Det fysiska rummet är ganska litet, väggarna täckta av flash-affischer, teckningar, memorabilia, hyllor med böcker och desinfektionsmedel. Jag går långsamt igenom en portfolio som stoppades i mina händer för några minuter sedan, och försöker välja ut en favorit att för evigt implantera i huden med små nålar. Artisten jag besöker planerar positionen med minsta möjliga frågor och sätter mig sedan ner i stolen, ser till att jag förstår att hålla mig stilla och avslappnad och börjar tatueringsprocessen. Från och med nu är jag inte längre en person, utan en ”tavelduk” som skall förses med ett permanent konstverk.
När jag först fick uppgiften att skriva om och reflektera över ett ”laddat rum” var min reaktion ganska icke-existerande. Vilka rum har jag någonsin upplevt som laddade? Hur beskriver jag dem? Idén kom några veckor senare, då jag, apropå ingenting, skaffade en ny tatuering från en utländsk artist som råkade besöka Åbo. Vid det laget var jag så pass van vid att låta okända människor planera ut och smärtsamt lägga till bläck eller smycken under eller genom huden att rummet vi befann oss i kändes spännande på ett helt annat sätt än när jag som tonåring första gången tryckte en steriliserad nål genom huden. Bredvid oss arbetade en finsk tatuerare med att täcka över en tidigare tatuering på en kunds arm, och precis som för mig existerade de i en slags eget rum, där den yttre världen fortsatte vidare medan detta skedde. Hennes uppfattning av rummet kan dock ha varit totalt annorlunda än min egen.
Idag är tatueringar och även till en viss mån piercings något alla och deras farmor har. (Ifall du inte tror mig har du bara inte tittat efter. Inte alla tatueringar är stora och synliga). Därför är kundkretsen man möter i tatuerings- och piercingsstudier också väldigt varierad, och alla olika personer upplever nästan säkert rummet på olika sätt. För någon är det här rummet där en betydelsefull bild skapas och bevaras i huden, för någon annan är motivet inte lika viktigt och laddningen kommer till största del från upplevelsen och smärtan som kommer med en ny tatuering. En person vill ha sin första tatuering och någon annan vill ha en som passar in i det utrymme som blev kvar mellan alla de andra. För tatuerarna är rummet antagligen laddat på ett annorlunda sätt. Det här är både deras arbete, och deras konstverk som till viss mån måste tillförtros kunderna att tas omhand efter att de är färdiga. Upplevelsen beror dessutom också på typen av tatuering – är det exempelvis en walk-in flash tatuering, simpel text eller ett större verk planerat under en månads tid? Utförs arbetet i en studio eller är det en tatueringskonvention?
En tatueringsstudio är en fysisk plats, men den avgränsas även till att enbart innefatta det omedelbara området kring vilken händelsen utspelar sig, i det här fallet själva tatuerandet. Laddningen ökar på så sätt genom att avgränsa utrymmet till ett väldigt litet händelsecentrum bestående av tatuerare, kund, en stol och ett arbetsbord.
När det kommer till tatuerare kan jag enbart föreställa mig hur de upplever rummet. Det är en professionell arbetsmiljö, men det är också ett rum där människor kommer in och ger dem frihet att arbeta på sina kroppar. Det här är deras rum, mer så än kundernas. Laddningen sitter i att vad vi köper är en upplevelse lika mycket som ett konstverk. Tatuering är ett intressant yrke, det är konstverk som säljs genom en tjänst. Med andra ord betalar man inte enbart för bilden, utan för själva upplevelsen som kommer med att få den.
https://www.flickr.com/photos/uproar/4377656270/in/photostream/
Amina Stålfors
Bloggtexten är skriven i samband med kursen Arkiv och samlingar – laddade platser.
