Menoras betydelse i Hanukka

Postat den 9 december, 2020 av admin

När jag hör ordet Hanukka får jag en varm och mysig känsla. Då jag firar Hanukka med min mamma och mina bröder är det alltid speciellt och väldigt festligt. Vi ser till att det finns många tända ljus och god mat. Det viktigaste är att alla är på plats med gott humör. För min mamma har tändandet av ljusstaken dvs. menorans ljus alltid varit viktigt, så jag har tagit det på allvar, behandlat tändandet med respekt och lyssnat på henne. Allmänt är själva ritualen inte bara religiös för mig, utan mer en positiv högtid att fira med familjen, inte olikt julen i dagens samhälle.

Hanukka är en judisk fest som firas till minnet av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 f. Kr. Legenden säger att judarna hittade en liten kruka med olivolja i templet som förväntades brinna i en natt, men räckte åtta dagar. Detta mirakel har sedan dess firats som en högtid bland judarna. Hanukka firas även av flera som en symbol för Israels självständighet i och med återupprättandet av det Heliga Templet i Jerusalem.

Bild av Carmine Savarese från Unsplash.

Menoran är en av de viktigaste och äldsta symbolerna i Judendomen, den ses även på Israels nationalvapen. Den består av en nioarmad ljusstake med ett ljus i mitten som kallas tjänaren eller “shamash” och fyra på var sida. Varje kväll när solen gått ner tänder man ett ljus, med hjälp av tjänaren. På den åttonde natten skall alla ljusen brinna och ge ljus till de mörka kvällarna.

När det kommer till hur ljusen tänds är det komplicerat. Varje natt tänds alltså ett nytt ljus, så att första natten tänds endast ett ljus, andra natten tänds sedan både ljus nummer två och nummer ett och så vidare, allt igenom de åtta dagarna. Som exempel så tänder man alltså dag nummer fem det femte ljuset först, sedan ljus nummer fyra och sedan nummer tre och så vidare. Detta är en tydlig, specifik och kännetecknande ritual under Hanukkan som utförs med omsorg och respekt.

Bild av Benigno Hoyuela från Unsplash.

Ljusen skall alltså tändas vid solnedgång och få brinna i åtminstone en halv timme. Detta kan vara en utmanande del av ritualen om man bor i ett land som Finland där solnedgången kommer tidigt och oftast mycket tidigare än slutet på jobbdagen. Detta leder alltså till att Hanukka tidsmässigt oftast firas mer liberalt i till exempel den nordiska vardagen. Under Hanukka är de judiska skolorna stängda, vilket kan underlätta firandet då det viktigaste med tändandet av menoraljusen är att alla familjemedlemmar är på plats och att det görs tillsammans. Man säger även utvalda speciella böner före man tänder ljuset med tjänaren.

Ljuset från menoran symboliserar guds heliga ljus över den mörka världen vi lever i, vissa säger också att själva ljusen symboliserar judarna som lyser upp världen. Något som jag reagerade på var att alla ljus i menoran skall vara på samma höjd, de är alla likvärda. Tanken bakom detta är att det finns risker i att lyfta upp olika människogrupper ovanför andra, vilket jag tror de flesta är bekanta med. När människor ser varandra som likvärda sprids det hopp och glädje till världen.

Hanukka är en högtid med specifika ritualer och materiellt koncentrerad kring ljus och menoran. I stora drag handlar det om att vara med sin familj, tända ljus och äta god mat. Med andra ord om man skulle se på Hanukka och jul, så firas de i praktiken ganska likadant. Julen har inte bestämda reglerför vilka ljus man ska ha eller om man skall ha ljusstake. Medan i Hanukkan koncentrerar man starkt kring menoran som ett material, det skall ha sina kännetecknande element och specifikt tillverkade ljus.

