Alla inlägg av Blanka Henriksson

När omständigheterna styr forskningen

Forskning

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Medmänskliga möten i kassakön

Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Vigselring på villovägar

Folktro, Materialitet, Ritualer

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Ett virtuellt alter ego med ansiktsmask

Netlore, Ritualer

Helt plötsligt har ansiktsmask blivit en naturlig del av vardagen. Vi sätter på oss mask för att åka buss, handla mat, låna böcker, gå på föreläsning och hämta barn på dagis. Men häromdagen insåg jag att maskanvändningen smugit sig in även på andra arenor, bland annat i en virtuell spelvärld.

I många dator-, konsol- och telefonspel har du som spelare ett alter ego, en figur som representerar dig på ett eller annat vis. Dessa så kallade avatarer kan ha egna namn, egna egenskaper och ett mer eller mindre skräddarsytt utseende. Ofta kan du ändra stil på även ganska enkla avatarer. Du kan byta kläder, hårfärg och lägga till accessoarer, speciellt när du kommit lite längre och kanske samlat på dig lite inomspelslig valuta, oavsett om det är ”WoWguld” i World of Warcraft, ”bells” i Animal Crossing eller ”robux” i Roblox. Nu har accessoarerna i många spel utökats med olika ansiktsmasker. 

Inte ens i familjens egna lilla rike, Söderhavssamhället ”Trevligön”, har vi förskonats från pandemin.

Finns det inte uttryckliga coronamasker kanske det finns andra masker som i dagens läge kan få fylla samma funktion. Det som kallas ”privacy mask”, ”bandit mask” eller ”surgeons mask” blir nu lätt till en covid19-mask bara man sätter den i ansiktet på sin avatar. På samma sätt som du kan söka hjälp på Youtube när du kört fast i ett spel, finns det nu instruktionsvideor för hur du hittar lämpliga coronamasker i till exempel Roblox.

I Pokémon Go kan du välja allt från en neutral vit skyddsmask till olika pokemon-inspirerade skapelser.

Det går förstås också att på nätet beställa verkliga ansiktsmasker med motiv från alla möjliga spel. På en del är anspelningarna ganska subtila – det gäller att kunna avkoda symboler och stilar, medan andra blir uppenbara också för den mindre insatta. Det handlar om logotyper för spel eller spelkonsoler, siluetter av kännspaka joystickar, kända spelfigurer eller viktiga föremål från olika spel. På din ansiktsmask kan du visa upp din identitet som ”gamer”. Spelandet är en del av de vardagliga praktikerna och till vardagen hör just nu ansiktsmask. Så nu gäller det bara att välja om, när och hur våra avatarer ska signalera att de lever i en värld påverkad av pandemier. Lösningen kan förstås också vara att ignorera maskerna helt – kanske befinner sig våra alter egon i ett helt annat universum där vi kan fly från allt vad covid19 heter.

 

Blanka Henriksson
spelande folklorist med mask både virtuellt och i vardagen

Välkommen hem till mig?

Kulturanalys, Laddade platser

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum

 

Opolitisk slavhandel och politiska museer

Laddade platser, Materialitet

I gårdagens Helsingin Sanomat kan man läsa att British Museum i London har fått tillsägelse från den brittiska regeringen. I ett brev till museet hotar regeringen med att dra in det skattefinansierade bidraget om föremål avlägsnas från utställningarna. Brevet, som ”läckte” till medierna och publicerades i sin helhet i Sunday Telegraph, har skickats till ett flertal statligt finansierade museer.

Det föremål som aktualiserar brevet i det här fallet är en byst av Hans Sloane, vars samling föremål, böcker och kuriosa blev grundplåten för det som senare kom att bli British Museum, när han vid sin död 1753 donerade 71 000 föremål till nationen. Själva samlandet av artefakter och dokument finansierade han främst genom slavarbetare på sin frus sockerplantage i Jamaica.

British Museum försöker göra upp med sitt förflutna, bland annat genom att lyfta fram hur samlingarna skapats under den brittiska kolonialmakten. Foto: David Iliff, CC BY-SA 3.0

I slutet av augusti i år meddelade British Museum att bysten av slavägaren Sloane flyttas från en framträdande position till ett kabinett, där han dessutom kontextualiseras och det djupt problematiska i samlingens tillkomst beskrivs och inte längre sopas under mattan. ”Vi har knuffat ner honom från piedestalen” säger museidirektören i en intervju i The Telegraph, samtidigt som han framhåller att det är viktigt att den historiska sanningen kommer fram. British Museum säger själva att förflyttningen av Sloanes byst är en del av en våg av medvetna förändringar som görs vid museet för att tydligt lyfta fram hur slavhandel och andra imperialistiska handlingar starkt bidragit både med ren finansiering och med plundrade föremål.

Detta görs i samklang med andra liknande aktioner där man i Storbritannien först nu aktivt konfronterar den kolonialhistoria och det förtryck som landet byggt delar av sin storhet på. Detta har bland annat lett till att statyer flyttats och att gator eller byggnader uppkallade efter slavhandlare bytt namn.

Konserthuset i Bristol som öppnades 1867, har överlevt flera bränder och byggts till i omgångar. Tidigare bar det namn efter köpmannen Edward Colston, som var involverad i den transatlantiska slavhandeln, men efter protester döptes det 2020 om till Bristol Beacon. Foto: Philip Halling, CC BY-SA 2.0

Regeringens kultursekreterare, som står som avsändare av det ovan nämnda brevet, framhåller dock att de offentligt finansierade instanserna ska arbeta opartiskt och inte handla ”motiverade av aktivism eller politik”.

Här finns två springande punkter i kultursekreterarens och regeringens förståelse av vad ett museum är. Dels är ett museum inte en statisk samling föremål som ställs fram en gång och sedan får stå kvar till tids ände. Museiföremål byter plats och funktion hela tiden. Ibland är de utställda, ibland inte. Ibland ingår de i en helhet för att illustrera en företeelse, tid, strömning, idé eller annat, ibland i en helt annan. Sloanes 71 000 artefakter finns idag i tre olika samlingar, men har utökats till sammanlagt över 13 miljoner objekt hos British Museum, 70 miljoner hos Natural History Museum och 150 miljoner i British Library. Alla dessa objekt kan förstås inte vara tillgängliga för åskådare samtidigt.

Dels kan ett museum omöjligt vara opolitiskt. Allt som ställs ut är utvalt, alla texter som skrivs representerar en sanning bland många. Målet är dessutom att skapa kunskap – något som inte låter sig göras utan kopplingar både i tid och rum. Varför ställs det här föremålet ut här och nu? Hur beskrivs sammanhanget och vilken kunskap skapas i och med detta?

Det som den borgerligt styrda regeringen är ute efter är kanske snarare ett politiskt budskap som stämmer överens med deras egen politiska inriktning – då upplevs det som opolitiskt eftersom det känns självklart och sanningsenligt. När Sloane flyttas och blir en del i en annan kontext uppfattas det som politiskt, men att låta bysten av slavägaren, som lade grunden till museisamlingarna genom att äga människor och ta ifrån dem deras människovärde, stå kvar – det är opolitiskt?

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Polisflygplan och polisbil i lego

Barnkultur, polisbrutalitet och grundlösa rykten

Netlore

Vågar du ha den där tröjan nu efter vad som hänt? Frågan ställdes om femåringens t-shirt med motiv från det populära barnprogrammet Paw patrol. Föräldrarna stod oförstående ­– vi hade inte nåtts av det senaste inlägget i sommarens samtalsämne. Nyheterna var fulla av rapporter om hur polisbrutaliteten i USA slutligen fått allmänheten att ryta ifrån, och nu kom bakslaget – i dyningarna av kravaller och upplopp gick man åt barnkulturen. Paw patrol hade blivit inställt!

Den tecknade tv-serien Paw patrol (på finska Ryhmä Hau), som produceras av barntv-mogulen Nickelodeon, handlar om ett gäng hundvalpar som med gemensamma krafter hjälper människor och djur ur olika knipor. Men hur kom det sig att just det här barnprogrammet råkade ut för falsk ryktesspridning?

Polishunden Chase från Paw patrol

Polishunden Chase från barnprogrammet Paw patrol var aldrig hotad. Foto: Paul Wasneski, Public domain

Det började kanske med att Paw patrols officiella Twitter deltog med hashtaggen #amplifyblackvoices för att lyfta fram att svartas röst inte hörs i samhället. Det kunde ha slutat där, men andra twittrare kunde inte låta bli att göra sig lustiga över att en tv-serie med en polishund fördömde polisbrutalitet. Inlägget delades i en mängd parodiska svar med anspelningar på hur Nickelodeon borde ta itu med sin egen figur polishunden Chase.

Dessa skämt tycks ha lett till nya som i sin tur lät förstå att programmet hade ställts in, precis som två reality-tv-serier om poliser faktiskt blev inställda på grund av våldsglorifiering. Genast uppstod en våg av protester från människor som inte hade uppfattat ironin. Ryktet nådde så långt som till Vita husets pressekreterare som uttalade sig fördömande om en upplevd ”cancel-culture” där Nickelodeon uppgavs ha vikt sig för massorna, och Lego dessutom tagit samma åtgärd genom att dra in sina populära byggen med polistema!

Tjuv, polis och polisbil i lego.

Lego drog aldrig in några polisbyggsatser. Foto: Blanka Henriksson

Trots att både Lego och Nickelodeon officiellt har dementerat ryktena: varken legobyggen eller tv-serie har dragits in, lever tanken om att det nu ”gått för långt” starkt i vissa kretsar. Detta baserar sig på föreställningen om en rådande censur (populärt kallad cancel-kultur), där människor, ofta i maktposition, inte får säga vad de tycker. I grunden handlar det snarare om ett krav på att inte bli ifrågasatt, vilket inte omfattas av yttrandefriheten.

Istället för att medge att det finns en stark strukturell rasism i USA som drabbar svarta hårt, genom bland annat polisvåld, upprörs människor över helt grundlösa rykten om barnens favoritprogram. Men det är kanske så att vi har svårt att ta till oss en verklighet där lagens långa arm kan ta livet av en försvarslös människa utan att tveka, och då är det lättare att förfäras över att en tecknad polishund möjligen blivit orättvist behandlad. Båda låter ju för otroliga för att vara sanna. Och där det första får vår tro på mänskligheten att skaka i sina grundvalar blir det andra antingen ett sätt att genom ironi och humor tackla det ofattbara, eller för den som ryar om cancel-kultur en enkel väg att vägra erkänna allvaret och gömma sig bakom fake news.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med intresse för rykten och falska nyheter

Läs mer om begreppet cancel-kultur här: ”Don’t Fall For The ‘Cancel Culture’ Scam”

Kroppsliga påminnelser

Kropp, Ritualer

Vi står framför Åbo Domkyrka, på ansvarsfullt avstånd till våra meddemonstranter, i den vackra junikvällen. På domkyrkotrappan har någon med färggranna gatukritor skrivit välitän (jag bryr mig) så att det syns över till åns andra sida. Ut över folksamlingen ljuder personliga vittnesmål om rasism och diskriminering. Erfarenheter av att det egna livet behandlas som mindre värt än andras.

Jag bryr mig – Black lives matter! Foto: Johanna Wassholm

Klumpen i halsen växer sig större, inte bara i förtvivlan över det som händer i världen, utan också i rörelse över de enade krafter som manifesteras här.

Att demonstrera är att visa sin åsikt med hela sin kropp, att förenas i fysisk rörelse. I demonstrationståg rör sig kroppar tillsammans i ett gemensamt flöde, och ju fler kroppar desto större markering åstadkoms.

Att demonstrera i pandemitider är att ta annan hänsyn än vanligt. Trots att folksamlingen uppgick till femhundra demonstranter hölls säkerhetsavstånden enligt påbjudna coronarestriktioner. Foto: Blanka Henriksson

Trots att denna demonstration saknar ett gemensamt tågande blir det kroppsliga högst påtagligt när de församlade går ner på knä för att hedra George Floyd och alla offer före honom. Genom min tunna sommarkjol gör kullerstenarna sig påminda när högra knät börjar protestera. Runt omkring lyfts symboliskt knutna nävar, men en och annan arm darrar av ansträngning. Det varar endast en kort stund, men på ett plan blir vi alla till en kropp förenade i ett gemensamt mål.

Knäböjandet går som en våg genom världen. En enkel men mycket symbolisk handling som kommit att representera så mycket. Foto: Blanka Henriksson

När jag går därifrån är dock den kroppsliga påminnelsen borta, och jag måste aktivt vara medveten om vardagsrasismen och om mitt vita privilegium, till skillnad från alla de som dagligen påminns om att Finland är ett av de mest rasistiska länderna i Europa. Kanske är detta den viktigaste påminnelsen av alla, att jag är en del av strukturerna och att jag bidrar till att dessa strukturer upprätthålls, men att jag har förmågan och möjligheten att skapa förändring. Så jag sparar känslan av stenens obekväma avtryck på min knäskål och hoppas att jag kan ta fram detta sinnesintryck nästa gång jag slentrianmässigt tänker att vi ändå har det ganska bra och är ganska jämlika här i det fria Norden.

 

Blanka Henriksson
skamligt priviligerad och omedveten

Avslöjande kroppar

Netlore, Ritualer

Ett av mina favoritskämt i dessa tider går ungefär så här: Förr så hostade jag för att dölja en prutt – nu pruttar jag för att dölja en hostning.

Det är ett ganska enkelt och barnsligt skämt (kiss- och bajs-humor ni vet) men det sätter fingret på något av det som händer just nu. Vi lystrar på ett annat sätt till människors kroppar – var det en hostning jag hörde? Om det visar sig vara en brakare är det måhända fortfarande pinsamt, men med en lättnadens suck kan det enkelt skrattas bort. 

Våren är full av damm, men det kliar aldrig så mycket i näsan som när man möter någon på gatan. Måtte jag inte nysa när vi går förbi varandra! För att vara den oansvariga som går omkring och sprider corona – det vill ju ingen.

Våra alltid närvarande kroppar stiger fram ännu tydligare i sådana här situationer. Det är kroppsligt (och mentalt) att vara sjuk. Sjukdomen sitter i kroppen och det är våra kroppar som avslöjar oss genom förhöjd temperatur, smärta och hostningar.

Just denna sjukdom smittar också kroppsligen, och sätter spår i vårt kroppsliga handlande och möten kroppar emellan. Vardagliga rutiner som handtvätt lyfts upp till komplicerade kroppsliga ritualer med tydliga rörelsemönster och ljudeffekter (se tidigare inlägg om handtvagnings-sånger). För alla oss med känslig hud blir det eviga spritandet och tvättandet till en exemframkallande plåga och coronan sätter kroppsliga spår till och med i sin frånvaro. 

Många talar om hur skönt det ska bli sen. Sen när vi kan kramas igen, sen när vi kan skaka hand, sen när vi kan stå nära nära, tätt inpå.  Andra i sin tur drar en lättnadens suck – de som inte gärna kramas i tid och otid, de som har en lite vidare bekvämlighetszon omkring sig. För vad är nära egentligen? Och vad är för nära? Inte nog med att det är personligt, det är situationsbundet också. Men kommer vår uppfattning av nära att ändras? Kommer vi att hålla större avstånd  när vi kommer ur det här? Kanske hela världen går över till den stereotypa finländska fjärheten, där man inte sätter sig bredvid någon annan i bussen om det finns ett tomt sätespar.

Våra kroppar drogs in det här helt utan att vi fick bestämma själva. De fick en aktiv roll i krisen, och det kan hända att det sätter sina spår. Vilka får framtiden utvisa – tills dess håller vi kroppslängds avstånd, men pruttar kanske lite friare än förut. 

 

Blanka Henriksson, distansarbetande folklorist
som inte har nåt emot att prutta fritt, men hellre skulle vilja få komma människor nära igen

Sten på gott och ont

Kulturanalys, Materialitet

På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.

 

Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0

Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.

Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.

Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0

I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.

Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.

Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0

Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)