Enkelbiljett till Ahtohallan

Postat den 18 december, 2020 av admin

Vatten och vattendrag är element som fascinerat och skrämt människan genom tiderna. Det fascinerar för att livet har uppkommit från vattnet, både i modern vetenskap såsom i fler trosföreställningar. Vattnet är oberäkneligt, speciellt när man tar vädret i beaktande. Elementets kraft, det är många som har försvunnit till sjöss, och sjöns eller havets djup är ingenting som ska glömmas, vem vet vad det är som ligger där nere i mörkret?

Bäckahästen tar många former, även känd som en hamnskiftare vilket betyder att den kan ta vilken form som helst och i många texter hittar man likheter dragna mellan bäckahästen och näcken. Den största skillnaden verkar vara att i svensk tradition avbildas näcken som fiolspelande. Myten om bäckahästen inom folktro liknar mycket näcken, dock är näcken och näkki, som är den finska motsvarigheten en aning annorlunda. Barnen blir lärda att avstå från vattendragen där näcken eller bäckahästen lurar, vilket tyder på att myten används i ett pedagogiskt syfte. Enligt den finska versionen, Vetehishevonen/jokihevonen, av bäckahästen, kan den ses springande på stranden eller i vattenbrynet och tillåter att en människa rider den vilket leder till att bäckahästen drar människan ner till vattnets djup ackompanjerad av åskväder. Detta finns även porträtterat i filmen Frozen 2, var huvudkaraktären Elsa blir nerdragen av nokk (annat ord för näcken, här i form av en häst ) till Ahtohalla (som är även en ”isflod” jääjoki i finska Lappland), vilket innebär att det är en tydlig hänvisning till att inspirationen kommer från bäckahästen.

Bild: Ronja Lemström 2015, The Kelpies, Grangemouth.

Skottlands kelpie och Irlands aughisky motsvarar bäckahästen och därmed även vetehishevonen. Detta tyder på att bäckahästen troligtvis har sin bakgrund i den keltiska traditionen, men den finns i de nordiska länderna dock under olika namn som redan antytts i föregående stycke.

Vi bor i tusen sjöarnas land, så vem vet hur stor flock av bäckahästar som springer omkring i våra vattenbryn.

Ronja Lemström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Lundgren, Veronica. Hästen med de många namnen En studie om den nordiska bäckahästens paralleller till andra kulturer samt de äldre inhemska traditionerna, Högskolan i Gävle 2012.

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Bastu – finnarnas uråldriga kyrka

Postat den 17 december, 2020 av admin

Bastun tillhör starkt finländarnas kultur och historia. De äldsta spåren av bastur i Finland är 10 000 år gamla hål i marken, som man troligen täckte över med olika djurs pälsar vilka stöddes med tunna trädstammar för att forma ett tält över hålet. Dessa tältbastur var lätta att bygga upp och riva ner för den forntida människan som levde ett vandrarliv. Man tror att de människogrupper som vandrade till Finland efter istiden förde med sig tältbastun. Efter att människor började bruka jorden och stannade kvar längre på en viss plats, byggde man bastur ovanpå jorden av trä. Stockbastun har varit den vanliga bastuformen i flera tusen år.

Finländskt frimärke. NormanCook från Shutterstock.

Under finnarnas långa och intima relation till sina bastur har det uppkommit olika regler och kopplingar till det övernaturliga i bastun. Bastun förknippades med livet efter döden och man ansåg sig vara närmare dödsriket när man bastade. Därför skulle man bete sig ordentligt och respektfullt i bastun för att inte störa de onda andarna. Bastandet ansågs vara helande och om en människa var sjuk skulle hen rena sig själv från sjukan genom att basta. Barn föddes också i bastur eftersom bastun var det enda rummet man kunde få varm under vintern, mamman fick föda i lugn och ro och i värmen blev bastun relativt steril. Det finska ordet “löyly”, som betyder molnet av vattnet som avdunstar från de heta stenarna, användes även för att beskriva själen och livskraften i människor under gamla tider.

Bastubadare. Miikka Luotio via Unsplash.

Ännu idag är bastutomten en känd figur bland finländarna. Bastutomten är 1000 år gammal och är äldre än jultomten. Bastutomten var en liten varelse som bodde i bastun nära kaminen. Han såg till att alla betedde sig enligt bastuns regler. Man fick inte vara för högljudd eller svära i bastun, dessutom ansågs pruttandet i bastun oförlåtligt. Man fick inte basta sent på kvällen speciellt på lördag, eftersom det var kvällen före helgdagen. Man trodde att om man bastade sent på kvällen skulle bastuns helande verkan vara negativ, så istället för att bli helad blir man sjuk. Bastutomten kunde pina en om man inte betedde sig i bastun genom att inte låta värmen vara behaglig, bestraffa en fysiskt, flå människan och lämna skinnet hängandes vid bastun eller bränna ner bastun. Om man behagade sin bastutomte skulle tomten ta hand om bastun och se till att man fick behaglig värme och fuktighet i luften. Om man såg bastutomten betydde otur eftersom tomten aldrig skulle låta sig synas.

Det har spekulerats i att man på medeltiden tog beteendet från bastun som förebild till hur man skulle bete sig i kyrkan eftersom finnar betedde sig respektfullt och ordentligt i bastun.

Bastu. Anne Nygård via Unsplash.

Bastun är också kopplad till årets fester. Vid kekri, som är en gammal finländsk skördefest, skulle man värma bastun till de döda släktingarna eftersom man trodde att mellanrummet mellan de levandes och de dödas världar var tunn, man måste också ge de döda bastufrid genom att basta tyst. Bastandet tillhör även idag en av de viktiga aspekterna av midsommaren eftersom sommaren är den bästa tiden att basta och man vill vara ren inför midsommarfirandet. Till midsommarbastun tillverkar man splitternya bastukvastar av björkkvistar med fina gröna löv. Att slå sig själv med en bastukvast ansågs också vara hälsofrämjande.

När finländare tänker på bastun, inser de kanske inte hur viktig den har varit för folket i Finlands historia. Finländare är ett riktigt bastufolk och vi ska vara stolta över vår unika bastukultur.

Isabella Zitting
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://areena.yle.fi/1-1299702
https://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/05/27/315-teeman-elava-arkisto-sauna-suomalainen-kilpailuvaltti
https://saunaregion.fi/fi/sauna/mita-on-sauna/historia-ja-perinteet/
https://saunologia.fi/kansanuskomuksia-saunasta/
https://www.duodecimlehti.fi/duo91193
https://saunologia.fi/giuseppe-acerbi-1799/
https://puheenvuoro.uusisuomi.fi/jyriastokari/277544-juhannussauna-kansallinen-esoteria/
https://www.sauna.fi/saunatietoa/saunakulttuuria/liian-myohaan-saunassa/
https://www.putkilahti.net/k130630f.php

Publicerat i Ritual och materialitet | 1 kommentar

Påskris – en kristen tradition eller något ännu äldre?

Postat den 16 december, 2020 av admin

När våren gör sitt intåg och videbusken slår ut i små, ludna knoppar är det vanligt att vi pyntar detta ris i våra hem till påsken med olika dekorationer. Det som idag mest står som ett färgglatt prydnadsföremål i våra hem har däremot inte alltid använts för det syftet. Varifrån har då denna tradition med påskriset egentligen kommit ifrån? Har det någon speciell betydelse annat än som ett föremål för prydnad under påsken?

Bild av Green Yoshi. Wikimedia Commons.

Det finns flera teorier kring varifrån traditionen med påskris har kommit. Påskriset, som också brukar kallas fastlagsris, är det många som menar att symboliserar de palmkvistar man strödde framför Jesus när han red in i Jerusalem. Innan påskriset blev prydnadsris menar en del också att det ursprungligen kommer från den så kallade långfredagsrisningen, där man under påsktiden piskade varandra för att påminna om Jesu lidande. Risning används också ännu i den ortodoxa traditionen i Finland, där man med välsignade videkvistar vidrör sina nära och kära och läser ramsor för att ge lycka och välsignelse.

Andra forskare menar dock att ursprunget skulle vara tidigare än kristendomen, och att det istället har sin början i en uråldrig förkristen tradition där man risat varandra på våren för att ge god lycka och fruktsamhet. Det finns också spekulationer att fastlagsrisningen kan ha sitt ursprung från gammal naturmagi där man såg den som något lyckobringande och livsbefrämjande.
För att laga påskriset brukar man använda sig av kvistar från vide, björk eller sälg som man pyntar med olika dekorationer. Pyntet består då oftast av fjädrar, piprensare, ägg eller blommor, men det förekommer även att man pryder det med små påskkycklingar. Att pynta riset med fjädrar är en relativt ny tradition som bara är omkring 150 år gammal, och förekommer i princip enbart i Finland och Sverige. Traditionen med påskris förekommer också i en del andra länder, men där är det mera vanligt att man pyntar med ägg.

Idag är det som sagt mer vanligt att påskriset används enbart som dekoration under högtiden. Det är därmed troligt att den kristna symboliken bakom riset lätt glöms bort. Vad anser du själv om detta? Har påskriset någon kristen betydelse för dig, eller fungerar det mera som något färgglatt och upplyftande som påminner om att påsken är kommen?

Martina Juthnäs

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
https://www.kansallismuseo.fi/sv/manadens-foremal/2009/paskris
https://svenskahogtider.com/2020/02/20/vad-ar-paskris/
https://svenskahogtider.com/2007/04/06/ar-paskriset-en-forkristen-tradition/
https://www.svenskakyrkan.se/skarastift/fastlagsris-och-paskris
https://www.vastarvet.se/kunskap–fakta/historia–handelser/lat-barnen-smaka-pa-paskriset/
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/paskagg-paskkarring-och-paskare-darfor-firas-pasken-som-den-gors
https://www.thelocal.se/20190415/swedish-word-of-the-day-paskris

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | 1 kommentar

Den vita alban under konfirmationen

Postat den 15 december, 2020 av admin

Konfirmationen är en kyrklig välsignelseritual med en anknytning till dopet och som utförs inom den kristna kyrkan. Den vita alban har man i Finland burit sedan 1960-talet. Denna konfirmationsdräkt har på sätt och vis varierat i sin utformning och även dess färg under åren och även runt om i Norden. Konfirmationen är i sig en rituell handling och man kan utöver detta fundera på vad den vita alban symboliserar och vad ett föremål som alban spelar för roll vid konfirmationen.

Dräkterna som ska bäras under konfirmation har utvecklats och ändrats en hel del från införandet av konfirmationen som i många länder skedde under 1700-talet. Alban som idag är det officiella basplagget som ska bäras under konfirmationen är alltså ett vitt hellångt klädesplagg. Alba är latin och betyder vit. Ordet är alltså en förkortning av orden vestis alba, som betyder vit dräkt. Ursprunget till namnet och även färgen på denna dräkt hör samman med att färgen på alban symboliserar att människan iklär sig Kristi rättfärdighet. Andra plagg inom den kristna kyrkan har sitt ursprung eller har tagit intryck från alban. Till exempel dopkolten och brudklänningen har sitt ursprung eller har tagit intryck från den. Den grundläggande delen i prästens liturgiska klädsel är även alban, som också kallas för mässkjorta.

Konfirmation i Aholansaari 2009. Bild av Isidorus Finn. Wikimedia Commons.

Förutom att den vita alban ska symbolisera att man iklär sig Kristi rättfärdighet symboliserar även den vita färgen en del andra saker. Bland de liturgiska färgerna är vit den färgen som man använder vid kyrkoårets stora helgdagar. Vitt är glädjens, tacksamhetens, renhetens och salighetens färg. Eftersom konfirmationen ses anknyta till dopet kan man se det som att man bär samma dräkt men att man denna gång under konfirmationen räcks med sina egna fötter till marken och kan gå själv och vandra i sitt dop och vidare i sin tro. Konfirmationen och alban ska alltså kort sett visa att man är redo att klara sig på egen hand inom sin tro.

Cera Krook
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Olof Lindquist, Från ekonomi till teologi. Ingår i: Brynielsson, Maria (red.) (2016). Textilier i helig tjänst. Växjö: Växjö stift.
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Alba. https://evl.fi/svenska/ordlista/-/glossary/word/Alba (Hämtad 2.12.2020)
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Liturgiska färger. https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Liturgiska+f%C3%A4rger (Hämtad 3.12.2020)

Publicerat i Livets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Stalo – folkväsen eller viking?

Postat den 11 december, 2020 av admin

Stalo förekommer i olika sagor och sägner inom den samiska folktron. Man trodde att Stalo stal renar, kidnappade samer och åt dem. Berättelserna handlar ofta om hur samer lyckas överlista den dumma och lättlurade Stalo, trots dess styrka.
Namnet tros ha kommit från urnordiskans ”stahla” för stål/järn och skiftar beroende på samiskan. Stállu, Stallo på nordsamiska, Stalo på sydsamiska och Stállo på Lulesamiska.

Stalo förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. Söder i Värmland och Jämtland beskrivs Stalo som människolik, i norr som ett övernaturligt väsen. Vanligast är att Stalo beskrivs som en jätte, ett troll eller en demon/djävul iklädd svarta järnkläder.

Stalo förekommer första gången i skrift 1768/1780 i Lexicon Lapponicum, även om den funnits i samisk sagotradition i vad man tror är flera hundratals år. Till skillnad från andra mytologiska väsen, som t.ex. troll och jättar inom den samiska folktron, så härstammar Stalo helt från den samiska idévärlden enligt den norska folkloristen Marit Anne Hauan.

Det finns olika teorier och spekulationer kring huruvida Stalo kunde ha någon historisk förklaring. Berättelserna utspelar sig ofta på vintern och trots sina övernaturliga aspekter återkommer en tydlig konflikt om resurser. Var det en mytologisk gestaltning som kidnappade samer och stal renar, eller var det rövare?

Av John Bauer – John Bauer, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1716958

Redan under 1830-talet var bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius övertygade om att Stalo egentligen var vikingar eller rövare. Barnaätandet trodde man då varit en myt för att skrämma olydiga barn.

Senare har man bl.a. gjort kopplingar under 1870-talet till vikingarnas ringbrynjor som tros kunna vara det man menat med att Stalo bär svart järnklädnad. Under 1900-talet kom även teorier om att Stalo skulle ha kunnat vara andra nordbor som var jägare eller skatteindrivare.

Trots alla teorier och spekulationer har man inte kunnat säkerställa ett tydligt svar. Slogs samerna med övernaturliga väsen, vikingar eller möjligtvis något annat?

Amanda Karrenpalo
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Manker, Ernst 1959. Veje-Abram och stalo-myten. Fataburen. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1291325/FULLTEXT01
https://sv.wikipedia.org/wiki/Samisk_religion#Samisk_folktro
https://www.lokaltidningen.nu/storuman/samernas-berattelser-om-stalo/reprll!0Rc1UkKSRKalUfBjBFTLMw/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo

Publicerat i Folktro, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

Menoras betydelse i Hanukka

Postat den 9 december, 2020 av admin

När jag hör ordet Hanukka får jag en varm och mysig känsla. Då jag firar Hanukka med min mamma och mina bröder är det alltid speciellt och väldigt festligt. Vi ser till att det finns många tända ljus och god mat. Det viktigaste är att alla är på plats med gott humör. För min mamma har tändandet av ljusstaken dvs. menorans ljus alltid varit viktigt, så jag har tagit det på allvar, behandlat tändandet med respekt och lyssnat på henne. Allmänt är själva ritualen inte bara religiös för mig, utan mer en positiv högtid att fira med familjen, inte olikt julen i dagens samhälle.

Hanukka är en judisk fest som firas till minnet av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 f. Kr. Legenden säger att judarna hittade en liten kruka med olivolja i templet som förväntades brinna i en natt, men räckte åtta dagar. Detta mirakel har sedan dess firats som en högtid bland judarna. Hanukka firas även av flera som en symbol för Israels självständighet i och med återupprättandet av det Heliga Templet i Jerusalem.

Bild av Carmine Savarese från Unsplash.

Menoran är en av de viktigaste och äldsta symbolerna i Judendomen, den ses även på Israels nationalvapen. Den består av en nioarmad ljusstake med ett ljus i mitten som kallas tjänaren eller “shamash” och fyra på var sida. Varje kväll när solen gått ner tänder man ett ljus, med hjälp av tjänaren. På den åttonde natten skall alla ljusen brinna och ge ljus till de mörka kvällarna.

När det kommer till hur ljusen tänds är det komplicerat. Varje natt tänds alltså ett nytt ljus, så att första natten tänds endast ett ljus, andra natten tänds sedan både ljus nummer två och nummer ett och så vidare, allt igenom de åtta dagarna. Som exempel så tänder man alltså dag nummer fem det femte ljuset först, sedan ljus nummer fyra och sedan nummer tre och så vidare. Detta är en tydlig, specifik och kännetecknande ritual under Hanukkan som utförs med omsorg och respekt.

Bild av Benigno Hoyuela från Unsplash.

Ljusen skall alltså tändas vid solnedgång och få brinna i åtminstone en halv timme. Detta kan vara en utmanande del av ritualen om man bor i ett land som Finland där solnedgången kommer tidigt och oftast mycket tidigare än slutet på jobbdagen. Detta leder alltså till att Hanukka tidsmässigt oftast firas mer liberalt i till exempel den nordiska vardagen. Under Hanukka är de judiska skolorna stängda, vilket kan underlätta firandet då det viktigaste med tändandet av menoraljusen är att alla familjemedlemmar är på plats och att det görs tillsammans. Man säger även utvalda speciella böner före man tänder ljuset med tjänaren.

Ljuset från menoran symboliserar guds heliga ljus över den mörka världen vi lever i, vissa säger också att själva ljusen symboliserar judarna som lyser upp världen. Något som jag reagerade på var att alla ljus i menoran skall vara på samma höjd, de är alla likvärda. Tanken bakom detta är att det finns risker i att lyfta upp olika människogrupper ovanför andra, vilket jag tror de flesta är bekanta med. När människor ser varandra som likvärda sprids det hopp och glädje till världen.

Hanukka är en högtid med specifika ritualer och materiellt koncentrerad kring ljus och menoran. I stora drag handlar det om att vara med sin familj, tända ljus och äta god mat. Med andra ord om man skulle se på Hanukka och jul, så firas de i praktiken ganska likadant. Julen har inte bestämda reglerför vilka ljus man ska ha eller om man skall ha ljusstake. Medan i Hanukkan koncentrerar man starkt kring menoran som ett material, det skall ha sina kännetecknande element och specifikt tillverkade ljus.

Janina Kauko

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
http://luthagsnytt.se/arkiv/2073
https://www.sverigeisrael.se/2018/12/chanuka-ljusets-hogtid/
https://www.chabadstockholm.com/templates/articlecco_cdo/aid/102885/jewish/Att-tnda-ljus.htm
https://www.chabad.org/holidays/chanukah/article_cdo/aid/103868/jewish/How-to-Light-the-Menorah.htm

Publicerat i Årets fester, Ritual och materialitet | 9 kommentarer

Nytt liv i gammal tradition

Postat den 8 december, 2020 av admin

Vem har inte hört ramsan ”something old, something new, something borrowed and something blue” men vad de flesta inte vet är att ramsan har en sista vers: ..and a sixpence in your shoe”. Alla dessa saker ska bruden ha på sig men har ni tänkt på vad dessa saker egentligen skall symbolisera?

Bild av Virgil Cayasa från Unsplash

Något gammalt skall bruden ha för att skydda sig själv och sin blivande man från gamla onda andar. Det gamla fungerar också som en påminnelse om varifrån hon kommer, till vilken familj hon blev född. Något nytt skall vara något som bruden fått av sin blivande man, en pre-bröllopsgåva. Denna skall symbolisera den familj som bruden upptas i. Dessa föremål kommer således tillsammans att symbolisera föreningen mellan de två familjerna. Något lånat ska vara ett föremål som bruden lånar från en annan lyckligt gift kvinna, man hoppas att lite av deras lycka skall överföras på det nya paret. Något blått ska bruden ha av flera anledningar. Den blåa färgen symboliserar bland annat, lugn, trovärdighet och lojalitet, men också visdom och stabilitet. Den blåa färgen skall alltså symbolisera allt det som bruden vill ha ut av det kommande äktenskapet. Detta blåa föremål är ofta ett strumpeband för att visa på intimiteten mellan paret, för att visa att hon förblir lojal mot honom men också för att visa att denna lojalitet och trovärdighet alltid kommer att vara henne viktigt och nära. Vad pengar betyder behöver knappast förklaras. Bruden skulle sätta något liknande en femcentare i sin sko för att på så sätt mana fram rikedomar åt brudparet.

Denna tradition sprider sig nu över världen. Den började i Nordamerika och medan den där håller på att avta och tappa i popularitet ökar den istället runt om i världen. Bland annat i Danmark har brudarna anammat denna tradition, bortsett från den sista delen av ramsan, den tycks ha fallit bort när andra länder tog in den i sin kultur.

Intressant att notera angående dessa föremål är att de har betydelse endast för bruden, och i förlängningen brudgummen, men de betyder ingenting för de andra som bevittnar ceremonin. I många fall är de helt omedvetna om dessa fem föremål, att bruden ens har dem och vilka dessa föremål är. Dessa materiella ting är således affektiva, alltså emotionellt betydande, för bruden och de hjälper henne att känna den speciella lycka som en brud förtjänar att känna på sin bröllopsdag. Det är dock många brudar som bär dessa föremål utan att veta att de ska skydda paret och bringa lycka till deras gemensamma framtid.

Sandra Fagerholm

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://www.obsid.se/livsstil/fargers-betydelse/
https://www.theknot.com/content/wedding-traditions-the-meaning-of-something-old
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs
Fråga föremålen, Anna Maria Forsberg och Karin Sennefelt, Studentlitteratur, Lund, 2014.
The power of feeling, Jennifer Harding och E. Deidre Pribram, European journal of cultural studies, London, 2002.
Att forska om ting, Katarina Ek-Nilsson, Nätverket: etnologisk tidsskrift, 20, s. 2–7, 2016.

Publicerat i Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet | Lämna en kommentar

När omständigheterna styr forskningen

Postat den 30 november, 2020 av admin

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Medmänskliga möten i kassakön

Postat den 23 november, 2020 av Blanka Henriksson

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Publicerat i Kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Lämna en kommentar

Människor och andra djur

Postat den 19 november, 2020 av admin

Årets volym av tidskriften Budkavlen har temat Människor och andra djur. Numret svarar på det alltmer växande intresset för djur i en tid då synen på vår relation till djur snabbt förändras och utvecklas. Vi ska inte heller glömma att vi människor är djur och aporna våra förfäder. Därför pratar vi hellre om människor och andra djur istället för att dra en skarp gräns mellan människor OCH djur.

Vi som redigerat numret hyser både ett vetenskapligt och ett högst personligt intresse för djur. Till Sonjas familj hör en liten hund och Sanna delar sitt hem med tre katter. Många saker i våra liv kretsar kring våra husdjur som vi uppfattar som våra familjemedlemmar. Vi pratar gärna med varann om våra husdjur och reflekterar ofta över vår relation till dem. Vi strävar till att bygga upp en ömsesidig relation till våra kompanjonsdjur där deras agens bejakas i alla situationer. Vi som kulturvetare är speciellt intresserade av att veta mera om hur andra arter interagerar med oss människor och hur vi samspelar med dem – och detta mellanartsliga samspel är något som vi båda kan observera och reflektera över i vår vardag – i den vardag vi delar med hunden Otto och katterna Wilma, Leevi och Mustis.

Otto, en Bolognese, drygt 2 år gammal på restaurang i Åbo i mars 2020. Otto vet att han ska på restaurang då vi plockar med oss hans lilla vattenkopp, ett täcke han får sitta eller ligga på och ett ben som han genast brukar tugga i sig. Foto: Sonja Hagelstam

När vi redaktörer tog oss an redigeringsarbetet med Budkavlen visste vi att uppdraget skulle vara krävande. Det är nämligen inte helt lätt att i ett tidskriftsnummer få med allt det som borde finnas med när man rubricerar det som Människor och andra djur. Därför vill vi poängtera att årets nummer av Budkavlen bjuder på några axplock av all den djurrelaterade forskningen som görs inom kulturvetenskaperna idag. Samtidigt svarar dessa bidrag på ett uppenbart behov av att kulturanalytiskt analysera och reflektera över människans relationer till andra djur och arter och deras relation till oss.

Förutom att arbetet med tidskriften var krävande, som redigeringsarbete ofta är, var arbetet framför allt givande och lärorikt. I de sex bidragen i Budkavlen 2020 är det inte våra vanligaste kompanjonsdjur – hundar och katter – som har huvudrollen. I stället får vi läsa om bläckfisken, vargen, hönor, hästar, lamm och ankor samt om bin och andra insekter. Artiklarna berör dels våra föreställningar om djur och hur djur framställs i olika sammanhang, dels behandlar bidragen vårt liv och vår vardag tillsammans med dem, samt våra relationer och vårt sätt att förhålla oss till djur. Artiklarna bidrar också med intressanta perspektiv på den glidande skalan av djur- och människoblivanden, icke-mänskliga djur samt domesticerade djur, vilddjur och zombier. I bidragen utforskas sålunda mellanartsliga relationer i en vidare mening än den som vanligen brukar begränsa sig till förhållandet mellan människa och djur.

Sannas katter är vana hotellgäster. Katterna följer med på semesterresor och längre körpass planeras utifrån katternas behov. Därför har många hotell i Finland blivit bekanta för dem och väl på rummet intar de snabbt sina vanliga hotellrutiner. Till rutinerna hör att den äldsta katten Wilma väljer hotellrummets bästa sovplats såsom här på bilden på hotellet i Kuopio. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Bidragen som ovan kort beskrivits visar på en tematisk bredd och de olika perspektiv som numera är vanliga inom kulturella djurstudier där både människans och djurens agens samt de mellanartsliga relationerna problematiseras. Vi hoppas att du finner artiklarna intressanta och tankeväckande, och riktar ett stort tack till alla skribenter som med sina fina bidrag ökar utbudet av traditions- och kulturvetenskapliga djurstudier!

Sonja Hagelstam och Sanna Lillbroända-Annala, redaktörer för Budkavlen 2020

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar