Äntligen dags för konferens!

Etnologi, Folkloristik, Konferens

Så kändes det som att många kände inför att Nordiska etnolog- och folkloristkongressen (Ethnofolk) gick av stapeln i Reykjavik 13-16 juni, det märkets också genom ett högt deltagarantal med 350 personer på plats och ytterligare drygt 70 som deltog via zoom. Vi från ämnena folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi hjälpte till med deltagarsiffrorna då många av de anställda och doktoranderna deltog.

För min egen del utropade jag ”Äntligen konferens!” då det var min första konferens som doktorand, och vid närmare eftertanke faktiskt min första konferens någonsin. Jag blev antagen som doktorand vårvintern 2021, mitt i pandemin, och arbetar dessutom från Sverige för det mesta så min doktorandtid har hitintills spenderats ensam framför datorn i ett hörn av sovrummet. Men nu skulle det bli ändring och jag skulle få träffa etnologer och folklorister från hela Skandinavien, och även från länder utanför Skandinavien. Och jag skulle jag få träffa och umgås med mina kollegor från Åbo som jag inte kunnat träffa allt för ofta.

Jag och fyra doktorandkollegor hade hyrt en lägenhet med utsikt över berg, vars toppar för det mesta doldes av tunga moln.

Utsikten från vårt fönster.

Konferensen inleddes på måndag kväll med en visit hos ingen mindre än presidenten Gudni Jóhannesson som bjöd på kaffe och klenäter på residenset. Efter kaffet bjöds vi på traditionella isländska sånger för att sedan åka till ett badhus där deltagarna verkligen fick lära känna varandra inpå bara skinnet.

Residenset.

På tisdagen började sedan själva konferensen. Jag själv skulle hålla presentation den eftermiddagen och ägnade en del av dagen åt att vara lite nervös inför detta samtidigt som jag gick på sessioner och lyssnade på andra forskares presentationer. Jag fick lära mig om allt från torv-fotboll och ko-stigar till förekomsten av bastuklubbar i Stockholm innan HIV/aids. Min egen presentation gick bra och självklart hade jag oroat mig inför den i onödan. Jag fick till och med några frågor efteråt!

Med presentationen avklarad kunde jag i lugn och ro ägna de resterande två konferensdagarna åt att gå och lyssna på fler sessioner och de två keynote-föreläsningarna. Men en konferens handlar ju inte endast om att lyssna på sessioner utan även att träffa människor. Drygt två veckor innan konferensen så hade jag varit på doktorandkurs i Lund och många av kursens deltagare deltog även i konferensen så det var roligt att återse alla igen och även att få tillfälle att träffa deras kollegor. För något jag verkligen uppskattade med att stora delar av Skandinaviens etnologer och folklorister var samlade var att man äntligen kunde få ett ansikte på personer vars artiklar och böcker jag läst under det år jag hitintills varit doktorand.

Då jag tidigare arbetat med att vara med och anordna en kortfilmfestival i Uppsala har jag också kommit att gilla det liminala tillstånd en befinner sig i vid den här typen av arrangemang som konferenser och festivaler. Världen krymper plötsligt ihop till en eller ett fåtal lokaler och/eller platser och man rör sig mellan olika mer eller mindre spontant formerade grupper av människor som kanske fikar ihop eller bestämmer sig för att äta middag ihop. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller med vem men det slutar nästan alltid i att man träffar nya intressanta människor.

Men det minne jag framför allt kommer bära med mig är att kunna vandra hemåt i ett av midnattssolen upplyst Reykjavik efter att ha tillbringar några timmar på någon pub tillsammans med andra doktorander och forskare diskuterat livets små och stora frågor.

Avslutningsfest på Reykjaviks konstmuseum.

Malin Stengård

Doktorand i Etnologi

Minne, minnesluckor och ironiska blinkningar

Okategoriserade

Påfåglarnas starka, karaktäristiska läte hörs långt utanför inhägnaden. Det ska även finnas struts, emu, björn, rovfåglar och ugglor i den zoologiska delen av parken. Men vi har inte kommit till Grūtas Park, Litauen, för att betrakta djur i fångenskap, utan för att förfasas, kanske fascineras, av monument som minner om andra former för tyranni. En unik samling ”Soviet relics” finns nämligen utplacerad längs en två kilometer lång promenad i parken. Det handlar om monument som plockades bort från offentliga miljöer i Litauen efter Sovjetunionens fall. Eftersom reliker vanligtvis knyts till helgonkult kan ordvalet förefalla en smula märkligt, men i kommunistiska stater utvecklades tidigt en personkult och i parken finns givetvis otaliga statyer som avbildar Lenin i olika poser.

