Alla inlägg av admin

”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

Frågelista, Laddade platser

”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura

Veneziansk afton – från facklor till festival

Årets fester, Kulturanalys, Ritual och materialitet

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Vad blir det för väder imorgon?

Folktro, Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

På väggen i utedasset i min familjs sommarstuga i Stockholms skärgård finns en lista med spådomstecken klippt ur en gammal tidning. Jag har i flera år funderat över hur dessa tankar om hur man kan förutspå vädret har uppstått. Jag har även frågat mig hurdan den sociala miljö kan ha sett ut där dessa idéer och vanor uppstod. Särskilt i de fall där det varken finns fakta eller empiriska bevis som stöder de gamla traditionerna.

Väderleken framöver finns det enligt många olika folkliga föreställningar flera sätt att spå ur naturen. Ett exempel på dessa tecken – så kallade vädertydor – är förekomsten av rönnbär. Denna vädertyda behålls inte som helhet inom ett rim eller en ramsa, utan kan uttryckas på flera olika sätt. De som känner till traditionen måste inte nödvändigtvis ha fått höra om det ur en bok eller ordagrant från en, utan måste bara veta att det sägs att om det till exempel växer mycket rönnbär på träden så kommer julen att bli mycket kall.

Att det går att spå vintervädret utgående från förekomsten av rönnbär känner många till. Den enkla kopplingen mellan småfåglarnas hunger och vinterns köld tycks tilltala även dagens logiska tänkande. Foto: Andreas Nilsson, CC BY-SA 3.0

Vissa versioner av vädertydan om rönnbär har också en välkänd förklaring , och skiljer sig på så sätt från andra knep som kan verka mer som profetior än en slutsats dragen från bevis i naturen. Orsaken lär vara att mängden rönnbär kopplas till vinterns längd i förhållande till fåglarna. Eftersom vissa fåglar livnär sig på rönnbär under vintern innebär en stor mängd rönnbär att marken kommer att vara snötäckt en längre tid och hindra fåglarna från att söka föda där. En annan föreställning om rönnbär är att om det blir en riklig skörd av dem så förebådar det att hösten blir bland annat regnig, stormig och sur. Det kan även innebära att en stor skörd av råg, ett gott kornår eller dåligt räntande råg.

Det knep för att spå vädret som jag själv är mest bekant vid, och som jag har stött på i levande form och spritt vidare genom att upprepa det, är ramsan som går ”Anders braskar, julen slaskar”. Så gick åtminstone den version som jag oftast fick höra från min mamma och ibland min mormor. Versen kan omvändas till ”Anders slaskar, julen braskar”. Ramsan innebär är att genom att observera hur vädret ser ut på den 30:e november, Anders namnsdag, så kan man räkna ut hur det kommer att se ut på julafton eller under jultiden som helhet. Om det snöar kraftigt och är kallt den 30:e så kommer det att vara slaskigt, blött och varmt (för att vara vintertemperatur) på julafton och vice versa.

När man läser om en tradition som denna, som låter en veta hur vädret kommer att vara om mindre än en månad, kan man undra sig varför den kan ha stannat vi liv och fortsatt berättas eller varför den varit användbar nog att berättas från första början. Särskilt eftersom den tid som den är relevant är under vintern och kanske den sena hösten, vilket inte var en av de viktigaste perioderna under skördeåret. Men även då det inte fanns någon skörd som kunde påverkas så var vädret för förindustriella samhällen en av livets viktigaste faktorer. Uppdelning av matvaror och resurser såsom ved och bränsle måste ofta ske med en plan för hur mycket av det man har som man kan spendera nu och hur mycket man kan behöva spara till framtiden. Då man inte vet vilka situationer man kommer att råka ut för kan man råka välja att leva knapert i en lång tid i väntan på en nödperiod som aldrig kommer, eller så kan man förlita sig på att man kommer att ha tur med vädret och äta upp majoriteten av sin mat och därefter bli överraskad av hemskt väder som tvingar en att hålla sig till den lilla mat man har sparat.

Därför kan det ha varit av värde att den 30:e november kunna bedöma hur vädret kommer att se ut på julen. En hemsk snöstorm på Anders namnsdag skulle ge säker kunskap om att nästa månad blir bild, och efter den kunskapen kan man sen planera. Det finns många sätt som vädret och människors spådomar för hur vädret blir påverkar deras beteende, inte bara detta exempel om ransonering av matvaror. Hur vi tillbringar vår tid och vad vi väljer att göra är många gånger än idag beroende av vilket väder det blir.

Enligt Bondepraktikan betyder åska i mars att man kan förvänta sig snö i maj. Foto: RonAlmog, https://www.flickr.com/photos/ronalmog/2053473900/, CC BY 2.0

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Landtman, Gunnar (red.) 1925: Finlands Svenska Folkdiktning VII. Folktro och Trolldom 2. Växtlighetsriter. Helsingfors.
– Marander-Eklund, Lena 2016: Mycket av det vi företar oss eller låter bli, är beroende av vädret. Engagemang i relation till väder. Budkavlen 2016/Årsgång 95.
– Vädertydor. http://web.abo.fi/arkiv/arkivdagen2010/vader.html

Marigt värre att hålla maran borta

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kulturanalys, Livets fester, Ritual och materialitet

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.

Horeskäver, trolltallar och magiska föreställningar – smöjning som folklig sjukdomsbot

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Människans relation till skogen sträcker sig långt bak i tiden, när övernaturliga väsen ännu bodde i våra skogar. Det fanns många olika folkliga föreställningar om trädens magiska kraft och hur de kunde bota sjukdomar. Det fanns olika sorters vårdträd, träd som bland annat botade tandvärk. Man petade med en spik i den onda tanden och så slog man spiken i trädet, då skulle det onda försvinna in i trädet. Smöjträd eller ett så kallad vålbundet/vårdbundet träd (också trolltall) var en viktig del av folkmedicinen speciellt i Sverige på 1600–1800-talet.
Smöjning eller jorddragning är en gammal magisk metod som användes i folkmedicin för att bota barn som hade insjuknat i rakitis, engelska sjukan (i folkmun skäver, skärva eller ris). Smöjning innebar att man drog den sjuka genom ett trångt hål i jorden, under en trädrot eller genom ett vålbundet träd. Smöja är ett ålderdomligt ord för träda in. Hålet i ett vålbundet träd kommer till när trädet växer, delar på sig och sedan växer ihop igen. Enligt gammal folkmedicin visade detta på att det fanns övernaturliga väsen i trädet och därför var de extra fulla av kraft. Men det kunde vara svårt att hitta ett sådant träd, och den som ägde ett vålbundet träd kunde tjäna pengar på det.

Smöjtall i Dalarna som använts för att bota rakitis. Just detta exemplar i Skattlösberg har fått fornlämningsstatus. Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Med smöjning förknippades olika ritualer som var viktiga att följa. Man skulle ta med sig det insjuknade barnet till ett vålbundet träd en sen torsdagskväll när månen var i nedan (avtagande). Det skulle vara på en torsdag för det var Tors dag, Tor var åkrarnas gud och beskyddaren mot sjukdomar och onda krafter. Månen skulle vara i nedan för då är det onda inflytande som minst, och sjukdomen avtar. Barnet skulle vara klädd i en skjorta och under tystnad drog man barnet genom hålet, motsols med huvudet före. Man skulle vara tyst inför det heliga och göra en rörelse i motsols för bakvändhet sades vilseleda de onda makterna. Det här upprepade man tre gånger (tretalet är viktigt i magi) och vid sista dragningen skulle skjortan fastna i hålet och lämnas kvar i trädet. Man drog sjukdomen av barnet och lämnade den kvar i trädet. På det här sättet föddes barnet på nytt.

Det finns också en annan variant av detta botredskap där en trädgren formats till en ring antingen naturligt eller av en människa. Genom denna ring skulle man dra vätskan som den sjuka skulle dricka eller hens kläder. Det var ofta de kloka gubbarna eller gummorna som kunde äga dessa ringar. Ringarna kunde se olika ut och man kunde bota olika sjukdomar beroende på deras utseende. De användes bland annat för att bota förstoppning och kallades då för häftträ, och stämträ användes för att bota urinstämma.

Ett barn dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918 för att tillfriskna från engelska sjukan. Foto: Nordiska museet NMA.0034675, public domain.

Från och med 1600-talet blev rakitis eller engelska sjukan en allt vanligare barnsjukdom. Rakitis uppstår vid brist på D-vitamin ochleder till att skelettet blir mjukt och barnets kropp blir deformerad, med följd att hen får svårt att röra sig. Förr i tiden trodde man att barn fick rakitis om mamman hade föräktenskapliga sexuella erfarenheter (hon var s.k. löndahora) och då kunde sjukdomen kallas för horeskäver. Barn kunde också insjukna om den gravida mamman sett ett lik under graviditeten (likskäver), sett ner i en öppen grav (gravskärva), suttit med benen i kors i kyrkan m.m. Speciellt odöpta barn ansågs vara i fara att få rakitis. Inga ogifta kvinnor fick ta eller se på barnet för de kunde vara löndahoror och bära på förbannelsen att sätta rakitis på barn.

Man anser att denna sjukdom blev vanligare för att barn enligt folktron inte skulle vara ute i solen före de fyllde två år och därmed inte fick D-vitamin på ett naturligt sätt. På 1800-talet ersatte också potatisen köttet i den vanliga kosten. Kött innehåller D-vitamin men det gör inte potatis. Ännu i början av 1900-talet ansåg man att rakitis kunde botas med smöjning men på 1920-talet upptäcktes att sjukdomen berodde på brist på D-vitamin.

Man skall komma ihåg att förr ansåg man att sjukdomar berodde på övernaturliga väsen eller onda människor med övernaturliga förmågor. Människor som drabbades av rakitis ansågs ha blivit angripna av sjukdomsdemoner, och man sa att rakitis gnager i människan. Begreppet smitta var inte känt utan sjukdomen troddes vara ett väsen.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Hagberg, Louise (u.å.). Några anteckningar om smöjning. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/smojning.pdf
– Murberget, Länsmuseet Västernorrlands arkiv (u.å.). Jorddragning. http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=3063
– Sydow, Carl Wilhelm von (1932). ”Något om träden i folkets tro och sed”. Svenska Kulturbilder. Sjätte bandet. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Stockholm. http://runeberg.org/kulbild/1-6/0243.html
– Tillhagen, C.-H. (1962). Folklig läkekonst. Stockholm

Black Dogs – följeslagare, demoner och hundlika varsel

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Hunden har genom människans historia haft en ganska speciell roll som vän och följeslagare, vid sidan om rollen som sällskapsdjur . Hunden är inom många kulturer en viktig symbol, eller något som ses som mer än bara ett husdjur.Hunden omnämns också i otaliga historier som en viktig bundsförvant, men ofta även som något ondskefullt eller olycksbådande. Historier om hundar som går igen, sökandes efter sina människor, är vanliga och det är också hunden som ett dödsomen eller en direkt koppling till något ondskefullt, som exempelvis helvetet.

Hundar, och även den närbesläktade vargen, har vanligtvis en av två konnotationer i berättelser: goda, modiga, ädla eller liknande, alternativt onda, olycksbådande eller farliga. Rödluvan blev ju som bekant lurad av en varg, och i H.C. Andersens berättelse ”Elddonet” får huvudpersonen hjälp av tre stora magiska hundar. Inom finsk tradition är vargen vanligtvis ett ont väsen.

”Black Dogs” är ett fenomen som förekommer över stora delar av världen, men det är mest förknippat med Storbritannien och Irland, eftersom där finns ett mycket spridd och divergent tradition.

”Black Shuck” var en spöklik svart hund som visade sig i Suffolk och som beskrevs av Abraham Fleming (1552?–1607) i skriften: ”A straunge and terrible wunder wrought very late in the the parish church of Bongay, a tovvn of no great distance from the citie of Norwich, namely the fourth of this August, in ye yeere of our Lord 1577 in a great tempest of violent raine, lightning, and thunder, the like wherof hath been seldome seene. With the appeerance of an horrible shaped thing, sensibly perceiued of the people then and there assembled. Drawen into a plain method according to the written copye”. Foto: Public domain

Dessa berättelser är svåra att kategorisera. I många skildringar framställs varelserna som hundar eller åtminstone hundliknande, och ofta som svarta, men för att något skall kallas Black Dog krävs inte nödvändigtvis att detta skall se ut som en hund. Versioner av detta fenomen kan anta utseendet av till exempel en get eller en häst. Generellt är det underförstått att det överhuvudtaget inte rör sig om hundar, utan endast något som tagit utseendet av en hund.

Black Dogs förekommer oftast ensamma, och visar sig sällan för fler än en person åt gången. Vanligt är att de syns vid vägar, eller vid olika slags liminala platser som exempelvis korsningar, (vilka har varit starkt förknippade med övernaturlighet) men det finns även föreställningar som inte är knutna till en specifik plats. Black Dogs existerar dessutom väldigt ofta utom vår egen tid – vanligt är att de tolkas som varsel, inte nödvändigtvis ett dåligt sådant men nästan alltid illavarslande, gärna ett dödsomen. Varelserna är inte nödvändigtvis farliga i sig, men att se eller höra en Black Dog betyder ofta att man själv, eller kollektivet man tillhör, kommer att drabbas av oråd. Säker död inom ett år är inte en ovanlig tolkning.

Om gärna vill möta en ”black dog” kan det löna sig att leta upp en brittisk eller irländsk korsväg. Foto: Natubes, CC BY-SA 3.0.

Sedan början av föregående århundrade har berättelser om välvilliga Black Dogs blivit vanligare, och dessa beskrivs oftare som följeslagare eller beskyddare än varsel. Denna typ av Black Dog visar sig vanligtvis i hundform, medan de väsen som tar annan form oftare tolkas som hotfulla. Dessa illavarslande Black Dogs är knutna till specifika områden, och har ofta ett lokalt namn. Storbritanniens Barguest, Shuck, Padfoot och Gytrash är några kända exempel.

Vissa detaljer återkommer i beskrivningar av dessa hundar. Vanligt är att de är stora, större än en normal hund. Pälsen beskrivs ofta antingen som väldigt lurvig eller väldigt slät, och ögonen som stora eller på något sätt avvikande. Glödande ögon är vanliga, och även enögda Black Dogs förekommer. Flera av dessa är onormalt tysta, men det finns även versioner som inte ses, utan endast hörs.

Det finns många föreställningar om vad en Black Dog egentligen är. Vanligt är att inte räkna hit själarna av avlidna husdjur som travar omkring efter sin död, utan att se dem som ett skilt väsen som existerar som en slags varning, varsel eller möjligtvis som skydd. Detta kunde innebära att fenomenet ”kyrkogrim”, på finska kallat ”kirkonväki”, kunde ses som en Black Dog. I germanska berättelser sades det att den första personen som begravdes på en gravgård skulle bli dömd till att i evighet vaka över kyrkan. Därför begravdes en svart hund eller en gris levande på gravgården, för att ingen människa skulle behöva utsättas för ett sådant öde. Denna beskyddare kallades sedan för kyrkans ”grim”. Det finns även historier om hur ett lamm, istället för en hund, skulle ha begravts under altaret i gamla svenska kyrkor.

Det är också möjligt att räkna hit de demoniska varelser som sades ackompanjera, alternativt lyda under, varelser från ett underjordiskt plan, såsom Garm eller Fenrir i fornnordisk mytologi eller Kerberus i grekisk mytologi. Dessa går vanligtvis under det kollektiva namnet ”hellhounds”, och lyder ofta under lite andra lagar än Black Dogs, beroende på vem man frågar. Djävulen och demoner associeras ofta med svart och eld, och i flera berättelser uppträder de som svarta hundar.

Detta skulle även innebära ett samband med det som på svenska ofta kallas för Odins jakt, men som det finns variationer av i stora delar av Europa. Kort sagt består denna ”jakt” vanligtvis av demoniska hundar, ibland ledda av ett övernaturligt väsen av ursprung beroende på geografisk position. Att se eller höra denna jakt var illavarslande, ibland rentav farligt.

Dessa legender är inte bara ett folkligt fenomen. Historierna är såpass populära att flera författare och artister tagit inspiration från dem, eller bara refererat dessa hundar i sina verk. Det mest kända är kanske Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of the Baskervilles”.

Sherlock Holmes och hans följeslagare Watson stöter på en skrämmande hundvarelse i Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of Baskervilles” (1902) . Här illustrerad av Sidney Paget. Foto: Public domain.

Black Dogs är ett intressant fenomen, som upprepar sig över stora geografiska områden men trots det är rätt så okänt i dagens samhälle. Vad exakt dessa är eller hur de skall tolkas varierar och likaså gör deras beteende och utseende, men man kan se tydliga paralleller hundarna emellan.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Läs- och lyssningstips
– Black Dogs 101 (del 1 och 2) https://thecuriousfortean.com/2017/06/02/black-dogs-101-part-1-featuring-folklorist-mark-norman/
– https://thecuriousfortean.com/2017/06/07/black-dogs-101-part-2-featuring-folklorist-mark-norman/
– Norman, Mark (2016). Episode 4 – Black dogs and the wild hunt. The folklore podcast. http://www.thefolklorepodcast.com/ 31.8.2016
– Ruickbie, Leo (2016). The Impossible Zoo: An encyclopedia of fabulous beasts and mythical monsters. Hachette UK
– Sherwood, Simon (2012) Apparitions Of Black Dogs. http://www.simonsherwood.co.uk/blackdog.htm

Fågeln – en bärande kraft i finsk folktro

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Fåglar har en viktig roll i många folkliga traditioner och myter, vilket är lätt att förstå då man ser hur fåglarna graciöst rör sig mellan himmel och jord på ett sätt som inte människorna kan. I många kulturer är fjädrar mycket viktiga, t.ex. hos Nordamerikas indianer och Masai-folket i Kenia. Alla känner vi till den danska berättelsen om storken som kommer med barnen och duvan är en internationell symbol för fred. De fåglar som oftast förekommer i berättelser runtom i världen är örnen, duvan, höken och korpen.

Bland de nordiska traditionerna är det i den finska som fåglarna har en speciellt utmärkande roll, de var den viktigaste gruppen av levande väsen direkt efter björnen (som var så helig att dess namn inte fick yttras). Enligt den finsk-ugriska skapelsemyten blev världen till när en vattenfågels ägg gick sönder i gudinnan Ilmatars famn. Fåglarna ansågs kunna röra sig mellan de olika världarna och de ädlaste fåglarna valdes därför till budbärare för världsalltet. Världen bestod av tre delar: alinen (den undre världen) som var de avlidnas hemvist, mellanrummet där människorna fanns och ylinen (den övre världen) där gudarna och fåglarna höll till. Det var till ylinen som fåglarna flyttade på hösten och flyttfärden gick enligt sägnen längs med vintergatan, på gränsen mellan världarna. På finska heter vintergatan därför ”linnunrata”, fågelbanan, och ylinen, i rollen som fåglarnas vinterboende, kallades för ”lintukoto”, fågelhemmet. ”Lintukoto” var hemvisten för allt det goda och används än idag som ett uttryck för att symbolisera något tryggt, ombonat och isolerat. Till exempel i diskussioner om globalisering i negativ bemärkelse där Finland symboliskt kallas för just ”lintukoto”, en symbol för vår trygga paradisaktiga boning, där allt är bra.

Flyttfåglarna var speciellt viktiga eftersom de tog livet med sig när de flög söderut på hösten och förde livet och grönskan tillbaka med sig när de återvände på våren. Det är något vi kan känna igen idag också, känslan av vemod när plogarna flyger söderut och känslan av glädje och hoppfullhet när samma plogar återvänder på våren. För våra förfäder, som på många sätt och vis var mycket mer förankrade i årets kretslopp, fanns det en mångfaldigt starkare symbolik bakom fåglarnas flytt: Med fåglarna återvände livet och födan blev igen mångsidigare.

Svanen har uppfattats som den främsta av de heliga fåglarna, bland annat på grund av sin påstådda förmåga att kommunicera med både fåglarnas och människornas världar. Foto: Fredrik Alpstedt, CC BY-SA 2.0

Fåglarna delades in i olika grupper; de heliga fåglarna, själafåglarna, shamanfåglarna och siarfåglarna. Svanen var den främsta av de heliga fåglarna och den som ledde flyttfåglarna tillbaka norrut på våren. Dess långa hals gjorde att den kunde kommunicera med olika världar samtidigt och den ansågs vara av människosläkte, en människa som blivit förvandlad till fågel. Svanen förekommer också i Kalevala där den sägs simma i Tuonelas svarta flod (platsen för de döda) och en vers säger att den som dräper en svan blir själv av med sitt liv. I Karelen har man under arkeologiska utgrävningar hittat en järnåldersgrav med ett litet barn liggande på en svanvinge, likaså är svanen tillsammans med vattenfåglar ett vanligt element i de hällristningar man hittat i samma område. Att just svanen är Finlands nationalfågel är därmed en del i följetongen av en lång vördnadstradition.

De flesta andra av de heliga fåglarna var vattenfåglar, t.ex. knipan, skraken och storlomen, men också örnen, tranan, göken och lavskrikan ansågs höra till denna grupp. Tranan ansågs bära upp himlavalvet och därifrån kommer det finska namnet på den bärande bjälken i en byggnad, ”kurkihirsi”, vilket direkt översatt betyder tranbjälke, och också namnet på lyftkran, ”nostokurki”, vilket betyder lyfttrana.

Det finska ordet för lyftkran ”nostokurki” betyder bokstavligen lyfttrana och kommer från föreställningen om tranan som bär upp himlavalvet. Foto: Estormiz, CC0

Själafåglarna var bland annat alla småfåglar, alla måsar och också sånglärkan. De ansågs vara manifestationer av de avlidnas själar, förfäder eller vägvisare för de avlidna. Man trodde att fåglarna var de som förde själen till de nyfödda barnen och också transporterade bort själen när människan dog. I vissa områden brukade man ha fågelfigurer av trä vid sidan av sängen som kallades för just ”sielulintu”, själafågel. Denna skulle beskydda själen så att den inte gick vilse i drömmarna. Idag är spåret av denna fågeltro kanske tydligast på våra gravgårdar, där många gravstenar kröns av småfåglar i sten eller det traditionella korset bytts ut mot svanar i flykt.

Duvan som gravstensprydnad förekommer i många traditioner, men på en finsk begravningsplats hittar du vanligtvis både fåglar i flykt, gärna svanar eller tranor, och stillasittande småfåglar som svalor och sparvar. Foto: Pixabay, CC0

Shamanfåglarna ansågs på många sätt fulla av omen och förde olycka och död med sig, medan deras ägg och kroppsdelar var kraftiga talismaner. Hit hörde bl.a. korpen, tjädern, smålomen och tornseglaren. Siarfåglarna kunde egentligen vara vilka fåglar som helst som med sitt beteende eller med sitt utseende på något sätt signalerade vad som komma skulle, t.ex. ifråga om vädret.

Även om vi idag kan röra oss i luften med hjälp av olika hjälpmedel så är fåglarnas rörelser fortfarande en källa till oändlig fascination för oss. Vi följer flyttfåglarnas mönster och vi räknar fortfarande lekfullt hur många gånger göken gal. Svanmärket är ett tecken på finsk kvalitet och vi använder olika språkliga uttryck som har sin grund i vad våra förfäder trodde och tänkte om världen. Många av oss samlar också på fågelfiguriner av glas och lera, och företaget Iittala (känt för sintt glas och porslin) tillverkar varje år en ny glasfågel att symbolisera just det året. Vattenfågelns folk lever på detta sätt kvar i oss och i vår kultur, i ett led som går ända tillbaka till hällristningarna vid sjön Ääninen i nuvarande Karelen.

Hannah Salo
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips

– Eero Ojanen (2015). ”Suomen myyttiset linnut”
– Allmänt om fågelns roll i den finska folktron http://www.taivaannaula.org/2012/11/16/jumalten-ja-vainajien-linnut/
– Kort om fåglar i svensk folktro: http://www.4um8.se/smaland/Folktro/djur.htm
– Om fågelmyter världen över: https://voices.nationalgeographic.org/2016/11/08/delving-into-cultural-myths-tales-and-beliefs-about-wild-birds/

Mylingar – de döda barnen utan sinnesfrid

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Skrämmer tanken på gengångare dig? Hur föreställer dig du dessa i så fall? Många målar antagligen upp en bild av en vuxen människa, kanske en gammal person. I den skandinaviska folktron hittar vi däremot exempel på mycket yngre gengångare/spöken, så kallade mylingar. Med mylingar menas okristnade, det vill säga odöpta barn, som tagits av daga av sin mor i samband med födelsen. Ordet myling kommer från fornsvenskans myrða, som betyder mörda. Myling betyder alltså ”mördad”. Regionala skillnader finns och andra namn som har använts är exempelvis utböling eller utbörding. Uppfattningarna om vad som skulle hända med ett barn som dödades vi födseln gick i äldre tider isär. Å ena sidan tänkte man sig att barnet ”frälses från jordens sorger” å andra sidan var man rädd för att barnet inte kommit in i himlen, eftersom det var odöpt, och skulle börja gå igen som en myling utan sinnesfrid.

Barn som inte blev begravda på kyrkogården i vigd jord kunde inte få ro utan kanske återuppstod som mylingar. http://easterstockphotos.com/

Hur gick det då till när ett barn blev myling? Mylingar var för det mesta barn till kvinnor som medvetet bestämt sig för att ta livet av sitt barn av olika orsaker. I tider när utomäktenskapliga barn inte bara var en skam, utan dessutom straffbart, drevs många kvinnor till drastiska handlingar. Var man fattig fanns också problemet att kunna ta hand om ett barn, t.ex. med husrum och mat. Barnamord utförda av kvinnor var därför inget ovanligt brott i det agrara Norden, vilket indikerar vilket samhällsproblem detta var. Ett mördat barn gömdes undan av modern, t.ex. i en dynghög, stenröse, skog, uthus, under ett golv och så vidare. Genom denna handling (mördas, inte vara döpt och gömmas undan) blev barnet till en myling. Det antogs att en myling kunde ta både ett djurs och en människas skepnad. Mylingen försökte också dra till sig uppmärksamhet på olika sätt, såsom att skrika, gråta eller jämra sig. Detta skedde vanligtvis på kvällen eller natten och på sådana platser där barn inte borde befinna sig.

En myling från datorspelet och appen ”Year Walk: Companion”. Upphovsman: MKoala, CC BY-SA 3.0

Anledningen till varför en myling hade ljud för sig var för att detta väsen ville uppmärksamma att den inte fått bli begravd i vigd jord och också avslöja modern. Enligt folktron kunde skriken fortsätta lika länge som barnets förutbestämda livslängd, om det hade fått leva vill säga. En myling kunde också återvända till sin mor och amma ihjäl henne eller avslöja sin far. Man kunde dock försöka förhindra att en myling gick igen genom att sätta en korslagd sax över dess bröst när man gömde liket efter barnet, men det fanns inga garantier för att mylingen ändå inte på något sätt skulle ge sig till känna.
Hur skulle man då få stopp på en myling? Det fanns olika tillvägagångssätt och bland annat kunde man ge sitt namn till en myling (eftersom barnet inte hade ett eget) och barnet kunde få sinnesfrid eller så kunde man lokalisera liket efter barnet och begrava det i vigd jord.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Johansson, Gun-Britt. Synderskan och Lagen. Barnamord i tre Norrlandslän 1830–1870 (2006). http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:144528/FULLTEXT01.pdf
– Lövkrona, Inger. Annika Larsdotter – barnamörderska (1999)
– Pentikäinen, Juha . The Nordic Dead-Child Tradition. Nordic Dead-Child Beings, a Study in Comparative Religion (1968)

Vem lurar i bäcken?

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
”Under strandens granar”
J. L. Runeberg (1804–1877)

När min mor var ung spenderade hon en sommar på sina farföräldrars sommarstuga. Det första hon blev varnad för var att inte fara under den lilla bron som ledde över ett brant och djupt dike. Där nämligen levde Näcken. Hon blev naturligtvis nyfiken och genast när hennes farmor hade släppt henne ur synhåll klev hon ner i diket för att se vad Näcken är för någonting.

Otaliga är berättelserna om duktiga spelmän som fått sin skicklighet i fiolspel av näcken. Den som tittar noga på Johan Tiréns (1853–1911) målning ”En Jämtlandssägen” ser också näckens gestalt skymta i forsen. Kurt Svensson konsthandel, Public Domain

Näcken är ett av flera nordiska folktroväsen bundna till vatten och mest känt för sin funktion att skrämma barn bort från farliga vattendrag. Jag tänker här förutom Näcken närmare behandla också Bäckahästen.
Näcken (eller Necken med en äldre stavning) är den kändaste av dessa här i Finland. Näcken dyker upp i många nordiska länder, ibland under annat namn men med samma egenskaper. Den visade sig vid brunnar, djupa diken, bryggor och andra vattendrag som kunde vara farliga för dem som inte kunde simma, och var känd för att lura människor till vattnet för att dränka dem. Näcken kunde byta form för att mer effektivt lura sitt offer till vattnet. Den mest kända formen är dock en människofigur med långt hår.

Det finns några skillnader mellan den finska Näkki och Näcken i Sverige och resten av Skandinavien. Näkki har ingen bestämd form och kan lika gärna visa sig i kvinnogestalt som en stor hund. Fastän Näkki är förknippad med musik, och med sin sång kan lura människor att följa med ner i träsket, ligger fokus snarare på att lura folk till att drunkna. Näcken däremot är starkt förknippad med spelmankonst och är mest känd för att lura människor till vatten med sitt fiolspelande. Näcken kan även lära upp någon lycklig i spelmannakonst. Näcken är också oftast skildrad som en maskulin figur. Traditionerna överlappar varandra och innehåller liknande drag men den finska Näkki verkar ligga närmare Bäckahästen.

Bäckahästen förekommer i hela Skandinavien och har som sagt många drag gemensamma med den finska Näkki. Bäckahästen förekommer i inlandsvattendrag och spenderar sin tid med att lura människor ner i vattnet för att drunkna.

Bäckahästen lockade bland annat barn med ridturer och kunde förlänga sin rygg så att alla rymdes med. Här tolkad av den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914) i målningen ”Gutt på hvit hest”. http://www.museumsnett.no/nordnorsk-kunstmuseum/Kittelsen.htm Public Domain

Fast man skulle kunna tro annat kan Bäckahästen också byta form. Den kan, som Näcken, förändra sig till vad som helst som kan lura människorna närmare vattnet. Det som skiljer Bäckahästen och Näcken åt är att Bäckahästen inte är starkt förknippad med sång, och när Näcken förtrollade sina offer med sin skönhet och musik, dränkte Bäckahästen folk så där på skoj.
Det som kopplar ihop dessa vattenväsen är att de har alla använts i pedagogiskt syfte för att varna barn för platser där det fanns risk att drunkna. Det är lite oklart om man egentligen trodde på dem eller om de var varelser man förväntades sluta tro på när man var tillräckligt gammal för att förstå att akta sig för branta diken.

Miamarie Peura
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Näkki. Museologian aineopintojen ryhmätyöraportti. http://www.helsinki.fi/museologia/tutkimuksen_liitteet/N%C3%A4kki.pdf
– Stattin, Jochum. Näcken. Spelman eller gränsvakt? 1984/1992