månadsarkiv: mars 2020

Den konstiga vardagen – i Oxford

Kulturanalys

Jag reste i väg till England den första februari. Det var meningen att jag skulle stanna i Oxford i tre månader, till den sista april. Jag väntade mig spännande forskning i Pitt Rivers-museet och intressanta nya kontakter vid universitetet, men märkte speciellt under den första veckan att andra saker tog upp en hel del energi. En del av dem var sådana som man bara lade märke till, t.ex. att det finns telefonkiosker i gatubilden eller att tillfälliga trafikmärken hålls på plats med sandfyllda säckar. Andra saker påverkade min vardag direkt, t.ex. den elektriska duschen i min lilla airBnB-lägenhet. Den värmer vatten liksom en vattenkokare, så den använder inte varmt vatten från den pyttelilla boilern i huset. Duschen blev jag nog snart van vid, fast vattentrycket var så pass lågt att det aldrig kändes som jag skulle ha fått håret riktigt rent. Emellertid påverkade den pyttelilla boilern diskandet. Det fanns en diskmaskin i lägenheten men som ensamboende kändes det inte vettigt att använda den. Jag lärde mig nog att spara på varmt vatten efter en tid.

Elektriska duschar är helt vanliga i England. Foto: S. Hukantaival.

Det som kändes som lite större utmaningar var att hitta en bra matbutik och speciellt att hitta det som jag behövde i matbutiken. Det mesta var annorlunda och främmande, och det tog en längre tid innan jag hittade såna produkter som jag var nöjd med. Det blev nog bra det också så småningom, och jag lärde mig känna nya och spännande produkter, som crumpets eller hot cross buns, till exempel. Jag märkte i alla fall att det var förvånansvärt ansträngande att vardagen var så annorlunda. Saker och ting som man kan göra på ”autopilot”, som man inte behöver tänka på, använde nu en stor del av hjärnans kapacitet. Det här påverkade mig allra mest den första veckan och blev lättare med tiden förstås.

Sandsäckar hållet trafikmärket på plats. Foto: S. Hukantaival

Det var också intressant att lägga märke till hur olika saker kan vara så ”självklara”. Min hyresvärd t.ex. påminde att jag skulle komma ihåg stänga av värmen i lägenheten till natten och när jag går ut. Det var nog bra att hen påminde, för det skulle jag nog inte ha förstått att ”komma ihåg”. Jag undrar vad för andra saker jag inte visste att jag skulle ha behövt göra. Och vilka saker i Finland är ”självklara” på samma sätt?

Den roligaste underliga saken var en del av processen att få mitt bibliotekskort till Oxfords universitets bibba. Efter en vanlig byråkrati med blanketter och intyg blev det dags att svära en ed! Och det skulle göras på sitt eget språk! Så kanslipersonen tog fram en liten blå bok, bläddrade fram den finskspråkiga översättningen (den finns på svenska också) och bad mig läsa högt texten. För en sekund kändes det som om det måste finnas en dold kamera någonstans. Men jag läste snällt eden där jag lovade att inte förstöra böcker eller tända någon eld i biblioteket. En förpliktande ritual.

När jag hade hunnit bli van med den nya närvaron och kommit i gång ordentligt med arbetet, blev vardagen överallt plötsligt ännu underligare och det blev dags att resa hem.

Ta det lugnt och forska på! Foto: S. Hukantaival

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i folkloristik som reste till England och tillbaka

”Out damned spot”

Kulturanalys, Ritualer

Det surrar av corona i luften. På nyheterna, i sociala medier och i alla konversationer. Familjens yngsta blir förvånad när hen hör att alla inte dör som får corona, den äldre i sin tur överraskas när föräldrarna planerar för en tid efter corona – hen trodde att detta var normaltillstånd nu. 

Det handlar om perspektiv. Vi vuxna har helt andra referensramar än fyraåringen och hens storasyskon, men trots detta är det något skrämmande som sker. Och det som är skrämmande kan man tackla på olika sätt. Till exempel genom att skämta. 

Alla katastrofer ger bränsle åt skämt, något som blivit uppenbart igen under det som nu klassas som en pandemi. Internet fylls av handfasta råd om hur man ska bete sig, men också av videor, mem och seriestrippar som gör narr av allt från politiker till människors dumhet i relation till viruset covid-19.  

I skrivande stund handlar majoriteten om toalettpapper verkar det som. Bara för några dagar sedan dominerade handtvättning. För att vara säker på att man faktiskt tvättar händerna i de föreskrivna 20 sekunderna föreslås att man sjunger ”Happy Birthday” två gånger. Denna minnesregel förvandlades snabbt till nya, mer ”passande” texter, som till exempel Lady Macbeths handtvättsmonolog ur Shakespeares pjäs.  

Adapted by Fossilheads, original by World Health Organization; [2020]. Licence: CC BY-NC-SA 3.0 IGO

Det finns också en mem-generator där man matar in den sång man vill tvätta händerna till och får den utskriven i form av handtvättsinstruktioner från National Health Service i Storbritannien (https://washyourlyrics.com ). På så sätt bidrar humorn till att faktiskt sprida ett viktigt budskap, och samma sak gäller för en mängd andra corona-mem.

Toalettpappersrullarna i sin tur handlar om vårt irrationella beteende i krisituationer – varför hamstras det toapapper världen runt? Delvis handlar det kanske om trygghet, toalettpapper är ett måste i ett fungerande hem.

Människans sårbarhet blir tydlig när de mest basala funktioner lyfts fram och hotas. Toalettpappret finns mellan oss och kaos – utan toalettpapper löses gränserna mellan rent och smutsigt upp för att använda Mary Douglas tankar. Men det är också kopplingen till avföringen som gör det så roligt att skämta om det. Och vi behöver skämta i allvaret, om vi ska ta oss igenom det här. 

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i folkloristik, som inte ännu har valt ut den ultimata handtvagningssången

PS Svara gärna på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om hur coronaviruset har påverkat din vardag. Finns tillgänglig på nätet: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12471/lomake.html

“She was killed in a car accident”. Konsten att minnas i det moderna.

Laddade platser

“She was killed in a car accident” berättar en pojke i tioårsåldern. Han är på promenad med sin hund och verkar genuint glad över att kunna hjälpa två utländska turister. Vi står vid en minnesplatta i centrala Kaunas, Litauen, och kanske ser vi ut att vara vilsna eller osäkra. Minnesplattan är liten och nedsänkt i trottoaren. Känner man inte till plattans existens så passeras den oupptäckt. Men pojken vet att den finns och varför. Troligtvis passerar han platsen flera gånger i veckan. Minnesplattan markerar emellertid inte platsen för en fatal bilolycka, utan förintelsen. På platsen verkade en kvinnlig judisk konstnär som mördades under andra världskriget. (Liknande minnesstenar finns i bland annat Berlin).

 

Minnesplattan ingår i ett projekt som handlar om att återupprätta minnet över de drygt 30 000 judar som bodde i Kaunas när tyska styrkor intog staden 1941. I stort sett alla judar mördades i eller i närheten av staden under perioden 1941-1944. När ryssarna avancerade 1944 utplånades de sista spåren av den judiska befolkningen genom att gettot sprängdes i bitar och resterna brändes ned. Ondskans moderna effektivitet var lika stark på andra platser i landet; 95 % av landets judar mördades under kriget. Minnet av förintelsen är något som stadens och landets styrande eliter har haft svårt att hantera. Detta beror på att litauer handgripligen deltog i massmordet, men också på att Litauen hamnade under det sovjetiska oket när kriget var slut. Rollen som offer för en auktoritär regim, men också den heroiska kampen mot förtryckarna, har varit viktigare att minnas. Kaunas största judiska begravningsplats vittnar om denna glömska.

Här råder en sorglig röra och merparten av gravstenarna har fallit till marken, antingen på grund av bristande underhåll eller vandalism. Med största sannolikhet vet pojken med hunden inget om begravningsplatsen och han känner nog inte heller till det samtida Litauens selektiva glömska. För honom fyller plattan på trottoaren en annan minnesfunktion. Plattan finns vid en intensivt trafikerad väg och på andra sidan finns en stor park. När han ska rasta hunden måste vägen korsas. Det är tänkbart att minnesplattan och dess fiktiva koppling till en bilolycka påminner honom om behovet av att vara försiktig just där. För oss andra är plattan en påminnelse om att vara försiktiga när auktoritära, antidemokratiska värderingar vinner mark i Europa.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi