Kategoriarkiv: Folktro

The Whole of The Moon: folktro och månen

Folktro, Materialitet, Ritual och materialitet, Ritualer

Världen skyndar framåt i full fart och för att hänga med, lär vi oss allt mer om nya appar, program och innovationer. Vi följer våra tidtabeller och är besatta med att spara tid alltid när det är möjligt. Ibland är det bra att bli påmind om att på himlen syns vår äldsta almanacka. Förr i tiden  fungerade månen som en kalender för människor och gav information om lämplig tidpunkt för att uträtta årets arbeten. Det är magiskt att tänka hur efter 4,5 miljarder år är månen fortfarande en del av vårt solsystem och den går igenom sina faser så som den alltid har gjort. Idag finns det så mycket andra ljuskällor runtom oss hela tiden att vi inte alltid märker månen och vi kanske inte har behov av månljuset på samma sätt som i det förindustriella samhället. Då har fullmånen visat vägen när man har rest längre sträckor under natten och behövde hjälp för att navigera i främmande trakter.

Till månen kopplas flera föreställningar både i Norden och i andra länder. De har ofta att göra med månens faser, men det finns också tankar om vilka saker som kan bringa lycka eller otur. Månen har setts som en plats dit människor skickas som ett varnande exempel för andra. Månen har gett oändligt inspiration till författare, artister, konstnärer och säkert även till folklorister och etnologer. (Medan jag skrev texten för detta blogginlägg lyssnade jag på The Whole of the Moon av The Waterboys från 1985 och därifrån har jag tagit namnet till blogginlägget. Mycket inspirerande!)

Mark Tegethoff, unsplash.com

I folktron har månfaser på ett sätt avgjort grunden för föreställningar och magiskt tänkande. Den synodiska månaden, det vill säga tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Denna tid kan delas upp i första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Det används dock oftare folkliga benämningar för dessa faser. I början kommer det en nymåne som utgör början i nymånetiden. Denna tid kan vara några dagar eller hela den tilltagande månens tid, beroende på sagesmannens synvinkel. Under första och andra kvarteret kallas måne tilltagande eller växande, ibland används även namn som övermåne, uppmåne, motmåne eller stigande måne. Det fanns en finsk föreställning att när man såg den nya månen stiga, skulle man ha en slant i handen. Då skulle man ha gott om pengar under det nya månvarvet. Samma föreställning finns åtminstone i irländsk folktro. Om man däremot var sjuk då när den nya månen träffade på en, skulle man förbli sjuk hela månaden.

Fullmåne (kallas ibland också mellanmåne) är en vändpunkt och det sägs att då vänder månen sig nedåt, avtar eller krymper. Från fullmåne börjar tredje kvarteret och då är månen avtagande. Andra benämninger för månen i denna fas är nedmåne, nermåne, sjunkande måne eller gammal måne och fasen varar tills slutet av fjärde kvarteret. I slutet av månvarvet är månen ”slutmåne”, även kallad för eftermåne, månens kant eller gamla månens botten. Vissa dagar under slutmånen kallades svinndagar (då allt försvann) eller torra dagar då allt torkade, ruttnade och dog. Till dessa dagar hörde enligt olika källor månvarvets sista torsdag eller fredag eller några dagar innan nymåne. Måndag överlag kallades ”en hård dag” och det ansågs inte bra att på måndag påbörja arbeten som skulle ta flera dagar.

I det förindustriella finska samhället trodde man att den tilltagande månen var färsk och ökade tillväxten. Då var det bra att lägga ut fiskebragderna och man hade fiskelycka. Växande måne passade utmärkt för att plantera blommor, träd och buskar. Husdjuren slaktades ofta under tilltagande måne för att då smakade köttet bättre. Det var även bäst att baka bröd i början av månvarvet för att få brödet att lyckas bättre och för att bröden inte skulle mögla. Ville man att håret skulle vara välväxt, var det viktigt att klippa håret vid nymåne eller tilltagande måne. Håret eller naglarna slutade växa eller skulle växa dåligt om de skulle klippas vid avtagande måne.

Den avtagande månen torkade ut, förintade och minskade. Till exempel olika operationer var bäst att utföra under avtagande måne för att minska risken för blödning och att såren ska läka bättre. Därför skulle också djur kastreras under avtagande måne. Denna tidpunkt var utmärkt för att plöja åkrar för att ogräset dör bättre under avtagande måne. Städning skulle även göras under avtagande måne för att då kunde ohyran (som kackerlackor, vägglöss och loppor) utrotas mer effektivt.

