På kvinnodagen den 8 mars 2024 deltog jag i ett panelsamtal ordnat av den feministiska tidskriften Astra tillsammans med Malin Gustavsson, grundare av företaget Ekvalita som arbetar för jämställdhet inom olika områden, och Nina Nyman, doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi. Nina var en av administratörerna för den finlandssvenska #metoo kampanjen #dammenbrister som samlade in de vittnesmål som jag undersökt i min avhandling When the Dam Burst. Perpsectives on Genre and Tellability in Testimonies of rape. Ämnet för diskussionen var tiden efter #metoo. Var är vi, sex år senare?

Foto: Malin Nyman. Från vänster: Nina Nyman, Sofia Wanström, Malin Gustavsson

Jag kommer här lyfta upp och reflektera kring ett par centrala frågor som diskuterades vid tillfället och som kan ses som två sidor av samma mynt. Den ena handlar om att kunna ta kritik och den andra om förmågan att lyssna.

Malin Gustavsson underströk hur viktigt det är att personer kan ta emot kritik då det kommer till frågor om trakasserier, exempelvis i en medlingssituation. Diskussionen kring problemet faller platt ifall den anklagade parten motsätter sig uppfattningen om att hen kunnat agera på ett klandervärdigt sätt och reagerar defensivt i stället för att ta till sig det som sägs.

Jag kopplar en sådan motvilja för kritik till en oförmåga, eller ovilja, att lyssna. En ovilja att se en händelse ur någon annans synvinkel, att lyssna till hens förståelse och acceptera hens berättelse. För att effektivt lyssna krävs en öppenhet för det som sägs, även då det går emot föreställda meningar och personliga uppfattningar.

Lyssnandet utgjorde en central del i min avhandling. Det var både en utgångspunkt, en metod, samt underströks i sammanfattningen som betydande för att arbeta mot sexuellt våld i framtiden. Utgångspunkten var att trots föreställningen att de utsatta inte vill eller vågar berätta om vad de erfarit, handlar det snarare om att det som berättas inte lyssnas till. Som Tanya Serisier noterar har vi faktiskt talat om sexuellt våld i åtminstone 50 år, vilket antyder att problemet inte är en avsaknad av tal utan snarare att de berättelser som framförs inte når fram eller inte tolkas på rätt sätt — på det sätt som berättaren avser. Till exempel har berättelser om våldtäkt en tendens att tolkas som beskriva vanligt sex som målsägande ångrat efteråt eller som en lögn. På samma sätt som trakasseraren vägrar se sitt beteende som trakasserier, finns alltså en ovilja att acceptera våldtäkt som våldtäkt.

Det har framhävts i forskning att mottagandet för berättelser om sexuellt våld var annorlunda inom #metoo. De som berättade bemöttes generellt med validering och förståelse snarare än misstro, och jag skulle vilja påstå att denna positiva effekt kvarstår i viss mån. Jag tror inte det är lika enkelt att påstå att ”hon ljuger” mer, åtminstone inte offentligt. #metoo etablerade också en berättelsekategori som personliga upplevelser av våld kan kopplas till, vilket ökar deras berättbarhet.

Vad jag håller mig mer skeptisk till är om vi faktiskt blivit bättre på att lyssna på berättelser om sexuellt våld i alla dess nyanser, eller om det snarare är kategorin för talet som ändrat. Det som tidigare kallades sex eller flörtande uppfattas nu oftare som våldtäkt och trakasserier. Det utgör, enligt mig, ett steg i rätt riktning. Men kategorisering är ändå i grunden en förenkling som kan leda oss att förbise den komplexitet som kan omge en upplevelse av våldtäkt. Ett fokus på kategorisering framom lyssnande riskerar alltså att dölja de nyanser som kan framkomma i en personlig upplevelseberättelse. Därutöver är kategoriseringen av händelsen som våldtäkt inte nödvändigtvis hjälpsam eller tillfredsställande för en person som varit med om en obehaglig sexuell upplevelse. Hen kan för det första ha en annan uppfattning om händelsen och för det andra ha helt andra frågeställningar eller poänger som hen vill belysa med sin berättelse. En simpel kategorisering av händelsen skippar den problematik som kan uppstå speciellt i gränsområdet mellan våldtäkt och sex.

Filosofen Linda Alcoff noterar att vi har en tendens att framställa sex och våldtäkt som binära motsatser, vilket försvårar vår förståelse för båda kategorier. De är inte alltid tydligt åtskilda kategorier och vi behöver kunna diskutera den ”unkna gråzonen” däremellan för att nå en mer fullständig förståelse för sexuellt våld. Det innebär att vi inte endast kan tala om våldtäkt utan måste även kritisera vad som uppfattas som ”vanligt” sex.

Det är här jag tror att det blir svårt. Jag misstänker att människor ogillar att diskutera våldtäkt (speciellt i gråzonen) just eftersom det kräver en kritisk granskning av sex, vilket avvecklar den tydliga kategoriseringen av sex och våldtäkt. De kan tvingas syna sina sexuella upplevelser, som offer eller förövare, och självklarheten kring sex generellt sätts i gungning.

Både lyssnandet och förmågan att ta kritik blir centralt här. För att öppna upp och problematisera vad vi uppfattar som sex och våldtäkt och den suddiga gränsen däremellan krävs det att vi lyssnar till berättelser som belyser denna problematik och försöker skapa förståelse för den personliga upplevelsen snarare än att hitta rätt kategori för den. Att lyssna kräver en öppenhet för det nya, men eftersom sex är något som många utövar och som kan kännas väldigt personligt så krävs det att man också har intellektuell eller emotionell kapacitet att vara mottaglig även för det som kan uppfattas som kritiskt till ens egna sexuella upplevelser. Båda kan därmed ses som nödvändiga för att skapa ny förståelse för upplevelser av sexuellt våld och för att effektivt belysa problematiken som omringar både sex och våldtäkt.

Sofia Wanström
Postdoc-forskare i folkloristik