Ett intressant skede inom min praktiktid hittills var att få placera en del av K. Finska Hushållningssällskapets arkiv i nya, arkivgodkända kuvert. Själva processen var ju såklart inte någon hjärnkirurgi, men arbetet fick mig att tänka på hur viktigt det är att förvara våra minnen och praktiker för senare generationer. Den del av arkivet och dokumentationen som jag arbetat med sträcker sig över hushållningens olika praktiker så som boskapshåll, jordbruk och slakt under 1900-talet. Finska Hushållningssällskapets arkiv förmedlar kunskap om de sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i 1800-talets Finland samt om jordbrukssamhällets förändring och har numera också tagits med i det finländska registret för UNESCO:s Världsminnesprogram. Jag kan tänka mig hur dessa bär en hel del kunskap om jordbruk, familjeliv och vardagen men också uttrycker mycket mer genom att förstärka och påminna oss om våra rötter som finländare och vår identitet.
Som född direkt in i teknologin och tillhörande de s.k. Instagram-generationerna är bilder en självklar del av min vardag. Bilder har ändå varit endast bilder för mig, dvs. ett sätt att spegla mig och min vardag till andra mer eller mindre intresserade betraktare. Dessutom har bilder dokumenterat endast ”de bästa” och perfekta stunderna för att uttrycka lycka och spontana selfies. I och med arbetet med Finländska Hushållsälskapets bilder började jag grubbla över hur mycket mer bilder kan föra vidare. De presenterar föremål och praktiker som sedan kan läras ut och påminner oss om hur vår värld någon gång sett ut, att vårt samhälle och vi utvecklats. Om jag får lov att citera Kjell Westö uttrycker bilder, både nya och gamla, en tid ”där vi en gång gått.”

Skrivet av Henna Mäkelä, praktikant på Kulturvetenskaplig Arkivet Cultura vid Åbo Akademi

”Be nice to archivists – they can erase you from history”
Citatet ovan är en populär internet-mem bland arkivarier, och visst ligger den gulbottnade cirkeln med en arg arkivarie på även på mitt eget arbetsbord. Det är dock inte bara arkivarierna som är orsaken till att ”du” småningom kommer att raderas ur historien, utan också materialet ”du” är dokumenterad på.
Inom Magisterlinjen för arkivstudier vid Åbo Akademi och Turun Yliopisto har framför allt digitalisering, digitala arkiv, och dylika visioner för arkivens framtid tagits upp mellan all arkivteori, juridik och dokumentförvaltning som ett slags röda trådar. Det har starkt poängterats att om inte äldre material digitaliseras så snart som möjligt, så kommer informationen på gamla papper, magnetband, c-kassetter och fotografier att småningom gå förlorad. Inte heller mikrofilmer håller i evighet.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi är onekligen bara ett i mängden av arkiv som har problem med resurser beträffande digitaliseringen av arkivmaterial. Därtill är arkivutrymmena begränsade, och alla typer av material, från papper till cd-skivor till textiler, förvaras tillsammans, vilket leder till förkortad livslängd för stora delar av samlingarna. Olika typer av material har skilda krav på omständigheterna för maximal hållbarhet. Papper gillar rumstemperatur, medan fotografier gillar svalare förhållande, och magnetbanden skulle vilja ha någonting närmare kylskåpsgrader, exempelvis.
Digitalisering skulle vara en lösning på det hela, och inte bara för Cultura. Hur man sedan bestämmer sig för att lagra materialet digitalt är en annan fråga.

Skrivet av Bettina Westerholm, vikarierande arkivamanuens på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, samt studerande på Magisterlinjen för arkivstudier vid ÅA och TY

I en känd dikt fångade, enligt många, Karin Boye resans innersta kärna, nämligen att det är rörelsen i sig som är målet: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst; Den bästa dagen är en dag av törst; Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Boyes romantiska bild av resan är fängslande och tilltalande. Hon fortsätter: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Det är fortsatt vackert, men det är förstås en resa som bygger på ett stort mått av frivillighet som beskrivs. (Även om kulturella normer rörande resor kan vara nog så tvingande). De många flyktingar som söker sig bort från krig, fattigdom och utsatthet skulle inte nödvändigtvis dela Boyes romantiska bild av resan. Nej, det krävs en romantiker för att uppskatta det modernas credo: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr; Oändligt är vårt stora äventyr”.

Finland tycks vara i gungning och anledningen är (återigen) Frankrike. Först besegrades de finska lejonen i ishockey-VM med de sensationellt stora siffrorna 1-5. Av tidningsrubrikerna att döma var det ett förödande slag mot nationens stolthet. Som om detta inte var nog vann Emmanuel Macron dessutom det franska valet. Enligt Juhana Aunesluoma, forskningschef vid nätverket för Europaforskning vid Helsingfors Universitet, är valutgången förvisso bra för EU, men riskerar ”skapa utmaningar i Finlands EU-politik” (Hbl 8 maj 2017). Det är framför allt Macrons vilja att öka den europeiska integrationen som oroar. För kulturanalytiskt intresserade forskare är det ibland intressant att inte enbart undersöka vad som sägs (i media), men också vad som utelämnas. Det nämns inte i tidningsartikeln, men sannolikt hade en valförlust skapat än större utmaningar för Finland genom ett destabiliserat EU och en ytterligare förstärkt nationalism runt om i Europa. Ur detta perspektiv torde Macrons vinst snarare skapa möjligheter än utmaningar. Vad beror tystnaden på? Kanske något så prosaiskt som brist på utrymme, dvs. att ett på förhand begränsat antal tecken var använda? För inte var väl förlusten i ishockey-VM så pass beska droppar att allt franskt uppfattas som en utmaning av det finska?

Så har ett lyckat studiebesök hos kollegorna vid Lunds universitet avslutats. Schemat var hektiskt. Det började med en rundvandring i Lunds domkyrka, Lundagård och ett snabbt besök i universitetshuset. Efter lunch började seminarieverksamheten med presentationer från både Åbo och Lund. Dagen avslutades med en middag på institutionen. Den efterföljande dagen inleddes med ett besök på Arkivcentrum Syd och Folklivsarkivet. Under eftermiddagen var det återigen seminarieverksamhet med nya presentationer.

Studiebesöket i Lund gav mersmak och vi påmindes om den stora betydelse som möten över nations- och ämnesgränser har.

Vid mina besök i Åbo inhyses jag i ett, som det verkar, äldre hotell. Likt en gammal man eller kvinna tycks huset lätt hopsjunket och lutande. Särskilt märkbart är detta i trappan till frukostrummet. Här tycks byggnaden dessutom luta i flera olika riktningar. Jag drabbas av lätt yrsel varje gång jag befinner mig i detta besynnerliga mellanrum. En liknande känsla av yrselframkallande lutning infinner sig, ibland, när jag rör mig i Arken. Den gamla traktorfabriken är förvisso jämförelsevis stabil, den ligger ju plant och till synes orörlig utmed Aura å. Men inte desto mindre: En känsla av att Åbo Akademi lutar i en oklar eller obestämbar riktning griper tag i mig.

Enligt den tyske filosofen Walter Benjamin färdas människan, likt historiens ängel, mot framtiden med blicken riktad mot det förflutna. Vi blir, annorlunda uttryckt, till genom att förhålla oss till det förflutna på väg mot framtiden. Den danske filosofen Søren Kierkegaard påpekade på ett snarlikt vis att livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt, genom retrospektion.

Till viss del kan denna uppfattning om det förflutnas betydelse och närvaro i nuet förklara varför nostalgi, second hand, vintage och andra retrospektiva handlingar förekommer i bland annat urbana konsumtionslandskap, i landsbygdsturismens romantik och i ett ständigt idisslande av historiska tv-program såsom Historieätarna. Det tycks vara omöjligt att kapa banden till det förflutna eftersom det skulle göra tillvaron obegriplig och livet riktningslöst.

Kanske kan det förflutnas existentiella betydelse även förklara varför övertygelser såsom nationalism eller protektionism, för att inte tala om rörelser med en mer eller mindre öppen främlingsfientlig agenda, tycks attrahera väljare i samband med val. I en färd mot det okända tycks sådana ismer och rörelser konstruera bilden av ett stabilt, enkelt och tryggt förr, ett attraktivt landet Annorlunda. Lyckligtvis framträder emellertid även demokratins grundstenar i denna bakåtvända färd mot framtiden. Dessa påminner oss om att vi ständigt behöver bygga vidare på och försvara demokratin. Retrospektivt kan man konstatera att detta är viktigare någonsin.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)

Imorgon, lördag, ska det marscheras runt om i världen för vetenskapens skull. Anledningen är, bland annat, att vetenskapens legitimitet i samhället tycks vara ifrågasatt. Exempelvis verkar avgörande politiska beslut numera kunna fattas, utan att hänsyn tas till vad den senaste forskningen visar. USA:s nuvarande president lyfts ibland fram som ett avskräckande exempel, i synnerhet hans syn på forskning om miljöfrågor. Men vi behöver inte färdas över Atlanten för att finna politiker som gärna blundar för vetenskapliga resultat och diskussioner, det görs även i Europa. Och det är inte bara politiker som undviker vetenskapen, massmedia gör i regel detsamma. Kanske för att vetenskapen sällan lämnar definitiva svar, utan istället väcker nya frågor. Detta innebär att vetenskapen, och forskarna, blir en källa till osäkerhet, när det är säkerhet – enkla svar och eviga sanningar – man längtar efter.

Sanningen är emellertid aldrig huggen i sten, och det visar vetenskapen gång efter annan. Kanske är det just denna devis som bör huggas i sten och placeras som ett monument vid strategiskt viktiga platser runt om i världen. Men det går ju bra att marschera också.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)