I irländsk folktro fanns en föreställning om att det bringar olycka om man ser den nya månen första gången genom ett glas (till exempel ett fönster). Det gör ingenting att se månen nästa gång genom glaset, men den alldeles första gången efter nymånen måste ske utan något glas emellan. Det tänktes även farligt att sova med månljuset i ansiktet för då fanns det en risk att bli galen. Det ansågs även farligt för kvinnor att tala om månen. Irländska barn kände till olika historier om en man som blir skickad till månen. Mannen var ute och samlade kvistar under sabbaten och hörde en röst som befallde honom att släppa kvistarna eller annars skulle han få bära dom för evigt. Mannen släppte inte kvistarna och blev i nästa stund ryckt till månen av en osynlig kraft och där förblev han för alltid. Sådana historier var kanske mest för att skrämma barnen: de skulle vara lydiga eller annars skulle de också bli skickade till månen.

Mark Weber, unsplash.com

När det nästa gång känns att världens takt blir lite för mycket, kan man ju ta exempel från forna tider och följa det förindustriella samhällets rytm. Man får sakta ner lite för att hinna lägga märke till månfaser och månens utseende. På måndag är det aldrig bra att påbörja någonting större, inte heller på en fredag. Folk visste redan för flera hundra år sedan att måndag är en hård dag. Vissa dagar är bara svinndagar och då är det helt okej om allting inte lyckas (eller om ingenting lyckas). Sin egen lycka kan man även maximera med att ha en mynt i fickan när det blir nymåne för nästa gång.

Carita Ajanti

Mer information om månen:

Pöyhönen, Anne. 2010. Månen i ny och nedan – konsten att bestämma tid i finsk folktradition. Yläkuu-kustannus. (Boken finns också på finska: Yläkuu ja alakuu – ajoituksen taito suomalaisessa kansanperinteessä.)

Folklore Fragments Podcast. Episode 3: The Moon in Folk Tradition. University College Dublin. https://www.youtube.com/watch?v=CLQAQLm_uYQ&t=2656s

I väntan på staren

Etnologi, Folktro, Verbal folklore

Jag har en spellista jag brukar lyssna på när jag skall plugga och en av låtarna är en cover på California dreamin´ The Mamas and The Papas gamla låt. I sången sjungs det om att under en lång kall vinterdag längtan till det varma och soliga Kalifornien. En längtan jag tror vi alla nordbor kan känna igen oss i, även om vi alla kanske inte längtar just till Kalifornien. Själv är jag född, uppvuxen och numera återflyttad till Gotland. En ö mitt i Östersjön som ofta beskrivs som ett sommarparadis och turistbroschyrerna om ön översvämmas av bilder på oändligt långa sandstränder och vackra solnedgångar. Men som alla fastboende här vet är det inte alltid strålande sol och bad som gäller.

Gotlands läge mitt i Östersjön gör att vi har ett ganska gynnsamt klimat. Havet värmer ön vilket gör att vi oftast har långa milda höstar och sällan speciellt mycket snö. Vi har desto mer snöblandat regn, slask och blåst i stället. Trots att ön inte är jättestor, ca 17,5 mil lång och 5 mil bred på bredaste stället, så kan vädret variera en hel del mellan öns södra och norra delar, även mellan kust och inland. Och precis som hos alla folk som livnärt sig på fiske, handel och jordbruk så har vädret spelat en stor roll i människors liv och vardag. Och gör så än idag, när höststormarna drar in över ön så är det alltid några färjor och flyg som ställs in och Gotland blir för en stund en isolerad ö.

Under historiens gång så har vädrets makter även satt sina spår i öns traditioner och sägner. Vissa av dessa är fortfarande i allra högsta grad levande. En tradition, eller kanske mer av ett begrepp, som är aktuellt nu under vintern och tidig vår är starur (uttalas stareäur på gutamål) i singular eller starurar i plural. Och det är just pluralformen som är viktig för det skall komma sju stycken nämligen. Vad är då en starur? Att det hänger ihop med fågeln stare kan man kanske lista ut av namnet. I enlighet med gotländsk tradition så skall det efter att man sett den första staren komma sju oväder eller bakslag i vädret innan det kan bli vår. En starur är alltså ett högst ovälkommet oväder med snö, slask, regn och blåst som skall infalla efter en period av vackert mer vårlikt väder så att alla ens förhoppningar om vår riktigt ordentligt skall gå om intet.  Det positiva är dock att en starur oftast är ganska snabbt överspelad och att det blir fint väder igen, i väntan på nästa starur.

Staren, den lilla fågeln som bär alla gotlänningars hopp om att det kommer en vår.

Men för att ge er en som kanske inte har vart på Gotland i januari-mars en bättre förståelse av hur vädret kan vara här då och kanske för hur en starur är så tar jag hjälp av en klassisk gotländsk visa Massgaistn, översatt till svenska blir det marsvinden. Massgaistn är en osedvanligt kall och bitande vind vilket beskrivs med inlevelse i visans första vers.

Massgaistn veinar,
slänggar u peinar,
augu u åiru
fulle me snåi
Kyldi ei teiar,
hatar u kleiar,
leiktånnar värkar,
de modar tåi
Nasar bleir raude,
åirsnapar bla
finggrar jär steiv
fast hanklar jär pa
Vaim kund nå ane
att en sleik mane
vörr skudde fa av mass.

För er som kanske inte är så säkra på gutamål så lånar jag en översättning till svenska gjord av Roland Olsson, gotländsk journalist och författare och en av gutamålets fanbärare.

Marsvinden viner,
slingrar sig och pinar,
ögon och öron
fulla av snö
Kölden i tårna,
kliar och kliar,
liktornarna värker,
det betyder att det
snart blir tö
Näsan blir röd
och örsnibbarna blå
Fingrarna är stela
fast vantarna är på
Vem kunde ana
att en sådan månad
det skulle bli av mars.

Visan finns också tillgänglig att lyssna på via gutamålsgillets hemsida för er som vill höra alla tre verserna. Gutamålsgillet » Musik på gotländska (gutamal.org)

Det är många gånger jag hört människor som flyttat från Sveriges nordligare delar till Gotland säga att -30 grader i Västerbotten är ingenting i jämförelse med det råa fuktiga väder som drar över ön vintertid och går igenom märg och ben. Inte undra på att någon, någon gång har känt behovet av att författa ovanstående klagovisa.

Vädrets makter är inget vi kan styra över, varken nu eller då, och det kan sannerligen behövas lite gamla traditioner att luta sig mot under den evighetslånga väntan på våren. Jag behöver ingen kalifornisk värme utan skulle till en början nöja mig med några plusgrader, så jag fortsätter spana efter staren samtidigt som jag har ullunderstället nära till hands så att jag är redo när massgaistn sveper in.

Malin Stengård

Doktorand i Nordisk etnologi

Vardagliga magiska ting

Folktro, Forskning, Materialitet

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Stål och silver i vardagsmagi och folkmedicin

Folktro, Ritual och materialitet

Människans hantering av metaller har en uråldrig historia, där metallerna har haft en så framträdande roll i den historiska utvecklingen att järnhanteringen fått beteckna en historisk epok. Aristoteles, som levde och var verksam under järnåldern, föreställde sig liksom senare alkemister att metallerna föds och växer i speciellt gynnsamma omständigheter i jordens inre, vilket skulle förbinda dem med vissa mystiska och spirituella krafter. Dessa krafter gjorde olika metaller och legeringar särskilt tillämpbara i vardagsmagi och magisk folkmedicin ännu in på 1900-talets början. Bland annat stålets och silvrets användningsområden beskrivs i samlingsverket Finlands svenska diktning VIII 5. Magisk folkmedicin.

Stål och silver var två metaller som ansågs skydda extra bra mot olika trolldomsfaror, i synnerhet i förebyggande användning mot diverse oknytt. Sällan uppges det specifikt varför just dessa kom att bli bland de främsta av hälsoskydd i de folkloristiska uppteckningarna, men olika förklaringar kan ges genom att studera dess framställning, utformning och värderingarna kring dem. En sådan, första anledning som kan fastslås är att såväl stål som silver bearbetades genom smide, och därav kom i kontakt med eld. Elden hade i folktron en renande och avvärjande kraft, och genom smidet gavs föremålet som framställdes en inneboende trollkraft. Gällande stålet kan även de vardagliga stålföremålens lättillgänglighet och utformning konstateras ha varit en orsak till dess popularitet. Stålet fanns hos alla i form av vassa eggverktyg, som liar, knivar och saxar. Den vassa eggen skulle enligt folktron ha en hotfull, demonbesvärjande kraft. Speciellt kraftfull var saxen, eftersom den, med öppnade skänklar, antar formen av ett kors. Silvret, som inte fanns lika lättillgängligt, besatte ett särskilt värde i att det förekom i ett litet antal värdefulla föremål, som ofta gått i arv i släkten. Det rörde sig om silvermynt – vilka inte fanns i överflöd i den agrara självhushållningen –, eller andra föremål, vanligen dopgåvor eller smycken, som skyddats så länge att de ansågs vara skyddande i sig själva.

Genom att stålet och silvret kom i kontakt med eld under smidet ökade dess krafter. Foto: Gustav Sandberg, 1890–1910. SLS/Gustav Sandbergs fotografisamling. Finna.fi (CC BY 4.0).

I Magisk folkmedicin beskrivs främst hur stål har använts i folkmedicinen – troligtvis tack vare dess lättillgänglighet och dess många egenskaper. Under olika liminala tillstånd, då en person befann sig mellan två tillstånd eller positioner, ansågs denna vara speciellt sårbar och då var det viktigt att på ett förebyggande sätt skydda sig med hjälp av stålet. Ett sådant exempel är det tillstånd som en havande kvinna befann sig i vid födseln, och därefter även barnet, fram tills att barnet blev döpt. För att kvinnan och barnet skulle vara skyddade under barnsängstiden berättas det att en kniv och/eller sax samt eldstål skulle placeras under kudden och inte fick avlägsnas förrän barnet var döpt. Efter förlossningen skulle kvinnan därtill bära på sig stål, oftast i form av en kniv, om hon nödgades röra sig utanför huset innan hon återigen var kyrktagen
Ett annat tillfälle när en person ansågs vara särskilt sårbar var bröllopet, då de inblandade parterna gick från förlovade till äkta makar. Däremellan var det viktigt att förebygga olika skadegörande inflytanden under bröllopet, genom att bruden skulle gå med en silverpeng i vänster sko. Bruket att placera en silverpeng i vänster sko var dock inte förbehållet för vare sig bröllop eller brud, utan kunde också tillämpas av den som i allmänhet ville bevara sin hälsa eller misstänkte sig ha blivit påsatt en sjukdom av illasinnade makter.

När en sjukdom eller ett sår väl tillkommit, som översteg gemene mans medicinska kunskap, tillkallades en så kallad ”omlagare”. Denna tog ofta stål eller silver till hjälp vid diagnostisering och botande. Vid diagnostisering kunde omlagaren använda sig av sin botarkniv, och olika botemedel innehöll ofta avskrap av oftast nio olika sorters metaller och legeringar, däribland stål och silver. Vid blodsår stoppade omlagaren blodflödet genom att ”stämma” blodet; genom att hålla för såret hos den skadade med vänstra handens tumme och ringfinger samtidigt som hen utläste en formel tre eller nio gånger, med tätt sammanbitna tänder. För att omlagningen skulle få en starkare kraft berättas det att den skadade samtidigt skulle bita i eggen på det verktyg som sårat honom eller henne.

1-marksmynt, en legering mellan silver och koppar som var i bruk 1864–1915. Silvermynten kunde användas beskyddande. Bild: Ohto Kokko, Wikimedia Commons (CC BY 2.5).

Då en omlagare hade inkallats och utfört boten var det viktigt att avsluta ritualen och göra rätt för boten enligt ett givet system. Den som mottagit boten fick under inga omständigheter tacka för den, då denna i sådana fall skulle förlora sin verkan. Istället skulle mottagaren av boten ställa till så att omlagaren fick en anledning att tacka honom eller henne, genom ett rikligt arvode. Arvodet skulle i regel bestå av en silverpenning, för att botens verkan skulle lyckas riktigt bra. Inte heller skulle den som mottagit boten fråga efter en fast summa, då omlagaren sällan besvarade en sådan fråga. Liksom det nedtecknats från Vörå, så var omlagaren väl medveten om ”att om han ej något begär, får han mycket mera”.

Anna Sofia Blomström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Alkemi. Uppslagsverket. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alkemi, hämtad 13.11.2020.
Forsblom, Valter W. och Karl Robert Villehad Wikman. Finlands Svenska Folkdiktning: 7, Folktro Och Trolldom 5: Magisk Folkmedicin. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1927.
Schön, Ebbe. Svensk folktro A–Ö: Hur vi tänkt, trott och trollat. Stockholm: Prisma, 1998.
Tillhagen, Carl-Herman. Folklig läkekonst. 2. uppl. Stockholm: LTs förlag, 1962.

Föreställningar om den svarta katten

Folktro, Ritual och materialitet

Att det är något speciellt med svarta katter märkte jag då en anhörig alltid vill “spotta” över axeln då en svart katt råkar korsa vägen eftersom hen anser att katten kan bringa olycka. Också i olika populärkulturella skildringar där det förekommer magi eller häxor och där ett djur återges så är det vanligen en svart katt, t.ex. i TV-serien Sabrina tonårshäxan.

Varför är det just svarta katter som används i dessa sammanhang?

Bild från Pixabay.com.

Relationen mellan människa och katt är mycket gammal och rymmer många historier. I antika Egypten dyrkades katter eftersom de ansågs vara gudarnas budbärare. Katterna begravdes med faraonerna för att skydda dem från ondska på vägen till livet efter detta. Faraonerna hade katter av alla färger som sina husdjur.

Böldpesten härjade på medeltiden och den härstammar från infekterade loppor som huserar på små däggdjur som t.ex. råttor. Domesticerade katter användes av familjer för att agera råttfångare men katterna kunde via råttorna bli smittade med böldpest och därmed sprida deniiiiikll vidare till människan. Katter blev förknippade med sjukdom. Denna händelse är kanske en bidragande faktor till myten som säger att om en svart katt korsar ens väg vid fullmåne så kommer en epidemi att bryta ut.

Det finns både positiva och negativa historier och myter om katter. De ansågs även kunna bringa välgång. I olika delar av Sverige ansågs katten bringa trivsel, lycka och god tur. I Älvdalen i Dalarna ansågs det ge god tur åt den person som katten hoppade upp i knäet på. I många trakter trodde man om någon låg sjuk i sängen och katten hoppade upp så kunde den som låg där förvänta sig att tillfriskna. Men om katten undvek sängen bådade det inte gott för den personen.
Katten ansågs även kunna ge förutsägelser. Om en flyttade till ett nytt hus skulle en katt släppas in genom dörren. Om katten trivdes skulle även personerna göra det men om katten sprang ut var det ett tecken på vantrivsel vilket även skulle gälla för människorna.

Folktro varierar och beror bland annat på geografisk plats, religion, samtid och kultur. Folktro löper parallellt med den ”officiella” religionen i landet och därmed influeras folktron av religionen. Under medeltiden började katter associeras med häxor bland annat på grund av att katter är aktiva på natten. Den kristna tron förknippade trolldom som utövades med onda avsikter med Satan. Häxor var personer som sålt sin själ till Djävulen i utbyte att lära sig svartkonst. Att katter ansågs magiska i kombination med den svarta färgen gör den svarta katten än mer övernaturlig. Folk trodde att den svarta kattens blick var förtrollande. En vanlig föreställning var att häxor klädde sig i svart och kunde förvandla sig till en svart katt för att obehindrat kunna utöva svart magi då de inte kunde kännas igen. Då häxprocesserna pågick runt om i världen så kunde både människa och katt åtalas och brännas på bål.

Duon svart katt och häxa ser vi av ännu idag, som exemplet tidigare i olika TV-serier och filmer och till Halloween är det vanligt att se dekorationer av en svart katt sittandes på en kvast.

Föreställningen kring att det bringar olycka då en svart katt springer över vägen upplever jag vara en rätt vanlig föreställning i samhället. Enligt viss folktro var lyckan begränsad. Alla hade fått sin beskärda del av lycka och det var då viktigt att behålla den. Då en trodde att en blivit utsatt för en förbannelse kunde en använda sig av skyddande ritualer för att häva besvärjelsen, eftersom folktron utgick ifrån att goda krafter kan balansera det destruktiva. Enligt magins unika formlära har spott en skyddande effekt samt det helgade tretalet.

Många myter kring katter har försvunnit med tiden men svarta katter blir fortfarande idag ogynnsamt utmålade i populärkulturen. Svarta katters historia från förr och som fortfarande syns på olika sätt idag påverkar deras liv på olika sätt, bland annat är de vanligen de sista som blir adopterade från en kull.

Malin Nyman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Black Cat Myths: Are They Bad Luck? https://www.petside.com/black-cat-myths/
Intressanta historiska myter om svarta katter. https://myanimals.com/sv/djur/historiska-myter-om-svarta-katter/
Hammer, Olav & Raudvere, Catharina (Red.) (2000) Berättelser om Ondskan, en historia genom tusen år. Wahlström & Widstrand.
Schön, Ebbe (2002) Folktro om ödet och lyckan. Bokförlaget Natur och Kultur. Stockholm.

Enkelbiljett till Ahtohallan

Folktro, Ritual och materialitet

Vatten och vattendrag är element som fascinerat och skrämt människan genom tiderna. Det fascinerar för att livet har uppkommit från vattnet, både i modern vetenskap såsom i fler trosföreställningar. Vattnet är oberäkneligt, speciellt när man tar vädret i beaktande. Elementets kraft, det är många som har försvunnit till sjöss, och sjöns eller havets djup är ingenting som ska glömmas, vem vet vad det är som ligger där nere i mörkret?

Bäckahästen tar många former, även känd som en hamnskiftare vilket betyder att den kan ta vilken form som helst och i många texter hittar man likheter dragna mellan bäckahästen och näcken. Den största skillnaden verkar vara att i svensk tradition avbildas näcken som fiolspelande. Myten om bäckahästen inom folktro liknar mycket näcken, dock är näcken och näkki, som är den finska motsvarigheten en aning annorlunda. Barnen blir lärda att avstå från vattendragen där näcken eller bäckahästen lurar, vilket tyder på att myten används i ett pedagogiskt syfte. Enligt den finska versionen, Vetehishevonen/jokihevonen, av bäckahästen, kan den ses springande på stranden eller i vattenbrynet och tillåter att en människa rider den vilket leder till att bäckahästen drar människan ner till vattnets djup ackompanjerad av åskväder. Detta finns även porträtterat i filmen Frozen 2, var huvudkaraktären Elsa blir nerdragen av nokk (annat ord för näcken, här i form av en häst ) till Ahtohalla (som är även en ”isflod” jääjoki i finska Lappland), vilket innebär att det är en tydlig hänvisning till att inspirationen kommer från bäckahästen.

Bild: Ronja Lemström 2015, The Kelpies, Grangemouth.

Skottlands kelpie och Irlands aughisky motsvarar bäckahästen och därmed även vetehishevonen. Detta tyder på att bäckahästen troligtvis har sin bakgrund i den keltiska traditionen, men den finns i de nordiska länderna dock under olika namn som redan antytts i föregående stycke.

Vi bor i tusen sjöarnas land, så vem vet hur stor flock av bäckahästar som springer omkring i våra vattenbryn.

Ronja Lemström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Lundgren, Veronica. Hästen med de många namnen En studie om den nordiska bäckahästens paralleller till andra kulturer samt de äldre inhemska traditionerna, Högskolan i Gävle 2012.

Stalo – folkväsen eller viking?

Folktro, Ritual och materialitet

Stalo förekommer i olika sagor och sägner inom den samiska folktron. Man trodde att Stalo stal renar, kidnappade samer och åt dem. Berättelserna handlar ofta om hur samer lyckas överlista den dumma och lättlurade Stalo, trots dess styrka.
Namnet tros ha kommit från urnordiskans ”stahla” för stål/järn och skiftar beroende på samiskan. Stállu, Stallo på nordsamiska, Stalo på sydsamiska och Stállo på Lulesamiska.

Stalo förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. Söder i Värmland och Jämtland beskrivs Stalo som människolik, i norr som ett övernaturligt väsen. Vanligast är att Stalo beskrivs som en jätte, ett troll eller en demon/djävul iklädd svarta järnkläder.

Stalo förekommer första gången i skrift 1768/1780 i Lexicon Lapponicum, även om den funnits i samisk sagotradition i vad man tror är flera hundratals år. Till skillnad från andra mytologiska väsen, som t.ex. troll och jättar inom den samiska folktron, så härstammar Stalo helt från den samiska idévärlden enligt den norska folkloristen Marit Anne Hauan.

Det finns olika teorier och spekulationer kring huruvida Stalo kunde ha någon historisk förklaring. Berättelserna utspelar sig ofta på vintern och trots sina övernaturliga aspekter återkommer en tydlig konflikt om resurser. Var det en mytologisk gestaltning som kidnappade samer och stal renar, eller var det rövare?

Av John Bauer – John Bauer, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1716958

Redan under 1830-talet var bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius övertygade om att Stalo egentligen var vikingar eller rövare. Barnaätandet trodde man då varit en myt för att skrämma olydiga barn.

Senare har man bl.a. gjort kopplingar under 1870-talet till vikingarnas ringbrynjor som tros kunna vara det man menat med att Stalo bär svart järnklädnad. Under 1900-talet kom även teorier om att Stalo skulle ha kunnat vara andra nordbor som var jägare eller skatteindrivare.

Trots alla teorier och spekulationer har man inte kunnat säkerställa ett tydligt svar. Slogs samerna med övernaturliga väsen, vikingar eller möjligtvis något annat?

Amanda Karrenpalo
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Manker, Ernst 1959. Veje-Abram och stalo-myten. Fataburen. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1291325/FULLTEXT01
https://sv.wikipedia.org/wiki/Samisk_religion#Samisk_folktro
https://www.lokaltidningen.nu/storuman/samernas-berattelser-om-stalo/reprll!0Rc1UkKSRKalUfBjBFTLMw/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo

Nytt liv i gammal tradition

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Vem har inte hört ramsan ”something old, something new, something borrowed and something blue” men vad de flesta inte vet är att ramsan har en sista vers: ..and a sixpence in your shoe”. Alla dessa saker ska bruden ha på sig men har ni tänkt på vad dessa saker egentligen skall symbolisera?

Bild av Virgil Cayasa från Unsplash

Något gammalt skall bruden ha för att skydda sig själv och sin blivande man från gamla onda andar. Det gamla fungerar också som en påminnelse om varifrån hon kommer, till vilken familj hon blev född. Något nytt skall vara något som bruden fått av sin blivande man, en pre-bröllopsgåva. Denna skall symbolisera den familj som bruden upptas i. Dessa föremål kommer således tillsammans att symbolisera föreningen mellan de två familjerna. Något lånat ska vara ett föremål som bruden lånar från en annan lyckligt gift kvinna, man hoppas att lite av deras lycka skall överföras på det nya paret. Något blått ska bruden ha av flera anledningar. Den blåa färgen symboliserar bland annat, lugn, trovärdighet och lojalitet, men också visdom och stabilitet. Den blåa färgen skall alltså symbolisera allt det som bruden vill ha ut av det kommande äktenskapet. Detta blåa föremål är ofta ett strumpeband för att visa på intimiteten mellan paret, för att visa att hon förblir lojal mot honom men också för att visa att denna lojalitet och trovärdighet alltid kommer att vara henne viktigt och nära. Vad pengar betyder behöver knappast förklaras. Bruden skulle sätta något liknande en femcentare i sin sko för att på så sätt mana fram rikedomar åt brudparet.

Denna tradition sprider sig nu över världen. Den började i Nordamerika och medan den där håller på att avta och tappa i popularitet ökar den istället runt om i världen. Bland annat i Danmark har brudarna anammat denna tradition, bortsett från den sista delen av ramsan, den tycks ha fallit bort när andra länder tog in den i sin kultur.

Intressant att notera angående dessa föremål är att de har betydelse endast för bruden, och i förlängningen brudgummen, men de betyder ingenting för de andra som bevittnar ceremonin. I många fall är de helt omedvetna om dessa fem föremål, att bruden ens har dem och vilka dessa föremål är. Dessa materiella ting är således affektiva, alltså emotionellt betydande, för bruden och de hjälper henne att känna den speciella lycka som en brud förtjänar att känna på sin bröllopsdag. Det är dock många brudar som bär dessa föremål utan att veta att de ska skydda paret och bringa lycka till deras gemensamma framtid.

Sandra Fagerholm

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://www.obsid.se/livsstil/fargers-betydelse/
https://www.theknot.com/content/wedding-traditions-the-meaning-of-something-old
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs
Fråga föremålen, Anna Maria Forsberg och Karin Sennefelt, Studentlitteratur, Lund, 2014.
The power of feeling, Jennifer Harding och E. Deidre Pribram, European journal of cultural studies, London, 2002.
Att forska om ting, Katarina Ek-Nilsson, Nätverket: etnologisk tidsskrift, 20, s. 2–7, 2016.

Vigselring på villovägar

Folktro, Materialitet, Ritualer

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Den stövelbenägne folkloristen

Fältarbete, Folktro, Laddade platser

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat