Kategoriarkiv: Kulturanalys

Dödsmetall och mysighet

Kulturanalys

”Första intrycken: Vänligt, mysigt, likt Lund på flera sätt, ganska dyrt och mycket dödsmetall.” Så skrev jag till en kompis i Sverige om Åbo, för någon vecka sedan. Detta efter att jag nyligen påbörjat en tjänst som lektor i kulturanalys här. Det ska bli kul, och för att mjukstarta kulturanalyserna på andra sidan Östersjön tänkte jag stanna till lite i mina spaningar om det mysiga och dödsmetallen i Åbo – vad är det som gör att jag noterar just detta?

En av mina kollegor här i Åbo gillar dödsmetall. Så mycket visste jag redan innan jag kom. På en konferens på Island för några år sedan tog hon med mig till en dödsmetallkonsert, och medan kollegorna fortsatte mingla 100 meter därifrån stod vi i ölimpregnerat mörker, översköljda av gitarrvrål. Dödsmetall är ”världens mest nihilistiska musikgenre” enligt musikskribenten Fredrik Strage (DN 26-01-2024) och inte den vanligaste musikpreferensen bland akademiker inom humaniora, åtminstone inte utifrån vad som framkommer genom klädstilar och i samtal kring kaffebordet. Dödsmetall och liknande musikgenrer med konnotationer av döden, satan, aggressivitet och allmänt motstånd mot ordning och konventioner avviker bjärt från en arbetsvardag som tvärtom präglas av just ordning, konventioner, artighet och respekt för religiösa övertygelser. Även om det finns gott om överlappningar mellan de två uppradningarna jag nyss gjorde, såsom kristen heavy metal, är det ändå något iögonenfallande med en musikgenre som så uttalat vill omfamna sådant som är tabu i medelklassvardagen. Vad har den för funktion när den befinner sig just där?

En konventionellt mysig stad med kullerstenar, en magnifik domkyrka, en glittrande å och grönska kontrasterar på samma sätt mot dödsmetall, som jag tycker mig se överallt i Åbo. Det ger ett queert intryck, inte i bemärkelsen sexuell orientering, utan i bemärkelsen att saker framstår som avvikande när de inte befinner sig på sina förväntade platser. Men förväntningar är ju inte universella, de handlar om perspektiv. Samma vecka som jag kom pågick festivalen Punk ja Yäk 2024. Den presenteras visserligen som en punkfestival men besökarna som jag möter på strandpromenaden när jag går hem från jobbet, till ljudet av ett avlägset growlande som söker sig över hustaken från festivalen, känner jag som gammal punkare igen som metalheads. Jag hittar också flera andra metal-konserter när jag söker på nätet, som ska ske under hösten. Åbo har en hel del egna band och jag läser någons favoritlista på nätet där det numera splittrade åbobandet Disgrace omskrivs som ”absolutely disgusting” i uppskattande ton (Toiletovhell.com 29 augusti 2017). Finland är känt som ett land där dödsmetall är populärt, liksom i Danmark och Island. Olika typer av metal-musik, såsom dödsmetall, är med andra ord de facto närvarande i Åbos kulturliv. Dödsmetallen är alltså på sin förväntade plats, men min förväntan som ny i staden har inte hunnit anpassa sig till vad som bör förväntas.

En uppsträckt hand som gör tecknet som förknippas starkt med musikgenren metal. Nedböjda mittfingrar och uppsträckt pek- samt lillfinger.

Foto: Olaf Joaux, Pixabay

Men min känsla av dödsmetallens närvaro handlar inte bara om musik. Det finns anstrykningar av dödsmetallens estetik, med karaktäristiska fonter och mycket svart, på andra, för mig oväntade, platser. I de imponerande samlingarna av lakrits i Åbos matbutiker, till exempel. I den nyare designen av det för mig tidigare obekanta märket Sisu från 1928, tycker jag mig ana avgrundsvrål och snabba gitarrer. Fotbollsklubben Yön Ritarit har också anammat mörkret, förstår jag på namnet. Skärgårdsbaren använder i sin logo fonter, mot svart bakgrund, som påminner om metal-estetiken. De kombinerar detta med en bild av en vit mås ute på havet, som ser ut att försöka få upp korken på en flaska. Man kan anta att det är en mås som likt gästerna vid baren vill dricka sprit. Skärgården, som ofta lockar med sina yachter, idylliska sommarhus och dyra restauranger kan med andra ord också vara en plats där man super och tilltalas av ett dekadent, kanske till och med ett nihilistiskt anslag?

Jag som lägger märke till detta kommer från åtta års tjänst i vid Lunds universitet i Sverige, i en stad som också präglas av akademin och mysiga kullerstensgator. Det är i alla fall det jag tänker på när jag tänker på Lund, vilket berättar något om just mitt perspektiv. Om akademin är anledningen till att man befinner sig på en plats så är det också det som syns, det blir centrum och allt det andra som också är Lund blir periferi. Om jag hade jobbat som busschaufför eller sjuksköterska hade Lund sett annorlunda ut. På samma sätt är Åbo format av mina promenader längs ån till och från Åbo Akademi, och där kan man alltså få sällskap av metalheads.  Dem såg jag sällan i Lund.

Huruvida, och i så fall på vilket sätt, dödsmetallens vurmande för det äckliga, döden och vrålande sång gör avtryck på Åbo Akademi återstår att se. Utmanande av normer kan belysa konventioner på olika sätt som gör dem lättare att diskutera och förändra. Det kan öppna upp för nya tankar, och det är ju därför vi alla är här – för att tänka nytt, diskutera det vi tänker och skriva ner de nya tankarna på ett sätt som gör avtryck i världen. Kan dödsmetallen hjälpa oss med det?

Emma Eleonorasdotter
universitetslektor i kulturanalys

Pepparkakor i paradiset Pargas

Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 4 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Lustfyllt! – en mardrömslik föreställning om (ha)begär, den 19 oktober i Brankis, Pargas

Denna Kunskapskabarés tema var lust och begär, men också Pargas, hemmaplan för två av improvisatörerna, och publiken bestod främst av Pargasbor. Stämningen var varm, framför allt efter några skämt på Kimitobornas bekostnad.

Fredrik Nilsson berättade om begär och njutning med Pargas som utgångspunkt, vilket gav en känsla av det globala i det lokala, att allmänmänsklighet även gäller på mindre orter. Centralt  var ordspråket ”Bättre en kaka i ro, än tio i oro” (vi utgår från att det är pepparkakan). Asketism är idealt, och att avstå från begär anses som bra, att ha kontroll över sin mera djuriska impulser. Men vem bestämmer vad som är ett gott begär och vad som är ovana? Och kan man äta kakan och ändå ha den kvar?

Pepparkakor på ett fat.

Foto: Johan Jönsson, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

I Pargas Kungörelser från 1920-talet skrevs det om begär; både om kornas begär att slicka i sig Chilesalpeter som användes som gödningsmedel, och om ungdomarnas begär efter frihet, prål och jazz. Tidningen presenterade djurens och ungdomarnas begär som dåliga: salpeter är giftigt och jazz leder till ett moraliskt förfall.

Nilsson berättar också att alla begär inte sågs som dåliga i 20-talets Pargas, t.ex. kvinnors begär att göra hemmet till ett paradis, eller kunskapstörsten hos unga ansågs vara goda egenskaper.

Vi lever på ett annat 20-tal, 2020-talet, och vårt förhållande till lust, njutning och begär är annat än för 100 år sedan. Vi blir mera uppmanade till ett liv efter en slags lustprincip: maximera njutning och gör saker bara för att det är skönt. Samtidigt är det paradoxalt att eftersträva maximal njutning men också vara nöjd med det man har så en slags askes är fortfarande idealt.

Slutklämmen var att njutning är väsentligt för en god samhällsmedborgare, och då kan en bit choklad eller en tupplur vara viktig aktivism för en bättre värld!

På scenen improviserades jazzgossen som dansat 42 km under en kväll, nakenbad i tre genrer och en hyllningssång till Pargas, ett passande avslut om det centrala: människans längtan till paradiset på jorden (Pargas).

 

Linda Javén
publikarbetare och försäljningskoordinator vid Åbo Svenska Teater

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Lustfyllt! – en mardrömslik föreställning om (ha)begär. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Smaken är som baken – ganska läcker

Kropp, Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 2 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet) på Kåren i Åbo den 11 oktober.

Smaken är som baken, det har konstaterats sedan länge tillbaka. Fredrik Nilsson börjar den första föreläsningsbiten med att berätta om smak i allmänhet, hur den formas,  hur den är bunden till tid, identitet och kulturell kontext. Här blev den sydsvenska rätten bänkavälling (alla veckans matrester samlade i en ho som sedan kunde ätas varm eller kall i ett senare skede) ett exempel på hur något är bundet till sin kontext, till vad man är van att äta som känns främmande och kanske lite äckligt för folk utanför. Och vad gör egentligen något läckert eller äckligt?

Också människor kan kallas läckra, eller väldigt söta. Vill man kyssa någon så vill man veta hur den personen smakar. Det hade jag nog aldrig tänkt på, hur mycket av vårt språk kring det vi tycker om har att göra med att äta, med hur något/någon skulle smaka.

Att kyssa någon är att smaka av hen.

Vi fick också lära oss begreppet symbolisk kannibalism. Nilsson tog upp fans till den svenska sångaren Lill-Babs och hur någon i ett beundrarbrev tyckte att man borde göra godis av Lill-Babs som alla kunde äta för att bli lika snälla och empatiska som hon. Vi tänker att vi kan ta upp egenskaper av något genom att äta det.

Så frasen ”vi är det vi äter” stämmer på både ett konkret och ett symboliskt plan. Att kunna säga att man tycker om något tillsammans är väldigt viktigt för oss människor. Till slut fick vi ett gott råd att bära med oss från föreställningen: att ta emot dem med annan smak med hela hjärtat!

Våra härliga improvisatörer visste lika lite som publiken om det som skulle ske under föreställningen. Det som berättades under föreläsningsbitarna var nytt för oss alla.

En improviserad scen handlade om en matkö på en högskola och där kom både bänkavällingen och några fårtestiklar in, det hade vi nyss hört Nilsson berätta om.

Klokskapen och dårskapen i Kunskapskabaréns format speglar varann på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om jag skrattade mera under kunskapen eller kabarén, men man går hem efter föreställningen med nya saker att fundera över och lite ont i magmusklerna av skrattandet!

Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Läckert! – en föreställning om tycke och smak(löshet). ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Jag är vuxen

Kulturanalys, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 1 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng på Kåren i Åbo den 10 oktober.

Vad betyder det att vara vuxen och hur anses man bli vuxen? Professor Fredrik Nilsson tog avstamp i den skämtsamma listan över s k vuxenpoäng. Det verkar vara en allmän uppfattning till och med globalt att man anses vara vuxen när man har ett eget hem. Vuxenhet knyts till en plats, hemmet. Det handlar också om styrning och makt i samhället, det är ordning och reda när folk har sina egna hem. Och det möjliggör också att driva in skatt. Att inte ha en egen adress gör en person onormal, omogen. Nomader, romer och samer har i tiderna ansetts vara omogna och de har uppfattats hota den allmänna ordningen.

Gräsklippare, förkläde, fotriktiga skor och att läsa dödsannonser ger tydligen vuxenpoäng. Att ha en krukväxt ger 1 poäng och att hålla den vid liv ger 10 poäng.

Enligt en poänglista i USA får man 25 000 poäng när man gifter sig! Om man skiljer sig blir man av med 15–17 000 poäng och om man gifter om sig får man 50 000 poäng.

Det kändes pirrigt att som teatervan sitta i publiken och ta till sig det här helt nya konceptet – vetenskapsteater. Improvisatörerna hade fullt upp med att förkroppsliga vuxenlivet. I improvisationsteaterns natur ingår att publiken får föreslå t ex platser, titlar, yrken, genrer och dialekter som improvisatörerna sedan ska följa. Igår blev det bland annat Sverigebåt (eller Finlandsfärja som man ju säger i Sverige), min svarta barndom, fantasy, tandläkare och kokkoladialekt. Improvisatörerna har en uppsättning hattar, peruker, skägg och några väskor till sitt förfogande. Jag vek mig nästan av skratt när en baby plötsligt föddes ur en fascinerande böld i foten! En annan lyckad och sympatisk scen var förlagd till Åbo Akademi. En förvirrad gulnäbb möttes av en glad tutor i en hurtig barnmusikal. Tutorn (latin: förmyndare) rättade till gulnäbbens keps och tutade ivrigt i en imaginär tuta på sin lika imaginära sparkcykel. Det blev en massa muntert hej hej och aja baja i äkta barnsångstil!

Professor Fredrik Nilsson analyserar fenomenet vuxenpoäng och de tre improvisatörerna Samuel Karlsson, Daniela Franzell samt Jerry Wahlforss förbereder sig på att tolka lärdomarna i hisnande iscensättningar.

Universiteten har tre uppgifter: undervisning, forskning och samverkan med samhället och detta är ett verkligt lyckat sätt att göra det på.

Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Reflektionen från teaterns kommunikatör är också publicerad på ÅST:s webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Handens kunskap

Kropp, Kulturanalys, Materialitet

Jag krattar och rensar ett trädgårdsland inför odlingssäsongen. Med mig har jag emellanåt tre minderåriga hjälpredor som behöver instruktioner för att kunna vara delaktiga i verksamheten. Det får mig att tänka på hur mycket av det jag gör som är kunskap jag förvärvat inte bara genom muntlig handledning, utan också genom ett sakta utövande. 

För hur vet man hur man enklast får upp ett ogräs ur marken? För mig sitter det i fingrarna. Hur jag tar i, hur jag vrider och vickar för att få så mycket som möjligt av rotsystemet med och hur jag hjälper till med krattan eller spaden. 

Sen kommer jag till nästa exemplar, och det kräver kanske ett lite annat handgrepp. Den här sorten har annan rot, eller segare stjälk, eller är svårare att få ett stadigt grepp om. En del vet jag namnet på: våtarv, maskros, åkerfräken. En del är ogräs mer på grund av sin självvalda växtplats än sin identitet: vallmo, fingerborgsblomma, jordgubbsplantor, citronmeliss. En tredje kategori är de där som är vagt bekanta men mina botaniska kunskaper räcker inte till för att identifiera dem. 

Vi förnyar jordgubbsplantor och hela tiden krävs nya beslut. Vilka plantor är i för dåligt skick och bör bytas ut, hur planterar vi de nya plantorna på bästa sätt? Potatis ska sättas. Hur gör man en fåra, hur tätt ska utsädet placeras, hur nära får raderna vara varandra?

Potatisland för de anställda i medicinfabriken Medica i Månsas 1955. Fotograf: Max-Åke Lagerbom, Svenska litteratursällskapets arkiv, CC BY 4.0

Jag tror att mitt ögonmått är pålitligt, men först i sommar får vi se om det stämmer. Kanske kom potatisen för djupt ner och fårorna blev alltför krokiga. Handens kunskap kräver ett visst mått av återkommande övning, och mina begränsade odlingsinsatser gör att vissa saker blir svåra att lära vidare. Hur tjuvar man bäst tomater? Hur känns en mogen jordgubbe? När är majskolvarna lagom att plocka? Hur förmedlar jag detta till nästa generation när jag saknar ord? Förmodligen som vi börjat. Genom att visa, förklara så gott det går, men framförallt genom att låta dem försöka på egen hand. Ibland blir det bra, ibland inte lika bra, men sker det tillräckligt ofta sitter det till slut i fingrarna och går av bara farten. 

Blanka Henriksson
hobbyodlande lektor i kulturanalys

Nostalgi på hemmaplan

Fältarbete, Kulturanalys, Materialitet

Vi tar studenterna med oss på jakt efter nostalgi i vardagen. Målet är Finlands näst äldsta saluhall som öppnades år 1896 i Åbo centrum. Utifrån ser den rätt liten ut, även om den sträcker sig över ett helt kvarter, bland annat för att den ligger i skuggan av landmärket KOP-kolmio (ung. KOP-triangeln, där KOP står för banken Kansallis-Osake-Pankki), en åtta våningar hög betongkoloss från 1960-talet.

Åbo saluhall. Foto: Hajotthu, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Slår man upp nostalgi i Nationalencyklopedin kan man läsa att det är en ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer”. När vi vandrar runt med studenterna i Saluhallen försöker vi sätta fingret på denna nostalgiska längtan genom att använda alla sinnen för att fånga stämningen.

Hörselintrycken förstärks om man blundar och det som slår en är kanske främst tystnaden. Här spelas ingen musik, här hörs inga reklamutrop. Men folk pratar. Med sitt sällskap och med försäljarna. På många ställen försiggår en febril verksamhet där mat tillagas och förpackas och i mitten sitter människor och äter sin lunch med klirrande bestick och tallrikar. Trots detta är tempot relativt lugnt. (Den som vill uppleva jäkt kan med fördel återkomma i julrusningen.)

Smaksinnet kittlas av pepparmyntspastillerna som säljs i små plåtaskar, de torkade frukterna från jordens alla hörn och de styckade djurkropparna i charkuteridisken. Vi förnimmer barndomens bakverk, läckert upplagda i konditorihyllorna, men också smaker av sushi, bibimbap, neapolitansk pizza och pokebowl. Alla med möjlig förmåga att förflytta oss i tid och rum beroende på vår personliga historia.

Dofterna slår emot oss i tebutiken, bland kryddorna, i den stillastående luften och människornas fuktiga ytterkläder.

Från teboden slår ljuva dofter emot oss, som intensifieras när kundens önskningar resulteras i att en specifik teburk öppnas och innehåll förs över i en mindre påse. Foto: Blanka Henriksson

Känseln hjälper oss att komma nära saluhallens materiella utformning. Att dra händerna längs de blankslitna trädetaljerna, att slå sig ner i de enkla sätena i kaféet som fått sin inredning från en gammal tågkupé är en sinnlig upplevelse. De tunga dörrarna som måste tryckas upp med handkraft för att komma in eller ut ur hallen känns i hela kroppen.

Tittar vi uppåt i taket slås vi av takhöjden, av originalbjälkarna men också av de nytillkomna ventilationsrören. Gammalt möter nytt. Utsidan av hallen präglas av rödtegel, medan insidan domineras av mörkbruna träväggar och -detaljer. Här och var finns gamla skyltar (eller nygjorda i gammal stil) kvar och på lediga väggar hänger svartvita fotografier med äldre interiörer och exteriörer, med berättelser om, och bildbevis på, tidigare decenniers verksamhet. Kontinuiteten framhävs samtidigt som som det förflutna markeras.

Förbjudet står det på skylten under de höga takvalven. Förbjudet att röka, hänga, dricka alkohol och ta med sig en alltför stor hund? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgi kan operera på flera olika plan samtidigt. Personliga minnen varvas med samhälleliga berättelser om ett gemensamt nationellt förflutet. Man behöver absolut inte ha upplevt den tid eller plats man blickar tillbaka på (som 1950-talet eller det förindustriella samhället), men nostalgin kan också vara starkt knuten till personliga upplevelser genom livet (lukten i mormors hem eller smaken av pappas köttbullar).

I en liten butik mitt i Saluhallen stannar alla nostalgisökande upp i vårt gäng. Här ligger nostalgin så tjock i luften att den kan skäras med kniv. Vissa saker skrivs oss på näsan, som den upplysande lappen ”nostalgiset peltirasiat” (nostalgiska plåtburkar), andra är mer subtila i sina former, färger och material. Studenterna förflyttas till en tid som ingen av dem har upplevt. Här finns gamla finska presidenter, nytryck av Åbovykort från 1950-och 60-talet, prinsessan Diana och leksaker i retrostil. Dessa samsas dock med föremål som kanske har potential att framkalla nostalgi redan under sin samtid; som girlander från kung Charles III kröning och Disneyprinsessor från detta årtusende.

Nostalgiska plåtaskar enligt affärens egen beskrivning. Men vad är det vi ska bli nostalgiska över? Pepparmintsmaken, formgivningen, könsrollerna, logotyperna, estetiken? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgin används överlag som ett sätt att rama in försäljningen av olika produkter, om det så handlar om souvenirer, bakverk, fisk eller grisfötter. Vi ska helst förflyttas till en annan tid och en annan plats, en plats och tid som kanske präglas av det mer småskaliga, ett lite långsammare tempo och en viss oskuldsfullhet. Och när vi väl är där ska vi vilja ta det med oss hem. I form av lösviktste, polkagriskarameller, rågbröd eller kycklinglever.

Blanka Henriksson
någorlunda nostalgisk lektor i kulturanalys

Var person på sin plats

Kulturanalys

”Det här är min plats, här ska jag sitta!” Det finns många situationer i livet när man kan råka ut för detta. Antingen som förövare (den som tagit någon annans plats) eller offer (den som blivit av med sin rättmätiga sittplats). Ibland är sittplatsen din för att du betalt för den (på teatern, på bio, på tåget), ibland är den din för att du brukar sitta där (vid matbordet) eller för att du har mutat in den på något sätt (kaféstolen där du lämnat din jacka).

På flygplan och tåg har du ofta en specifik plats där ditt namn hänger ihop med ett exakt säte. Sitter du på någon annans plats har de all rätt i världen att be dig stiga upp. Förvirring uppstår när flera system samsas eller folk är vana vid ett givet sätt. Lågprisflygbolagen hade åtminstone förr inga utsedda sittplatser för passagerarna – vilket kändes extra kaotiskt, och till danska tåg säljs både platsbiljetter och öppna biljetter, vilket kan resultera i ett saligt flyttande fram och tillbaka för somliga, och i värsta fall ståplats för en del.

Om man åker tåg i Sverige händer det nuförtiden att ingen kontrollerar ens biljett så länge som man hålls på sin egen plats. Konduktören vandrar genom vagnarna med en elektronisk platskarta och ber om färdbevis endast av den som är i rörelse eller som sitter på ett ”obemannat” säte. Din plats är din så till den grad att du behöver bevisa det bara om du inte sitter på den.

Andra gånger är det näst intill omöjligt att framhålla en plats som sin egen om någon redan sitter där. Busspendlare, och också vi som åker buss mer sporadiskt, har ofta en eller ett par favoritplatser i bussen. Men på inget sätt kan man be någon stiga upp från sin plats i stadsbussen bara för att man själv brukar sitta där. Min plats är min plats bara som en önskning.

Vissa undantag finns, som när jag med familjen på lokaltåget bänkar mig på första lediga säte. Efter en stund uppmärksammar oss familjens yngsta om att det är en plats för gravida och folk med käpp. En diskussion upptår om vi borde resa oss och byta plats genast, eller om vi kan vänta tills det stiger ombord en gravid som behöver sittplats. Här finns en plats som är din tills någon annan behöver den bättre. 

På arbetsplatsens kaffepaus, eller personalmöte finns det sittplatser som är semipersonliga. När vi samlas sätter vi oss ofta på samma ställe. En del föredrar soffan, andra vill hellre ha en stol med ryggstöd. De låga sittdynorna avskräcker många, eftersom det är svårt att ta sig ur dem på ett graciöst sätt (men de är riktigt bekväma). Den som kommer först tar en plats längre in, de som anländer senare får nöja sig med platser som finns kvar.

Studenter sätter sig gärna på samma eller liknande plats i föreläsningssalen. Det finns en viss trygghet i att sitta där man brukar. I skolans lägre klasser kan sittplatserna tilldelas utan förhandlingsmån och jag minns själv frihetskänslan när vi i högstadiet fick välja sittplats själva. Borta var den alfabetiska ordningen eller tanken om att snälla flickor skulle sitta bredvid busiga pojkar för att dämpa dem. (Med undantag för vissa konservativa lärare eller bara glömska dito, som omöjligt kunde lära sig elevernas namn om de flyttade omkring.)

Hemma vid matbordet kan det löna sig att byta plats ibland – det lär nämligen bildas nya synapser i hjärnan då. Så länge som det finns åtminstone två stolar att välja mellan är det bara att testa. Att äta frukost med utsikt över kylskåpet istället för fönsterbrädet kan ge oväntade vardagsperspektiv. 

 

Blanka Henriksson
folklorist med smak för vardagsutmaningar – som att byta plats

myror på en kvist

Äckel som kulturell kraft

Forskning, Kulturanalys, Publikation

”Äta myror?” utbrister Mowgli förskräckt i Disneys filmatisering av Rudyard Kiplings Djungelboken. ”Javisst”, svarar björnen Baloo, ”kittlar dödsskönt i kistan!” Myror är föda för djur, så det var med viss lättnad man som tittare såg att människovalpen Mowgli höll sig till de mer aptitretande frukterna som också fanns att tillgå i djungeln. Myror, larver och gräshoppor har dock spisats som mat också av människor i olika tider och på olika platser. Insekter är en god proteinkälla och bara för ett par år sedan fanns det bröd och choklad med insektsmjöl i till salu i finska mataffärer. Genom att äta mer mat av denna typ skulle kanske en del av våra klimatproblem kunna lösas.

För många känns det dock otänkbart att sätta i sig något som innehåller småkryp; det upplevs som för äckligt. Men varför tillskrivs företeelser äcklighet och vad gör äckel med oss? Detta kan du läsa mer om i det alldeles pinfärska numret av Budkavlen. Temat är ”Äckel som kulturell kraft” och de äckligheter som studeras närmre är fästingar, som dock inte är insekter utan spindeldjur, offentliga toaletter, droger, rökning, mat och snor.

I Malmö finns ett museum som presenterar äcklig mat från hela världen och där blir det ganska tydligt att äckel också är kulturbundet. Vår finska salmiak är äcklig i många munnar, och bildens mongoliska fåröga i tomatjuice känns inte så lockande för den ovana. Foto: Blanka Henriksson

Det äckliga kan både avstöta och attrahera, väcka både nyfikenhet och avsmak. Äckel är en kulturellt formad känsla som kan ha starka effekter i världen och i enskilda människors liv. Artiklarna som ingår i Budkavlen visar bland annat hur äckel kan användas för att styra in människor i önskad riktning, engagera människor att handla och avskräcka dem från oönskat beteende. Men ibland sätter äckel också käppar i hjulet, som när man försöker få människor att ändra sina matvanor och äta myror.

Äcklig läsning!
önskar redaktörerna Blanka Henriksson & Ann-Helen Sund

Budkavlen hittar du här: journal.fi/budkavlen

Bussen som kulturanalytiskt laboratorium

Exkursion, Fältarbete, Kropp, Kulturanalys, Laddade platser

Hur åker man buss? Vad är det som händer? Hur ska man göra när man står och väntar på bussen? Hur formas kön när det är dags att stiga på? Hur väljer man sittplats? En grupp studenter och föreläsare tog sig an bland annat dessa frågor och gjorde en liten expedition ut i Åbo-trafiken. Vi steg på de gula lokalbussarna för att glänta på bussens kulturella motorhuv och kolla på mekaniken därunder.

Att åka buss är som att dansa, att ta en sväng i takterna av Dj Society’s låtar. Det är en rytm som våra kroppar kan koreografin till, åtminstone efter att gått igenom den några gånger. Vi vet vilket avstånd som är passande att ha till andra människor på en busshållplats, vi läser av varandra och vet vem som stiger på när, våra kroppar signalerar konstant våra nästa steg och de andras kroppar besvarar dessa signaler. Det är en kulturell gruppdans, där vi speglar avstånd, riktning på rörelse och kalkylerar våra egna svar mot de andras impulser. Tänk bara på situationen när det är dags för dig att stiga av och nån råkar sitta bredvid dig, den lilla framåtlutande, aktiverande rörelsen din kropp gör, och hur personen bredvid dig direkt förstår att reagera och stiga åt sidan. Utan att ett enda ord yttras. Våra kroppar kommunicerar konstant med små skiftningar, små rörelser.

Många av oss har en ”egen” plats vi siktar på när vi stiger på bussen. Rutinen tar oss direkt dit, ifall den är ledig. Men vilken plats vi än sätter oss ner på, så gör vi utrymmet till vårt för den lilla stund vi har den. Kanske vi sätter väskan bredvid oss, ifall bussen inte är full, eller så hör vi på musik via hörlurar, eller skrollar på telefonen. Ofta sitter vi kanske med blicken ut genom fönstret, ser stadens vyer fladdra förbi, eller stirrar framåt, med blicken fäst någonstans i fjärran. Att aktivt använda blicken inuti bussen, kanske till och med möta någon annans blicka, det är inte riktigt okej. Vi håller oss till oss själva och respekterar de andras tillfälliga privata bubblor, eller hur? Samtidigt är vi absurt nog väldigt medvetna om allt som händer omkring oss, märker direkt när det sker en skiftning.

Detta märktes väl när vi efter vårt lilla resande möttes på Arken för att prata om våra upplevelser. Alla som använt buss som färdmedel i sin vardag hade något att berätta, speciellt om de gånger då något avbrutit den vanliga rutinen. Bussen kom inte, någon gjorde något underligt under resan, chauffören sade si eller så osv. Häromdagen när jag själv satt på bussen från Uittamo mot centrum så väcktes jag ur busslunken när en äldre dam plötsligt, mellan hållplatserna, gick igenom bussen, mot chauffören. Det visade sig att hon stigit på fel buss och funderade hur hon nu skulle komma fram. Chauffören funderade och förklarade och det påverkade hur hon körde, bussen saktade av lite. Min kropp reagerade på att rytmen nu var lite fel, jag fick jämka mig lite på sätet. Vi var inte många på bussen, men jag märkte att alla ombord var medvetna om vad som skedde där framme. Den där skiftningen, den var tydlig, alla var plötsligt också mentalt närvarande, inte bara fysiskt. Bussens flow flöt inte längre. Bussen stod en stund längre vid följande hållplats medan chauffören försökte visa damen med hjälp av en papperskarta vilken buss hon skulle byta till. Jag kände en spänning i kroppen, ville gärna hjälpa men hade ingen extra tid. Till slut var det en kvinna som reste sig upp, söndrade en slags busskod för oss alla, gick fram till chauffören och damen och sa att hon kan hjälpa damen hitta rätt vid torget. Alla satte sig ner, färden fortsatte i en bekant rytm och blickar vändes utåt, bortåt, inåt. Rörelsen fortsatte. Jag var rörd och tacksam över kvinnans gest, ville egentligen ropa ut ett tack, men det passade sig inte, inte längre, jag skulle bara ha orsakat mer störningar i flödet. Så jag satt tyst och tittade ut genom fönstret, log kanske lite.

Hela resan är vågor av rörelse, från kroppen som justerar sig till bussens rörelser, till personbilstrafiken kring bussen som ger den väg när den kör ut från hållplatsen. Från de ryckigare rörelserna och det större bruset, inuti bussen och utanför, inne i centrum, till de högre hastigheterna och lugnare omgivningarna längre bort. Bussen är en mikrovärld av rörelser, både ifråga om fordonet självt, men också av oss passagerare. Vi är alla på väg någonstans, hoppar på än här, än där, och möts för en stund i en gemensam rytm, där våra kroppar justerar sig till helheten, speglar varandra. Ger rum, tar rum. Allt enligt en inlärd kulturell koreografi, som vi är experter på. Utan att ens vara medvetna om det.

Hannah Salo, kulturanalytisk bussresenär

Vad ska du bli som stor? Djup suck.

Etnologi, Exkursion, Folkloristik, Kulturanalys, Undervisning

Vad ska du bli som stor är en fråga som nästan alla vet att ingen vill få, men man inte kan låta bli att fråga. Det känns som att vi med humanistisk inriktning får frågan oftare än andra, vilket nog kan bero på att vi inte i samband med vår examen får ett konkret yrke. Eller kan man säga, vi begränsas inte  till endast ett yrke. Och vilken frihet det är!

Sagalund, Kimito. Foto: Lena Marander-Eklund

Under kulturanalysens karriärdag hoppade vi klockan nio på morgonen in i minibussen och tog oss till Sagalunds museum i Kimito för att både bekanta oss med friluftsmuseet och dess verksamhet, men också för att prata med museichef John Björkman som även är alumn från folkloristiken. Efter lunch i Sagalunds café åkte vi till sanatoriet i Pemar och fick en liknande guidning med frågestund med den ganska färska alumnen Jenina Jylli.

Sanatoriet i Pemar. Foto: Lena Marander-Eklund

Karriärdagen kändes som en mycket upplyftande dag både för mig och för vår utbildning. Efter frågestunderna kände jag också en oerhörd tacksamhet för att ÅA är så flexibelt och tillåter oss ta biämnen i olika ämnen, men också vid olika fakulteter. Det gör så att vi själva under utbildningen kan hitta något som gör just oss speciella ute i arbetslivet.

Att vi som humanister har den friheten kan kanske kännas stort och svårt men för mig känns det som en frihet. Det jag också kände väldigt mycket tacksamhet för var, att i museijobb, framförallt mindre sådana, kan hobbyer ses som en fördel. Att jag prokrastinerar idag genom att sticka tröjor kanske kan bära med sig något gott i framtiden, vem vet!

Med den utbildningen vi har så kan vi jobba på museum, i vilka man kan jobba med allt från barn och guidningar till att kategorisera gamla föremål. Och det både Jenina och John uttryckte står inte man som museianställd  och samlar damm, utan vissa dagar är väldigt fartfyllda, och vissa dagar kan vara lite lugnare. Men under lugnare dagar kan man låta kreativiteten blomstra och samla idéer och energi till nästa projekt.

Trots att karriärdagen i år behandlade en framtid inom museibranschen så kom det fram att många med vår utbildning också jobbar med projektarbeten. En del jobbar individuellt och andra jobbar mera i grupp. Det är bara att hitta något som är lämpligt för en själv.

Men, vad vill jag då bli som stor? Jag vet inte, men jag känner mig hoppfull inför framtiden och öppen till nya utmaningar och miljöer.

Karen Lindholm
Studerande i etnologi