Ibland pekar han uppfordrande ut riktningen mot ett kommunistiskt idealsamhälle, men folkmassorna som skulle följa honom har här ersatts av trötta granar och krokiga björkar. Vid andra tillfällen står Stalin eller någon av Litauens kommunistiska ledare bredvid honom. Statyerna blickar drömskt, visionärt mot framtiden eller så tycks de inbegripna i samtal om hur att skapa det goda samhället och den goda sovjetmedborgaren. Vid sidan om parkens manifesta spår av sovjetisk personkult förekommer olika versioner av den folkliga hjälten: Ryska soldater och litauiska partisaner, män såväl som kvinnor, som stred mot Hitlers Tyskland, men också unga litauiska kommunister som under mellankrigstiden fängslades och i en del fall dömdes till döden för anti-statlig verksamhet.

I Litauen beskrivs vanligtvis mellankrigstiden som en gyllene period; nationen var en självständig stat som blomstrade i politiskt, kulturellt och ekonomiskt hänseende. Tiden som följde, under det sovjetiska oket, målas i mörkare färger, vilket de tysta statyerna i parken påminner om. Det finns emellertid även andra mörka stråk i det moderna Litauens historia som sällan lyfts fram i den nationella litauiska historieskrivningen. Vid 1940-talets inledning sjöd den judiska kulturen av liv, men i juni 1941 tog omfattande pogromer fart och under de följande åren mördades 90 procent av Litauens judiska befolkning. Förintelsen genomfördes, organiserades eller leddes av litauer med tyska nazister som uppskattande publik. Dessa litauer står också staty, men inte i parken utan i olika litauiska städer. De deltog nämligen inte enbart i pogromer, utan stred även mot Sovjetunionen under andra världskriget och har därmed fått en särskild plats i det litauiska kollektiva medvetandet. I motsats till de sovjetiska hjältar som förvisats till Grūtas Park är de samtidens folkliga hjältar.

I Grūtas Park trängs alltså inte sovjetiska eller kommunistiska monument med fascistiska, men likafullt är det trångt. I parken finns 86 verk hämtade från olika delar av Litauen och det är en unik samling, åtminstone enligt parkens hemsida: ”Such a large concentration of monuments and sculptures of ideological content in a single out-door exposition is a rare and maybe even unique phenomenon in the world”. Målsättningen med utställningen är att visualisera den sovjetiska ideologin som “suppressed and hurt the spirit of our nation for many decades”. För att ytterligare förstärka känslan av förtryck har ”guard towers, fragments of concentration camps and other details” placerats i parken med uppgift att minna om gulagsystemet i Sibirien.

Historiska monument och minnesmärken skapar ordning i det förflutnas ofta kaotiska, motsägelsefulla skeenden. Den simulerade gulagmiljön i förening med monumenten kan i ljuset av detta förstås som ett försök att stabilisera en särskild version av det förflutna, men samtidigt rymmer parken vad som kan uppfattas som delvis konkurrerande berättelser. Å ena sidan förtryck, å den andra underhållning, lek och ironi. Unga besökare kan, enligt hemsidan, roas av parkens djur och “enjoy the swings at the playground (the Soviet times Lunapark)”. I parkens restaurang serveras besökarna av allvarlig personal iklädd pionjärernas vita skjortor och röda halsdukar. Här erbjuds dessutom en “nostalgimeny” bestående av salt sill, lök, mörkt bröd, borsjtj, korv och ljummen vodka.

Smaken av ljummen vodka och sill dröjer sig kvar i munnen och förstärker budskapet; landets sovjetiska förflutna var fasansfullt för såväl kropp som själ – även om det fanns lekplatser med det fantasi-eggande namnet Lunapark. När vi lämnat parken leker jag med tanken på andra reservat för oönskade statyer. Kommer de materiella spåren av Litauens antisemitiska och fascistiska förflutna någonsin hamna i en liknande park? Vilka monument skulle Åbo stad kunna förvisa – utöver Leninbysten? Vilka rätter skulle placeras på en ”nostalgimeny”? Vem avgör vilka spår av det förflutna som får lov att finnas kvar?

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi

Uttryck för kollektiv sorg

Ritualer, Verbal folklore

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Att resa – en reflektion över Kulturanalysens exkursion till Stockholm

