“She was killed in a car accident” berättar en pojke i tioårsåldern. Han är på promenad med sin hund och verkar genuint glad över att kunna hjälpa två utländska turister. Vi står vid en minnesplatta i centrala Kaunas, Litauen, och kanske ser vi ut att vara vilsna eller osäkra. Minnesplattan är liten och nedsänkt i trottoaren. Känner man inte till plattans existens så passeras den oupptäckt. Men pojken vet att den finns och varför. Troligtvis passerar han platsen flera gånger i veckan. Minnesplattan markerar emellertid inte platsen för en fatal bilolycka, utan förintelsen. På platsen verkade en kvinnlig judisk konstnär som mördades under andra världskriget. (Liknande minnesstenar finns i bland annat Berlin).

Minnesplattan ingår i ett projekt som handlar om att återupprätta minnet över de drygt 30 000 judar som bodde i Kaunas när tyska styrkor intog staden 1941. I stort sett alla judar mördades i eller i närheten av staden under perioden 1941-1944. När ryssarna avancerade 1944 utplånades de sista spåren av den judiska befolkningen genom att gettot sprängdes i bitar och resterna brändes ned. Ondskans moderna effektivitet var lika stark på andra platser i landet; 95 % av landets judar mördades under kriget. Minnet av förintelsen är något som stadens och landets styrande eliter har haft svårt att hantera. Detta beror på att litauer handgripligen deltog i massmordet, men också på att Litauen hamnade under det sovjetiska oket när kriget var slut. Rollen som offer för en auktoritär regim, men också den heroiska kampen mot förtryckarna, har varit viktigare att minnas. Kaunas största judiska begravningsplats vittnar om denna glömska.

Här råder en sorglig röra och merparten av gravstenarna har fallit till marken, antingen på grund av bristande underhåll eller vandalism. Med största sannolikhet vet pojken med hunden inget om begravningsplatsen och han känner nog inte heller till det samtida Litauens selektiva glömska. För honom fyller plattan på trottoaren en annan minnesfunktion. Plattan finns vid en intensivt trafikerad väg och på andra sidan finns en stor park. När han ska rasta hunden måste vägen korsas. Det är tänkbart att minnesplattan och dess fiktiva koppling till en bilolycka påminner honom om behovet av att vara försiktig just där. För oss andra är plattan en påminnelse om att vara försiktiga när auktoritära, antidemokratiska värderingar vinner mark i Europa.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Efter den långa vintern har jag äntligen fått återvända till mitt smultronställe, ut till skärgården till en liten ö, till en liten stuga nära havet. Denna plats är ”a meaningful location”, som Tim Cresswell skulle säga, en plats som har en lokalitet och en plats som har tillskrivits betydelse. Stugan har en geografisk plats: den ligger ute på en ö i Ingå skärgård och det tar cirka en halv timme att ta sig dit med båt från småbåtshamnen i Ingå. Förutom den fysiska miljön består platsen också av betydelser och känslor som jag relaterar till den. Till denna plats flyr jag undan den hektiska vardagen för att koppla av.

Rachel och Steven Kaplan säger att vi har två olika sätt att ta in omvärlden på: riktad uppmärksamhet och spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten används i vardagen och kräver stor ansträngning och kräver återhämtning. Återhämtningen sker bäst i naturen och ute på stugan känner jag som att man är ett med naturen. Här finns en allt större möjlighet att upptäcka genom sinnena och man får använda den spontana uppmärksamheten som inte tar någon energi. På denna plats känns det som att alla mina sinnen vaknar till liv igen och får gå ut på äventyr.

Foto: Sandra rönnberg

Äventyret börjar redan när vi kommer ner till båten i hamnen, där synen möts av det blåa havet och båtarna som guppar i takt med vågorna. Jag känner doften av den friska havsdoften och bensinen sticker i näsan när vi tankar båten. Man hör måsarnas skratt, men snart överröstas det av ljudet från båtmotorn när vi startar vår färd ut till skärgården. När båten studsar på vågorna känner jag att våren är här för solen värmer mig på ryggen.

När vi kommer i land och båtmotorn tystnar, sänker sig ett härligt lugn och det enda som låter är vågornas skvalp och fågelsång, inte en annan människa i sikte, bara hav och öar så långt ögat kan nå. Det är mycket svalare här ute än på fastlandet och vinden blåser kallt. Stugdoften som möter en när man öppnar dörren är speciell, jag kunde känna igen den var som helst, den väcker så många minnen av somrar som man har tillbringat här.

Efter att brasan är tänd går jag till andra sidan ön där det är sol och vindstilla. Nu ska vinterpälsen slängas bort, det är dags för vårens första dopp. Vattnet är klart och det tyder också på att vattnet är kallt. Det kalla havsvattnet är som knivar mot fötterna men efter doppet blir man varm i hela kroppen. På vägen tillbaka till stugan ser jag ejderns bo och ett rådjur som har simmat till ön. När jag närmar mig stugan möts jag av en välbekant somrig doft, grillad mat.
Efter maten sitter vi på berget och ser ut mot havet och solnedgången. Man hör bara det livliga fågellivet: ejdern, svanen, tiran, strandskatan, måsen, men annars är det tyst för vinden har mojnat och vågorna skvalpar inte längre. Luften känns fuktig och frisk. Utan kontakt till resten av världen kan man sitta här och fokusera på nuet och uppmärksamma allt som man känner, hör och ser. Det här är ett äventyr för sinnena.

Foto: Sandra Rönnberg

Sandra Rönnberg

Källor:
Cresswell Tim (2004). Place: A Short Introduction. Oxford: Blackwell.
Kaplan, R. & Kaplan, S. (1989). The Experience of Nature, A Psychological Perspective. New York: Cambridge University Press.
Texten är skriven som en del av examinationen i samband med kursen Arkiv och samlingar: Laddade platser.

“No other city is so spitefully incoherent.” -James Baldwin

Då folk frågade mig hur New York var, brukade jag svara kort och enkelt ”kaos”. Enligt Wikipedia, brukade kaos syfta främst på ”oförutsägbart”, men har tack vare kristendomen kommit att associeras med ”oordning”. Båda orden är ganska användbara för att beskriva New York.

New York framställs ofta på ett sagolikt och romantiskt sätt. En drömmarnas stad, dit folk far för att ”make it”, och där alla lever lyxigt och glamoröst. Givetvis finns den delen av New York, men det finns också mycket mer.

Jag skulle vilja påstå att New York har en av den mest mångfaldiga befolkningen i världen. Där finns människor från alla inkomstklasser, nationer, etniciteter, sociala grupper, yrkesgrupper etc. Folk som flyttar till New York gör det oftast med något specifikt mål eller syfte i åtanke, vilket oftast har att göra med någon utbildning, karriär eller något annat livsmål. Man flyttar inte till New York ”bara för att”.

Enligt den amerikanska drömmen belönas hen som arbetar hårt och ihärdigt. Det är knappast situationen i New York i dag, om det någonsin varit. Vidare är New York den näst dyraste staden i USA (efter San Fransisco), och folk med heltidsjobb kan vara tvungna att sätta mer än hälften av sin lön på ett rum i delad lägenhet långt ute i Brooklyn eller Queens. Men folk flyttar ändå dit, och de arbetar inom konst och kultur, även om det är svårt eller helt omöjligt för dem att kunna leva på den inkomsten.

Den brokiga befolkningen som outtröttligt arbetar för att uppnå den amerikanska drömmen leder både till en hög intressanta småföretag, butiker och restauranger, och ett mycket rikt och mångfaldigt kulturfält som sträcker sig långt ifrån Broadway, the Metropolitan Museum och Madison Square Garden.

Bushwick är ”up an coming” bostads- och verksamhetsområdet för personer inom konst och kultur. Det ligger långt in i Brooklyn och indikerar tydligt hur gentrifikation tvingar låginkomsttagare längre och längre bort från Manhattan. Jag bodde i Bushwick.

I New York kan man hitta vad som helst och när som helst, bara man vet var man ska leta. Det är dessvärre inte så enkelt att veta. Den ofantliga mängd av möjligheter, samt kanaler för var dessa annonseras ut, gör att New York blir väldigt svårt att navigera runt i. Stadens storlek gör saken ännu svårare, och att den varken är koherent eller tydlig. Man kan gå i ett industriområde som är helt tomt på folk och just när man börjar fundera exakt hur borttappad man är och huruvida man kommer bli rånad eller inte, svänger man runt ett hörn och där är en bar med en lång kö som slingrar sig ända runt hörnet.

New York är spitefully incoherent, vilket gör den förvirrande och svår att navigera runt sig i, både för besökare och invånare. Men det är också just det som gör staden så fantastisk, eftersom det alltid finns någonting att hitta. Var som helst och när som helst.

Park Avenue. I ena hörnet kan man urskilja en liten dansk flagga. Där ligger Scandinavia House, centret för Skandinavisk kultur där jag arbetade. American-Scandinavian Foundation som ansvarar för platsen understöder bl.a. forskningssamarbete och utbyte mellan USA och de nordiska länderna.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Båten från Battery Park styr ut mot Frihetsgudinnan. Det är fuktigt. Bakom oss försvinner Manhattans skyline i dimman. Jag vänder blicken mot hamninloppet och spejar efter Frihetsgudinnan. Det dröjer, men till slut träder hon fram ur en dimbank. Åtminstone delvis. Det är nästan som om hon medvetet dröjer kvar i dimbanken, utom synhåll. Eller är det dimbanken som vägrar att släppa sitt tag om henne? USA har ju förändrats. Tillsammans med horder av turister kliver jag av båten och tar en promenad runt den mäktiga statyn. Av en händelse hamnar jag i en grupp ryska turister. Guiden berättar intensivt samtidigt som han håller sin röda guidevimpel över huvudet. Talar han om de många ryssar som sökte sig till friheten i USA och bort från det feodala Ryssland? Talar han om frihet och om demokrati i vår samtid?

Efter att ha tillbringat en stund vid gudinnans fot återvänder jag till färjan som för mig till Ellis Island. En del platser är impregnerade av kulturell mening och Ellis Island tillhör definitivt dessa. Det är omöjligt att inte känna vad som brukar benämnas historiens ödesmättade vingslag. Jag rör mig sakta genom byggnaderna. Decennier av hopp, osäkerhet och förtvivlan tycks ha dröjt sig kvar i syfte att tvinga ned besökarnas tempo och öka utrymmet för reflektion. Jag försöker sätta mig in i hur mina släktingar upplevde ankomsten till Amerika. Fick de passera utan att utsättas för misstänksamma förhör? Fick de sätta sina fötter på Manhattan utan att ha utsatts för närgången, kanske förödmjukande granskning av sina kroppar? Fick de passera gränsen utan att bli definierade som potentiella hot? I likhet med mig hade de passerat Frihetsgudinnan på väg till Ellis Island. Hur uppfattade de henne när de väntade på att förhöras och granskas? Var hon för dem en hägring, en illusion, som knappt skymtades i en dimbank?

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi