Tre dagar av fältarbete med intervjuer, observationer av stadsrummet, gator, byggnader och rörelse, kopplat samman med diskussioner och egna analyser av allt och lite till, gör en lätt utmattad. För mig, som tredje årets studerande i kulturanalys, var detta det första fältarbetet, första ordentliga intervjuerna, första steget ut i en värld där forskningen känns ”riktig” och där det teoretiska plötsligt omvandlas till en påtaglig verklighet av kött och blod.
Det jag bär med mig just nu, precis efter att ha kommit hem, är känslan av ett privilegium, av att ha fått äran att ta del av människors berättelser om sig själva och om sin hemstad, om sina liv. Något annat jag är akut medveten om är ansvaret. Vilken berättelse är det jag berättar, med mina ord, med mina bilder, med mina val av informanter? Vems är berättelsen, blicken, rösten? Ser jag förfallet, fäster jag mig vid tomheten och avsaknaden av människor och liv, eller märker jag hur livliga gymmen och biblioteket är, hur de lokala vattenhålen vibrerar av en seg livskraft och hur byggnader repareras nu när sommaryran lagt sig? Lyssnar jag på en informant som säger att allt är dött, lyssnar jag samtidigt på en annan som säger att det är en illusion eftersom livet bara blir annorlunda och flyttar in på andra arenor?
En liten stad som Hangö visade mångfalden och det flerdimensionella, både ifråga om historien, byggnaderna, strukturerna och åsikterna. Hur invecklat allting egentligen är och hur mycket det finns att se och förstå och att gräva djupare i, hur olika perspektiven kan vara. Hur hangöborna som individer kan vara så olika i tanke och tro, men samtidigt hur de förenas i stoltheten över sin hemstad. De kan tycka helt olika om nybyggen, fokusera på helt olika aspekter av stadens historia, bo och leva på vitt skilda håll inom stadsgränserna och å ena sidan tycka att allt är dåligt å det andra mena att allt är tillräckligt bra, samtidigt som stoltheten i att vara just hangöbo ligger som ett paraply över det hela.
Min sista intervju blev en överraskning när en kund i en bar meddelade att han ville berätta. Jag hade en stund på mig innan tåget gick och tänkte att ”varför inte, lets ride”. Där satt han, en äldre finskspråkig man, lätt berusad, med ett öppet ansikte och berättade att han är en ”persjalkainen hankolainen” som hela sitt liv varit en ”duunari”. Hans svar var direkta, korta, tydliga och varje gång när jag inte direkt kontrade med en till fråga så sade han enträget ”seuraava kysymys!” med ett ivrigt uttryck i ansiktet. Där fanns en hunger för att få berätta, att få dela med sig. Han avslutade intervjun med att säga ungefär så här: ”Hangö är kärlek, patriotism, det är att leva vid havet, av havet, med havet och att därifrån finna och få frid.” De blåa ögonen var allvarliga medan han uttalade det sista, sedan blinkade han till och log lätt.
Där satt jag, stum. Förundrad. Jag hade intervjuat andra människor innan honom, alla med olika bakgrund, yrken och åldrar, men denne man gläntade på en dörr till en värld jag vill veta mer om, sjöng ett litet solo för en kör av röster som kanske ganska ofta inte hörs, som det vetenskapliga kanske inte riktigt når, någon som kände sig osynlig och kanske ganska ofta är just det. Medan jag packade ihop mig så tackade han för att han fick vara med i projektet och sade att även om han själv inte kommit bort från Hangö så kommer hans ord ut i världen.
Privilegiet, ansvaret, det betungande och befriande i betydelsen. Och en förundran över livet och dess berättelser. Jag vill få höra mera.
Hannah Salo, studerande Kulturanalys
