månadsarkiv: december 2019

Stöldbegärligt?

Kulturanalys, Materialitet

En mobiltelefon har förkommit och förlusten ska polisanmälas. På polisens hemsidor kan man göra elektronisk brottsanmälan (även om det är mycket osannolikt att mobilen blivit stulen) och ett första steg är att ange vad som försvunnit. En låång rullgardinsmeny med förslag dyker upp, där varken alternativet mobil eller mobiltelefon finns med. Men istället finns där allsköns fantasieggande alternativ. Vem polisanmäler till exempel en stulen c‑kassett år 2019? Eller finns det i dagens digitala värld kanske väldigt värdefulla c‑kassetter? 

På den alfabetiskt ordnade listan som börjar med ”aggregat” och slutar med ”övriga sportredskap och -utrustning” fastnar jag också för kategorier som ”gaffel”, ”promemoria” och ”filmrulle”. Men bakom vartenda valbart föremål finns potential för en fascinerande vardagsskildring om förkomna ”data” (just före dator i listan), förskingrade ”bakverk” eller stulna ”mjölkprodukter”. 

Som illustration tänkte jag leta fram mina egna gamla c‑kassetter, men vet inte riktigt var de är. I sommarstugan finns en del, men resten? Inte stulna väl? Foto: Type II, Flickr/CC BY 2.0

Frågorna hopar sig. Vem har sammanställt listan och på basis av vad? Lägger de till en ny kategori varje gång tillräckligt många likadana anmälningar kommer in? Rensar de aldrig listan, eller är det jag som har ett alltför snävt synsätt på vad som är dels stöldbegärligt, dels tillräckligt viktigt för den bestulna för att bemöda sig att polisanmäla?

Slutligen hittar jag rätt kategori och väljer telefon. Och där kunde det sluta. Mobilen dyker förmodligen aldrig upp igen – kanske den finns hos någon som behöver den bättre, eller så vittrar den sönder i en rännsten nånstans. Men jag fortsätter att fantisera om stulna c‑kassetter och hur man beskriver de kännetecknade dragen (färgkombinationer, låtinnehåll, sprickor i plasten), samt hur viktigt det kan vara att få förlorade ägodelar tillbaka. 

 

Blanka Henriksson, från stöld förskonad forskningsledare i folkloristik, som inser att det ibland handlar om kvantitet och affärsinbrott. Blir tillräckligt många ”dricksglas” stulna är det en kännbar förlust. 

Om fotboll och peer-review publicering

Forskning

Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Klassträff

Ritualer

I början av månaden var jag på klassträff. 10 år har passerat sedan vi gick ut högstadiet. Träffen omfattade hela årskursen, ca 70 av 100 deltog.

Jag och tre vänner satt och lugnade nerverna lite innan vi skulle bege oss till träffen. Vi diskuterade människorna som var på väg och huruvida det kommer bli trevligt eller inte. En i sällskapet undrade ifall folk kommer gå in i sina gamla ”roller” igen. Min mamma hade tidigare slängt ur sig en liknande kommentar, att många ogillar klassträffar eftersom folk går in i sina gamla roller.

Jag blev och fundera på det där med roller. Varför skulle folk gå in i gamla roller? Kan man gå in i den roll man hade i högstadiet? Varför skulle man vilja gå in i sin gamla roll? Och varför är det så störande att andra går in i sin gamla roll?

Det är sant att människor beter sig olika i sällskap med olika personer, så att man skulle bete sig på ett visst vis runt bekanta från högstadiet är inte så långsökt. Men 10 år har ändå passerat och de flesta känner säkert att de inte längre är samma person, så man kunde tycka att folk hellre skulle vilja visa hurudana de är nu?

Högstadieskola. Foto: Wikimedia Commons

Jag tror att folk egentligen är mer besvärade över vilka roller de själva blir tillskrivna. En person har begränsad möjlighet att påverka sin egen roll i ett socialt sammanhang. Detta är sant i alla sociala sammanhang, med vänner eller bekanta och med främlingar. Skillnaden är att i dessa situationer blir man (oftare) tillskriven sin roll enligt hur man uppfattas i stunden, medan man i möte med folk från ens högstadium kan bli tillskriven en roll baserad på hur den personen uppfattade en just i högstadiet.

Högstadiet var en osäker och ångestfull tid för många. En tid man blev hårdast och mest öppet dömd och nedtryckt, samtidigt som man kämpade att utveckla en enhetlig bild av sig själv. Att bli satt i den rollen kan göra att personen förflyttas tillbaka till den tiden.

Visserligen så bara det att andra intar sina gamla roller kan pressa en person in i sin gamla roll, så jag förstår nog att också andras rolltagande kan utgöra ett problem för folk på klassträffar. Varför någon skulle vilja ta sin gamla roll får förbli en gåta, men jag tror att folks avsmak för detta rollskiftande har mer att göra med den egna rollen, än de andras.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik