Alla inlägg av admin

Transkriberingstankar

Forskning

Oktober månad har gått i transkriberingens tecken, något som fått mig att fundera över transkriberingens betydelse. Redan här gör jag beslut som kommer att påverka en senare analys. Transkribering är å ena sidan ett enformigt och tråkigt arbete som dessutom sliter på kroppen då man sitter och skriver oavbrutet i timtal. Å andra sidan kan jag tycka att det är rätt trevligt att tvingas lyssna på ett sätt som man inte annars lyssnar till det som faktiskt sägs.

Transkriberandet följs också av ständiga små beslut om vad som ska finnas med i transkriberingen. Vilka betoningar ska jag lägga till, vilken paus är tillräckligt lång för att märkas ut och vad räknas egentligen som ett riktigt skratt? Hur märker jag ut att någon talar som en annan, och gör den ens det, eller är det bara min tolkning? Det som kanske var uppenbart i situationen tack vare gester och samspel är inte längre det när jag sitter hemma framför datorn med bara en inspelning till förfogande. Jag lägger märke till hur flytande saker egentligen är och också hur olika innebörder till exempel ett skratt kan ha. När skrattar man av glädje, när skrattar man för att det är obekvämt och när kommer skrattet för att lätta upp stämningen efter att man just berättat om hur hemskt allting är? Ibland hörs skrattet inte ens som ett skratt, utan det ligger och puttrar där under i berättandet, det man kunde kalla för att rösten är full av skratt.

Photo by Thomas Lefebvre on Unsplash

Transkriberingen är viktig för att senare kunna arbeta med inspelningen, eftersom det är betydligt snabbare att läsa en text än att lyssna igenom en inspelning. Transkriberingarna är dessutom sökbara dokument, något jag själv finner ovärderligt då jag gör analysarbete och fokuserar på olika teman i intervjuerna. Samtidigt kan man inte anta att transkriberingen och inspelningen är likvärdiga uppteckningar av samma sak. Att lyssna på inspelningen ger mer än vad det ger att läsa en transkribering. Inspelningen är inte heller en fullständig dokumentation av intervjusituationen. Det är alltid lager som skalas bort, någon som är viktigt att hålla i minnet under arbetets gång.

Jag fylls ändå alltid av en sorts tacksamhet då jag transkriberar mina egna intervjuer. En förundran över hur fantastiska berättelser människor går och bär på som kanske aldrig ens hade berättats om inte jag hade frågat dem om just det här. Tänk vilket privilegium att få höra detta berättas för just mig.

Lina Metsämäki
Doktorand i folkloristik

Hus och hem – eller hur hamnade en kristallkrona hemma hos mig

Materialitet

I lördags inträffade något som jag aldrig trodde skulle hända – jag köpte en kristallkrona av äldre modell. Jag och min man bor i ett gammalt hus som har högt till tak. Jag har redan länge följt med en sajt som säljer begagnade antikvaror just med tanke på att kunna förgylla vårt hem med en kristallkrona. Intresset för heminredning har jag haft länge och jag är en storkonsument av inredningsprogram på Tv. Samtidigt är vårt hem inte speciellt stilrent. För mig har den nordiskt ljusa och avskalade inredningsstilen varit viktigt och jag har aldrig gillat rysch och pysch. Dessutom är jag inte en som gillar att ”pyssla om mitt hem” mer än nödvändigt. Och nu denna kristallkrona!

Bildtext. Först ska kristallkronan putsas upp och sedan hängas upp.

Hemmet är en viktig plats för oss, min man och mig, och det är dit vi drar oss tillbaka efter långa arbetsdagar. Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap. Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande.

I boken Känslor äger rum (2014) diskuterar litteraturvetaren Pia Ingström vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta och fula. Jag menar, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har många dimensioner – något som i sig är kulturanalytiskt intressant. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet. Hemmet är mycket mer än en plats där man bor och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla. Antropologen Marianne Gullestad menar att heminredning är en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara.

Att inreda sitt hem är ett sätt att betona hemkänslan samtidigt som det säger något om vem vi är. Samtidigt som jag är mycket förtjust i kristallkronan är jag förbryllad. Hur har jag gjort en sådan tvärvändning gällande inredningssmak, att jag skaffat mig en lampa (eller statussymbol) som jag som yngre skulle ha skrattat åt? Jag antar att köpet av kristallkronan innebär att jag önskar framhäva att jag bor i ett gammalt hus. Kristallkronan är dessutom så pass gammal att jag inte här gör kopplingar till min föräldragenerations smakpreferenser. Kanske är det bara så att jag blivit lite ”fin i kanterna” på äldre dagar.

Lena Marander-Eklund

Gamla mynt i byggnader

Folktro, Forskning, Materialitet

Nu och då får man höra att någon har hittat ett eller flera mynt gömda i en gammal byggnad. Mynten kommer ofta fram under renovering eller när byggnaden rivs. De kan ligga under tröskeln, under golvbrädorna, i vägg, tak eller i spisgrunder. Hur har de hamnat dit?

Ibland kan det förstås vara att myntet har trillat ur en ficka och landat under golvet genom en spricka. Men i andra fall är det uppenbart att myntet eller mynten inte har hamnat på sin plats i misstag. Då kan man kanske lätt tänka att de har gömts för man har varit rädd för tjuvar. I det fallet ska man tänka på två frågor: har ägaren kunnat nå mynten utan ett större rivningsarbete och har myntskatten varit värdefull?

Denna svenska skilling från 1826 hittades under tröskeln av ett härbre i Kuru på 1960-talet. Foto av V. Pajulahti.

Ofta är de mynt som hittas inte speciellt värdefulla. Ibland är de till och med betydligt äldre än huset, alltså har de inte varit gångbara när de gömdes. För att få svar på frågan varför dessa mynt har gömts i huset får man vända sig till arkiverade berättelser om gamla seder, alltså folklore.

Till exempel i Korsholm har man berättat: När en gård bygges, lägger man för att ”motverka” onda önskningar och elakheter mot gården ett silvermynt (helst icke gångbart) i varje knut och under varje tröskel samt säger: ”Vad som är mitt vill jag ha, men vad som hör en annan till bryr jag mig ej om” (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 104). Och i Tenala: Under tomtstocken till ett hus, skulle det läggas pengar, så skulle det huset aldrig bli utan (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 190).

Det finns en hel del motsvarande berättelser som visar att mynt har gömts i byggnader för att få god lycka eller för att skydda dem mot onda krafter. Det kunde handla om ett eller flera mynt och ofta skulle de vara gamla. Men några berättelser nämner att myntet skulle vara från det året då huset byggdes. Det sistnämnda verkar vara en nyare sed, där man vill dokumentera byggnadsåret. Mynt har gömts i byggnader så länge som mynt har funnits, alltså är seden mycket gammal. Dessutom brukas traditionen ännu i dag. Men betydelsen har ändrat under århundradens lopp: nuförtiden muras byggnadsårets mynt tillsammans med andra ting i en symbolisk grundsten utan att (medvetet?) tänka på lycka eller skydd mot onda önskningar.

Läs mer:
Grundstenen för Aurum i Åbo murades under festliga former: https://www.abo.fi/nyheter/grundstenen-for-aurum-i-abo-murades-under-festliga-former/
Hukantaival, S. ”For a witch cannot cross such a threshold!” – Building concealment traditions in Finland c. 1200–1950: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik

’Att fastna’ – en text med ’buzzwords’

Forskning

I samband med min disputation levererade jag, helt enligt ordningen, en lectio praecursoria, en betraktelse över att sträva efter att vara nöjd. Tanken med den texten var att lyfta fram en del i forsknings- och studieprocessen som vi sällan talar om. Jag konstaterade att Jag har förövrigt sällan träffat en kollega som beskrivit att arbeta materialnära i fält eller arkiv som något annat än roligt eller åtminstone en rolig del av forskningsprocessen

Strävan efter att vara nöjd innefattar en annan nödvändig och ofta förbisedd process. Denna process är enligt min erfarenhet ofta fruktad av studenter och leder till stress och allmän oro och som kan vara irriterande. Jag talar om att fastna i sitt arbete. Så här i början av det akademiska året kan det vara bra att påminna oss om (studenter och forskare) om hur nödvändigt det är att fastna, eller åtminstone fundera på hur och var vi fastnar.

Det finns åtminstone två huvudvarianter av att fastna i en studie- och forskningsprocess: (1) det vi kan kalla för ’att köra fast’ och (2) det vi kan kalla för att ’fastna för något’. Den förstnämnda varianten är den mest irriterande och den som fruktas av alla involverande. Anledningen till att köra fast inger en sådan fasa, är att processen avstannar och man får snällt vinka åt deadlinen när den flyger förbi. Detta leder till att måsta ursäkta sig, lägga upp en ny tidsplanering i bästa fall; att missa att publicera sig i en ansedd tidsskift, eller i värsta fall att måsta göra om en kurs.

Fettklumpar och kantarellskog

I bland kör man fast i en forsknings- eller studieprocess i sig, i bland kör man fast på grund av andra faktorer i arbets- och privatliv. Att köra fast på grund av omständigheter som ligger utanför en studies ramar, kan liknas vid uppbyggnaden av de fettklumpar i kloakerna som studerats av Henriksson och Sund i ett specialnummer av Budkavlen (2018); en process av små fettklumpar, smuts och avskräde som leder till förstoppning av ett annars reguljärt flöde i systemet. Om man kör fast i en fettklump, hjälper det endast med långsamt hacka sig igenom klumpen. Att lösa en förstoppad forskningsprocess av fettklumpsvariant, kräver först och främst en paus, eventuellt med kaffe och kollegor eller medstudenter. Lyckligtvis kan kaffepauser med medstudenter och kollegor också användas i förebyggande syfte. Kaffe håller förstoppningen borta.

Att köra fast i forskningsprocessen händer alla och är en helt annan sorts fastnande. Kanske kan forskningsprocess-fastnande liknas vid att gå och plocka svamp i skogen, bara för att sätta foten i en björnsax. Du plockar lite (teorier) här, och lite kantareller att flyter på bra tills…. PANG!

– Jaha ja… Vad gör jag nu då?

En sådan fälla kan handla om att man inte får tillräckligt med svar på i en frågelista, att man inte har de teoretiska verktygen för att tackla problemet, eller kanske att man råkat få olika uppfattningar om en text i ett peer review-utlåtande. Den akademiska miljön är väl förberett för björnsaxar i kantarellskogen (och för teoretiska och metodologiska problem). Att fastna i en björnsax löses bäst med de två beprövade metoderna: (1) genom läsning och (2) genom att gå på seminarium (!). Detta kräver förstås två saker av den björnsax-låste forskaren (och studenten), att man är villig att utsätta sig för kritik, och att man är redo att lyssna och läsa sig till lösningen så att man får de (teoretiska) verktyg man behöver för att lösgöra saxen. Lyckligtvis kan även seminarier och läsning användas i förebyggande syfte.

Kantareller. Foto: Nick Grappone on unsplash

I båda varianterna av att köra fast är lösningen kommunikation. Att vara irriterad över att köra fast, blir inte bättre av att inte gå på seminarium, eller lyfta fram ett problem på en kaffepaus. Att jag tar upp denna beprövade lösning ska ses mot bakgrunden att vi alla (både forskare och studenter) förväntas prestera och vara tävlingsinriktade. Vi ska konkurrera om forskningspengar, ”visa framfötterna” och vara internationellt framåt och forska med spets. Här vill jag påpeka att jag personligen anser mig själv ha lyckats att navigera i den arbetsmarknaden väl. Men jag vill hävda att anledningen till att jag har lyckats att göra detta är att har ett bra team i ryggen. Akademiska studier är en lagsport och det är i situationer när man kör fast som tränar lagandan. Att fastna i en björnsax, eller i att krascha in i en fettklump, är alltså bara en del av processen som på sitt sätt är nödvändig.

Bortglömda tårtbitar och tomma kaninhål

Om ”att köra fast” är en form av att fastna som är frustrerande, så är den andra formen ”att fastna för något” stimulerande. Långt ifrån björnsaxen, kan fastna för något beskrivas ungefär som när min hund får upp ett spår. Hunden går med nosen i backen, plötsligt fastnar han för med nosen i backen, vänder till vänster, och 500 m senare visar det sig att det ligger en bortglömd tårtbit på marken och väntar. Denna sorts fastnande kan rikta om en artikel eller uppsats, göra en artikel till ett bokprojekt, eller leda till nya insikter om informanters berättande. Spåret man får upp kan ju också leda ner i ett tomt kaninhål och inte till en tårtbit.

När man arbetar materialnära kan man fastna för små och stora spår. Nyligen, i arbetet med en artikel inom mitt projekt ’Boys will be boys’, upplevde ett spår i form av ett ord. Artikeln jag arbetar med handlar om narrativ positionering i mäns berättelser om sin uppväxt. I en sådan studie är det viktigt att följa spår som kan leda till insikt om positionen informanten har, gentemot mig som lyssnare, samhällsdebatt och positionering gentemot de människor och ting som förekommer i berättelsen. En av de positioner jag tidigare sätt i informantens berättelse består i positionen som en (självutnämnd) introvert person. Men plötsligt förändrades känslan i det berättade, och sålunda positionen. Plötsligt uppfattade jag det som om det fanns en mer passionerad, utåtriktad pojke i det berättade. Mitt i allt fanns ett ord för det, ordet var ’könsnivellering’.

– Vad är nu detta för något? Undrade jag i mitt stilla sinne.
– Vad händer om jag följer det här spåret? Sagt som gjort, spenderade ett par timmar med Google.

Om man sätter igång en sökning på könsnivellering hamnar man fort på allehanda sidor som kan betecknas som sidor för mansaktivism. Där florerar ordet sida vid sida med ord som ’kulturmarxist’ och ’tankelikriktning’. Ett litet ord, ett spår med stor betydelse för positioneringen som informanten vill berätta åt mig att han har. Något jag fastnade för som har en påverkan på min tolkningsprocess, i min jakt på kopplingen mellan känsla, positionering och pojkskap.
Var det hela slutar, vet jag inte riktigt ännu. Artikeln kommer att publiceras i en av prominent nordisk tidskrift senare i år. Det jag vet är att det finns flera spår som jag fastnat för och jag har insett att jag måste byta riktning i det treåriga projekt jag arbetar med. Spåren är många, sålunda är det kanske läge att försöka skriva en bok på ämnet.
Lagspel och seminarium

När man fastnar för något som jag gjort i mina pojkskapsberättelser, så påminner jag mig själv om mina lagspelare.

– Jaha, verkar som om att jag måste skriva en bok. Det var ju spännande…. Tänkte jag för mig själv och knackade på Lena Marander-Eklunds dörr.

Anledningen till att jag knackar på just hennes dörr är kombinationen av erfarenheten hon har av att ge ut böcker i Svenskfinland och en mer extensiv kunskap om kombinationen av narratologi, genus och livsberättelser än vad jag har. I skrivandets stund har jag ännu inte konsulterat min kollega Karin Sandell, men vet att jag kommer att måsta göra det på grund av att hennes avhandlingsprojekt behandlar näthat, ett spår som helt plötsligt dök upp i mitt material.

Poängen jag vill göra är att jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig oavsett vilken form av att fastna jag lyckas hamna i. Oavsett om man kör fast eller fastnar för ett spår är det läge att rådfråga kollegor. Det är, som sagt, i fastnandet som det kollegiala, ’teamworken’ måste få ta över. Jag menar också att ’fastna’ är nödvändigt för upprätthållandet av denna lagsport vi pysslar med. Genom seminarier, konferenser, kaffe- och lunchpauser och diskussioner som uppstår där vi fastnar, för eller i något, tränas vi som studenter och forskare i en ofta outtalad konst – seminarier och diskussion. Något som är våra vardagsredskap. Om man sålunda vänder på steken och menar att det är i de tillfällen man fastnar som redskapen sätts i bruk, eller lagspelet blir synliggjort, så är ’att fastna’ en nödvändig del av studier och forskning. Det är ingen idé att ha en massa redskap om man inte får pröva dem.

Foto: Coralline Clin on Unsplash

Missförstå mig rätt här. Att köra fast, missa deadlines och dricka kaffe är inget vinnande koncept. Att springa ner i varje kaninhål efter idéer inte bra i längden i en studie- och arbetsmiljö i vilken tid tenderar att vara en bristvara. Det jag vill sätta ett finger på här, är att påminna forskare och studenter om att fastna (i båda bemärkelserna) handlar ett tillfälligt stopp i ’flödet’. Hade den här texten varit en betraktelse om ’flöde’, hade den kanske uppfattats som en ’framåt text’. Detta då jag kunde ha skrivit i ordalag som tangerar universitetsvärldens nuvarande hjärtefrågor. Ord som exempelvis genomströmning och publikationstakt är exempel på sådana ord. Nu kanske den här betraktelsen snarare kommer att uppfattas som ett pop-psykologiskt dravel eller möjligtvis som ett försök till en naiv självhjälpstext med ’buzz words’ som: ’kommunikation’ , ’kom ihåg att pausa’ och ’laganda’.

Snarare vill jag bara påminna läsaren om ’att fastna’ inte är så dramatiskt. Så om du fastnar:
1. Ta en paus
2. Kommunicera
3. Kom ihåg lagspelarna

Eller kanske:
1. Läs
2. Gå på seminarium
3. Lyssna

FD Jakob Löfgren, SLS-forskare i Nordisk folkloristik vid ÅA

Med katter på picknick

Kulturanalys

I Kuppisparken i Åbo kunde man under tisdagskvällen 20.8 träffa på katter och kattmänniskor då ca 30 katter (och en kanin) och ca 60-70 personer deltog i en kattpicknick. Kattpicknicken ordnades av den lokala djurskyddsföreningen Dewi ry som en del av Åbo Pride 2019-evenemangen som Åbo Akademi även är sponsor för. Vi kattmänniskor från ämnena kulturanalys och etnologi var givetvis på plats för att träffa katter och andra kattmänniskor. Vi blev glatt överraskade av att det var så många som hade dykt upp! Själv upplevde vi att det var viktigt att vi med vårt deltagande kunde stöda Dewi och deras verksamhet för utsatta och hemlösa katter. Det har vi gjort förut på olika sätt och Dewi som förening är bekant för oss båda två. Förutom att vi ville visa vårt stöd för Dewi, ville vi också visa stöd för utsatta människor som de olika evenemangen förknippade med Pride går ut på.

Spännande! Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Kattpicknicken var lyckad och stämningen välkomnande, avslappnad och gemytlig. Katter, och djur överlag, sänker ofta tröskeln för att umgås. Så även på picknicken där vi satte oss ner i gräset tätt inpå varandra utan att det kändes obekvämt. Många filtar och accessoarer som både människorna och katterna bar (slipsar, rosetter, band) hade regnbågsfärger. Även om de flesta höll sig till sina ”revir eller enheter”, d.v.s. på sina underlägg, så kunde katterna röra sig relativt fritt mellan de olika enheterna. Eftersom jag (Sanna) hade min katt med mig, kom flera människor även fram för att de ville veta mera om henne och för att ta bilder. På picknicken hade katterna en ytterst central roll och man märkte att de hade huvudrollen. Jämlikt var det också, även om flertalet av katter var raskatter eftersom de ofta är vanare att vistas bland människor, fick de närvarande bondkatterna åtminstone lika mycket uppmärksamhet och beröm som raskatterna.

Foto: Anne Niemi

Reflektionerna som vi gjorde under kattpicknicken är typiska kulturanalytiska reflektioner, för var vi än rör oss och vad vi än gör, så ser vi på saker genom ett kulturanalytiskt filter. Därför var det både under och efter picknicken intressant att fundera på hur människor och katter umgicks och hur katterna betedde sig mot varandra, hurdan agens katterna tog sig an och gavs, hur människorna visade stöd för utsatta människor genom olika regnbågsfärgade accessoarer och hur Dewi som en lokal förening lyckades fixa ett evenemang där både katter och kattmänniskor trivdes. Vi tolkade det som att människor som uppmärksammar djurens väl och i synnerhet de utsatta katterna i vårt samhälle, även kan vara väldigt öppna för människors väl och ve och vill uppmärksamma olika marginaliserade grupper i samhället. Kattens värde är fortfarande ganska lågt i vårt samhället och det syns i hur katter behandlas och tillåts förvildas och vanskötas. Synen på vissa människogrupper har även varit liknande, de har inte haft något värde. På picknicken träffades nu människor som ser både katters och alla människors värde, och med sitt engagemang ville uppmärksamma och värna om detta.

Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala & Lotta Wessberg
Universitetslärare i kulturanalys respektive arkivbiträde vid Åbo Akademi

Laddade platser: Om tatueringar och deras skapande

Kropp, Laddade platser

Det fysiska rummet är ganska litet, väggarna täckta av flash-affischer, teckningar, memorabilia, hyllor med böcker och desinfektionsmedel. Jag går långsamt igenom en portfolio som stoppades i mina händer för några minuter sedan, och försöker välja ut en favorit att för evigt implantera i huden med små nålar. Artisten jag besöker planerar positionen med minsta möjliga frågor och sätter mig sedan ner i stolen, ser till att jag förstår att hålla mig stilla och avslappnad och börjar tatueringsprocessen. Från och med nu är jag inte längre en person, utan en ”tavelduk” som skall förses med ett permanent konstverk.

När jag först fick uppgiften att skriva om och reflektera över ett ”laddat rum” var min reaktion ganska icke-existerande. Vilka rum har jag någonsin upplevt som laddade? Hur beskriver jag dem? Idén kom några veckor senare, då jag, apropå ingenting, skaffade en ny tatuering från en utländsk artist som råkade besöka Åbo. Vid det laget var jag så pass van vid att låta okända människor planera ut och smärtsamt lägga till bläck eller smycken under eller genom huden att rummet vi befann oss i kändes spännande på ett helt annat sätt än när jag som tonåring första gången tryckte en steriliserad nål genom huden. Bredvid oss arbetade en finsk tatuerare med att täcka över en tidigare tatuering på en kunds arm, och precis som för mig existerade de i en slags eget rum, där den yttre världen fortsatte vidare medan detta skedde. Hennes uppfattning av rummet kan dock ha varit totalt annorlunda än min egen.

Idag är tatueringar och även till en viss mån piercings något alla och deras farmor har. (Ifall du inte tror mig har du bara inte tittat efter. Inte alla tatueringar är stora och synliga). Därför är kundkretsen man möter i tatuerings- och piercingsstudier också väldigt varierad, och alla olika personer upplever nästan säkert rummet på olika sätt. För någon är det här rummet där en betydelsefull bild skapas och bevaras i huden, för någon annan är motivet inte lika viktigt och laddningen kommer till största del från upplevelsen och smärtan som kommer med en ny tatuering. En person vill ha sin första tatuering och någon annan vill ha en som passar in i det utrymme som blev kvar mellan alla de andra. För tatuerarna är rummet antagligen laddat på ett annorlunda sätt. Det här är både deras arbete, och deras konstverk som till viss mån måste tillförtros kunderna att tas omhand efter att de är färdiga. Upplevelsen beror dessutom också på typen av tatuering – är det exempelvis en walk-in flash tatuering, simpel text eller ett större verk planerat under en månads tid? Utförs arbetet i en studio eller är det en tatueringskonvention?

En tatueringsstudio är en fysisk plats, men den avgränsas även till att enbart innefatta det omedelbara området kring vilken händelsen utspelar sig, i det här fallet själva tatuerandet. Laddningen ökar på så sätt genom att avgränsa utrymmet till ett väldigt litet händelsecentrum bestående av tatuerare, kund, en stol och ett arbetsbord.

När det kommer till tatuerare kan jag enbart föreställa mig hur de upplever rummet. Det är en professionell arbetsmiljö, men det är också ett rum där människor kommer in och ger dem frihet att arbeta på sina kroppar. Det här är deras rum, mer så än kundernas. Laddningen sitter i att vad vi köper är en upplevelse lika mycket som ett konstverk. Tatuering är ett intressant yrke, det är konstverk som säljs genom en tjänst. Med andra ord betalar man inte enbart för bilden, utan för själva upplevelsen som kommer med att få den.


https://www.flickr.com/photos/uproar/4377656270/in/photostream/

Amina Stålfors

Bloggtexten är skriven i samband med kursen Arkiv och samlingar – laddade platser.

Stugliv – ett äventyr för sinnena

Laddade platser

Efter den långa vintern har jag äntligen fått återvända till mitt smultronställe, ut till skärgården till en liten ö, till en liten stuga nära havet. Denna plats är ”a meaningful location”, som Tim Cresswell skulle säga, en plats som har en lokalitet och en plats som har tillskrivits betydelse. Stugan har en geografisk plats: den ligger ute på en ö i Ingå skärgård och det tar cirka en halv timme att ta sig dit med båt från småbåtshamnen i Ingå. Förutom den fysiska miljön består platsen också av betydelser och känslor som jag relaterar till den. Till denna plats flyr jag undan den hektiska vardagen för att koppla av.

Rachel och Steven Kaplan säger att vi har två olika sätt att ta in omvärlden på: riktad uppmärksamhet och spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten används i vardagen och kräver stor ansträngning och kräver återhämtning. Återhämtningen sker bäst i naturen och ute på stugan känner jag som att man är ett med naturen. Här finns en allt större möjlighet att upptäcka genom sinnena och man får använda den spontana uppmärksamheten som inte tar någon energi. På denna plats känns det som att alla mina sinnen vaknar till liv igen och får gå ut på äventyr.

Foto: Sandra rönnberg

Äventyret börjar redan när vi kommer ner till båten i hamnen, där synen möts av det blåa havet och båtarna som guppar i takt med vågorna. Jag känner doften av den friska havsdoften och bensinen sticker i näsan när vi tankar båten. Man hör måsarnas skratt, men snart överröstas det av ljudet från båtmotorn när vi startar vår färd ut till skärgården. När båten studsar på vågorna känner jag att våren är här för solen värmer mig på ryggen.

När vi kommer i land och båtmotorn tystnar, sänker sig ett härligt lugn och det enda som låter är vågornas skvalp och fågelsång, inte en annan människa i sikte, bara hav och öar så långt ögat kan nå. Det är mycket svalare här ute än på fastlandet och vinden blåser kallt. Stugdoften som möter en när man öppnar dörren är speciell, jag kunde känna igen den var som helst, den väcker så många minnen av somrar som man har tillbringat här.

Efter att brasan är tänd går jag till andra sidan ön där det är sol och vindstilla. Nu ska vinterpälsen slängas bort, det är dags för vårens första dopp. Vattnet är klart och det tyder också på att vattnet är kallt. Det kalla havsvattnet är som knivar mot fötterna men efter doppet blir man varm i hela kroppen. På vägen tillbaka till stugan ser jag ejderns bo och ett rådjur som har simmat till ön. När jag närmar mig stugan möts jag av en välbekant somrig doft, grillad mat.
Efter maten sitter vi på berget och ser ut mot havet och solnedgången. Man hör bara det livliga fågellivet: ejdern, svanen, tiran, strandskatan, måsen, men annars är det tyst för vinden har mojnat och vågorna skvalpar inte längre. Luften känns fuktig och frisk. Utan kontakt till resten av världen kan man sitta här och fokusera på nuet och uppmärksamma allt som man känner, hör och ser. Det här är ett äventyr för sinnena.

Foto: Sandra Rönnberg

Sandra Rönnberg

Källor:
Cresswell Tim (2004). Place: A Short Introduction. Oxford: Blackwell.
Kaplan, R. & Kaplan, S. (1989). The Experience of Nature, A Psychological Perspective. New York: Cambridge University Press.
Texten är skriven som en del av examinationen i samband med kursen Arkiv och samlingar: Laddade platser.

Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

Forskning, Undervisning

Att ta ansvar för en helt ny kurs är ett spännande projekt och en stor utmaning! Hur designar man en lärorik, intressant och inspirerande kurs? Eftersom den nya kursen Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa skulle behandla förhållandet mellan oss och djur var utgångsläget redan i sig inspirerande. Själva utmaningen blev att välja vad som skulle komma med på kursen och vad som inte skulle tas med. När jag började planera kursen tänkte jag att jag ville göra kursen till en kurs där vi kritisk och så mångsidigt som möjligt granskar förhållandet mellan djur och människor, men där vi också bereder plats för våra egna erfarenheter, tolkningar och framför allt känslor. Djur väcker känslor och förutom att prata vetenskapligt om djur ska det också kännas okej att säga att man är en ”crazy cat lady” eller ”tokig i hundar” – och att säga detta i ett akademiskt sammanhang! Att kunna få dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och framför allt känslor förknippade till djur, och att få göra det i ett sällskap där det känns tryggt och bra, är toppen! Denna känslomässiga lyhördhet ger oss också redskap att bearbeta den kunskap vi hämtar in för att öka vår förståelse för hur relationen mellan djur och människa byggs upp och förvaltas. Därför var det speciellt fint att upptäcka hur vi tillsammans omformade kursen till vad den sist och slutligen blev.

Kursens ansvariga lärare Sanna med hemlösa hundar på ön Rhodos.

Hurdan blev den då? Kursen bestod av diskussioner, reflektioner, föreläsningar, gruppdiskussioner, presentationer och en exkursion. Vi pratade om produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilddjur – om djur som synliga och osynliga aktörer i samhället och hur djur kategoriseras, värderas, exotiseras och används som symboler. Vi pratade om hur djur ges makt och fråntas makt, om välbefinnande, ansvar och skyldigheter, och om hur kulturen, attityderna, förväntningarna, vanorna och rutinerna påverkar vårt förhållande till djur. Vi fick ta del av Elin Lundquists forskning om fåglar, fågelskådning och icke-mänsklig karisma, Kristofer Hanssons forskning om djur som bioteknologi och Niklas Huldéns studier om bland annat pälsdjursuppfödning och om djur i produktionssammanhang i ett kulturhistoriskt perspektiv. Dessutom fick vi ta del av kulturgeografen Nora Schuurmans forskning om rescuehundarnas anpassning i familjer och rättsvetaren Birgitta Wahlbergs lagförändringsarbete där djur tilldelas egenskapen subjekt istället för objekt. Exkursionen vi gjorde gjordes till Åbo Djurrättscentrum där fyra nationella föreningar håller hus och möts, och där man kan bekanta sig med deras verksamhet. Kursen avslutades med studenternas inspirerande och roliga presentationer om katter på nätet, jaktlag, djurmotiven i forna Egypten, veganism och djur, katten som aktör i hemmet, kråkan, djur i litteraturen och om djur ombord på fartyg. Kursen utformades minsann till en kurs med kulturvetenskapligt innehåll om relationen mellan djur och människa!

Sammanfattning på svarta tavlan gjord sista föreläsningen. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare i etnologi, forskningsledig universitetslärare

New York, New York

Laddade platser


“No other city is so spitefully incoherent.” -James Baldwin

Då folk frågade mig hur New York var, brukade jag svara kort och enkelt ”kaos”. Enligt Wikipedia, brukade kaos syfta främst på ”oförutsägbart”, men har tack vare kristendomen kommit att associeras med ”oordning”. Båda orden är ganska användbara för att beskriva New York.

New York framställs ofta på ett sagolikt och romantiskt sätt. En drömmarnas stad, dit folk far för att ”make it”, och där alla lever lyxigt och glamoröst. Givetvis finns den delen av New York, men det finns också mycket mer.

Jag skulle vilja påstå att New York har en av den mest mångfaldiga befolkningen i världen. Där finns människor från alla inkomstklasser, nationer, etniciteter, sociala grupper, yrkesgrupper etc. Folk som flyttar till New York gör det oftast med något specifikt mål eller syfte i åtanke, vilket oftast har att göra med någon utbildning, karriär eller något annat livsmål. Man flyttar inte till New York ”bara för att”.

Enligt den amerikanska drömmen belönas hen som arbetar hårt och ihärdigt. Det är knappast situationen i New York i dag, om det någonsin varit. Vidare är New York den näst dyraste staden i USA (efter San Fransisco), och folk med heltidsjobb kan vara tvungna att sätta mer än hälften av sin lön på ett rum i delad lägenhet långt ute i Brooklyn eller Queens. Men folk flyttar ändå dit, och de arbetar inom konst och kultur, även om det är svårt eller helt omöjligt för dem att kunna leva på den inkomsten.

Den brokiga befolkningen som outtröttligt arbetar för att uppnå den amerikanska drömmen leder både till en hög intressanta småföretag, butiker och restauranger, och ett mycket rikt och mångfaldigt kulturfält som sträcker sig långt ifrån Broadway, the Metropolitan Museum och Madison Square Garden.

Bushwick är ”up an coming” bostads- och verksamhetsområdet för personer inom konst och kultur. Det ligger långt in i Brooklyn och indikerar tydligt hur gentrifikation tvingar låginkomsttagare längre och längre bort från Manhattan. Jag bodde i Bushwick.

I New York kan man hitta vad som helst och när som helst, bara man vet var man ska leta. Det är dessvärre inte så enkelt att veta. Den ofantliga mängd av möjligheter, samt kanaler för var dessa annonseras ut, gör att New York blir väldigt svårt att navigera runt i. Stadens storlek gör saken ännu svårare, och att den varken är koherent eller tydlig. Man kan gå i ett industriområde som är helt tomt på folk och just när man börjar fundera exakt hur borttappad man är och huruvida man kommer bli rånad eller inte, svänger man runt ett hörn och där är en bar med en lång kö som slingrar sig ända runt hörnet.

New York är spitefully incoherent, vilket gör den förvirrande och svår att navigera runt sig i, både för besökare och invånare. Men det är också just det som gör staden så fantastisk, eftersom det alltid finns någonting att hitta. Var som helst och när som helst.

Park Avenue. I ena hörnet kan man urskilja en liten dansk flagga. Där ligger Scandinavia House, centret för Skandinavisk kultur där jag arbetade. American-Scandinavian Foundation som ansvarar för platsen understöder bl.a. forskningssamarbete och utbyte mellan USA och de nordiska länderna.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

En påse med mull från gravar – Saknas

Forskning, Materialitet

Ibland kan en vanlig arbetsdag förvandlas till början av en berättelse. Så gick det häromdagen när jag läste i Nationalmuseets gamla katalog. Katalognumret 537 innefattar föremål från S:t Michel och jag var speciellt intresserad av följande föremål:
[…] en påse med mull från grafvar och mossa från dödskallar, hvarmed trolldom bedrifits förärade af J. Nygren 1863.
Men i marginalen står det med en annan handstil: saknas.

Saknande museiföremål väcker forskarens fantasi. Nationalmuseets katalog.

Vad har hänt? Vem behövde dessa trollföremål och till vad?
Kanske någon vill fortsätta historien?

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (med vild fantasi)