka alkohol och ta med sig en alltför stor hund? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgi kan operera på flera olika plan samtidigt. Personliga minnen varvas med samhälleliga berättelser om ett gemensamt nationellt förflutet. Man behöver absolut inte ha upplevt den tid eller plats man blickar tillbaka på (som 1950-talet eller det förindustriella samhället), men nostalgin kan också vara starkt knuten till personliga upplevelser genom livet (lukten i mormors hem eller smaken av pappas köttbullar).

I en liten butik mitt i Saluhallen stannar alla nostalgisökande upp i vårt gäng. Här ligger nostalgin så tjock i luften att den kan skäras med kniv. Vissa saker skrivs oss på näsan, som den upplysande lappen ”nostalgiset peltirasiat” (nostalgiska plåtburkar), andra är mer subtila i sina former, färger och material. Studenterna förflyttas till en tid som ingen av dem har upplevt. Här finns gamla finska presidenter, nytryck av Åbovykort från 1950-och 60-talet, prinsessan Diana och leksaker i retrostil. Dessa samsas dock med föremål som kanske har potential att framkalla nostalgi redan under sin samtid; som girlander från kung Charles III kröning och Disneyprinsessor från detta årtusende.

Nostalgiska plåtaskar enligt affärens egen beskrivning. Men vad är det vi ska bli nostalgiska över? Pepparmintsmaken, formgivningen, könsrollerna, logotyperna, estetiken? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgin används överlag som ett sätt att rama in försäljningen av olika produkter, om det så handlar om souvenirer, bakverk, fisk eller grisfötter. Vi ska helst förflyttas till en annan tid och en annan plats, en plats och tid som kanske präglas av det mer småskaliga, ett lite långsammare tempo och en viss oskuldsfullhet. Och när vi väl är där ska vi vilja ta det med oss hem. I form av lösviktste, polkagriskarameller, rågbröd eller kycklinglever.

Blanka Henriksson
någorlunda nostalgisk lektor i kulturanalys

By i Gambia nära gränsen till Senegal där Kankurangen just samlat ihop pojkarna och fört dem till skogen.

När kankurangen kommer – övergångsriter bland mandinka

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Jag sitter i bussen som kör på en smal sandväg igenom en liten by. Plötsligt ropar någon till, ”Vad är det där!?” Två rödlurviga varelser rör sig på vägen, den ena går lugnt medan den andra skuttar och gör kullerbyttor. I händerna har de två långa knivar. Den lugnare varelsen som håller sig på sidan av vägen höjer plötsligt knivarna över huvudet och slår ihop dem. Det klingande ljudet av knivbladen som möts hörs ända in i bussen. När vi kommit lite närmare byn ser vi småpojkar kika fram bakom husknutarna. De är uppspelta och några springer mellan husen i jakt på bättre gömställen. Kankurangen har kommit för att hämta pojkarna.

Folkgruppen Mandinka (även kallade mandingo eller malinke) lever i ett område som sträcker sig från Senegal i nordväst till Guinea i sydost. Denna kankurang slår ihop sina knivar i en by i Senegal. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BUjw, CC BY-NC-SA 2.0

I Gambia finns det åtta olika folkstammar och den största heter Mandinka. Varje stam har sina egna övernaturliga väsen som skyddar människorna mot ondska. I Mandinkastammen är den kraftfullaste anden Kankurang. Kankurang är den ande som symboliserar ordning, rättvisa och anses beskydda stammedlemmarna mot ondska.

Den traditionella Kankurangen bär en mask gjord av bark och kroppen är täckt av löv och röda fibrer från faaraträdet. Kankurangen bär alltid med sig två macheteknivar och när han slår ihop knivarna skrämmer ljudet iväg alla onda andar.

När det är fest i en by är alltid en eller flera kankuranger på plats och deltar i festligheterna. Kankurangens viktigaste jobb är dock att vara med i pojkarnas övergång från ynglingar till män och att se till att inga onda andar stör denna övergångsrit.

När det är dags för byns pojkar, oftast i åldern 13–17, att bli män, kommer kankurangen på besök. Kankurangens uppgift är att vara lärare för pojkarna och lära dem hur de man blir man. Oftast är det två män som är utklädda till kankurang och genom att klä sig till kankurang tros männen få en del av kankurangs krafter. Även om männen inte är lika starka som själva anden kankurang, hoppas de på att genom sin utklädnad kunna lura de onda andarna att tro att det är själva kankurangen som skyddar över barnen.

Ända sedan barnen var små har de hört om historier om kankurangen. Bland annat från sina föräldrar som försökt skrämma dem till lydnad genom berättelserna. ”Bete dig, annars kommer kankurangen och tar dig”. När kankurangen väl kommer till byn för att ta barnen är pojkarna förstås uppskrämda och springer ofta undan och gömmer sig. Då är det kankurangens uppgift att springa runt i byn och leta fram och samla alla byns pojkar.

Kankuorangen har samlat ihop byns pojkar i rätt ålder. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BSTA, CC BY-NC-SA 2.0

När alla pojkar väl är samlade för kankurangerna bort dem från byn, oftast till en helig skog, för att lära dem alla viktiga kunskaper de behöver som vuxna. Tidigare har kankurangen fört bort pojkarna från byn i hela tre månader men nuförtiden brukar tiden vara kortare, ibland bara två veckor. Denna övergångsrit var tidigare mycket viktig, eftersom pojkarna blev upplärda i hur man jagar, spårar, skaffar mat och andra uppgifter som varit viktiga i byn. Nu förtiden fokuserar övergångsriten på att lära barnen byns och stammens traditionella sånger och danser. ”Kankurangskolan” har blivit mera av en etikettskola, där man lär sig att respektera kulturen och de äldre människorna i byn. Även om övergångsriten inte tas så allvarligt i dagensläge, tycker många att denna ritual är viktig för kulturen och vill därför bevara den.

Innan pojkarnas tid i skogen är över och innan de skickas tillbaka till byn, blir pojkarna omskurna.  Detta görs fortfarande, men nuförtiden förs barnen till en klinik för att kontrolleras efter själva ingreppet.

Innan pojkarna välkomnas till byn som män, måste de bevisa att de lärt sig allt de ska. Föräldrarna och byns äldsta förhör pojkarna och de får dansa och sjunga för visa sina nya kunskaper. Kankurangarna som lärt barnen får också sin betalning först efter barnen bevisat att de blivit ordentligt lärda.

Cecilia Sundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:
Kankurang initiation rite teaches boys discipline and respect in Gambia. https://www.abc.net.au/news/2021-10-31/kankurang-initiation-rite-teaches-boys-respect-in-gambia/100583804
Kankurang, Manding initiatory rite. https://ich.unesco.org/en/RL/kankurang-manding-initiatory-rite-00143
Kankurang Masquerade. https://www.accessgambia.com/information/kankurang-mask.html

 

Var person på sin plats

Kulturanalys

”Det här är min plats, här ska jag sitta!” Det finns många situationer i livet när man kan råka ut för detta. Antingen som förövare (den som tagit någon annans plats) eller offer (den som blivit av med sin rättmätiga sittplats). Ibland är sittplatsen din för att du betalt för den (på teatern, på bio, på tåget), ibland är den din för att du brukar sitta där (vid matbordet) eller för att du har mutat in den på något sätt (kaféstolen där du lämnat din jacka).

På flygplan och tåg har du ofta en specifik plats där ditt namn hänger ihop med ett exakt säte. Sitter du på någon annans plats har de all rätt i världen att be dig stiga upp. Förvirring uppstår när flera system samsas eller folk är vana vid ett givet sätt. Lågprisflygbolagen hade åtminstone förr inga utsedda sittplatser för passagerarna – vilket kändes extra kaotiskt, och till danska tåg säljs både platsbiljetter och öppna biljetter, vilket kan resultera i ett saligt flyttande fram och tillbaka för somliga, och i värsta fall ståplats för en del.

Om man åker tåg i Sverige händer det nuförtiden att ingen kontrollerar ens biljett så länge som man hålls på sin egen plats. Konduktören vandrar genom vagnarna med en elektronisk platskarta och ber om färdbevis endast av den som är i rörelse eller som sitter på ett ”obemannat” säte. Din plats är din så till den grad att du behöver bevisa det bara om du inte sitter på den.

Andra gånger är det näst intill omöjligt att framhålla en plats som sin egen om någon redan sitter där. Busspendlare, och också vi som åker buss mer sporadiskt, har ofta en eller ett par favoritplatser i bussen. Men på inget sätt kan man be någon stiga upp från sin plats i stadsbussen bara för att man själv brukar sitta där. Min plats är min plats bara som en önskning.

Vissa undantag finns, som när jag med familjen på lokaltåget bänkar mig på första lediga säte. Efter en stund uppmärksammar oss familjens yngsta om att det är en plats för gravida och folk med käpp. En diskussion upptår om vi borde resa oss och byta plats genast, eller om vi kan vänta tills det stiger ombord en gravid som behöver sittplats. Här finns en plats som är din tills någon annan behöver den bättre. 

På arbetsplatsens kaffepaus, eller personalmöte finns det sittplatser som är semipersonliga. När vi samlas sätter vi oss ofta på samma ställe. En del föredrar soffan, andra vill hellre ha en stol med ryggstöd. De låga sittdynorna avskräcker många, eftersom det är svårt att ta sig ur dem på ett graciöst sätt (men de är riktigt bekväma). Den som kommer först tar en plats längre in, de som anländer senare får nöja sig med platser som finns kvar.

Studenter sätter sig gärna på samma eller liknande plats i föreläsningssalen. Det finns en viss trygghet i att sitta där man brukar. I skolans lägre klasser kan sittplatserna tilldelas utan förhandlingsmån och jag minns själv frihetskänslan när vi i högstadiet fick välja sittplats själva. Borta var den alfabetiska ordningen eller tanken om att snälla flickor skulle sitta bredvid busiga pojkar för att dämpa dem. (Med undantag för vissa konservativa lärare eller bara glömska dito, som omöjligt kunde lära sig elevernas namn om de flyttade omkring.)

Hemma vid matbordet kan det löna sig att byta plats ibland – det lär nämligen bildas nya synapser i hjärnan då. Så länge som det finns åtminstone två stolar att välja mellan är det bara att testa. Att äta frukost med utsikt över kylskåpet istället för fönsterbrädet kan ge oväntade vardagsperspektiv. 

 

Blanka Henriksson
folklorist med smak för vardagsutmaningar – som att byta plats

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

”Jag om min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten”

Folkloristik, Netlore

I tio avsnitt av vår nya podd får vi bekanta oss med eldsjälar som arbetar för att olika traditioner ska finnas kvar också i framtiden. Upplägget är att lyssnaren får ta del av många olika områden inom det brokiga fältet levande traditioner. Vi får ta del av allt från luciamammor till pidro-mästare och älskare av traditionsmat som berättar om sin tradition. Poddens hela namn ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” säger också en hel del om upplägget.

– Podcasten fokuserar på individuella berättelser om levande traditioner och varför de upplevs så betydelsefulla, berättar projektledare Johanna Björkholm. Hon fungerar som värd och intervjuare för podden. Björkholm konstaterar att det finns poddar om traditioner där man har ambitionen att klarlägga ”allt” om en tradition per avsnitt. I ”Jag och min tradition” är däremot avsikten att lyfta fram individer bakom de levande traditioner, det vill säga folk som verkar för att upprätthålla dem. Därför får poddavsnitten en personlig prägel och stort fokus på praktisk verksamhet.

– Jag tycker själv att det är fantastiskt intressant att få höra individer med stor erfarenhet och sakkunskap berätta om sina traditioner. Målsättningen har varit att avsnitten ska bli ungefär 30 minuter långa, och ofta har det svåraste varit att fundera ut hur vi ska klippa ner dem till lagom längd. Det finns ju så mycket intressant att berätta om, säger Björkholm.

Podden ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” publicerar ett avsnitt per vecka. Podden publiceras digitalt och hittas på https://kurant.podbean.com. För podcastens tekniska genomförande står Medietjänster vid Yrkesakademin i Österbotten. Podden utgör en del av det Leader-finansierade projektet Kurant, vars målsättning bland annat är att lyfta fram goda exempel på tryggande av levande traditioner i Österbotten.

För mera information, se Kurants hemsida https://www.kulturosterbotten.fi/vara-projekt/kurant eller kontakta projektledare Johanna Björkholm, e-post: johanna.bjorkholm@kulturosterbotten.fi

Att insjukna i Wendigo

Folktro, Ritual och materialitet

Det är möjligt att bli ett folktroväsen, både metaforiskt och bokstavligt. Wendigo, ett nordamerikanskt folktroväsen, är ett perfekt exempel på hur en människa kan förvandlas till en ”mytisk” varelse. Enligt det algonkinska folket (flera ursprungsamerikanska folkgrupper som pratar algonkinspråk), betyder Wendigo, ’ande som äter upp mänskligheten’ eller ’ande av ensamma platser’. Wendigo hör även till andra ursprungsamerikanska folkgruppers folktro, ex. Odawafolket.

Det finns olika uppfattningar om vad Wendigo är. Vissa anser att det är ett monster, andra att Wendigo är en ande som människor kan bli besatta av. En traditionell uppfattning om Wendigo är att människor kan förvandlas till Wendigor om de är för giriga. Man försöker på så sätt skrämma folk från att göra omoraliska handlingar. Detta är en av folktrons uppgifter, att begränsa och styra människors handlande moraliskt. Ingen vill förvandlas till en ondskefull ande som äter upp människor och lever ensam för evigt.

Samuel_s, Unsplash.com

Vissa folksägner kan ha varit ett sätt att förklara fenomen som var kanske svåra att förstå under olika tider, exempelvis psykisk ohälsa och sjukdomar. Det finns olika versioner och uppfattningar om Wendigo. Om Wendigo berättades inte bara för att skrämma folk till att handla moraliskt rätt, utan också för att förklara ett fenomen som nuförtiden heter Wendigo-psykos. Wendigo representerar mörker, kyla, ensamhet, hunger och kannibalism. Under vintrarna i de nordöstra skogsdelarna i dagens USA och Kanada var det mörkt och kallt. Det var svårt att hitta mat och man kunde lätt tappa bort sina stammedlemmar när man förflyttade sig från ett område till ett annat. Brist på mat ledde ofta till oro och sjukdomar, och i värsta fall var man tvungen att vända sig till kannibalism. Berättelserna om Wendigo berättades för att hålla ihop stammedlemmarna, samtidigt som de skulle förklara vad som idag anses vara en kulturbunden psykos, med hjälp av andlighet och erfarenheter.

Psykisk ohälsa har ofta varit svårt att förstå sig på eftersom psykiska sjukdomar inte är lika märkbara som fysiska sjukdomar. Ännu idag kan psykisk ohälsa vara svår att diagnostisera. I många kulturer förklarades psykisk ohälsa med hjälp av bland annat religion och folktro. Det finns verklighetsbaserade händelser om människor som har blivit sjuka och förvandlats till Wendigo inom många ursprungsamerikanska stammar. En stor del av Wendigos ursprung kan hittas i verkliga händelser och erfarenheter. Ur detta har Wendigo-psykosen utvecklats. Wendigo-psykosen är en kulturbunden psykisk sjukdom som endast det algonkinska folket och besläktade stammar kan insjukna i, eftersom Wendigo är väsentlig i dessa kulturella sammanhang.

Till Wendigo-psykosen hör bland annat kannibalism, och ibland en medvetenhet om att man har blivit besatt av Wendigo. Ett känt fall är Swift Runner-fallet där en man år 1879 mördade sin familj och åt upp deras kroppsdelar. Swift Runner var en helt normal människa, men under vintern 1879 led många ursprungsamerikaner av hungersnöd och kyla. Hungern och kylan kan ha varit orsaken till att Swift Runner blev besatt av Wendigo eller förvandlades till Wendigo (hur man vill uppfatta det). Swift Runner medgav själv att han blev besatt av Wendigo.

TomaszManderla, Pixabay.com

Under olika tider och platser har människan försökt förklara oförklarliga fenomen med hjälp av berättelser. Wendigo är en ande som tidigare har varit en människa men av olika orsaker, exempelvis girighet, insjuknat. Wendigo blir ett sätt att förstå vad vi idag skulle klassa som psykisk ohälsa och psykos, precis som man tror att nordiska folktroväsen som näcken och trollen kan ha använts som förklaring på liknande tillstånd.

Nuförtiden är det möjligt att diagnostisera och ge vård för psykiska sjukdomar, även om det fortfarande är svårt att diagnosticera speciellt psykoser. Vår förståelse för människans psyke ökar hela tiden, och vem vet om inte både diagnostisering av och vård för psykiska sjukdomar kommer att se ut på ett helt annat sätt om hundra år. Var tid har sin förståelse av det som upplevs oförklarligt och annorlunda.

Dastan Soran Farok
Skrivet för kursen Ritual och materialitet