månadsarkiv: oktober 2022

Som praktikant vid univeristetet

Nervös men inga större förväntningar. Det var ungefär så som jag kände då jag åkte på prao till Åbo Akademi där min moster jobbar. Jag hade också funderat på att göra prao vid ett bibliotek eftersom jag är intresserad av böcker och tycker om att läsa.

Men vad gör man egentligen vid ett universitet? En hel del intressant! Jag hade kanske en uppfattning om att man sitter på långa möten och bara lyssnar på läraren under en föreläsning. Men det visade sig att man under lektionen inte bara lyssnade utan att alla deltog aktivt i diskussioner om materiell kultur och affekt som stod på agendan. Jag hade hört om affekt tidigare men på engelska, nu fick jag lära mig mer om affekt och hur affekt hör ihop med materiell kultur.

Förutom att jag tycker om böcker så tycker jag också om gamla föremål och historierna som ligger bakom dem. Jag har flera föremål och gillar att veta historierna bakom dem. Annars brukar jag fantisera om dem för det gör dem charmiga. Gamla föremål med historia hittas också i ämnets arkiv. Jag visste att det fanns ett arkiv men jag var förvånad över hur mycket det finns dokumenterat på papper, i brev, i bilder, kartor och i form av textilier.

Lampan är ett av de viktigaste föremålen i mitt rum. Jag har fått den av en äldre släkting som har haft lampan i sitt hem. Lampan passar jättebra i mitt rum och jag tycker att den är fin.

Mina första intryck av arbetsplatsen var att där finns en lugn arbetsstämning och trevlig och välkomnande personal. Arbetsmiljön känns avslappnad. Här finns varierande arbetsuppgifter både för de som jobbar här och också för mig under min praovecka. Jag har fått se vad som händer backstage då man t.ex. planerar en lektion och sedan vad som händer under själva lektionen. Det har varit både lärorikt att se och höra hur man planerar en tillställning, såsom ett kulturanalytiskt laboratorium för studerande, och att sedan själv kunna delta i det.

På tisdag fick jag även delta i ett seminarium som ordnades på Åbo universitet. Seminariet hade temat Animals in times of crisis. Där hölls sex olika presentationer som rörde ämnet. Presentationerna startade bra diskussioner och jag tyckte att det var ganska lätt att följa med. Jag lärde mig också nytt och på kvällen fortsatte vi diskussionerna hemma hos min moster. Vi pratade om bland annat feminism, klimatförändring, white washing och dold rasism.

På torsdag fick jag följa med hur man vid arkivet skyddar och digitaliserar gammalt arkivmaterial. Arbetet är tidskrävande och kräver att man orkar fokusera. På eftermiddagen åkte vi stadsbuss från torget till Ilpois och tillbaka. I uppgift hade studerande och lärarna fått att fundera vad som händer när man åker buss. Det var intressant att följa med hur människor beter sig i bussen. Hur har vi lärt oss att åka buss? Vem har kommit på ”reglerna” för hur man ska bete sig och varför är det så typiskt i Finland att alla sitter tysta i bussen?

Senare samlades vi med studenterna och diskuterade bussåkandet. Det var intressant att så många tankar kom fram som man kanske själv inte har märkt för att det har varit en självklarhet. Efter diskussionen blev det pizza för studerande och personal i kafferummet.

Jag tyckte att arkitekturen var trevlig och inbjudande, och utrymmena är inspirerande. Det är ”coolt” att man har blandat nytt och gammalt i inredningen och arkitekturen.

Praon avslutades med en överblick över veckan och skrivandet av detta blogginlägg som vi hade påbörjat redan under veckan. Jag tyckte att veckan var mångsidig, intressant och den gick snabbt. Jag blev mera bekant med universitetsvärlden och tyckte att det var ett bra val att komma till Åbo. Jag skulle kunna tänka mig att studera eller jobba här!

Martha Stenberg
Niondeklassist från Donnerska skolan i Karleby.

Jag tror, jag tror, på framtiden

”Vad ska du göra efter att du disputerat?” är en fråga som irriterar mer och mer var gång den ställs, desto närmare disputationen jag kommer och när ångesten för framtiden växer. Avsaknaden av en Rak Linje som är följden av en humanistisk universitetsutbildning är visserligen en av utbildningens fördelar men samtidigt skapar den osäkerhet och till viss mån förvirring. Det finns många olika saker man kan (och förväntas) göra under doktorandtiden och efteråt för att röra sig mot olika anställningar – inom och utanför akademin. Men hur ser dessa vägar riktigt ut och vart leder de?

Jag deltog i en workshop vid Lunds universitet som tog sig an dessa frågor. Personer som studerat etnologi (och i ett fall antropologi) berättade om sina karriärer inom och utanför den akademiska världen. Vägarna visade sig sällan vara raka och självklara, och inte heller var slutpunkten alltid en självklarhet för det berättade jaget. Berättelsen konstrueras ändå i efterhand och även om inte rak så kunde en linje urskiljas–åtminstone för åhöraren som inte ser allt det som väljs bort i berättelsekonstruktionen. I berättelserna ledde en sak till en annan och i fler framstod berättaren nästan ramla in i nya situationer. Omständigheter i form av möjligheter som uppenbarar sig, nätverk och mentorer gjorde att chansen och tur uppfattades som mycket väsentligt. Men för att kunna ramla in i saker krävs det ändå en viss rörelse av personen i fråga. ”Planned happenstance”, ett uttryck myntat av John Krumboltz, syftar på hur livet är oförutsägbart men man kan ändå förbereda sig för olika möjligheter.

Vad ska man göra, som doktorand, för att försäkra sig om en framtida karriär? ”Skriva en bra avhandling” var ett enkelt och konkret tips. Avhandlingen framlades som nyckeln speciellt till den akademiska världen och något som följer personen i det akademiska livet. I nästa stund slängs ändå en mängd andra tips fram: man borde skriva artiklar, delta i konferenser, nätverka, framhäva sig själv… En bra avhandling (eller kanske snarare en dålig) kan blekna om andra saker lyser starkare och man kan häva upp sig på andra sätt. Att fånga en massa bollar och meritera sig på fler olika sätt blir ju då ett lockande sätt att försäkra sig lite för framtiden. Det är också ett mycket effektivt sätt att bränna ut sig.

Balans i vardagen framställs ofta som svaret på ökade krav och annalkande utbrändhet. Enligt mig spelar det dock liten roll hur många gånger balans, prioriteringar och återhämtning understryks då man som doktorand ändå inte vet vad som är väsentligt. Det syns kanske bättre efteråt, när man konstruerar sin egen berättelse. Balans var inte heller något som desto mer underströks som väsentligt i workshopen – även om det naturligtvis är det. I stället vill jag upprepa tre råd som jag tagit med mig som jag tror att utgör en bättre fokus för doktorander än att balansera mellan de olika kraven.

Lär dig framhäva dig själv. Inom det akademiska kan man kanske gömma sig bakom sina texter, men även där kan det vara viktigt att vara säker i sin egen förmåga. I nätverkningssituationer eller intervjuer blir det än viktigare och då är det bra att man haft lite övning. Vill man söka sig utanför den akademiska miljön behöver man kunna förklara varför en är mer passande för en anställning än en ingenjör eller sociolog.

Gör sådant som får dig att tycka om ditt arbete. Ge dig tid för det, det är inte slöseri utan gör ditt arbete bättre. Att skriva populärvetenskapligt lades fram som en sak som kan ge lust i arbetet.

Rör på dig. Du kan exempelvis utforska nya ämnesområden. Statistik är tydligen bra att kunna, men fotografering låter ändå roligare (detta kan även hjälpa med punkt nr. 2). Men rörelse handlar också om att inte låsa sig i ett ämne, eller att ha blicken på ett enda yrke, utan att vara öppen och flexibel för nya vägar och möjligheter.

Avsaknaden av den Raka Linjen kan ge osäkerhet, men det ger också frihet. Vad man kunde tolka av berättelserna jag fick ta del av är att det inte finns några vägar, eller att dessa inte leder någonstans utan överallt och ingenstans. Med ett snäpp mera optimistisk synvinkel kan det ses som spännande hellre än ångestfyllt.

Sofia Wanström
doktorand i folkloristik

Våra älskade stugor

De gulnade löven har börjat falla från träden, morgonfrosten lägger sig på vägar och bilrutor och den krispiga höstluften påminner oss om att vintern är på antågande. Många beger sig till sin sommarstuga en sista gång för säsongen för att förbereda den för vinterdvalan. Båten ska tas upp, skafferierna tömmas, grillen och veden ska täckas in och allt ska vara redo inför nästa år. Sedan är det dags att stänga dörren till sommaren och sommarstället. Väl tillbaka i staden drömmer vi om nästa års sommar, beklagar oss över allt det som blev ogjort och gör upp storslagna planer för det som ska göras nästa sommar.

Så ensidigt är stuglivet ändå inte, för stugorna kan se väldigt olika ut. I kontrast till de spartanska sommarstugorna finns alla de fritidshus där årstiderna inte längre spelar så stor roll. Det finns faktiskt ytterst få stugor idag utan el och utrustningsgraden på stugorna ökar hela tiden. Att hugga ved till den vedeldade bastun kan idag ofta kombineras med en varm dusch eller bokläsandet med nyhetsuppdateringar via pekplattan.

Finländarna, liksom andra nordbor, älskar sina sommarstugor. Vi återvänder till våra bekanta platser år efter år för att förverkliga våra sommardrömmar. En del av stugorna har gått i arv i flera generationer och har ett stort känslomässigt värde på grund av banden till det förflutna. Stugan kan förknippas med familjetraditioner, gamla släktingar och barndomsminnen. Andra stugor kan vara nybyggda och moderna utan de personliga banden tillbaka i tiden, men ändå har de ett stort känslomässigt värde. Stugan kan då representera något alldeles eget, en fristad, en naturnära livsstil eller kanske en lyx.

Stuglivet är ofta fullt av traditioner och många kopplar platsen till kontinuitet och oföränderlighet. Då vi i dagens samhälle flyttar från lägenhet till lägenhet eller stad till stad i jakt efter studieplats och jobb kan stugan bli den enda fasta och oföränderliga punkten som följer med oss hela livet. I synnerhet för de äldre generationerna kan stuglivet också vara ett sätt att komma närmare sina rötter. Stugan finns ofta på den ort man växte upp, vilket betyder att man genom den har möjlighet att träffa släktingar och gamla vänner. Men på stugan har man också möjligheten att göra sådana sysslor som är bekanta från barndomen som t.ex. att pyssla i grönsakslandet, hugga ved, sätta potatis, elda bastu m.m.

Mina föräldrar äger också ett fritidshus eller en ”villa”, som även den mest blygsamma stugan kallas i Österbotten, och jag får använda den om jag så önskar. Den ligger nära mitt barndomshem och det är bara en 20 minuters cykelväg till villan. Även om barndomshemmet ligger naturskönt vid havet är villan mig kär, kanske delvis eftersom det är min fasters gamla stuga och hem.

Jag åker till villan av olika orsaker, ibland för lugnet eller för att vara ensam, ibland för att jobba, eller för att titta på solnedgången och ibland för att umgås med släkt och vänner. Ibland plockar jag bär och svamp, tar ett dopp i havet, ror till nästa ö på upptäcktsfärd eller följer med pappa till näten.

Solnedgång över havet.

Villan ligger uppe på ett berg med en vacker utsikt över havet i väst. På sommaren hör jag skrattmåsarna ropa över det blankstilla vattnet, under höststormarna viner det i fönsterrutorna medan vågorna slår vita mot klipporna, under vackra stjärnklara vinterkvällar då isen och snön lagt sig över havet njuter jag av stillheten. Om ni tycker att jag målar upp en orealistiskt vacker bild av mitt villaliv har ni nog delvis rätt, men jag kan också berätta att jag inte är ensam om att tycka så gott ”min” villa. Stugägare tenderar (rent statistiskt sätt) påstå att deras stuga är den bästa och vackraste platsen som finns.
Om ni känner att ni vill veta mera om stugor och stugliv har professor Lena Marander-Eklund och jag skrivit en artikel om stugliv och stugtid och huruvida stugtiden kan ses som en tidskapsel. Artikeln finns att läsas på nätet i Tidskriften Laboratorium 2/2022 – Sommarstugor, förankring och drömmar

Julia Öhman
Doktorand i folkloristik

Läs:
https://bragelaboratorium.com/2022/10/25/det-ska-vara-som-det-alltid-har-varit-sommarstugan-en-tidskapsel/

I skuggan av hundbanan eller i Sarlins efterglans? Fältstudier i gruvstaden Pargas

Skepp, hamn, Pargas.

Ett skepp lastas i förmiddagssolen i Pargas hamn.

Inom geologin använder man sig av tunnslip för att utföra studier av bergarter och mineraler på en mikroskopisk nivå, för att bland annat fastställa mineralsammansättningar genom optiska egenskaper på en tunn skiva av stenen fastlimmad på en glasskiva. På ett sätt var det ett liknande studium som utfördes av en grupp studeranden på fältarbete i Pargas 4–6 oktober i samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Under dessa dagar bodde vi centralt på hotell Kalkstrand och utförde fältobservationer och intervjuer med lokalbefolkningen med förhoppningarna att inkapsla människorna som lever runtom kalkgruvan.

Hotellrum, utsikt, skriv

Ett impromptukontor under fältarbetet.

Gruvdriften var på många sätt det som byggde upp det Pargas vi känner till idag. Pargas Kalkberg aktiebolag med Otto Moberg i spetsen startades 1898 med visioner av en storindustri. Boulage som det kallas förr i folkmun byggde upp ett samhälle inom samhället där man försåg arbetarna med det mesta som underlättade vardagen. Boulage grundade bland annat dagvård, yrkesskola, husmodersskola, sjukstuga och bostadsområden för arbetarna. Samhället var dock segregerat och klassbundet där de olika yrkesgrupperna delades in i olika bostadsområden.
Pargas har likt resten av världen gått vidare mot ett globalt samhälle, och Boulage finns inte heller kvar på samma vis. Invånarna har gått från ett brukssamhälle med en klar företagsledning till ett mer fragmenterat internationellt konglomerat av bolag och dotterbolag. Flera av våra informanter betonade att man inte ens orkar hålla reda på vem som äger vilket bolag.

Boulage har blivit till Boulagen. Dessa två utgör enbart ett fragment av den industri som finns i Pargas idag.

Under våra intervjuer tog vi fasta på informanternas koppling till Pargas, gruvdriften och hållbarhet. Man underströk en talkoanda, en Pargasanda, som härrör sig från brukssamhället. Onekligen förvandlade gruvan Pargas till vad det är idag, en livskraftig kommun och arkipelag med ett rikt kulturliv. Vid Pargas stadsbibliotek tar man också tillvara på hembygdshistorian. I Pargasiana-hyllan finns även både geologi som vetenskapsområde och industrin representerade i egna fack.

De äldre informanterna underströk hur Pargas idag inte är samma sak som förr. Även om där finns en talkoanda, så är gruvan i dag mera avlägsen. De styrande organen för verksamheten finns inte längre lokalt, utan de stora besluten för gruvdriften görs utomlands. Den närhet till bolaget som många beskrev med varma ordalag finns inte längre.

Det finns motsägelser i anknytning till gruvdriften. De flesta verkar hålla med om att det är det som byggt upp samhället, men frågan är om man idag skulle gå med på en ny gruvverksamhet i skärgården. Ett samtida exempel på diskursen kring prospektering finns i Heinävesi, där man prospekterar grafit, en av huvudkomponenterna i litium-jonbatterier. Lokalbefolkningen har startat en debatt kring gruvdriften och det finns ett stort motstånd till brytningen under parollen ”en oförstörd natur för kommande generationer”.

En vy från gruvkanten vid industrimuseet.

Människorna vi intervjuade finns mitt i denna spänning och lever sina liv i gruvsamhället. Intressant nog verkar gruvan ändå inte vara lika synlig i dag som den var förr. Förvisso hör och känner man dagliga sprängningar, men till och med Visit Pargas beskrev gruvan som en ”dold pärla” i årets turistguide för skärgården.

Rubriken är delvis tagen från lokala Teaterboulagets 10-årsjubileumsrevy och industrimannen Emil Sarlin och sonen Erik som styrde och formade Pargas Kalkbergs AB från 1906 till 1972. Hundbanan är vad ortsborna kallar det konstgjorda berget vid gruvans kant där oanvänd sten förvarats från kalkbrytningen.

Ut på fältarbete.

Axel Vienonen
Studerande i musikvetenskap

Ytterligare läsning

Pro Heinävesi
https://proheinavesi.weebly.com/
Teaterboulage – I skuggan av hundbanan
https://web.archive.org/web/20160317081942/https://www.teaterboulage.fi/pjaser/hundbanan

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi

Hunden – ett sällskapsdjur eller ett övernaturligt väsen?

Hunden har länge varit människans bästa vän och fungerat som sällskap till såväl adel som bönder. Under medeltiden och tidigmodern tid då samhället präglades av folktro och tro på det övernaturliga fanns hunden till för att inte bara hålla sällskap utan även för att gynna gården och familjen. Det sades nämligen att hunden hade magiska egenskaper och man kunde använda sig av ritualer med fokus på hunden för främja hälsa eller god jakt samt förutse framtida händelser.

Porträtt av fru Ida Federley f. Thomé sittande i trekvartsfigur med hund i famnen av Johan Jakob Reinberg, 1857, Åbo Akademis bildsamlingar Finna.fi

Det magiska inslaget återfinns redan tidigt i hundens liv. Enligt sägnen kunde hunden bli vittersynt ifall man öppnade valpens ögon i ett för tidigt skede. Detta innebar att hunden fick förmågan att se vittror och annat osynligt folk från underjorden som människor inte kunde se, vilket inte var önskat. Hundens matvanor påverkade också saker och ting. Dess mod och tapperhet blev tydligare ifall man gav specifika delar av ett djur till hunden att äta innan jakt. Till exempel kunde man ge hunden ett björnhjärta och björnens blod ifall hunden skulle jaga just björn medan man skulle mata hunden med älgmule ifall det var älgjakt som stod på agendan. Det varierade alltså beroende på vad målet var att fånga. Ifall man ville veta om hunden alls var lämplig att ha som jakthund kunde man räkna dess tänder. Om man kom upp till tolv stycken tänder mellan hundens yttersta och längsta tand så handlade det om en lämplig jakthund.

Då jag funderar på saken så är det inte så konstigt att folk trodde att hunden ser sådant som vi människor inte kan se. Det har ofta hänt att vår hund börjat skälla eller rest ragg när man varit ute med henne i mörkret innan läggdags, vilket kan kännas en aning obehagligt. Ibland även mitt på ljusa dagen utan orsak. Det här kan vara orsaken till att man trott på hundens övernaturliga förmågor. Då det kommer till hundens förmåga att se in i framtiden så trodde man att då hunden la sig raklång längs en golvplanka i hemmet så skulle något hemskt, som dödsfall eller eldsvåda, inträffa. En hund sades också kunna överföra sjukdomar och värk från människan till sig själv. Inte så underligt att man var peppad på att skaffa hund under denna tid då de var kända för att kunna rädda liv och bota sjuka.

En Stor Hund Tränger in Sig I Bilden Av Kvinnorna Och Den Mindre Hunden. Fotograf: okänd 1940–1954, Esbo stadsmuseum Finna.fi

Då man läser om hur hunden framställs inom folktron får iallafall jag en bild av något mytiskt och övernaturligt i stället för ett mysigt sällskapsdjur. Jag tror ändå att denna bild, formad av rituella handlingar och vardagsmagi, endast är en del av hur hunden verkligen uppfattades förr. Jag tror att vår lurviga vän alltid haft en speciell plats i ägarnas liv oavsett om man trott på dess krafter eller inte.

Sofia Londen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift N:o 29 (1898). Djurlifvet i folkets tro och sägner, s.158
Heurgren, Paul (1925). Husdjuren i Nordisk Folktro, s.72–79