Exkursion, Fältarbete, Laddade platser

Att resa i postpandemi-tider
Då pandemi härjade som värst gjorde jag mig inga tankar på att resa. Dels fanns det inga möjligheter till det, dels hade jag inte lust. Pandemin är ännu inte över men restriktionerna har släppt. Därför var det underbart att kunna ta sig till Stockholm – för min del för första gången sedan sensommaren 2019. Stockholm var just så vacker som jag kom ihåg – nu under spirande vår då grönskan även gör en urban miljö fin. Fortfarande märkte jag att jag hade Corona-viruset i tankarna. Av denna orsak satte jag på mig ansiktsmask då jag befann mig bland stora mängder av människor som i tunnelbanan. Mitt emot mig satt en kvinna som tittade förvånat på mig och sa: ”Är du sjuk?”. Jag förklarade att jag inte var det men heller inte ville bli det. Hon fortsatte med att säga att ansiktsmask inte är bra eftersom hjärnan behöver syre. Jag förklarade att jag var från Finland och att vi blivit vana vid att bära ansiktsmask. Hon frågade hur många som dött i Covid-19 i Finland och berättade sedan om dödstalen i Sverige. Trots att dödstalen inledningsvis var mycket högre i Sverige än i Finland väckte min ansiktsmask hennes förvåning. Det här är en liten och vardaglig påminnelse på Sveriges och Finlands olika förhållningssätt till pandemin. Att resa vidgar vyerna och påminner oss om skillnader och likheter mellan länder.

Gustav Vasa, Nordiska muséet.

Att resa – Come to Norden
Orsaken till resan till Stockholm var en studentexkursion till Nordiska museet. Trots att jag inte var lärare på kursen önskade jag delta främst eftersom det är ett bra sätt att umgås med studenter och kollegor. Vi har också blivit uppmanade att satsa på gemenskap mellan lärare och studenter samt mellan kollegor. Studenterna var på denna exkursion förhållandevis många och stämningen var god. På Nordiska museet presenterade arkivarie Marie Steinrud arkivet och studenterna gjorde även arkivstudier med utgångspunkt i förutbestämda uppgifter. Efter en gemensam lunch guidade intendent Jonas Engman oss genom utställningen Come to Norden. Utställningen visar hur de nordiska länderna ritade in sig på turistkartan under första hälften av 1900-talet. Tanken var att locka resenärer till Norden, till natur, skidföre och midnattssol.  Samtidigt gestaltas en bild av både det nordiska och det nationella genom symboler i dem. Nationaldräkter, vackra landskap kontrasteras mot båtar, tåg och stiliserade urbana miljöer. Fritid, semester och solbadande är nytt under denna tid. I en plansch framhålls det njutningsfulla i sjövägen till Sverige. Ombord på ångbåten Bore (1960–1977) kunde man äta sig genom resan från Åbo till Stockholm. Numera finns Bore som hostel vid Aura å.

https://www.nordiskamuseet.se/utstallningar/come-norden

Reseaffischer

Att resa – Viking Lines nya båt Glory
En annan idé med denna resa var att vi skulle bekanta oss med Viking Lines nya fartyg Glory. Studenterna gjorde deltagande observation med utgångspunkt i förutbestämda teman. Jag är inte riktigt förtjust i att åka båt, trots att jag gjort det massor av gånger längs med åren. Jag brukar tycka att det är instängt, tycker inte om att det gungar och brukar ibland anse att folk är väl överförfriskade. Inget av detta stämde med denna resa över Östersjön. Fartyget var luftigt, hytterna väl tilltagna, inget stök i korridorerna och allt var snyggt och rent. Båten var tyst och man märkte knappast att man rörde sig på vatten. Efter en måltid på en trevlig restaurang med pratglad personal begav vi lärare oss till baren Vista room, som enligt reklamen är båtens vardagsrum. På scen stod en svensk orkester som alldeles tydligt var hänförd av uppdraget. De spelade gamla godingar och dansgolvet var mer eller mindre fyllt av dansglada, främst äldre damer. Åldersgaffeln var från 2 till dryga 80 år. Alla tycktes trivas. Så även vi. Efter en intensiv dag i Stockholm kom vi hem med fina erfarenheter i bagaget.

Jag hade nästan glömt hur uppfriskande det är att resa. Tidigare har jag inte ens uppfattat det som att åka utomlands då jag rest till Stockholm. Här har Corona-tiden gett nya kulturanalytiskt intressanta perspektiv, att se en kort resa till Stockholm som något spännande – om man ska lyfta fram något positivt med Corona-eländet.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik

När djävulen får ansvaret

Verbal folklore

”Smarttelefonen är förmodligen Djävulens redskap.” Så här börjar en skribent sitt svar på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om smarttelefoner från 2020. Hen klarar sig bra med en vanlig mobiltelefon och dels skräms av den avancerade tekniken och ständiga uppkopplingen, dels irriteras av andras oförmåga att släppa sina manicker ens i sällskap. Även andra skribenter klagar på hur uppslukade vi är av våra mobiler, men många berättar också ingående om all nytta man kan ha av sin smarttelefon i olika sammanhang.

Det jag ändå fastnar för just här är tanken om den nya tekniken som förbannelse och mänsklighetens fördärv. Både fonografen och grammofonen har som nymodigheter beskrivits som djävulens verktyg, precis som fiolen innan dess fick vara hin håles instrument. I järnvägens barndom var många rädda för det nya (alltför) snabba transportmedlet och hur det skulle påverka resenärerna. ”De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund” (Adelsköld 1900).

Som studerande vikarierade jag ett kort tag på ett stort museum med att registrera föremål. Alla föremål skulle ha ett nummer och en beskrivning i de stora liggarna och databaserna. För nya på avdelningen fanns det en liten närproducerad skrift som handlade om hur man behandlar föremål och en fras minns jag ordagrant: ”tejp är ett djävulens påfund”. För om det är någonting man inte vill ha på föremål i ett museum (eller papper i ett arkiv) är det tejp. Tejp bryts ner i längden och missfärgar och skadar lätt det material den sitter fast på (precis som gem, häftklamrar, gummiband, postit-lappar och plastfickor), men utvecklades som ett fantastiskt hjälpmedel inom sjukvården redan i mitten av 1800-talet.

När jag letar efter samtida exempel hittar jag uttalanden som ”Välsignade elscooter, du satans påfund” och ”Jag är av uppfattningen att Powerpoint är ett satans påfund”. Möjligheten för falska banktjänstemän att tömma oskyldigas konton får polisen att klassificera bank-id som: ”Djävulens påfund” (SVT 2018). Det handlar om ny teknologi som är kanske är svår att handskas med, kan missbrukas eller känns pådyvlad.

elscootrar vid ett torg

Många av djävulens påfund idag är tydligt knutna till sådant som irriterar eller försvårar i vardagen och allt från autokorrigering till långa telefonköer tillskrivs den onde. Personliga smakpreferenser spelar in då koriander, mandelmassa och russin i bakverk för somliga avvisas som djävulska påhitt, men också sommartid, compact living och nylonstrumpor kan ha sitt ursprung i satans fantasi. Fastän djävulens position idag kanske inte är den mest framträdande tycks han ännu fungera bra som syndabock, eller för att understryka en genuin avsmak. Vad skulle du själv vilja tillskriva djävulen?

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
gillar inte sommartid men väl tejp

 

På hotell i post-pandemiska tider (i skuggan av Wittgenstein)

Ordets makt

Vid ankomsten verkade allt vara som vanligt. I hotellets lobby fanns en snarlik reception som återfinns på andra hotell. Vid receptionen möttes jag av uniforma, men också professionellt artiga välkomstfraser som jag tidigare mötts av på andra platser: ”Welcome sir! Nice to see you sir”. Efter att ha bekräftat bokningen överräcktes nyckeln samtidigt som jag informerades om tiderna för frukosten och var hissarna fanns. Med vana steg tog jag mig till hissen och därefter vidare till rummet. Allt var precis som vanligt, denna ritual hade jag genomgått åtskilliga gånger tidigare. När väskan hade packats upp återvände jag till lobbyn redo att möta Dublin, men just som jag steg ut noterade jag en mindre skylt på hotellets vägg. Nu var ingenting som förut.

Här hade alltså Ludwig Wittgenstein, en av 1900-talets viktigaste filosofer, bott och verkat. Wittgenstein intresserade sig för vardagsspråk och språkspel. Med detta avses, i korthet, att det talade ordet inte enbart representerar verkligheten, utan bidrar till att skapa den. Talhandlingen gör något. Den artiga hälsningen vid ankomsten till hotellet, till exempel, ska få främlingen, den som kommer och går, att känna sig som en gäst. Idealt sett innebär detta att gästen väljer att spela rollen som gäst. Hen ska helst inte bete sig som i den privata sfären – även om en del hotell marknadsför sig med frasen Home away from home – och hen ska förstås inte bete sig ohövligt mot värden (personalen spelar rollen som ställföreträdande värd). Det gör nämligen inte en gäst. Det talade, och skrivna, ordet bidrar alltså till att väcka känslor och att skapa ordning – det är en talhandling som ställer krav. Kanske hade hotellets ledning tagit fasta på Wittgensteins filosofiska språkintresse. När gästerna klev ut ur hissen möttes de av ett påfallande stort anslag. 

Wittgenstein hade inte bara bott på denna plats. Som det verkade hade personal och ledning utbildats av honom. Gästerna förväntades bidra till att hotellet utgjorde en pandemifri bubbla genom att använda ansiktsmask. För gästernas säkerhet. För personalens säkerhet. Det stora anslaget kunde ingen undgå, men bidrog det till trygghet? Det påminde kanske snarare gästerna om att världen utanför hotellet var farlig, hotfull – för inte hade väl viruset letat sig in på hotellet? Vad skulle i så fall hända med hotellets ”envious record”? Att hotellet var beundransvärt fritt från virus fick förstås inte äventyras. Det fanns ju plats för fler guldskimrande tavlor på väggen mittemot anslaget.

Inte nog med att hotellet hade en imponerande historia i kampen mot viruset, utan det hade dessutom överträffat gästernas allmänna förväntningar vid upprepade tillfällen.

Anslaget och guldtavlorna förde en dialog med gästerna som dagligen var tvungna att passera dem för att ta sig ut från hotellet. Här var det inte bara säkert, utan värdskapet var vida överlägset många andra hotell. Anslagets ”We’d like to keep it that way” fick en annan, djupare innebörd genom relationen till guldtavlorna. Språkspelet, dialogen, bidrog till att skapa illusionen om en säker post-pandemisk värld där hotellet hade en guldskimrande ledarroll, men det var en dialog som vilade på rädslans grund.

När jag lämnade hotellet uttalade personalen en sista artig fras: “We hope you have enjoyed your stay sir, and we look forward seeing you again!”. Kanske blir det så. Men innan dess vill jag nog bo på ett hotell i skuggan av Søren Kierkegaard. ”At vove det er at tabe sit fodfæste en kort stund. Ikke at vove er at tabe sig selv”.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Återblickar från djurforskningsdagarna 4-6.4.2022

Djurforskning, Etnologi, Forskning, Seminarium

Djurforskningsdagarna som ordnades i Åbo 4-6.4.2022 med temat ”Djurens natur” (fi. Eläimen luonto, eng. Animal Nature) lockade en mångvetenskaplig skara av forskare som diskuterade de olika sätt på vilka djur, natur och naturlighet kopplas samman i kultur och samhälle. Frågor som ställdes var hur kopplingarna produceras och utmanas i vardagliga situationer och i vårt sätt att tala, och hur djur, natur och naturlighet diskuteras t.ex. inom konst och politik. Naturbegreppet har utnyttjats, men det har också nedmonterats och gjorts relevant igen inom humaniora och samhällsvetenskap. Men vad pratar vi om när vi pratar om natur eller naturlighet? Vilka betydelser tilldelas naturen när vi talar om djur i olika sammanhang: inom miljöskydd och när vi talar om sällskapsdjur och djur inom matproduktion? Hur är makt och maktutövning involverade i definitioner av naturlighet? Vad betyder natur eller naturkultur för djur och deras levnadsmiljö? Hur tar man hänsyn till djurens agens i frågor om natur?

Under dagarna fick vi ta del av två keynote-föredrag och två dokumentärfilmer som alla diskuterade mellanartsliga relationer. Karoliina Lummaa (Åbo universitet) gick i sin presentation i kaninernas fotspår och utmanade oss lyssnare att fundera på hur kaniner och harar återspeglar det samhälle och den tid vi lever i. Kaniner och harar förenklas till febrilt parande arter samtidigt som de modifieras till söta och oskyldiga varelser i framför allt populärkulturen som riktar sig till barn. Metaforerna av kaniner är därmed både rikt nyanserade och enformiga – precis som uppfattningen om många andra djurarter.

Cecilia Åsberg (Linköpings universitet) utmanade oss att förändra själva sättet vi tänker, äter och lever med andra än människor i samhället. Åsberg lyfte fram hur en darwinistisk känsla för hur allt hänger samman, kritiskt, med en relationell etik av omsorg och omtanke, samt mer än mänskliga feminismer och postdisciplinära discipliner har banat väg för miljöhumaniora och posthumanism. Hon ställde frågan vart de har lett, varför de behövs och vad de kan tillföra?

Dessa frågor som arrangörerna ställde till oss deltagare och som även lyftes fram av huvudtalarna, besvarades ur olika perspektiv och med anknytning till olika arter i de parallella workshopar som ordnades. I de workshopar som jag deltog i både som ordförande och som föredragshållare diskuterades allt från labradoruppfödning till experimentella råttor, från resande hundar och katter till kommunicerande hästar och servicehundar samt sörjandet av sällskapsdjur som gått bort. Fästingar som jag själv undersöker ställdes under lupp genom en diskussion om fästingar, kropp, materialitet och rumslighet.

Där många olika discipliner möts, där vimlar det av begrepp. Alla hämtar med sig begrepp från sina egna ämnen och applicerar dem på sina forskningsteman. Vissa begrepp som assemblage, agens, liminalitet och makt förekom ofta. Och förstås ventilerades det mycket kring natur och naturlighet och hur vi människor möter mer än människor.
Dagarna var lyckade och givande på många vis. Att kunna samlas kring teman som både vetenskapligt intresserar och berör personligen är betecknande för just djurforskningsdagarna. Där samlas framför allt likasinnade forskare från många olika discipliner som delar ett intresse för djurens välmående och ställning i vår antropocentriska värld. Plats för kritisk diskussion finns och bereds, naturligtvis, men huvudbudskapet återstår: alla levande varelser borde behandlas med respekt precis som naturen vi omges av och är delaktiga av. Under djurforskningsdagarna gjordes flera försök till att presentera hur och varför detta görs, och varför det är viktigt.

Sanna Lillbroända-Annala

postdoc-forskare i etnologi

Ekonomiska system i vardagen

Frågelista, Materialitet

På skolans öppet hus finns en fiskdamm organiserad av Hem och skola. ”Kom ihåg att ta med kontanter” skriver en förälder i klasschatten. Att bära kontanter är inte en självklarhet i dagens Finland och i vardagen ryms flera parallella betalningspraktiker.

Dagen efter försöker vi betala bussresan med kort i sedvanlig ordning. Stadsbussarna tar inte emot kontanter (delvis en coronaåtgärd) men man kan betala med mobilapp, med betalkort eller med förladdat busskort. Men nu visar det sig att tar man en stadsbuss som rör sig över två kommungränser är det kontanter som gäller om man inte har ett busskort av rätta sorten. Busschaffisen halar upp växelpengar i form av en hopvikt bunt småsedlar ur innerfickan, ett system som andas provisorium eller något lite inofficiellt.

Väl framme på knattarnas handbollsmatch gäller kontanter eller betalkort när hemmalaget säljer förfriskningar under pausen. I andra liknande situationer kanske också ett mobilbetalningssystem som mobilepay kan användas. Vi hushållar hursomhelst med kontanterna – vi ska ju lyckas ta oss hem igen också.

Hemma på kylskåpet har vi en lapp där familjens yngre medlemmar bockar av varje gång de har tömt diskmaskinen. Varje streck är värt 50 cent och ackumulerade summor kan utkvitteras som kontanter hos familjens vuxna. Under förutsättning att de har kontanter i plånboken. Ofta omsätts strecken dock i produkter utan att passera kontantstadiet. Med sina ”diskmaskinspengar” kan man betala ett mobilspel eller ett fysiskt inköp som skett med föräldrarnas betalkort.

I plånboken har jag ett fullt stämpelkort som berättigar till en gratis lunch och specialkaffe på en specifik lunchrestaurang. Nästa lunch betalas genom detta kort som är giltigt endast på denna plats, ingen annanstans. I e-postens inkorg finns ett meddelande om bonuspoäng som omsätts i valuta när jag handlar i en given livsmedelskedja nästa gång. Här är utbudet av handelsplatser större, men kräver en omväg från min vanliga rutt.

Ekonomiska transaktioner sker på varierande sätt i vardagen. Pengar kan ta olika form och olika betalningssätt blir mer eller mindre giltiga i olika situationer på olika platser. Hur detta sker i ett frambrytande kontantlöst samhälle är relativt outforskat och därför uppmanar vi allmänheten att besvara traditionsvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Kontanter och elektroniska pengar – nya förhållningssätt till pengar i vardagen. Med hjälp av svaren kan vi forskare få en tydligare bild av samtidens förhållningssätt till kontanter respektive elektroniska pengar. Vi vill gärna ha just dina tankar, erfarenheter och minnen av kontanter och kontantfria lösningar!

 

Blanka Henriksson
folklorist med kluven inställning till både det kontanta och kontantlösa

5 tips på hur du får din kärleksrelation att hålla länge

Folkloristik, Forskning, Frågelista

(Innehållsvarning: Texten kan innehålla spår av ironi)

Vid ämnet folkloristik vid Åbo Akademi skickade vi i samarbete med SLS arkiv ut en frågelista om Kärlek, sex och relationer under våren 2019. Jag själv, doktorand i folkloristik, skrev tillsammans med professor Lena Marander-Eklund sedan en artikel om kärlek baserad på dessa svar (läs den här). Vi blev sedan tillfrågade att komma och spela in ett avsnitt till podden Forskaren som skulle handla om just kärlek. Jag titulerar mig därmed hädanefter som kärleksexpert.

Under poddinspelningen fick vi en fråga av medieproducenten om vad vi som folklorister har för tips att ge för en lång och lycklig kärleksrelation. Vi skruvade på oss i våra stolar och en obekväm tystnad uppstod. Det här med lycka är så komplicerat att vi inte vågade uttala oss (den som är mer intresserad av lycka kan följa med Budkavlens utgivning som har ett temanummer om just lycka nästa år). Denna pinsamma stund kommer säkerligen att bli bortklippt ur poddavsnittet, men jag tänkte att jag kanske ändå kunde ge mig in på den här genren med kärlekstips. Jag är ju trots allt kärleksexpert. Jag vet inte hur man får till en lycklig relation, men jag har sett exempel på saker som gör att man kan få till en långvarig tvåsam kärleksrelation, lycklig eller ej.

5 tips på hur du får din tvåsamma kärleksrelation att hålla länge (även om du inte är lycklig i den)

  1. Skaffa gemensamma barn. Kärnfamiljnormen lever fortfarande starkt kvar och även om det blir allt vanligare och mer accepterat att skilja sig också med små barn så kommer du känna att du bryter mot en norm och troligtvis ha skuldkänslor. Skilsmässostatistiken är dock hög bland småbarnsfamiljer, så det är viktigt att du verkligen omfamnar kärnfamiljsidealet och tror på att barn behöver ha två föräldrar och att barn mår dåligt av ”splittrade” hem (notera laddningen i ordet ”splittrad” där, det får dig verkligen att förstå att detta är någonting mycket dåligt för alla inblandade). Inget håller ihop en relation så bra som just skuldkänslor gentemot stackars små försvarslösa barn. Risken med detta är förstås att barnen växer upp. En lösning är att skaffa flera barn, men vid något skede kommer detta antagligen inte heller att fungera. Men vill du att din relation ska hålla ännu längre så kan du läsa mina andra tips.
  2. Gör dig ekonomiskt beroende av din partner. Ni kan skaffa ett gemensamt hus med aningen för höga huslån så att ingendera kan ta över vid en eventuell separation. Kanske också en sommarstuga? Se till att ni dessutom har starka känslomässiga band till huset eller sommarstugan så att ett avslut på relationen skulle innebära både en stor sorg och sänkt levnadsstandard. Ni kan också se till att den ena stannar hemma med eventuella barn så länge det bara är möjligt och kanske kan gå ner och arbeta deltid efter det? Den andra parten ska givetvis inte kompensera detta på något vis, jämlikhet bara motarbetar den ekonomiska beroendeställning ni är ute efter. Men bäst är det ändå om ni lyckas åstadkomma en situation där ni båda är ekonomiskt beroende av varandra så att ingendera kan lämna relationen.
  3. Tyck om din partner, men inte för mycket. Det är bra om ni kan tolerera varandra, men starka känslor är inte att rekommendera. Starka positiva känslor har en tendens att höja förväntningarna och känslorna brukar ebba ut efter en tid och kvar står du med krossade drömmar om den perfekta romantiska kärleken. I värsta fall leder besvikelsen till att du vill lämna relationen.
  4. Bry dig inte om otrohet. Någondera av er kommer med stor sannolikhet att vara otrogen och då är det bra om den andra parten inte ser detta som ett sådant stort svek att relationen avslutas. Här finns flera lösningar. Ni kan prova att ha ett modernt öppet förhållande, alternativt tänka er in i en 70-tals anda. Ni kan välja att blunda för otroheten och låtsas som att ni lyckas med det monogama tvåsamhetsidealet. Ni kan också vara såpass likgiltiga inför varandra att ni inte bryr er även om ni tycker trohet hör till en kärleksrelation. Kanske det också fungerar med en god och ärlig kommunikation, men detta kan givetvis också vara farligt.
  5. Var rädd för att bli ensam. Om du är rädd för att bli singel kommer du troligtvis göra allt i din makt för att hålla ihop den relationen du är i nu. Du kan kanske intala dig att du bara kan bli lycklig om du är i en kärleksrelation? Även om vi som folklorister inte kan uttala oss om hur man blir lycklig, så är lycka som koncept väldigt styrande för vad vi väljer att göra. Lyckas vi intala oss att vi bara kan bli lyckliga i en tvåsam kärleksrelation så är det med stor sannolikhet det vi kommer att välja att vara i.

Lycka till med ditt tvåsamma kärleksprojekt!

Lina Metsämäki

Doktorand i nordisk folkloristisk och kärleksexpert

Vårdberget som rituellt rum

Årets fester, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Fastlaskiainen och Wappen är två händelser, då Vårdberget kan kallas ett rituellt rum. Hur kommer det sej så, hurdana former tar det här rituella rummet och hur påverkar mediernas närvaros det rituella rummets former?

Ritualer kan ses som något religiöst och om man tänker på ett rituellt rum kanske tankarna förflyttar sej mot kyrkor istället för parker. Hur kommer det sej då att vi kan kalla Vårdberget för ett rituellt rum och se firandet kring Valborg och Fastlag som ritualer? Ritualer är återkommande, speciellt då det gäller årets fester. De är begränsade till en viss tidpunkt och plats, och de märker ut en speciell händelse i vardagen. Ritualer förändras över tid och enligt Karin Becker påverkas deras utformning, innehåll och människors beteende av mediernas närvaro. Det finns ett visst program i ritualen och deltagarna är klädda på ett specifikt sätt samt gör också rituella handlingar. Under Fastlaskiainen är det pulkor och halare (overaller), medan det på Wappen finns studentmössor, tal och sång av Brahe Djäknar. Den mest igenkännliga rituella handlingen är mösspåläggningen, där studenter sätter på sina studentmössor då Studentkårens ordförande säger en formelartad fras. Då kameror och annan utrustning finns närvarande för att sända information om tillfället som bilder och på tv kommer olika människor att välja att antingen finnas framför kamerorna eller alternativt låta bli.

Människor som står bakom Brahe Djäknar under Wappen 1987. Bild från arkivet Cultura IFbnr1987_264

Det rituella rummet blir något speciellt av att en ritual hålls där. Det kan handla om bestämda ställen, som kyrkor, där olika ritualer hålls. Handlar det om ritualer på någon offentlig plats, som Vårdberget i det här fallet, handlar det om ett offentligt rum som människor tar över för en stund. Det kan handla om planerade och mer officiella tillfällen, som Fastlaskiainen och Wappen, men också mindre ritualer som är mindre officiella. Som exempel på de senare ritualerna tar Barbro Klein upp möhippor, speciellt den delen av dem som händer i tunnelbanor och på stadens gator.

Vårdberget, eller Vårdbergsparken som parken egentligen heter, är en av de äldsta stadsparkerna i Finland. Det händer flera saker som kunde kallas ritualer under året, men för speciellt svenskspråkiga studerande eller personer som blivit studenter något år är Fastlaskiainen och Wappen något som ger dem en paus i vardagen. Under Faslaskiainen används berget för att visa upp olika studentföreningars fina pulkor, medan parken på Valborgsmässoafton fylls av tal, sång, en hel del människor och den traditionella mösspåläggningen. Första maj blir parken hem för främst studerande och deras picknickar. Vårdberget är ändå inte det enda rituella rummet i Åbo under Valborgsmässoafton. Den finskspråkiga mösspåläggningen sker på Puolalabacken och under kvällen blir också Lilja-statyn tvättad och får en egen studentmössa. Mycket av hur Valborg och första maj firas, har ändrats över tid från själva tidpunkten för festligheterna, till människors klädsel och platser där festen har firats i Åbo.

Medierna finns på plats under både under Fastlaskiainen och Wappen. På Wappen syns de mest i att YLE sänder mösspåläggningen och Brahe Djäknars körsång på tv. Människor kan välja att ställa sej på vägen bakom kören för att synas i sändningen, medan andra som inte vill eller ryms kan ställa sig någon annanstans i parken. Under Fastlaskiainen tas bilder av de olika pulkorna, speciellt pulkan som vinner.

Det brukar finnas en hel del människor på Vårdberget, också under Wappen år 1997. Bild från arkivet Cultura. IFbnr1997_116.

Det rituella rummet kan tänjas, speciellt då människor rör sej till och från det rituella rummet. På Wappen kan det här synas genom att studerande har program på morgonen, de tar sej på kvällen till Vårdberget och senare vandrar vidare för att sedan kanske komma tillbaka till parken på eftermiddagen den första maj. Eftersom medierna kan påverka hur ritualernas program formas och när ritualerna händer, anser jag att de kan tänja det rituella rummet till andra ställen än själva Åbo. Det är ju idag väldigt möjligt att se på mösspåläggningen och körsången på Vårdberget från andra ställen i Finland.

Vårdberget kan vara intressant, inte bara för sitt läge och sin arkitektur, utan också som ett rituellt rum. Jag hoppas att mina reflektioner kring ritualer, rituella rum och mediernas roller i att forma båda av de här fenomenen har varit intressant att läsa. Samtidigt är jag lite sur över att jag inte ännu har lyckats att hitta Vårdberget på första maj. Om inte pandemiläget förändrar sättet att fira Wappen, så har jag en chans att göra det nästa vår.

Minna Sundberg

Källor:

Elektronisk litteratur:
Ekrem, C. (2020). Valborg och första maj. Karaktärsfast med sinne för det karnevalistiska. I A. Bergman & C. Ekrem. Stora finlandssvenska festboken (s. 170–200). Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag. Hämtad från: https://www.sls.fi/sv/utgivning/stora-finlandssvenska-festboken

Tryckt litteratur:
Becker, K. (1995). Medierna och de rituella processerna. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. (s. 241–273). Stockholm: Carlssons.
Klein, B. (1995). Inledning. I B. Klein (Red.), Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser (s. 7–42). Stockholm: Carlssons.
Ronström, O. (2017). Ritual och ritualisering. I J.G., Payne & M., Öhlander (red.), Tillämpad kulturteori (s. 231–250). Lund: Studentlitteratur.

Länkar:
Museiverket. Vårdbergsparken, Observatoriet och hantverkarkvarteren på Klosterbacken. Byggda kulturmiljöer av riksintresse RKY. Hämtad 14.11.2021 från: http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=549