Alla inlägg av Blanka Henriksson

Att hålla tummarna på olika språk

Forskning, Kommunikation, Kropp

Under läsningen av en spännande projektrapport stöter jag på företeelsen ”att hålla tummarna” och får veta att man gör detta på olika vis i grannländerna Finland och Sverige. I Finland tenderar folk att knyta näven och sticka upp tummen, i Sverige sticker man ner tummen i den knutna näven.

Uppvuxen i Sverige med en förälder från Finland får jag nu plötsligt förklaringen till ett barndomsdilemma. Min mamma tyckte att det var så ologiskt att man när man skulle hålla tummarna riktade tummen neråt. Tummen ner är negativt, att hålla tummarna är positivt och riktningen är viktig, menade hon. Detta vållade mig stort huvudbry, jag som hade lärt mig av jämnåriga att knyta näven runt tummen när det fanns behov för att till exempel önska sig något.

Barndomen är full med magiskt tänkande och handlingar som sker ”för säkerhets skull”. Du stiger inte på a-brunnar, undviker skarvar, önskar på nyckelpigor, stjärnfall och spontana förekomster av synkront tal. Inte ville jag utmana ett så kraftfullt medel som att hålla tummarna.

Slutligen löste jag det genom att knyta näven runt tummen, såsom den lokala traditionen förespråkade, men sticka ut tumspetsen mellan fingrarna. På så sätt var tummen både ”hållen” och uppåtpekande.

När jag nu läser forskningsrapporten om skillnader och likheter i kommunikation på svenska i Sverige och Finland får jag svar på min mammas frustration. Hennes tumhållargest tolkades i Sverige mer som ett glatt ”tummen upp” vilket inte alls är samma sak som att krampaktigt hålla tummarna för att någonting ska gå vägen.

Så trots att vi talar samma språk på båda sidor om landsgränsen kommunicerar vi ibland med olika gester. På Åland med sin särställning av mittemellan, upplyser samma rapport, är bruket mer blandat och där syns båda sorternas tummar. Men jag erbjuder här ett riktigt konglomerat för oss med ena foten på vardera sidan Östersjön, en handgest innehållande både det finska och det svenska!

 

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys
med tummen på rätta stället

Forskningsrapporten heter Interaktion och variation i pluricentriska språk. Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (rj.se) och bygger på ett stort antal inspelade samtal på svenska i olika  kontexter i både Finland och Sverige.

En potentiell gärningsman?

Folkloristik, Kropp, Kulturanalys

Vi tar barnen med på museum en söndag i oktober. Ett av stadens konstmuseer bjuder dels på verk från samlingarna dels på en utställning inlånad utifrån. Vi har knappt kommit in i den stora salen innan det händer. Profileringen. Av alla besökarna riktar museivakten sig in på oss. Spänner ögonen i oss och följer oss med sin hökblick hur vi än rör oss i rummet.

Det räcker med att ett av barnen sträcker ut en hand för att peka mot en tavla, så är hen framme och spottar ut förmaningar och varningar. Alla barn är här förmodade missdådare, sabotörer, vandaler. Från det att de har stigit in i museet tills de står ute på trappan igen.

Upptäckarglädjen solkas av vakten som följer efter oss genom salarna. Mitt grepp om den yngstas hand blir bara hårdare och hårdare. Varje fråga som barnen ställer, varje kommentar som de gör om tavlor och installationer möts först av ett: ”stå inte så nära”, ”vifta inte”, ”peka inte”, ”rör dig inte så snabbt” från föräldrarna som känner personalens brännande blickar i nacken. Vi är inte här för att ställa till med uppståndelse. Våra barn har hittills aldrig rört en tavla på ett museum. Men de vill kommentera, förundra sig, förfasas, njuta och fundera. Med ord och med gester.

Åbokonstnären Victor Westerholms (1860-1919) kor i björkhage var ett av verken som diskuterades under museibesöket (Public Domain).

Om några år slipper vi det här. Om några år är alla familjens medlemmar i en sån ålder att de inte längre uppfattas som potentiella risker i den här typen av sammanhang. Men jag tänker på dem som inte växer ifrån sitt stigma, som måste leva med att ständigt betraktas som möjliga hot på grund av samhällets fördomar. Åldersprofilering må vara irriterande, och visst förstörde det en stor del av vår konstupplevelse, men vi hade ändå en stark position i vår vita medelklasshabitus. För den som utsätts för rasprofilering finns ingen möjlighet till lättnad med tiden.

Att bli bedömd, och dömd i förväg, på grund av sitt utseende, sin ålder, sin funktionalitet, sin etniska tillhörighet, sin religiösa övertygelse, gör någonting med människor, men också med det samhälle som tillåter den här typen av profilering. Jag tänker på svenska polisens register över romer, men också väktarnas misstänksamma blickar på de mörkhyade ungdomarna i min egen vardagliga närhet. En dold särbehandling av människor utgående från etnicitet eller klass som tydligt visar att vi trots allt inte är så lika inför ordningsmakten.

 

Blanka Henriksson,
docent i nordisk folkloristik och frustrerad museibesökare

Rutor av kärlek eller choklad?

Kulturanalys, Materialitet

Vi hamnar i en bakverksdiskussion på jobbet. Om man ska bjuda ett större gäng (t.ex. personal och studenter) på kaffe och tilltugg, vad bakar man enklast?

Kärleksmums föreslår en. En annan kontrar med chokladkaka i långpanna. Den första förtydligar: en plåt med kärleksmums med glasyr och kokos på. Nej mockarutor förstås! Men då ska det vara strössel inte kokosflingor.

När mockarutor kommer upp som term blir det klart att det är samma bakverk som hänsyftas. En chokladkaka med enkel glasyr på, ofta med kaffesmak. Benämningarna tycks variera beroende på geografisk hemvist. Men nåt gnager i mig. Jag vet att de heter nåt annat. Mockarutor, ja det är liksom för tekniskt, för högtidligt. Kärleksmums har jag hört, men nej jag associerar det felaktigt med mumsmums (egentligen ett produktnamn på det som andra kallar bland annat gräddbullar, skumbollar, chokladtoppar eller kyssar). Det är först efter ett par dagar som det plötsligt slår mig. Snoddas! Det är ju snoddas de heter. Och visst kan det vara kokosflingor på.

Lite googling öppnar en ny kategori för mig. Långpannekakor – alla dessa bakverk som lätt gräddas i en långpanna, vilket resulterar i ett rutnät av kakbitar. Chokladrutor! Så hette de också. Rutor är en bra benämning verkar det som – funktionell och tydlig. Man hittar recept på ”gula rutor,” ”ljuvliga vaniljrutor”, ”lättgjorda bärrutor” och ”klassiska chokladrutor”. Långpannan gör bakverket lättbakat och rutformen underlättar transport och distribution; alla får en lika stor bit till samma pris. Väldigt vanliga när man övertalats bidra med bakverk till basketmatchen, föräldramötet, knytkalaset eller gårdsfesten.

Sju sorters kakor. Ica bokförlag 2006.

Receptboken Sju sorters kakor gavs ut efter en kakpristävling år 1945. Under årens lopp har den redigerats ett flertal gånger, ibland i samband med nya baktävlingar. Den senaste utgåvan från 2017 är den hundrade. På bilden syns ett sommarstugeexemplar av den åttionionde utgåvan från 2006.

I min utgåva av klassikern Sju sorters kakor från 2006  finns amerikanska chokladrutor, ett kladdkakeaktigt långpannerecept med nötter i. Där finns också Kerstins mandelrutor, syltrutor, och till min lättnad ”snoddas”, med den förklarande texten: ”En populär kaka med många namn, som mockarutor, kaffekaka, vardagsruta och långpannebröd.” De vardagliga bakverken påverkas kanske mer av lokal och vardaglig variation både till namn och utförande, än de mer komplicerade, och för mig därmed, festligare bakelser som återfinns i slutet av samma kapitel, med ståtliga namn som petit-chouer, sarah bernhardt- och napoleonbakelser.

Kanske jag hoppar över rutorna när det blir min tur att bjuda på kaffebröd. Eller hittar på en helt  egen version. Om jag inte glömt allt vid det laget. Som att de faktiskt heter snoddas och inget annat.

Blanka Henriksson
lärare i kulturanalys, med smak för både bakning och bakverk

Perspektivförskjutningar

Kulturanalys, Materialitet

”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” skrev antropologen Ruth Benedict på 1930-talet och det upprepar vi för våra nya kulturanalysstudenter varje år för att lyfta fram vikten av att betrakta också det välbekanta ur nya och överraskande perspektiv.

Perspektivförändringar av en högst konkret art blir aktuella när jag i skrivande stund går in mitt första par progressiva glasögon. Plötsligt har perspektiven förskjutits och mitt invanda sätt att betrakta världen är inte längre gångbart. Jag måste lära mig att inte rikta endast blicken nedåt utan att röra hela huvudet för att ställa in fokus på det som ligger framför mina fötter. Världen tycks också ha skarpare konturer än tidigare, ibland lite väl skarpa, och jag längtar nästan tillbaka till en omgivning som kanske var lite suddigare men mer vänlig i sin framtoning. Jag påminns om en nära släkting som då hon fick sina första glasögon i gymnasiet klagade på att hon såg vartenda löv på träden – det blev lite för mycket detaljinformation för hjärnan att ta in på en gång tyckte hon, som vant sig vid en suddig grönska där träden var helheter snarare än summan av alla små beståndsdelar.

 

En liknande upplevelse hade jag i tioårsåldern med mitt andra par glasögon. Ingen hade förvarnat mig om att det kan ta några dagar för ögonen att vänja sig vid nya linser och jag vandrade hem från optikern storögt men också mycket förfärat. Aldrig hade jag märkt att trottoarerna i min hemstad sluttade så hemskt, aldrig att husens väggar var så långt ifrån lodräta och hindren i min väg så omöjliga att forcera. Jag tog mycket tveksamma steg där jag strök längs husväggarna för att inte falla omkull i denna högst absurda nya verklighet. Samtidigt som jag undrade om världen alltid sett sådan här ut, farlig och oberäknelig, var jag övertygad om att så här kan man inte leva. Som tur var gick känslan över på en dag eller två och aldrig efter det har ett par nya glasögon så mycket förändrat perspektivet.

Inte förrän idag. Miljöskadad som jag är börjar jag se det som en övning i kulturanalytiskt seende. Vad händer med mitt sätt att uppfatta och tolka världen när perspektiven förskjuts? Det som tidigare var en trygg och vacker väg hem från jobbet blir en besvärlig vandring där alltför många vinklar och nivåskillnader skapar obehagliga upplevelser av att förlora kontrollen. Att sitta i fåtöljen hemma och läsa och sedan hastigt titta upp för att kontrollera klockan och vem som borde skickas iväg till skolan blir en omtumlande upplevelse som förflyttar fokus från familjens tidsschema till den egna bristfälliga orienteringen i tid och rum.

På samma sätt försöker man kulturanalytiskt att se det undersökta med någon annans ögon. Någon som inte delar ålder, kön, etnicitet eller funktionalitet med en själv. Kanske kan vi då upptäcka vad som är skrämmande eller hemtamt i det som för oss känns tryggt eller främmande. Ibland kan man dock behöva hjälp på traven, och då kanske ett par progressiva linser kan vara lösningen.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
som ibland låter detaljer skymma helheten

 

 

 

 

 

En akademisk mardröm

Forskning

När man arbetar som lärare och forskare i universitetsvärlden är det två företeelser som alltid bör vara fler än vad de är. Den ena är utexaminerade magistrar och den andra är vetenskapliga publikationer.

Magistersexamina ligger sist och slutligen inte i dina egna händer – det är inte du själv som ska ta examen och hur mycket du än försöker få någon annan att göra det så finns det en gräns för vad du har i din makt.

Men vetenskapliga publikationer kan du producera helt på egen hand, och varje artikel med viss rankning ger ett överenskommet antal tusen euro i utdelning från Undervisningsministeriet. Inte till dig personligen förstås, men till det universitet där du är verksam.

År 2019 skickade jag in ett abstrakt för en tänkt artikel till en antologi på ett välrenommerat förlag. Abstraktet, och småningom också den färdiga artikeln, blev godkänt och jag såg fram emot att få en internationell publikation av högsta klass. Antologier är kända för att ta ganska lång tid att producera – det går ofta snabbare att publicera sig i olika tidskrifter. Men hittar man rätt kan det bli en lyckträff och så kändes det för mig. Mitt förhållandevis småskaliga forskningsprojekt om unga finlandssvenskar som flyttat till Sverige passade perfekt in i en antologi om ”youth migration”.

Härom dagen fick jag slutligen trevliga nyheter. Handboken om ungdomsmigration är publicerad och går att köpa till det sedvanliga hutlösa pris som endast bibliotek kan tänkas betala. Det är dock nu den akademiska mardrömmen börjar.

Utan att gå in på detaljer så har min text försvunnit och ingen vet när eller hur. Förlaget svarar överhuvudtaget inte på e-post och redaktören skyller på än det ena och än det andra. Jag spårar korrespondens och försöker läsa mellan raderna, men blir inte klokare. Varken i den tryckta antologin eller i den elektroniska utgåvan finns något kapitel författat av undertecknad. Och ingen utom jag själv verkar riktigt bry sig om denna fadäs.

Nånstans i den här härvan hajar jag till över min egen cyniska inställning, när jag inser att jag nu faktiskt struntar i om artikeln slutligen publiceras eller inte. Jag bryr mig inte om mina presumtiva läsare, jag ger tusan i om min forskning sprids. Det jag grämer mig över är den där siffran. Siffran 3 som ska skina på min CV. Inte för att jag skrivit en så bra artikel (den är varken bättre eller sämre än mycket annat jag skrivit) utan för att jag med denna artikel får min första fullpoängare på den så kallade JUFO-skalan som kategoriserar vetenskapliga publikationers kvalitet, där noll är ingenting och tre är maximal utdelning. En trea betyder en sakkunniggranskad artikel i ett internationellt sammanhang av högsta kvalitet. En trea betyder att jag varit produktiv och bidrar till att finansiera universitets verksamhet och därmed mig själv. En trea betyder att jag räknas som forskare?

Julkaisufoorumi/Publikationsforum (JUFO) ”är en av det finländska vetenskapssamfundet genomförd nivåindelning av publiceringskanaler, som stöder forskningens kvalitetsbedömning”. Här kan du kontrollera hur dina vetenskapliga artiklar placerar sig kvalitetsmässigt beroende på i vilken tidskrift eller på vilket förlag de är publicerade.

Så till den grad har jag dragits med i talet om produktivitet att en artikel som ingen kan läsa skulle vara bättre än en som vem som helst kan läsa, bara jag får min kvalitetsstämpel, en stämpel som jag inte ens tror på själv.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys och forskare i folkloristik
i fåfäng jakt på siffror

Eswatini, Belarus och Myanmar – att byta namn på en nation

Ordets makt

Utrikesdepartementet i Sverige har lanserat en ny upplaga av Utrikes namnbok. Där finns mycket att hämta om man behöver veta namn på svenska myndigheter också på några av de stora världsspråken, men själv fastnar jag främst för listan med aktuella namn på världens alla länder. 

En del namn känns väldigt givna, och då handlar det ofta om länder som ligger geografiskt nära eller har fått heta samma sak på svenska i åratal. Men visste du att Swaziland nu skrivs Eswatini, med den längre namnformen Konungariket Eswatini och landskoden SZ? Det hade jag själv missat. Inte heller behöver man vara osäker på vad invånarna kallas på svenska (eswatinier) eller hur adjektivet bildas (eswatinisk). 

Konungariket Eswatinis flagga.

Eswatini är den äldsta monarkin i Afrika, självständig sedan 1968 efter att ha legat under britternas och innan dess boernas kontroll. Benämningen Eswatini är helt enkelt namnet på landet på det lokala språket siswati och namnbytet utåt skedde i samband med firandet av femtio års självständighet år 2018. Det var en uttalad del i frigörelseprocessen från det koloniala förflutna och liknande namnförändringar känns igen från flera av Eswatinis grannländer. Och frågan är om man ens kan säga att landet bytt namn, när invånarna begär att deras land benämns utomlands så som det redan länge gjorts av dem själva. 

Att länder har olika namn i olika tider och för olika människor är ingenting ovanligt, men det kan för en utomstående ibland vara svårt att veta vad som är rätt. Det är inte så enkelt som att ett land heter det det heter på alla språk. Sverige heter någonting annat än just Sverige på de flesta av världens språk och på svenska talar vi om Spanien, Tyskland och Filippinerna, inte España, Deutschland och Pilipinas. Alla avvikande namnformer handlar inte om kolonialism utan kan vara spår av gamla kontakter människor emellan. 

Två land som nyligen fått oss att vackla i språkbruket är Belarus och Myanmar. 

Trots att belaruserna själva förespråkat Belarus för det som tidigare kallades Vitryssland har det svenska namnbruket vacklat och diskuterats ivrigt av politiker, journalister och språkvårdare. I november 2019 slog den svenska utrikesministern fast att ”utrikesdepartementet från och med nu förordar användningen av Belarus i det svenska språket”. I journalistiska texter i Finland rekommenderas i första hand benämningen Belarus i texter på svenska, men något motsvarande namnbyte har inte skett på finska, utan landet heter fortfarande Valko-Venäjä i finskspråkig media.

Vitryssland är en gammal form på svenska, där vitrysk och vitryss finns belagt sen 1600-talet. Att Belarus förs fram som riktigare benämning handlar dels om vilka associationer det gamla namnet ger. Ledet -ryssland ger en oönskad association till grannlandet Ryssland istället för den eftersträvansvärda kopplingen till det medeltida riket Rus/Rutenien.

När det gäller Myanmar/Burma har språkvårdare tidigare rekommenderat nationsnamnet Burma, men eftersom formen Myanmar används alltmer varierar bruket också här. Versionen Burma förknippas av många med den brittiska kolonialmakten, men när militärregimen utsåg Myanmar till den officiella namnformen var det oppositionen och stora delar av omvärlden som valde att hålla fast vid Burma. Efter detta kom dock den den demokratiskt valda regeringen att hålla kvar Myanmar, vilket talar för den versionen. Hur det blir nu efter den senaste militärkuppen vet vi inte ännu.

Republiken Unionen Myanmar skrivet med burmesisk skrift. Bild: Evil Monkey, CC BY-SA 3.0

Problemet handlar också om att både Burma och Myanmar är latinska transkriberingar av det burmesiska namnet på landet, och etymologiskt sett härstammar de från två former av samma ord. Namnformen Burma kom till svenskan via engelskan. Rekommendationerna idag är dock att landet på svenska kallas Myanmar, invånarna myanmarier och adjektivet myanmarisk. Däremot finns det inget språk som heter myanmariska utan man talar fortsättningsvis om burmesiska som är det officiella språket i landet (talat av folkgruppen burmaner), även om det totalt talas närmare hundra språk i landet.

Hur man benämner ett land kan handla om historiska skeenden, politiska ställningstaganden och transkriberingstraditioner från olika tider. Det är bland annat därför vi har skrifter som Utrikes namnbok. Om man tvekar kan man alltid kontrollera vilken den officiella rekommendationen är för tillfället, men man får förstås vara beredd på att namn också kommer och går, även när det gäller länder.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som har svårt att lära sig nya namn på gamla länder

Pass som öppnar och stänger gränser

Kulturanalys, Laddade platser

Vi diskuterar pass och gränser på en kurs i kulturanalys. Hur skapar pass gränser? Hur stänger man ute och sluter inne genom pass? Är passfrihet och passlöshet olika sidor av samma mynt? Samma dag läser jag om ännu en människa vars framtid hänger på den sköra tråd som bristen på pass kan utgöra. I samma stad som jag bor Ali Reza Heidari som lever under hot att avvisas till Afghanistan, ett farligt land där han aldrig bott och inte har någon familj. Men eftersom han inte har något afghanskt pass kan han inte få uppehållstillstånd i landet där han lever och arbetar.

Utan pass är du ingen, och utan pass kan du inte heller bli någon. Det afghanska passet har just utsetts till världens ”svagaste”, eftersom det ger tillträde till endast tjugosex länder utan visum. Starkast är det japanska som enkelt bereder väg till 191 nationer. Men trots sin svaga ställning, är det just ett afghanskt pass Heidari behöver för att bevisa sin existens och sin rätt att få finnas här och nu.

Själv är jag också utan pass, men i en helt annan bemärkelse. Jag har inget giltigt identitetsbevis i skrivande stund. Lite ironiskt eftersom jag råkar vara medborgare i två olika länder, och har bott ungefär halva mitt liv i respektive nation. I varje land har jag ett av polisen utfärdat ID-kort och dito pass. Men just för tillfället är inget av dem i kraft. I plånboken bär jag ett ID-kort som gick ut i maj 2019 (!). Med det kortet hämtar jag ut paket på posten och bevisar min ålder om det behövs, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Rest utomlands har jag inte gjort sen innan coronan slog till, och då var det säkert till Sverige, så ingen var speciellt intresserad av min identitet då heller.

Så medan jag går omkring i min passlöshet och lever som vanligt, får en annan individ i samma land inte fortsätta sitt liv utan riskerar att förlora allt i jakten på ett pass.

Det finska passet har legat etta på passlistan, men är nu petat till en ändå rätt stark fjärdeplats, där innehavare reser visumfritt till 188 av världens länder. Foto: Santeri Viinamäki, CC BY-SA 4.0

För mig är det enkelt – jag borde bara gå in hos närmaste passfotograf för att få ett nytt aktuellt porträttfoto och sen fylla i en elektronisk ansökan hos polisen. Att få ut passet eller identitetsbeviset kan bli lite knepigare, eftersom jag inte kan identifiera mig själv – men en fullmakt löser den saken. Vill jag förnya mitt andra medborgarbevis krävs lite större insatser, i form av en tvåtimmars tågresa till närmaste ambassad, men samtidigt kan jag göra en dag på stan om jag får lust.

När jag är passlös är det ingenting, men när Heidari och så många andra med honom är passlösa är det en fråga om hela deras existens. Visst är det så att pass både raserar och bygger upp hinder, men frågan är för vem och hur.

För mig med möjlighet till två av världens starkaste pass, och för Heidari som inte ens har tillgång till världens svagaste pass är avsaknaden av pass ingenting som förenar. I mitt fall öppnas de flesta gränser bara jag kommer ifrån min lättja, för Heidari står gränserna lika fasta som innan, om han ens överlever sin jakt på identitetsbevis.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med den priviligierades rätt att forcera gränser

 

Den senaste rapporten om starka och svaga pass hittar du hos Henley Passport Index.
Heidaris fall kan du läsa om i till exempel Åbo Underrättelser och protestera mot hos Amnesty.

Hästen heter… om människonamn och andra djurnamn

Kulturanalys, Ordets makt

Du vet väl om att Blanka är ett hästnamn? påpekade matteläraren förnumstigt åt mig efter en lektion. Mitt tonåriga jag blev inte särskilt smickrad och var snar om att upplysa att det faktiskt också är ett drottningnamn från 1300-talet. En bekant fick nyligen höra att hennes mellannamn är ett ”konamn”, även om det uppenbarligen är ett människonamn likaväl. En viss typ av kvinnliga dubbelnamn eller namn med botanisk anknytning tycks förknippas starkt med kor, både i vardagen och i litterära skildringar.

Blanka (1320–1363) av Namur, drottning över Sverige, Norge och Skåne, med sonen Håkan Magnusson på knät. Målning av Albert Edelfelt 1877. Public Domain

Av de drygt 300 000 mjölkkor som 2009 fanns registrerade hos den numera nedlagda branschorganisationen Svensk mjölk hade 256 500 ett tilltalsnamn, och det populäraste Rosa bars av över 14 000 kossor, vilket faktiskt gör det vanligare bland kor än bland människor om man ser till statistiken.

Molly, Bella och Charlie var mellan 2017 och 2019 de tre vanligaste namnen på nyregistrerade hundvalpar i Sverige enligt Jordbruksverket. Statistiska centralbyrån i sin tur kan upplysa om att det bor 9 083 kvinnor med förnamnet Molly i Sverige, 2 224 heter Bella och Charlie har getts åt 10 925 män och 1 088 kvinnor. Molly ligger också på 27:e plats bland namn som gavs åt flickebarn i Sverige 2019 och Charlie på 28:e plats bland pojknamnen.

När blir då Molly ett hundnamn, eller är det redan det? Vi döper våra husdjur, speciellt hundar och katter, till namn som vi också kan ge våra barn, och många gånger uppfattas djuren som fullvärdiga familjemedlemmar. Är det barnet som får ett hundnamn eller hunden som får ett barnnamn? Kanske vi helt enkelt delar namnskick med våra fyrfota vänner i viss mån (alla tre ovannämnda namn finns också på topp-tio-listan för hästnamn 2020). Det som är populärt bland nyfödda barn tycks många gånger vara populärt också bland hundvalpar av samma årgång.

