Cultura ordnade arkivpedagogiskt seminarium med flera inbjudna föreläsare. Seminariet ordnades i Åbo men det var också möjligt att delta på distans.
Fredrik Nilsson inledde seminariet med att konstatera att arkiv är inne, arkiv dyker upp i varje nordic noir-serie som ett dammigt källarutrymme. I andra TV-program spårar man hus eller olika släkters historia och då används också arkiv, men arkiven nämns bara på sidan om, ganska snabbt. Arkivpedagogik kan användas som ett sätt att förändra denna bild, arkiv är nödvändigtvis inte ett dammigt utrymme i en källare (även om dessa även finns). Och att hitta information i ett arkiv behöver inte gå snabbt och enkelt, vilket man även kan få ett intryck av.
Niklas Huldén berättade om Cultura och att ordet pedagogik är nästan icke-existerande i samlingarna. Av det uttryckligen arkivpedagogiska material som finns i samlingarna kan man nämna trollådan från 2008 som gjordes av Blanka Henriksson. Men Cultura är ett undervisningsarkiv, studenterna får undervisning och handledning och samlar in material, pedagogiken är närvarande i vardagen.
Troll-lådan som skickades ut till skolor.
Marie Steinrud jobbar nu på Kungliga biblioteket i Stockholm och har tidigare arbetat på Nordiska muséets arkiv. Som forskare med nära kontakt till undervisningen vid Stockholms universitet, har hon presenterat sina arkiv för studenter på många olika sätt. I början gjorde Marie rätt allmänna visningar som fungerade som titthål till samlingarna men kanske inte inspirerade till närmare bekantskap. Hon konstaterade att arkivarien var som en TV-kock som har allting framplockat, skalat, hackat och uppmätt, allting såg väldigt enkelt ut och arbetet bakom osynliggjordes. Med tiden har hon ändrat grepp och börjat släppa studenterna på egna upptäcktsfärder i arkivet, vilket verkar vara mycket mera fantasieggande och lockande, även om problem dyker upp. Redan handskrivna dokument från 1900-talet kan vara svårtydda för den som är ovan att läsa handskriven text.
Karin Sjöberg jobbar i Malmö stadsarkiv och är en av de första arkivpedagogerna i Sverige. Under 90-talet sågs ännu arkivpedagogiken som någonting riktat till barn och skolor, och möttes ibland av nedlåtande attityder. Numera är den arkivpedagogiska verksamheten mycket bredare och i Malmö samarbetar man med många olika institutioner och föreningar. Man samarbetar över gränserna och försöker koppla ihop källor med konsten, med konstverk, teater och skönlitteratur. Fakta och fiktion ihop blir ”faction”. I Malmö har man också gjort upp kartguider, tryckta små kartor som visar exempelvis det judiska i Malmö. De här kartorna som visar upp annars mindre kända platser, personer och sidor var något som sedan diskuterades under pausen, det är något man kunde göra på flera orter.
Nelly Laitinen från Svenska Litteratursällskapet berättade om deras skolinriktade arkivpedagogiska verksamhet, de försök och misstag de gjort och vad som fungerat bra. De första försöken var dels för lätta att separera (lösa lappar), dels alldeles för omfattande och skolorna hade också problem med att passa in materialet i läroplanen. Numera samarbetar SLS med förlaget Schildts & Söderströms som ger ut läromedel på svenska i Finland och då vet man också att materialet passar in i läroplanen. Ett stort arkivpedagogiskt projekt var ”1918. Minä olin siellä. Jag var där”, som handlar om inbördeskriget i Finland och som gjordes i samarbete med Finska Litteratursällskapet. Detta mammutprojekt var spännande men också arbetsdrygt. Resultatet hittas på sidan https://www.1918.finlit.fi/ .
Johanna Ilmakunnas sammanfattade och menade att en av de viktigaste lärdomarna från dagen är att arkiv är till för människor, arkiven ska vara möjligast inkluderande men digitalisering behöver inte alltid vara vägen till inkludering. Tillgänglighet på olika sätt är en fortsatt utmaning. Arkiven kan också lyfta fram människor, enskilda individer, från det förflutna och på det sättet synliggöra människor och grupper av människor som annars glöms bort.