Janina Kauko

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
http://luthagsnytt.se/arkiv/2073
https://www.sverigeisrael.se/2018/12/chanuka-ljusets-hogtid/
https://www.chabadstockholm.com/templates/articlecco_cdo/aid/102885/jewish/Att-tnda-ljus.htm
https://www.chabad.org/holidays/chanukah/article_cdo/aid/103868/jewish/How-to-Light-the-Menorah.htm

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | 9 kommentarer

Nytt liv i gammal tradition

Postat den 8 december, 2020 av admin

Vem har inte hört ramsan ”something old, something new, something borrowed and something blue” men vad de flesta inte vet är att ramsan har en sista vers: ..and a sixpence in your shoe”. Alla dessa saker ska bruden ha på sig men har ni tänkt på vad dessa saker egentligen skall symbolisera?

Bild av Virgil Cayasa från Unsplash

Något gammalt skall bruden ha för att skydda sig själv och sin blivande man från gamla onda andar. Det gamla fungerar också som en påminnelse om varifrån hon kommer, till vilken familj hon blev född. Något nytt skall vara något som bruden fått av sin blivande man, en pre-bröllopsgåva. Denna skall symbolisera den familj som bruden upptas i. Dessa föremål kommer således tillsammans att symbolisera föreningen mellan de två familjerna. Något lånat ska vara ett föremål som bruden lånar från en annan lyckligt gift kvinna, man hoppas att lite av deras lycka skall överföras på det nya paret. Något blått ska bruden ha av flera anledningar. Den blåa färgen symboliserar bland annat, lugn, trovärdighet och lojalitet, men också visdom och stabilitet. Den blåa färgen skall alltså symbolisera allt det som bruden vill ha ut av det kommande äktenskapet. Detta blåa föremål är ofta ett strumpeband för att visa på intimiteten mellan paret, för att visa att hon förblir lojal mot honom men också för att visa att denna lojalitet och trovärdighet alltid kommer att vara henne viktigt och nära. Vad pengar betyder behöver knappast förklaras. Bruden skulle sätta något liknande en femcentare i sin sko för att på så sätt mana fram rikedomar åt brudparet.

Denna tradition sprider sig nu över världen. Den började i Nordamerika och medan den där håller på att avta och tappa i popularitet ökar den istället runt om i världen. Bland annat i Danmark har brudarna anammat denna tradition, bortsett från den sista delen av ramsan, den tycks ha fallit bort när andra länder tog in den i sin kultur.

Intressant att notera angående dessa föremål är att de har betydelse endast för bruden, och i förlängningen brudgummen, men de betyder ingenting för de andra som bevittnar ceremonin. I många fall är de helt omedvetna om dessa fem föremål, att bruden ens har dem och vilka dessa föremål är. Dessa materiella ting är således affektiva, alltså emotionellt betydande, för bruden och de hjälper henne att känna den speciella lycka som en brud förtjänar att känna på sin bröllopsdag. Det är dock många brudar som bär dessa föremål utan att veta att de ska skydda paret och bringa lycka till deras gemensamma framtid.

Sandra Fagerholm

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://www.obsid.se/livsstil/fargers-betydelse/
https://www.theknot.com/content/wedding-traditions-the-meaning-of-something-old
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs
Fråga föremålen, Anna Maria Forsberg och Karin Sennefelt, Studentlitteratur, Lund, 2014.
The power of feeling, Jennifer Harding och E. Deidre Pribram, European journal of cultural studies, London, 2002.
Att forska om ting, Katarina Ek-Nilsson, Nätverket: etnologisk tidsskrift, 20, s. 2–7, 2016.

Publicerat i Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

När omständigheterna styr forskningen

Postat den 30 november, 2020 av Blanka Henriksson

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Medmänskliga möten i kassakön

Postat den 23 november, 2020 av Blanka Henriksson

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Publicerat i Kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Lämna en kommentar

Människor och andra djur

Postat den 19 november, 2020 av admin

Årets volym av tidskriften Budkavlen har temat Människor och andra djur. Numret svarar på det alltmer växande intresset för djur i en tid då synen på vår relation till djur snabbt förändras och utvecklas. Vi ska inte heller glömma att vi människor är djur och aporna våra förfäder. Därför pratar vi hellre om människor och andra djur istället för att dra en skarp gräns mellan människor OCH djur.

Vi som redigerat numret hyser både ett vetenskapligt och ett högst personligt intresse för djur. Till Sonjas familj hör en liten hund och Sanna delar sitt hem med tre katter. Många saker i våra liv kretsar kring våra husdjur som vi uppfattar som våra familjemedlemmar. Vi pratar gärna med varann om våra husdjur och reflekterar ofta över vår relation till dem. Vi strävar till att bygga upp en ömsesidig relation till våra kompanjonsdjur där deras agens bejakas i alla situationer. Vi som kulturvetare är speciellt intresserade av att veta mera om hur andra arter interagerar med oss människor och hur vi samspelar med dem – och detta mellanartsliga samspel är något som vi båda kan observera och reflektera över i vår vardag – i den vardag vi delar med hunden Otto och katterna Wilma, Leevi och Mustis.

Otto, en Bolognese, drygt 2 år gammal på restaurang i Åbo i mars 2020. Otto vet att han ska på restaurang då vi plockar med oss hans lilla vattenkopp, ett täcke han får sitta eller ligga på och ett ben som han genast brukar tugga i sig. Foto: Sonja Hagelstam

När vi redaktörer tog oss an redigeringsarbetet med Budkavlen visste vi att uppdraget skulle vara krävande. Det är nämligen inte helt lätt att i ett tidskriftsnummer få med allt det som borde finnas med när man rubricerar det som Människor och andra djur. Därför vill vi poängtera att årets nummer av Budkavlen bjuder på några axplock av all den djurrelaterade forskningen som görs inom kulturvetenskaperna idag. Samtidigt svarar dessa bidrag på ett uppenbart behov av att kulturanalytiskt analysera och reflektera över människans relationer till andra djur och arter och deras relation till oss.

Förutom att arbetet med tidskriften var krävande, som redigeringsarbete ofta är, var arbetet framför allt givande och lärorikt. I de sex bidragen i Budkavlen 2020 är det inte våra vanligaste kompanjonsdjur – hundar och katter – som har huvudrollen. I stället får vi läsa om bläckfisken, vargen, hönor, hästar, lamm och ankor samt om bin och andra insekter. Artiklarna berör dels våra föreställningar om djur och hur djur framställs i olika sammanhang, dels behandlar bidragen vårt liv och vår vardag tillsammans med dem, samt våra relationer och vårt sätt att förhålla oss till djur. Artiklarna bidrar också med intressanta perspektiv på den glidande skalan av djur- och människoblivanden, icke-mänskliga djur samt domesticerade djur, vilddjur och zombier. I bidragen utforskas sålunda mellanartsliga relationer i en vidare mening än den som vanligen brukar begränsa sig till förhållandet mellan människa och djur.

Sannas katter är vana hotellgäster. Katterna följer med på semesterresor och längre körpass planeras utifrån katternas behov. Därför har många hotell i Finland blivit bekanta för dem och väl på rummet intar de snabbt sina vanliga hotellrutiner. Till rutinerna hör att den äldsta katten Wilma väljer hotellrummets bästa sovplats såsom här på bilden på hotellet i Kuopio. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Bidragen som ovan kort beskrivits visar på en tematisk bredd och de olika perspektiv som numera är vanliga inom kulturella djurstudier där både människans och djurens agens samt de mellanartsliga relationerna problematiseras. Vi hoppas att du finner artiklarna intressanta och tankeväckande, och riktar ett stort tack till alla skribenter som med sina fina bidrag ökar utbudet av traditions- och kulturvetenskapliga djurstudier!

Sonja Hagelstam och Sanna Lillbroända-Annala, redaktörer för Budkavlen 2020

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Roskis-etnografi – spår av liv och död

Postat den 1 november, 2020 av frnilsso

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Publicerat i Laddade platser, Materialitet | 3 kommentarer

Vigselring på villovägar

Postat den 30 oktober, 2020 av Blanka Henriksson

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Publicerat i Folktro, Materialitet, Ritualer | Lämna en kommentar

Ett virtuellt alter ego med ansiktsmask

Postat den 27 oktober, 2020 av Blanka Henriksson

Helt plötsligt har ansiktsmask blivit en naturlig del av vardagen. Vi sätter på oss mask för att åka buss, handla mat, låna böcker, gå på föreläsning och hämta barn på dagis. Men häromdagen insåg jag att maskanvändningen smugit sig in även på andra arenor, bland annat i en virtuell spelvärld.

I många dator-, konsol- och telefonspel har du som spelare ett alter ego, en figur som representerar dig på ett eller annat vis. Dessa så kallade avatarer kan ha egna namn, egna egenskaper och ett mer eller mindre skräddarsytt utseende. Ofta kan du ändra stil på även ganska enkla avatarer. Du kan byta kläder, hårfärg och lägga till accessoarer, speciellt när du kommit lite längre och kanske samlat på dig lite inomspelslig valuta, oavsett om det är ”WoWguld” i World of Warcraft, ”bells” i Animal Crossing eller ”robux” i Roblox. Nu har accessoarerna i många spel utökats med olika ansiktsmasker. 

Inte ens i familjens egna lilla rike, Söderhavssamhället ”Trevligön”, har vi förskonats från pandemin.

Finns det inte uttryckliga coronamasker kanske det finns andra masker som i dagens läge kan få fylla samma funktion. Det som kallas ”privacy mask”, ”bandit mask” eller ”surgeons mask” blir nu lätt till en covid19-mask bara man sätter den i ansiktet på sin avatar. På samma sätt som du kan söka hjälp på Youtube när du kört fast i ett spel, finns det nu instruktionsvideor för hur du hittar lämpliga coronamasker i till exempel Roblox.

I Pokémon Go kan du välja allt från en neutral vit skyddsmask till olika pokemon-inspirerade skapelser.

Det går förstås också att på nätet beställa verkliga ansiktsmasker med motiv från alla möjliga spel. På en del är anspelningarna ganska subtila – det gäller att kunna avkoda symboler och stilar, medan andra blir uppenbara också för den mindre insatta. Det handlar om logotyper för spel eller spelkonsoler, siluetter av kännspaka joystickar, kända spelfigurer eller viktiga föremål från olika spel. På din ansiktsmask kan du visa upp din identitet som ”gamer”. Spelandet är en del av de vardagliga praktikerna och till vardagen hör just nu ansiktsmask. Så nu gäller det bara att välja om, när och hur våra avatarer ska signalera att de lever i en värld påverkad av pandemier. Lösningen kan förstås också vara att ignorera maskerna helt – kanske befinner sig våra alter egon i ett helt annat universum där vi kan fly från allt vad covid19 heter.

 

Blanka Henriksson
spelande folklorist med mask både virtuellt och i vardagen

Publicerat i Netlore, Ritualer | Lämna en kommentar

Jag vill ogärna definiera pojken men…

Postat den 21 oktober, 2020 av admin

När man konstruerar en frågelista i syfte att samla in narrativt material, så läggs mycket tid på att fundera på hur man egentligen ska ställa frågorna man vill ha svar på. De ska inspirera en potentiell informant att ta till keyboarden och skriva ner sin livsberättelse och sina erfarenheter, så att jag som forskare kan få svar på min fråga, och så att det inspirerar till ett så öppet och fritt berättande som möjligt.

I projektet ”Boys will be boys” lade jag också tid på att få ett berättande flöde i mina frågor. Listan började med en uppmaning att berätta ett barndomsminne (vilket som helst), för att sedan tematiskt få berätta om sin vardag, relationer, och känslor, detta för att hjälpa mig besvara frågan om vad känslan i erfarenhetsberättelser av att växa upp som pojke kan vara. I den mediala berättelsen får man känslan av att pojkskapet är en vild, busig och rebellisk; Bart Simpson, Emil i Lönneberga, Dennis och Huckleberry Finn; ung, vild och med slangbellan redo. I det mediala landskapet definieras pojken ofta som just busig och väcker en känsla av uppror i publiken. Känslan av att växa upp som pojke innefattar förstås mer känslor än så. Det var därför jag lade stort intresse vid den sista frågan i min lista: ”Hur definierades en ’riktig pojke’ när du var liten?”

Bild: https://pixabay.com/sv/vectors/bart-simpson-serier-vektor-655318/

Den frågan, trots min uttänkta plan att ställa denna öppna fråga sist i listan, efter att man har fått berätta om sin vardag, minnen av relationer, förebilder, leksaker och känslor, var svårfångad: ”Ingen definierade något sådant då jag var liten” (Man f. 1964). ”Kommer int ihåg” (Man f. 2001), ”Pojkar var pojkar och flickor var flickor, det var inget märkvärdigt med det” (Man f. 1984).

I det berättade beskrivs (ändå) i huvudsak tre sorters pojkar: (1) inte-pojken, (2) den starka, tuffa, manliga pojken med muskler och (3) den busige pojken med slangbellan, tre återkommande gestalter som kanske säger något om hur pojke uppfattas.

Inte-pojken är: ”En sådan som inte är transsexuell eller en kvinna” (Man f. 2001) eller ”Inte tjej” (Man f. 1982). Det vill säga att pojke i berättelsen definieras enligt vad det inte är (apofatiskt); inte tjej, kvinna, kvinnlig eller tjejig. Eller som en informant uttrycker det: ”Det var viktigare att markera när någon var en ’oriktig’ pojke” (Man f. 1988).

Den starka, manliga, skäggiga pojken som tillskrivs epiteten ”Bröst hård, bastu, mörk röst inte rädd för någonting” (Man f. 2001)  och kan ”arbeta från ’dag till natt’” (Man f. 2001); en återkommande gestalt som inte heller är en beskrivning av en pojke, utan av en man. Karaktären kopplas ihop med maskulint kodade egenskaper som: ”Visa inte svaghet, gråt inte ­– visa styrka/dominera, visa ilska” (Man f. 1982), arbetskapacitet, styrka  eller mod. Ofta tillskrivs karaktären också goda egenskaper: ”man skulle vara ärlig, pålitlig och ansvarsfull” (Man f. 1970)

Så har vi då det klassiska busfröt: ”Bryt regler, utmana, var rebellisk” (Man f. 1982). En klar gestaltning av pojke som man kan förhålla sig till ”Pojkar är egensinniga, gör hyss, ska alltid bestämma, vet vad de vill, ska gilla sport, motorer, blått och prata med djup röst. Jag gjorde hyss, men allt det andra var jag dålig på” (Man f. 1987). ”Riktiga pojkar hade fart, gillade att tävla, klättra, utforska. Nyfikenhet var en annan positiv egenskap […] Att vara stillsam och litet funderande, sågs inte direkt som attraktiva/belönade egenskaper hos pojkar. Man skulle vara ruff, aktiv, rolig” (Man f. 1963).

Jag vill ogärna definiera pojken men jag vill lyfta fram informanternas egna beskrivningar. Beskrivningen av mannen-snarare-än-pojken och skildringar av pojken som inte-tjej kanske visar på en viss (samhällelig) avsaknad av en diskussion om vad pojkskapet innebär. En viss frånvaro av diversifiering av vad en pojke är och kan vara. I den avsaknaden kommer busfröt in som klar en gestalt och beskrivning, som får stå för pojken och hans egenskaper. En masternarrativ gestalt som förmedlar känslan av att ”boys will be boys”.

Jakob Löfgren
SLS-forskare i Nordisk folkloristik

Texten baserar sig på en artikel i Ethnologia Scandinavica och finns fritt tillgänglig här:
https://gustavadolfsakademien.bokorder.se/sv-SE/download/92fecd78-3443-4a7d-b166-c17abdd1fad8 s. 67–80.

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Välkommen hem till mig?

Postat den 14 oktober, 2020 av Blanka Henriksson

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum

 

Publicerat i Kulturanalys, Laddade platser | Lämna en kommentar