Charlie och Rosa eller kanske Bella och Majros? Foto: Theodore Grenz, CC0 Public Domain

I min bekantskapskrets fanns i slutet av 1980-talet en flicka som hette Mercedes, ett namn som härstammar från en katolsk benämning på jungfru Maria, María de las Mercedes (Maria av nåd). Hennes klasskamrater var kanske inte bekanta med Janis Joplins klassiker ”Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz”, men väl med bilmärket och med Orups landsplåga M.B. (1989) där speciellt textraden ”Men du tar inte min Mercedes, Mercedes är min bästa vän” upprepade gånger serenaderades henne. Det uppfattades som självklart att hon uppkallats efter bilmärket, snarare än att bilmärket fått ett ”människonamn”. Bilnamn tenderar väl annars mest att härstamma från efternamn, som Ford, Aston Martin, Chevrolet, Ferrari, Honda, Porsche, Rolls-Royce och Tesla. Ford respektive Martin fungerar både som för- och efternamn och enbart i Sverige är det fler som heter Tesla i förnamn än i efternamn (59 vs  4). Trots detta har kanske vissa namn övergått från att associeras med människor till att först och främst beteckna döda ting. Ta bara melittafiltret, som faktiskt fått sitt namn efter uppfinnaren Melitta Bentz, och som därmed nästan omöjliggjort Melitta som tänkbart förnamn i svenskspråkiga kaffedrickande miljöer.

Melitta, både personnamn och produktnamn. Foto: Alf van Beem, CC0 Public Domain

Nå hur var det med hästnamnet då? 190 kvinnor i Sverige bär Blanka som tilltalsnamn, något fler har det bland något av sina förnamn. Själv hör jag som utflyttad numera till statistiken i Finland där vi tycks vara 18 stycken som lystrar till namnet. Kanske finns det fler hästar än människor som heter Blanka. Och vad är det nu för fel på att bära ett hästnamn? Inte alla kan låta ett barn rida på knät och på allvar sjunga ”Hästen heter Blanka”.

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som aldrig personligen träffat en namne, vare sig häst eller människa, men vet att de finns därute

Gott nytt(?) år

Kulturanalys

Jag blir uppringd av radio för att diskutera hur 2021 kommer att bli. Journalistens frågor kretsar kring hur coronapandemin har påverkat samhället och vardagslivet, men framförallt vad som kommer att hända under det kommande året. Vilka förändringar blir bestående, vad lämnar vi bakom oss och hur kommer vi att leva vårt liv efter corona?

Under vårt samtal slår det mig hur starkt vårt magiska tänkande är i vissa sammanhang. Vi hyser en enorm tilltro till vårt eget rätt godtyckliga sätt att dela in tiden i enheter. Nu nalkas det nya året, och då händer det saker minsann!

Tideräkning är kulturellt strukturerad, och parallellt med den kalender som statuerar att första januari är en speciell dag, finns det en mängd andra möjligheter till nystart. Skolåret börjar i augusti, kyrkoåret den första advent och räkenskapsåret kan börja när som helst, för att inte tala om möjligheten att följa andra kalendrar och fira till exempel kinesiskt, persiskt eller assyriskt nyår.

Ändå summerar vi nu ”coronaåret” och förväntar oss en vändpunkt när det nya året randas. Ett nytt år måste innebära förändring tycks vara konsensus, och förändring är någonting vi verkligen längtar efter för tillfället.

 

Vi gick in i 2020 med stor tillförsikt. 20-talet kändes nytt och fräscht, och det drogs paralleller till det glada 1920-talet, samtidigt som vi var snara att börja utvärdera 2010-talet. Nu är vi besvikna. 2020 beskrivs i de flesta sammanhang som ett riktigt ”skitår”, och vi ser fram emot att få lämna det bakom oss. (Även om det självklart finns många som har upplevt alldeles fantastiska saker detta år som alla andra.) Samtidigt som vi vet att ingen magisk förvandling sker på nyårsafton klockan tolv, bidrar en ny sifferkombination till känslan av att vi närmar oss slutet, eller åtminstone början på slutet, av ett undantagstillstånd som varat så länge att det övergått i normalitet.

Men en pandemi bryr sig inte om vår tideräkning, och tar inte nödvändigtvis slut för att år 2020 gör det, utan snarare som följd av sociala restriktioner, vaccinering och mutation. Det finns dock ingenting som hindrar oss från att innerligt hoppas att detta inträffar under nästa år. Kanske passar det därför ändå bra att önska gott nytt år och ljusare tider.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med fascination för tid som kulturell konstruktion

När omständigheterna styr forskningen

Forskning

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi