I december 2023 gick Svenskt visarkiv (Visarkivet) och Institutet för språk och folkminnen (Isof) ut med en gemensam webbfrågelista om vaggvisor. Ambitionen var att få en bild av vad vi föreställde oss vara en vitt spridd och levande muntlig tradition. Vilka vaggvisor sjunger man, vem sjunger, och i vilka sammanhang (för det behöver ju inte bara handla om barn som ska sova)? Och vilka nya vaggvisor tillkommer, genom medier, migration eller nyskapande? I uppropet valde vi att tala om vaggvisor och ”godnattsånger” för att de svarande inte skulle tro att vi var ute efter någon specifik genre, utan just visor och nynnande som används för att söva eller lugna. Uppropet låg ute under ett drygt halvår och stängdes i början av juli 2024.

Med frågelistan ville vi få mer kunskap om vad som sjungs idag, men också om vad som sjöngs förr. Frågelistan skapades inom ramarna för ett nordiskt samarbete med syfte att samla in ett material som säger något om hur vi i Sverige och i det svenskspråkiga Finland över tid har utformat och idag utformar läggningsrutiner för våra egna (men även andras) barn. Frågelistan publicerades på Svenskt visarkivs webb musikverket.se i december 2023 och på Isofs webb isof.se i januari 2024 och togs ner i juli 2024. Svenska Litteratursällskapet i Finland sls.fi publicerade sin frågelista i augusti 2024 och den är fortfarande möjlig att svara på varför denna blogg endast berör svaren från de svenska arkiven. Isofs frågelista fick sammanlagt 142 svar och Visarkivets 120 svar.

Vår utgångspunkt för frågelistan Vaggvisor och godnattsånger är att sjungandet i samband med nattning är en vardaglig musikalisk praktik som förenar människor över hela världen. Det vi sjunger på sängkanten är en såväl traditionsrik som föränderlig repertoar, med text- och melodityper av olika tidsdjup och från jordens alla hörn, från föräldrarnas egen barndom, från dagens barnprogram och från populärmusikens hitlistor. Och även om ett språk gått förlorat kan vaggvisor och andra sånger finnas kvar i ens repertoar under lång tid och utgöra en länk till en språklig kontext man i övrigt inte längre har kontakt med.

I det följande ska vi lyfta fram dels vaggvisan som genre i arkiven och dels huvuddragen i frågelistsvaren och på så vis ge en bild av hur nattandet och sjungandet har sett ut och ser ut bland svenskspråkiga.

Vaggvisor i arkiv och insamling

Vaggvisan som genre i arkiven är beroende av både den som framfört och den som ”samlat in”. Den som sjunger vaggvisor har en praktisk syn på hur visor används, men påverkas också av den som frågar. Insamlaren har kanske repertoarkännedom sedan tidigare och en vetenskaplig syn på hur folkvisor ska klassificeras. Frågor man kan ställa arkivmaterialet idag är om informanterna har förmedlat vaggvisor som de själva sjungit för att vyssja ett barn eller om det mer handlar om visor som någon kategoriserat som vaggvisor. Den knapphändiga kontextuella information som finns i arkiven gör att frågan är svår att besvara. Hur mycket av visorna hamnar i en annan kategori när de lämnar insamlingssituationen, antingen redan i nedtecknings- eller inspelningsögonblicket, eller senare i arkivförtecknandet?

I Svenskt visarkivs samlingar finns en mängd tryckta vaggvisor, flera i skillingtryck (som ”Du sträcker ut din lilla hand” eller ”Vyss, vyss, vyss, vyss, jag vaggar dig ju”). Vaggvisorna hittar vi också i visböcker, uppteckningar och förstås i en mängd inspelningar. Melodin är allt som oftast olika varianter av den så kallade Fiskeskärsmelodin, med en snart sagt oändlig variation av texter, från ”Kråka sitter på lagårdstak” till ”Byssan lull”. Att Olof von Dahlin (”Skata sitter på kyrkotak”) och Carl Michael Bellman (”Vaggvisa för min son Charles”) också skrivit vaggvisor till melodin vittnar kanske om dess popularitet.

Vaggvisorna fanns med i programförklaringen för insamlingen av folklore som gjordes i Svenska litteratursällskapets regi redan 1887 och i den allra första arkivsamlingen SLS 1 Material insamlat av Österbottniska studenter finns två visor kategoriserade som vaggvisor ”Det var en gammal gumma” samt ”Ekorrn gick på ängen och slog”. I senare samlingar finns flera andra exempel.

Helt klart är att vissa klassiska vaggvisor återfinns gång på gång i arkivsamlingar och tryckta utgåvor, men om det har varit de vanligaste eller om de kanske är de mest genrespecifika är svårt att säga. När man försöker spåra vaggvisor i äldre tryckta samlingar som till exempel Adolf  Iwar Arwidssons Svenska fornsånger 3. En samling af kämpavisor, folk-visor, lekar och dansar, samt barn- och vallsånger (1842) finns vaggvisorna inte som egen kategori utan sorteras in under  till exempel ”Barnsånger och werser” där de åtminstone fyra eller fem första kategoriseras som vaggvisor senare (Vyssa, lulla litet barn; Ro, ro liten kind; Ro, ro till fiskeskär, Lilla Lasse sitter och gråter; Liten pilt hade en guldvagn), eller ”Wallqväden” (Tullul i Logen; Tulla hem och tulla vall; Tuli luli; lefver han än?).

En kategori vaggvisor redan i tidiga utgåvor är de som urprungligen uppfattats eller fungerat som vallvisor, och här finner vi en av de allra vanligaste också i senare tid nämligen ”Tula hem och tula vall” som fått sin mest spridda form i en bearbetning av Alice Tegnér (1892). I Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim från 1886 finns flera kategorier av vaggvisor som ”Allvarsamma vaggvisor”, ”’Lapska’ vaggvisor” och ”Vallvisor använda som vaggvisor”. När och av vem dessa visor använts som vaggvisor vet vi inte. Kanske har vallkvädenas formelartade språk (Tullul), uppfattats som liknande de fraser som gärna återkommer vid vaggandet av ett barn (Vyss lull). Dessa äldre vaggvisor förekommer i viss utsträckning än idag och finns representerade i olika varianter i frågelistsvaren.

Vaggvisa (Kehtolaulu). Alvar Cawén 1921. Finlands nationalgalleri, CC0 1.0

Vad och hur sjungs vid sängkanten?

Nu lämnar vi de äldre arkivsamlingarna och tittar på svaren som kom in på Visarkivets och Isofs upprop. Bland de som har svarat finns en mängd olika yrken representerade och en hel del av svaren är skrivna av personer som på olika sätt har ett engagemang i musik, såväl yrkesmässigt som på hobbynivå; det är körsångare, organister, musiker, musikpedagoger, musikskapare, barnkörledare, musiklärare, sångerskor, musiklärare och låtskrivare. Sång och musik är en del av deras vardag, medan andra skribenter kanske endast sjunger för sina barn och inte alls i andra sammanhang.

Att sjunga en vaggvisa är en typ av praktiskt och mycket privat vardagssjungande som är beroende av skälet till att man sjunger, därför premieras andra musikaliska kvaliteter än sjungande i mer publika situationer. Valet av vaggvisa påverkas av många olika faktorer, men vanligt är att det handlar om en visa som är kort och väl inarbetad så att det inte behövs påminnelse om text eller melodi. Christina född 1963 berättar om hur hon valde sång till nattning av barn: ”För min del valde jag såna sånger som jag kunde utantill, både text och musik. Förutom ovan nämnda kunde det av den anledningen nog bli någon julsång, eller stillsam körsång (minns nu exempelvis att jag sjöng ”Över skogen över sjön” ibland).” En vaggvisa kan med andra ord bli till i användningsögonblicket när den sjungs för ett barn som ska sova oavsett om den inleder eller avslutar en nattningsprocedur eller om den utryckligen ska söva till sömns. Men som vaggvisa kan man ändå läsa ut att en sång ska ha vissa kvaliteter som gör den lämplig.

En bra vaggvisa är väl framför allt en visa som får barnet att somna, bruksmusik skulle man kunna säga. Men det som slår an i mig är om de har något slags vemod både musikaliskt och i texten. Det skapar en viss atmosfär (kvinna född 1979).

Syftet med sjungandet påverkar framträdandet och repertoarvalet och sångarna beskriver olika taktiker som används för att få önskad effekt. Vaggvisor kan med fördel vara tråkiga i det att de är enformiga eller entoniga, eftersom det underlättar sövningsproceduren.

Innehållsmässigt anspelar många av vaggvisorna på själva nattningsakten genom att antingen beskriva den eller uppmana barnet att somna. Ett vanligt inslag är olika formelartade uttryck som anspelar på vaggandet eller vyssandet, men också skapar monotona upprepningar som verkar sövande. Ibland används rena nonsensord som i en av de allra populäraste i frågelistmaterialet ”Trollmors vaggsång” av Margit Holmberg som första gången trycktes i sångboken Nu ska vi sjunga (1943), där trollmor sjunger sitt vackraste ord ”oajajajaj buff”. ”Trollmors vaggsång är perfekt till små som har svårt att somna. Enformig, lugnande.” skriver Birgitta född 1949.

Samtidigt är verkligheten inte alltid så funktionell som man kunde önska och nattningsceremonierna kan dra ut på tiden när nattvilan inte anländer. I dessa situationer kan vaggvisesjungandet anpassas och modifieras så att orden byts ut till ett entonigt nynnande, rösten sänks, volymen likaså eller mångfalden verser i en visa byts ut mot en enda vers som upprepas gång på gång.

Jag sjöng först visorna med orden, slog sen av på tempot allteftersom, sjöng otydligare och nynnade till sist allt långsammare, tills barnet (och ibland även jag själv) hade somnat (kvinna född 1976).

Vaggvisor får också gärna uttrycka en viss stämning, vilket gör att populärmusik och visor som inte ursprungligen kopplats till vaggvisor med förkärlek används av vissa skribenter. Det kan vara låtar som sångaren tycker om och kan sjunga innan, eller det kan vara nya låtar som på något sätt blivit viktiga.

Vi sjöng sällan utpräglade barnvisor för barnen, utan mer sådan musik vi spelat och märkt att de gillade. Båda barnen hade en förkärlek för det lite dramatiska och sentimentala. Euskefeurat var populärt, gärna de sorgliga visorna, som Till Elias, Tankar på nattgammal is, Minnen. Vi lyssnade mycket på Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar, och barnen verkade gilla det, så det sjöng vi också. Jag hade pluggat på island och lärt mig några gamla isländska visor, dem tyckte barnen också om att höra (kvinna född 1976).

Även om traderingen av vaggvisor går från äldre till yngre finns det också många exempel på sånger som istället tas från samtiden, eller rent av lärs in från en yngre generation. Föräldrarna plockar upp barnvisor från sina barns repertoar som de inte själva sjungit i barndomen och exempel på detta är Georg Riedels tonsättningar av Astrid Lindgrens sånger, eller Jujja och Tomas Wieslanders visor om bland annat Mamma mu och Kråkan. Vaggvisorna kommer på så sätt in i vardagen samtidigt med föräldraskapet. Dessutom påverkar årstiderna valet av vaggvisor så att flera berättar hur till exempel julvisor smyger sig in i vaggviserepertoaren i december, eller vår- och sommarvisor under sommarhalvåret.

Populärkulturen, medierad via mobiltelefoner, datorer, tv eller radio, är alltmer sammanflätad med vardagslivets rutiner. Att medierna på olika sätt tar plats också i nattningens ritualer är påtagligt i svaren på frågelistan. Dels bidrar de förstås indirekt genom alla tillskott till den sjungna repertoaren. Bland senare decenniers populära vaggvisor kommer flera från tv och film: ”Vargsången” från Ronja Rövardotter (filmen från 1984), ”Sov alla” från Pippi Långstrump på de sju haven (1970) och ”Babblarnas vaggvisa” från barnprogrammet Babblarna (2016­–) är tre exempel från svaren. Men det här är förstås inget nytt, också längre tillbaka har vaggvisornas tradering tagit ett steg med hjälp av medier: ”Klättermusens vaggvisa” (”Vyss lull, lilla palt”) från Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (översatt till svenska från norska 1954, men senast filmatiserad 2016) är ett exempel i våra svar. Och som är fallet med snart sagt all tradition rör sig vaggvisor fram och tillbaka mellan det medierade och det muntliga. Till och med en sådan vitt spridd vaggvisa som ”Byssan lull” (där Svenskt visarkivs tidigaste belägg härrör från 1800-talets första hälft) har gjort olika turer mellan inspelningar, vissamlingar och muntlighet, av vilka den kändaste kanske är Evert Taubes sexstrofiga version. En del av de svarande beskriver också hur de söker nya tillskott till sin repertoar i olika tryckta utgåvor. Att publiken, de barn som ska somna, inte alltid uppskattar innovationer är dock något som också framkommer i svaren.

Vi kan i frågelistsvaren se hur teknikutvecklingen i samhället gör avtryck i nattningsritualerna när människor beskriver hur de samspelar med nya medier från kassetband, via cd till digital kultur som gör sitt inträde i barnkamrarna. ”Vi hade också en cd med vaggvisor från hela världen som vi använde när vi sövde/dansvaggade spädbarn” skriver Ulrika född 1964. Idag kan musiken spelas upp från Spotify-listor på mobiltelefonen, och den som nattar kan både välja att låta musiken tala för sig själv och att sjunga med. En kvinna född 1951 beskriver hur en nattning kunde gå till:

En familj jag passade 2 barn i hade en bandspelare, allt var inställt rätt, så jag skulle bara trycka igång den. Men först läste jag lite i en bok. Så, då är det god natt och jag tryckte på knappen. Jag höll på att få dåndimpen…om det var 10 på högtalarskalan, så var det ljud nr.8 som gick igång. Jag sprang ut ur barnrummet hållandes för öronen. 5 min senare kollade jag och ungarna sov som stockar.

Även om det i frågelistsvaren berättas om vaggvisor som sjungs till inspelningar eller direkt ur sångböcker på sängkanten, ibland med ackompangeman ur en självspelande bok, eller om sångstunder till gitarr i sovrummet, är den vanligaste nattningssituationen ändå den att den vuxna sjunger en välbekant visa för barnet. Som framkommer i flera svar så är vaggvisan som musikalisk genre nämligen tillåtande. Du kan sjunga det du själv vill, men också på det sätt som du själv vill. Också personer som inte anser sig kunna sjunga, eller inte skulle tillåta sig att sjunga i sällskap med andra, kan, och får, sjunga för sina barn. Trots detta finns det flera som berättar hur de slutar sjunga när barnet blir lite äldre, ofta i ettårsåldern, medan andra fortsätter sjunga i många år under barnets uppväxt. Det nyfödda barnet upplevs kanske som mer förlåtande eller inte ännu inskolad i ett musikkritiskt perspektiv där sång är en prestation som ska bedömas och kvalificeras för att vara existensberättigad. Jonas född 1965 berättar hur han sjöng för sina tvillingar i tur och ordning för att få dem att somna, eftersom en var kvällspigg och den andra kvällstrött. ”Jag har aldrig sjungit för någon annan än dem. Från början var det dagligen, men jag slutade nog också gradvis när de blev äldre. Det pågick säkert tills de var i tioårsåldern vid enstaka tillfällen.”

När Sverker från Svenskt visarkiv och några kollegor apropå uppropet satt och pratade om vaggvisor så påstod han att vad som helst kan vara en vaggvisa, det beror på framförandet och kontexten. En person svarade att ”Men inte Valkyriornas ritt i alla fall?” Sverker började tyst och mjukt nynna Valkyriornas ritt. Och tillsammans kom de fram till att det kanske inte är en optimal vaggvisa, men inte heller omöjlig. Vaggvisorna är en levande tradition som ständigt berikas med nya och gamla tillskott.

Trygga vardagsritualer

Nattningsproceduren är en av de vardagsritualer som rutar in dagen i tydliga faser, och också den ritual som avrundar barnets och förälderns gemensamma dag. Vaggvisan blir inte bara ett avslut för barnet utan många föräldrar som svarat på frågelistorna uttrycker också en känsla av avslut som inträder när vaggvisorna har sjungits och nattningsproceduren är över.

”Gonattsånger känns mysigt och kärleksfullt och får en att stressa ned och sluta tänka på allt annat som hänt.”, skriver Ale född 1988. Nattningen är ett tillfälle för föräldrar och barn att samtala om hur dagen har varit och en stund för att samla ihop och fånga upp viktiga tankar och känslor. Många lyfter fram vikten av att man rent fysiskt befinner sig nära varandra, både när det gäller bebisar och äldre barn; att man ligger bredvid varandra i sängen eller att man sitter på sängkanten. För de riktigt små barnen handlar det ofta om att bäras runt och vaggas samtidigt som man sjunger en sång eller bara nynnar eller visk-sjunger. Någon lyfter fram att vibrationerna som alstras i den sjungandes bröstkorg och som genom den fysiska närheten överförs till barnet är lugnande i sig. Även att barnets och ens egen andning synkroniseras med musiken beskrivs som lugnande: ”De är lugnande för barnet. Andningen följer takten i visan så att både jag och barnet andas lugnt och jämnt. Det leder till avslappning och en känsla av trygghet.”, skriver en kvinna född 1971.

Många som svarat menar att våra rutiner bidrar till att skapa trygghet. När vi vet vad vi kan förvänta oss kan vi vila i den känslan och behöver inte oroa oss för vad som ska hända härnäst, och särskilt viktigt är det för små barn. Maja född 1987 skriver: ” Jag känner att det är ett fint sätt att vara nära och att skänka trygghet till mitt barn. Jag märker att han bli lugn om jag är så nära att jag andas på honom.” Nattningen följer en upparbetad rutin, en slags läggningsritual, där sången ofta är den avslutande, ihopknytande delen av förloppet. Felicia född 1992 berättar hur hon nattar sitt relativt nyfödda barn och strävar efter att inkludera sin make i nattningen:

Jag sjunger sångerna med lägre röst. Först vaggar jag henne gåendes och sedan sittandes och blir stilla innan jag lägger ifrån mig henne och sjunger lite till. Jag sjunger samma sånger för att skapa rutin. Jag försöker även få min man att delta så han ska kunna natta henne också. Under sista halvan av graviditeten läste och sjöng vi varje kväll för vår dotter så hon skulle ha några sånger hon kände igen. Dessa var Brahms vaggvisa, byssan lull, videvisan och bilkrokodiler. Vi testade även Vaggvisa för en grön banan men den var för svår tyckte vi.

Kamilla född 1967 beskriver stunden som en möjlighet att dela alla möjliga känsloregister genom både långa berättande sånger och ordlösa vackra, vemodiga melodier. Centralt för henne är att man befinner sig nära varandra fysiskt och genom närheten kan förmedla trygghet:

Att höra varandra nära i olika känslolägen och stämningar, att dela en stund som är aktiv men lugn och att barnet får somna till en stilla, lugn och trygg röst – att veta att det finns en vuxen människa nära som älskar barnet och vill det väl.

En ung kvinna född i början av 2000-talet beskriver nattsjungandet som mycket viktigt för den stunden gav en känsla av trygghet och erbjöd ett lugn. Läggningsrutinerna, varannan kväll sång och varannan högläsning ur en bok, var lugnande och erbjöd en förutsägbar tid, i kontrast till den vanliga vardagen som hon delade med vad hon beskriver som ovanligt stränga föräldrar med hårda regler och ett oförutsägbart humör. Ofta exploderade de i känsloutbrott, som ibland övergick i fysiska bestraffningar.

Det formelartade upplägget där allting görs i en speciell, alltid återkommande ordning, lyfts fram i många skildringar. Det skapar trygghet för barnet, men underlättar också för föräldrarna, som inte behöver förnya sig dag efter dag. En kvinna född 1962, beskriver sin egen barndom: ”Som liten var det samma rutin varje kväll. Pyjamas, tandborstning, godnattsaga, aftonbön (gud som haver barnen kär) och sedan en speldosa som spelade blommornas vals.” Rutinen kan dock förändras under barnens uppväxt med nya åldersanpassade inslag som i följande redogörelse från en kvinna född 1978:

Efter bad och tandborstning blev det sagoläsning, barnet låg i sängen och någon av oss föräldrar satt på en stol bredvid och läste ur någon saga som de fick bestämma själva. När det blev lite större började vi med kapitelböcker. Efter att vi läst klart sjöng vi en godnattvisa. Därefter önskade vi godnatt och gick ut ur rummet. Våra barn var lätta att lägga när de var små, de somnade oftast rätt snabbt.

Generationsöverskridande gemenskap

Föräldraskap, och även far- och morföräldrars relationer till barnbarn, kommer fram som ett tydligt tema i frågelistsvaren. Det är föräldrar som berättar hur de sjungit/sjunger för sina barn eller barnbarn, och vuxna barn som berättar hur deras föräldrar, eller äldre generationer sjungit för dem. Flera nyare vaggvisor, eller sånger som används som vaggvisor innehåller också ett ömsint budskap som kan handla om förälderns relation och kärlek till barnet.

Att skriva en egen vaggvisa till barnet kan bli en del i ett föräldrablivande. Genom en nyskriven text, eller både text och musik, kanske redan innan barnet är fött, skapas ett band mellan förälder och barn som går att sjunga fram i den mest intima situation. Den som inte själv komponerar en vaggvisa kanske ändå börjar sjunga för barnet i magen och träder på så sätt långsamt in i föräldraskapet genom muciserande som en beståndsdel.

Fördelningen mellan könen visar att det till övervägande del är kvinnor som har svarat på frågelistorna. Att det är förhållandevis få män som har svarat betyder dock inte att vi inte genom svaren kan få insikt i vad män och pappor gör och har gjort i samband med läggningsrutinerna. Vi får information om vad männen gör också genom att skribenterna beskriver vad deras pappor sjöng och spelade, eller vad ens make gör eller inte gör i samband med läggningen av de gemensamma barnen. Annika född 1964 berättar hur det gick till när hennes pappa nattade:

Pappa sjöng lite tjommigare/vulgära sånger som En rallare en rallare på Rosengatan gick, I Atlanten på en planka satt en liten, liten pilt och andra [inte] riktigt rumsrena låtar. Han ackompanjerade ofta på gitarr, tror han såg nattningsstunden som ett tillfälle att spela just gitarr (spelade annars piano). Men han kunde också sjunga riktiga vaggvisor som Den lille Ole med paraplyen/The little Sandman with his umbrella.

Vaggvisorna förenar också generationer så att människor sjunger visor som de fått sjungna för sig, eller sjunger på ett språk eller en dialekt som förknippas med en äldre generation. En skribent utrycker en önskan om att hennes barn ska föra vidare sjungandet av en viss vaggvisa till nästa generation för att binda ihop generationerna i en längre kedja. Personerna i dessa kedjor är ofta, men inte alltid, mödrar och moderskapets praktiker går på så sätt i arv från generation till generation och knyter mödrar samman genom släktens historia.

Vilket språk man sjunger på kan ha olika funktioner och betydelse. Allra vanligast är förstås att man sjunger på svenska. Men bland svaren förekommer det även andra språk som norska, danska, japanska, australisk engelska, tyska och finska. Sångerna kan erbjuda tröst, när saknaden blir för stor. ”En fransk visa som kommer från min franske far, minns jag. Det är aktiv i mitt nuvarande liv. Tombe tobe tombe la pluit, tous le monde est a la brie, il y a que mon petit frère, qu’ est dans la goutiere, il peche du poisson, pour toute la maison.”, skriver Cathrine född 1963. Sången kan hon nynna för sig själv ibland, den har blivit som en ”tröstevisa”.

Föräldrarnas ursprung kan avspegla sig i valet av vaggvisor och knyter pedagogiskt an barnen till andra platser och generationer. Det är i detta sammanhang man kan förstå den svarande som sjunger en japansk visa för att påminna barnet om den frånskilda andra förälderns bakgrund, och en annan svarande beskriver hur alla visor sjungs på det lokala bygdemålet för att föra över det till nästa generation.

Ulrika född 1964 skriver att för sin son som är adopterad från Sydafrika sjöng hon ” ’Osi buko, funa amaya ni, amayani, asi Africa’, dvs. ’Du ska sova gott mitt lilla barn, och vara stolt att vara afrikan’”. Sången hade hon lärt sig av sin körledare och Ulrika spred den vidare i adoptivföräldrakretsar.

Den gemenskapsskapande funktion som finns i vaggvisorna och sjungandet av desamma bidrar till att det musikaliska utförandet är mindre kravfyllt och för många kanske också mera lustfyllt än annat sjungande. Vaggvisorna sjungs ofta för en mycket liten publik, eller ett par barn, i en privat omgivning som sovrummet under en lugn tid på dygnet. Den starka kopplingen till trygghet och vaggvisornas lugnande inverkan gör också att vaggvisor kan sjungas i andra skeden av livet som i följande exempel från en kvinna född 1997:

Jag har även sjungit vaggvisa för vuxna, bland annat när min farfar blev orolig mot slutet av sin palliativa vård. Han blev stressad av att man pratade med honom om annat, så vi provade att sjunga och då kände vi alla hur han slappande av. Trots att jag sjöng och grät om vartannat så blev det en väldigt vacker stund.

Ett kärleksfullt kulturarv

Kärlek, kontinuitet, kulturarv och visskatt är ord som är flitigt använda i svaren på frågelistan, men också ord som ansvar, trygghet, upprepning och känslor är vanligt förekommande. Av skribenternas resonemang att döma handlar den intima stunden vid kvällens nattning om så mycket mer än bara relationen mellan förälder och barn. Det är många som lyfter fram att genom att sjunga, tar man också ansvar för att föra vidare ett kulturarv – en visskatt – som man menar är viktig att föra vidare till de yngre generationerna, en skatt som inte får falla i glömska. Att sjunga ”Är ett sätt att bevara kulturarvet!” skriver Annika född 1964 och ”Barnvisorna är en kulturhistorisk skatt!” menar Inga Kajsa född 1958.

Den i Sverige så aktuella diskussionen om framtagandet av en svensk kulturkanon förs också upp i samband med detta – man menar att visskatten är en del av ett kulturarv som vi har ett ansvar att föra vidare, ett kulturarv som dessutom ”förtjänar” en plats i en svensk kulturkanon. Uppdraget att ta fram förslag till en svensk kulturkanon har givits till en kommitté under ledning av historikern Lars Trägårdh. På regeringens webbplats står att syftet med kanonen är att göra svensk kultur tillgänglig för fler och man menar att ”kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Särskilt utsedda expertgrupper ska få föreslå verk och områden till kanon, men även allmänheten ska bjudas in i denna process. Med anledning av kanondiskussionen skriver Annika vidare: ”Visor man redan kan ger trygghet, barn gillar upprepning. Dessutom känner jag ett ansvar att föra sångskatten vidare! Det sjungs för lite i största allmänhet tycker jag, folk kan knappt snapsvisor ens längre, för att inte tala om psalmer eller julsånger. Det måste man kunna, om man nu ska prata om kulturkanon”. Med detta i bakhuvudet går vi vidare för att forska mer om vardagligt sjungande förr och nu.

Blanka Henriksson, Åbo Akademi
Charlotte Hyltén-Cavallius, Institutet för språk och folkminnen
Sverker Hyltén-Cavallius, Svenskt visarkiv

Litteratur

• Arwidsson, Adolf  Iwar. Svenska fornsånger 3. En samling af kämpavisor, folk-visor, lekar och dansar, samt barn- och vallsånger (1842).
• Egner, Torbjørn. Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (1954, [1953]).
• Nordlander, Johan. Svenska barnvisor och barnrim (1886).

Inom ramen för ett gemensamt forskningsprojekt utformade Blanka Henriksson och Sverker Hyltén-Cavallius frågelistan Vaggvisor och godnattsånger under våren 2023. Den har sedan distribuerats av Institutet för språk och folkminnen och Svenskt visarkiv i Sverige samt Svenska Litteratursällskapet i Finland. Isofs Charlotte Hyltén-Cavallius är den tredje projektdeltagaren. Du kan fortfarande svara på frågelistan här.

Texten parallellpubliceras på webben hos Isof  och Svenskt visarkiv.