Mobiltelefoner och smartphones är en självklar del av vardagen för väldigt många människor. De begagnas som kameror och guider, men också för att utföra bankärenden eller för att skicka meddelanden och email. Ibland används de för tämligen privata, rent av intima samtal i  publika rum såsom tåg, bussar och restauranger. När samtalen blir allt för högljudda eller intima är det inte ovanligt att ett kollektivt suckande hörs bland de som finns i mobilpratarens omedelbara närhet. Suckandet rymmer i en del fall en längtan tillbaka till en mer civiliserad tid då telefonsamtal sköttes diskret, men nostalgin skymmer lätt sikten. Telefonen har utmanat gränsen mellan det privata och det offentliga sedan 1900-talets början. För att om möjligt hantera den porösa gränsen utvecklades tidigt smarta telefonstrategier.

När telefonen slog igenom fanns det en förväntan om att den skulle leda till större samhörighet. Tidigare isolerade byar kunde kopplas samman med varandra och därmed också med den nationella kroppen. Men telefonen innebar samtidigt en intimitet som kunde oroa; de nya grannarna kom plötsligt lite för nära. I den fascinerande studien When Old Technologies Were New menar Carolyn Marvin att telefonen destabiliserade ”customary ways of dividing the private person and family from the more public setting of the community” (1988:6). I den frågelista om telefoni som SLS skickade ut 1995 framgår det exempelvis att den tidiga tekniken inte alltid förmådde hålla isär olika samtal. När flera samtal pågick samtidigt på en och samma linje lärde man sig leta efter sin samtalspartner i bruset och att fånga dennes uppmärksamhet. Ibland kunde detta leda till att andra samtal stannade av och att övriga lyssnade på det för stunden mest intressanta samtalet. Medlyssning var inte det enda som utmanade gränsen till det privata, det gjorde också avlyssning: ”Man kunde ana att någon annan lyssnade och så kunde man säga ’att var vänlig ni som lyssnar och sätt på luren’. […] Ibland kunde man börja tala illa om någon förmodad lyssnare, vilket ibland hjälpte”. På detta sätt öppnade telefonen upp för oönskad intimitet och det behövdes smartness för att hantera gränsen till det privata.

Även i Sverige tycktes grannarna bli fler och intimiteten öka när telefonen slog igenom (broschyr utigven av Telegrafstyrelsen 1933)

Man lärde sig uppfatta ljud som avslöjade avlyssnaren, man lärde sig få hur att få potentiella avlyssnare att lägga på luren och man lärde sig dessutom att anpassa samtalet:”Då alla samtal inom det egna telefonandelslaget var avgiftsfria hände det att pratsjuka skvallerkärringar tillbringade timmar i sträck i telefonen och spridde ut sina ’sanningar’. Och den som var mest välinformerad var naturligt nog hon som hade hand om [telefon]centralen. Hon lyssnade på i princip allt som avhandlades och det var knappt så hon gav sig tid att äta i lugn och ro utan satt och tuggade medan hon lyssnade och det kunde ju de andra höra. Nu var det ju så att alla visste om detta så det gällde att välja sina ord med omsorg”.

Vad som avses med att välja sina ord med omsorg varierar i frågelistmaterialet, men i en del fall tycks det ha handlat om en gåtfull samtalsordning: ”Därför skulle man prata i gåtor för att vilseleda eventuella lyssnare, man skulle kamouflera ett samtal om man kan uttrycka det så”.

Det var emellertid inte bara på telefonlinjen som privata samtal riskerade att bli publika. Under 1900-talets första hälft vinner telefonen sakta mark. Ofta var det emellertid endast en eller ett par gårdar i bygden som hade telefon. Dessa kom att utvecklas till sociala mötesplatser, vilket också ställde krav på särskilda telefonkompetenser. En av dessa var att skapa en åtminstone chimär privat zon. I ett svar framgår det exempelvis att: ”[Det var] praktiskt taget en alldaglig företeelse att någon kom till oss för att låna telefonen […] Ibland gick vi finkänsligt ut, när någon kom för att ringa (vi visste ju för det mesta vad samtalet skulle handla om) men för det mesta stannade vi alla inne och låtsades inte alls höra vad den telefonerande sade, trots att vi naturligtvis lyssnade med öronen på helspänn”.

När telefonen slog igenom utvecklades sålunda en serie smarta kompetenser som på olika sätt bidrog till att hantera den porösa gränsen mellan det privata och offentliga. I samtiden skapar telefonen band mellan människor genom att ännu tillåta både med- och avlyssning, vilket är fascinerande: I en samtid som emellanåt definieras som hyperindividualistisk tycks det finnas ett allt starkare behov av att dela med sig av privatlivet. Det sker exempelvis genom olika former för bilddelning, men alltså även genom att mer eller mindre intima samtal förs i publika sammanhang. Det privata har ingen verklig funktion eller betydelse om gränsen till det publika är hermetiskt stängd; vi blir till genom att låta gränsen vara porös.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi