Rituella eldar under Samhain

Postat den 5 december, 2017 av admin

För oss i dagens västerländska samhälle är Samhain kanske närmast känt som ”forntida Halloween”. Samhain (även stavat exempelvis Samain, Samuin, Sauin och Samhuinn, och också kallat andra namn beroende på plats) var en rituell keltisk högtid som firades efter skörden, från solnedgången den 31 oktober till solnedgången den 1 november och angav årets indelning i en ljusare och en mörkare halva. Högtiden firades för nästan 2000 år sedan, i Irland, Skottland och på Isle of Man. Under denna natt var ”den andra sidan” närmare och man kunde se både avlidna släktingar och onda andar, och även små övernaturliga varelser (i Irland kallade Aos Sí) sades kunna skymtas. Samhain firade döden och det mörka halvårets intåg, och det fanns mängder av riter som hörde ihop med högtiden.

Två av de viktigaste komponenterna under äldre tiders Samhainfirande var mat och eld. Under Samhain tändes stora kollektiva lägerbål ”bonfires”, som enligt flera internetsidor påstås härröra från ordet ”bone-fire”, eftersom benen av de nyligen slaktade djuren kastades in i elden. Dessa eldar hade ett flertal syften. Hemmets härdar släcktes, för att sedan på nytt tändas med hjälp av bålet. Elden användes som skydd mot de övernaturliga väsen som ansågs hålla till nära vår värld, den vägledde avlidna släktingar hem, och man kastade in offergåvor till olika naturväsen i det kollektiva bålet. Askan från bålet sedan spreds över de nyligen skördade åkrarna för att det kommande året skulle ge god skörd.


Fotograf : Per Palmkvist Knudsen, wikilicens CC BY-SA 2.5

På grund av det under vinterhalvåret allt blekare solljuset är det möjligt att Samhains stora bål ursprungligen tändes som hjälpmedel för solen, som man noterade hade slutat skina lika klart som under sommarhalvåret. Detta skulle senare ha utvecklats till en mer etablerad högtid, med olika riter som hör till.

I dagens värld är Samhain inte ett alldeles välkänt fenomen trots dess historiska betydelse. Irländska emigranter förde seden vidare till Amerika, där den så småningom förvandlades till vad vi idag känner igen som Halloween, och de krista högtiderna runtom vilket också var vad man i det alltmer kristna Europa försökt byta ut högtiden mot.

Sedan ungefär mitten av 1900-talet har nypaganer som följer den keltiska kalendern (såsom wiccaner och druider) försökt återuppliva gamla traditioner genom att fira Samhain, eller en fest baserad på högtiden, som en del av sin religiösa tradition. Dagens Samhain kallas ofta nyår, och i sydligare trakter är det vanligt att fira högtiden kring den första maj.

Specifika rituella platser både i Skottland och Irland där dessa eldar skulle tändas finns kvar än idag, men används inte längre under nutida festligheter. Även under historiskt Samhainfirande tändes mindre kollektiva brasor bland byarna längre bort, eftersom högtiden firades över hela de keltiska delarna av Irland och Skottland.

Eftersom Samhain var en övergångsrit mellan de två halvorna av året kan elden tänkas ha setts som en slags övergång. Även tändandet av hemmets eldar med elden från det kollektiva bålet kan ses som ett sätt att påbörja något nytt och säga farväl till det gamla. Enligt flera nypaganistiska rörelser som firar Samhain är högtiden ett slags nyårsfirande, där man kan välja ritualer som man själv anser att hjälper en att göra följande år bättre. Många av dessa religioner är mycket individualistiska, och det finns ingen entydig bild på hur man bör tro, utan det handlar mera om utförande. På grund av dessa religioners utspriddhet och individualism är det inte längre sed att tända stora kollektiva bål utan många utövare väljer hellre att göra upp egna privata eldar. Elden har heller inte samma betydelse i nutida Samhain som förr utan det är möjligt att fira denna högtid som man själv finner bäst., Även om nutida sätt at fira skiljer sig markant från den ursprungliga högtiden påstår nypaganer gärna att de följer gamla traditioner, istället för att säga att de utför en ny ritual.

Små riter som man kan utföra under högtiden varierar, och få av dem innehåller eld. De som gör det har även alternativa sätt att skapa elden, till exempel om man inte har möjlighet att göra ett bål. Bålet är heller inte längre stort och kollektivt. De bål som tänds vid samma tidpunkt som denna högtid hör ofta till andra festligheter. Elden spelar inte en lika stor roll inom modernt Samhainfirande – man ser den inte som ett skydd för andar, och man värmer heller inte avlidna släktingar som kommit på besök för en natt.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

– Pakanaverkko, www.pakanaverkko.fi/uskonnoista/wicca/
– Samhain Lore and Rituals, https://www.circlesanctuary.org/index.php/celebrating-the-seasons/samhain-lore-and-rituals
– Samhain, http://www.newgrange.com/samhain.htm
– Östling, Per-Anders (2012) Spöken, medier och astrala resor. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.

Publicerat i Årets fester, Kulturanalys, Ritual och materialitet | 1 kommentar

Om material i Cultura

Postat den 10 oktober, 2017 av Niklas Huldén

Om att leta efter och hitta material i ett kulturvetenskapligt arkiv

Ibland får man vara ekonomisk med sitt skrivande. Om man har kontakter till flera projekt kan det bli svårt att delta i de bloggsfärer som numera brukar ingå i det sociala nätverkandet. Jag har ganska passivt deltagit i SLS-projektet ”Kommunicerande konsumtion” och kommer i framtiden att delta i fortsättningen ”Communicating Consumption” som finansieras av Kone.

Jag har i det sammanhanget skrivit en blogg om material kring kulturmöten i samband med handel som man kan hitta i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Eftersom det säkert kan vara intressant också för den här bloggens läsare ger jag en länk till innehållet här.

Att leta efter och hitta material

Publicerat i Arkiv | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Fältarbete i Borgå

Postat den 22 september, 2017 av admin

Jag deltog i ett fältarbete i Borgå 18.9-21.9.2017. Detta fältarbete var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet och ämnena Nordisk folkloristik och Nordisk etnologi vid Åbo Akademi.
Vi var åtta studeranden som deltog och vår uppgift var att intervjua Borgåbor angående mobilitet. Under ett par förberedande föreläsningar fick vi bekanta oss med begreppet mobilitet och fastställa frågor, i par, som sedan skulle godkännas av SLS. Parvis bar vi ansvaret för att intervjua kring temat vi valt, men intervjuerna skulle göras enskilt. Vi byggde upp våra frågelistor kring fyra olika teman; pendling, migration, stadsplanering och valet att stanna kvar (i Borgå).
Den 18.9 åkte vi till Helsingfors för att bekanta oss med SLS. Hos SLS fick vi bekanta oss med inspelningsapparaterna och fick en snabb genomgång om schemat vi skulle följa på fältarbetet. Vi åkte tillsammans buss från Helsingfors till Borgå. Mitt tema var pendling, och under bussresan kunde jag reflektera personligen vad jag själv sysslade med under mina resor.
Pendling är då man som en pendel reser fram och tillbaka mellan sitt hem och arbete på olika orter. Jag jämförde mina egna erfarenheter av resande med pendling och tänkte mig att jag skulle syssla med samma saker om jag pendlade, dvs. jag skulle sova och kolla min e-mail.
I Borgå gjorde jag fyra intervjuer. Varje intervju var olik den andra trots att mina frågor var samma till dem alla. De kortare intervjuerna blev 15–17 minuter långa medan de längre var 27–45 minuter långa. Detta beror på att alla informanter var olika pratsamma och hade olika mycket att säga. Dessutom var en del informanter mer insatta i det tema jag frågade kring. Jag var sjukt nervös för alla mina intervjuer och som nybörjare kändes intervjuerna skrämmande eftersom jag varenda gång tvivlade på mig själv och min ”proffsighet” i att intervjua. Mina intervjuer blev nog bra trots min nervositet, trots att de var korta innehöll de en hel del utvecklade reflektioner av informanternas erfarenheter av pendling.
Vår vistelse var bekväm på vandrarhemmet. Vi åt gemensam frukost varje morgon och hade två gemensamma middagar. Under dessa gemensamma måltider tog vi del av varandras erfarenheter om intervjuer och diskuterade de kommande händelserna. Fältarbetet byggde på mitt självförtroende och jag kan nu konstatera att trots att jag ännu kommer att behöva mer träning i att intervjua behöver jag inte vara rädd för att göra det. Spänning i intervjusituationen gör att man är mer alert och dessutom mer medveten om sina egna svagheter.

Henna Mäkelä, studerande, Nordisk etnologi

Publicerat i Fältarbete | Lämna en kommentar

Svensk-Finlands textilarkiv får besök

Postat den 26 juni, 2017 av admin

En vacker måndag under min praktiktid fick vi på arkivet besök av en svensk forskare. Vi hade redan länge väntat med spänning och varit i kontakt via mail angående hennes besök. Förfärat tänkte vi att hon kanske glömt, eller ännu värre, tappat sitt intresse för arkivmaterialet. Men då vårt hopp var nära sitt slut steg hon in på vårt kontor.

Då forskare anlänt visade vi det diskuterade objektet, en gåtfull textilbit som bar med sig hemligheter. Det fanns en myt om att denna textilbit var en del av en rya, eventuellt även från den finska skärgården. Det som intresserade forskaren mycket var om ifall textilen var gjort av hampa. Ifall denna myt stämde skulle all vår kunskap om odling av fiberväxter i skärgården vara icke-komplett och kräva omskrivning.

Forskaren tog fram sitt förstoringsglas och sin lilla pincett för att ta sig en närmare titt på det okända, hon tog en provbit och fascinerades stort av detta underverk i ljusblått och beige. ”–Så spännande!” utbrast hon ibland. Så spännande för oss alla. Provbiten skulle undersökas på laboratorium.

Forskaren berättade om sina äventyr och vi alla förbryllades av den nya kunskap som kunde ligga bakomallt det okända i tygbiten. Hon hade rest nära och långt. I Turkiet hade hon bekantat sig med hampodling. Hennes färd hade dock inte nått sitt slut och vi kom överens om att höras mer om resultaten från tygprovet och det spännande uppdraget hon ansvarade för.
”-På återseende!” Hade vi lovat.

Skrivet av Henna Mäkelä

Publicerat i Arkiv | Lämna en kommentar

Fästingen – en populär liten sjukdomsspridare

Postat den 22 juni, 2017 av admin

Jag hade knappt reagerat på att någon sådan som Fästingen överhuvudtaget existerade innan jag åkte ut till min sambos stuga ute i Åbolands skärgård första gången. Jag skulle ju bara skrapa bort lite smuts från benet i bastun, men den lilla svarta pricken stannade precis där den var.

Ah, det måste vara Fästingen. Den där lilla, sexbenta pluppen som sprider borrelios och hjärnhinneinflammation och garanterat gör livet lite obehagligare innan man möter en säker död. Det var väl ungefär så det stod i tidningarna då. Rubriker såsom ”Fästingrekord i sommar” och ”Fler fästingar än någonsin i världshistorien” (…tja, ungefär) stack i ögonen överallt.

Och visst finns det fästingar som bär på allvarliga sjukdomar. Hittar man en ljusröd ring kring området där den suttit fast ska man uppsöka läkare med en gång, och har man nackspärr och huvudvärk efter att ha haft en fästing på sig (eller i sig) ska man göra detsamma.
Å andra sidan kan man, såsom undertecknad, plocka bort tjugotals fästingar från kroppen varje sommar och aldrig se röken av de fruktade sjukdomarna.

Det lilla plågoriset är återigen på tapeten såhär i semestertider. Tänk att på 1960-talet så gjorde Etnologiska arkivet (numera Cultura) en undersökning om fästingen, en frågelista som skickades ut till informantnätverket i hela Finland och fick över 400 svar! Ingen har intresserat sig för den stackars bortglömda listan sedan dess och den har aldrig använts för undersökningar.

Nu får den dock vara med. Svaren har digitaliserats och bland annat några biologer vid Turun Yliopisto har visat intresse för dem. Det är mycket roligt att se att någonting som så lätt kunde falla i glömska har plockats fram igen i en tid där fästingen pryder var och varannan tidningssida under hela somrarna, att materialet plötsligt känns intressant och relevant.
Det var väl värda timmar vid skanningsapparaten.

Skrivet av Bettina Westerholm

Publicerat i Frågelista | Lämna en kommentar

Minnesbilder

Postat den 30 maj, 2017 av admin

Ett intressant skede inom min praktiktid hittills var att få placera en del av K. Finska Hushållningssällskapets arkiv i nya, arkivgodkända kuvert. Själva processen var ju såklart inte någon hjärnkirurgi, men arbetet fick mig att tänka på hur viktigt det är att förvara våra minnen och praktiker för senare generationer. Den del av arkivet och dokumentationen som jag arbetat med sträcker sig över hushållningens olika praktiker så som boskapshåll, jordbruk och slakt under 1900-talet. Finska Hushållningssällskapets arkiv förmedlar kunskap om de sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i 1800-talets Finland samt om jordbrukssamhällets förändring och har numera också tagits med i det finländska registret för UNESCO:s Världsminnesprogram. Jag kan tänka mig hur dessa bär en hel del kunskap om jordbruk, familjeliv och vardagen men också uttrycker mycket mer genom att förstärka och påminna oss om våra rötter som finländare och vår identitet.
Som född direkt in i teknologin och tillhörande de s.k. Instagram-generationerna är bilder en självklar del av min vardag. Bilder har ändå varit endast bilder för mig, dvs. ett sätt att spegla mig och min vardag till andra mer eller mindre intresserade betraktare. Dessutom har bilder dokumenterat endast ”de bästa” och perfekta stunderna för att uttrycka lycka och spontana selfies. I och med arbetet med Finländska Hushållsälskapets bilder började jag grubbla över hur mycket mer bilder kan föra vidare. De presenterar föremål och praktiker som sedan kan läras ut och påminner oss om hur vår värld någon gång sett ut, att vårt samhälle och vi utvecklats. Om jag får lov att citera Kjell Westö uttrycker bilder, både nya och gamla, en tid ”där vi en gång gått.”

Skrivet av Henna Mäkelä, praktikant på Kulturvetenskaplig Arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att raderas ur historien

Postat den 29 maj, 2017 av admin

”Be nice to archivists – they can erase you from history”
Citatet ovan är en populär internet-mem bland arkivarier, och visst ligger den gulbottnade cirkeln med en arg arkivarie på även på mitt eget arbetsbord. Det är dock inte bara arkivarierna som är orsaken till att ”du” småningom kommer att raderas ur historien, utan också materialet ”du” är dokumenterad på.
Inom Magisterlinjen för arkivstudier vid Åbo Akademi och Turun Yliopisto har framför allt digitalisering, digitala arkiv, och dylika visioner för arkivens framtid tagits upp mellan all arkivteori, juridik och dokumentförvaltning som ett slags röda trådar. Det har starkt poängterats att om inte äldre material digitaliseras så snart som möjligt, så kommer informationen på gamla papper, magnetband, c-kassetter och fotografier att småningom gå förlorad. Inte heller mikrofilmer håller i evighet.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi är onekligen bara ett i mängden av arkiv som har problem med resurser beträffande digitaliseringen av arkivmaterial. Därtill är arkivutrymmena begränsade, och alla typer av material, från papper till cd-skivor till textiler, förvaras tillsammans, vilket leder till förkortad livslängd för stora delar av samlingarna. Olika typer av material har skilda krav på omständigheterna för maximal hållbarhet. Papper gillar rumstemperatur, medan fotografier gillar svalare förhållande, och magnetbanden skulle vilja ha någonting närmare kylskåpsgrader, exempelvis.
Digitalisering skulle vara en lösning på det hela, och inte bara för Cultura. Hur man sedan bestämmer sig för att lagra materialet digitalt är en annan fråga.

Skrivet av Bettina Westerholm, vikarierande arkivamanuens på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, samt studerande på Magisterlinjen för arkivstudier vid ÅA och TY

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att vara på väg

Postat den 16 maj, 2017 av frnilsso

I en känd dikt fångade, enligt många, Karin Boye resans innersta kärna, nämligen att det är rörelsen i sig som är målet: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst; Den bästa dagen är en dag av törst; Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Boyes romantiska bild av resan är fängslande och tilltalande. Hon fortsätter: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Det är fortsatt vackert, men det är förstås en resa som bygger på ett stort mått av frivillighet som beskrivs. (Även om kulturella normer rörande resor kan vara nog så tvingande). De många flyktingar som söker sig bort från krig, fattigdom och utsatthet skulle inte nödvändigtvis dela Boyes romantiska bild av resan. Nej, det krävs en romantiker för att uppskatta det modernas credo: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr; Oändligt är vårt stora äventyr”.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Beska droppar?

Postat den 8 maj, 2017 av frnilsso

Finland tycks vara i gungning och anledningen är (återigen) Frankrike. Först besegrades de finska lejonen i ishockey-VM med de sensationellt stora siffrorna 1-5. Av tidningsrubrikerna att döma var det ett förödande slag mot nationens stolthet. Som om detta inte var nog vann Emmanuel Macron dessutom det franska valet. Enligt Juhana Aunesluoma, forskningschef vid nätverket för Europaforskning vid Helsingfors Universitet, är valutgången förvisso bra för EU, men riskerar ”skapa utmaningar i Finlands EU-politik” (Hbl 8 maj 2017). Det är framför allt Macrons vilja att öka den europeiska integrationen som oroar. För kulturanalytiskt intresserade forskare är det ibland intressant att inte enbart undersöka vad som sägs (i media), men också vad som utelämnas. Det nämns inte i tidningsartikeln, men sannolikt hade en valförlust skapat än större utmaningar för Finland genom ett destabiliserat EU och en ytterligare förstärkt nationalism runt om i Europa. Ur detta perspektiv torde Macrons vinst snarare skapa möjligheter än utmaningar. Vad beror tystnaden på? Kanske något så prosaiskt som brist på utrymme, dvs. att ett på förhand begränsat antal tecken var använda? För inte var väl förlusten i ishockey-VM så pass beska droppar att allt franskt uppfattas som en utmaning av det finska?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Studiebesök

Postat den 5 maj, 2017 av frnilsso

Så har ett lyckat studiebesök hos kollegorna vid Lunds universitet avslutats. Schemat var hektiskt. Det började med en rundvandring i Lunds domkyrka, Lundagård och ett snabbt besök i universitetshuset. Efter lunch började seminarieverksamheten med presentationer från både Åbo och Lund. Dagen avslutades med en middag på institutionen. Den efterföljande dagen inleddes med ett besök på Arkivcentrum Syd och Folklivsarkivet. Under eftermiddagen var det återigen seminarieverksamhet med nya presentationer.

Studiebesöket i Lund gav mersmak och vi påmindes om den stora betydelse som möten över nations- och ämnesgränser har.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar