Kategoriarkiv: Kulturanalys

Vem bryter mot funktionalitetsnormen?

Kropp, Kulturanalys

Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383

Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE

Läckande gränser, vattentäta skott och kritiska kulturanalyser

Kulturanalys

I en kommande avhandling om europeiskt gränsarbete påpekar den danska etnologen Marlene Paulin Kristensen att föreställningen om stabila gränser är en fantasi, om än en mycket stark sådan. Fantasin skapar rädslor inför och föreställningar om de Andra, de på andra sidan gränsen, och kan ligga till grund för både realpolitik och identitetspolitik. På detta sätt knyts kulturellt meningsskapande till politiska processer, vilket inte minst blev tydligt hösten 2015. När allt fler migranter sökte sig till Europa gav fantasin om en stabil yttre EU-gräns vika och det inre gränsarbetet förändrades. Gränskontroller återinfördes och en striktare migrationspolitik utformades även i liberala stater. Det har gått några år sedan dess, men fantasier och kulturellt meningsskapande genomsyrar ännu gränsdebatterna i Europa och Norden.

Öresundsbron från norr. Wikimedia Commons.

I Hufvudstadsbladet kunde man nyligen läsa att: ”Åsikterna om Finland ska ta emot fler kvotflyktingar går isär. I flyktingfrågan sällar sig Centern till samma skara som Sannfinländarna och Blå framtid som anser att Finland inte ska ta emot fler nödställda, åtminstone inte så länge EU:s yttre gräns läcker” (02.04.2019). Läckage förebådar i regel ett hotande, okontrollerbart flöde som kräver åtgärder. I detta fall tycks man förespråka att vattentäta skott ska byggas inom Europa för att undvika en förmodat väntande katastrof. Men idén om läckaget, och därmed fantasin om gränsen, bygger på ytterligare en suggestiv föreställning, nämligen existensen av ett smygande, nästan osynligt, hot som droppe för droppe urholkar (det europeiska eller finska) husets grundvalar.

Fantasin om stabila (och instabila) gränser rymmer på detta sätt meningsskapande processer där metaforen läckaget bidrar till ett görande av kulturell ordning (Vi-Dom). Metaforen legitimerar samtidigt politisk handling såsom striktare flyktingpolitik. Med tanke på att politik och politiska debatter på detta sätt är kulturellt format kan det konstateras att det finns ett fortsatt behov av kritiska kulturanalyser som dekonstruerar det politiska talet om gränser (och därmed politiska fantasier om den Andre).

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Nya världar med nya invånare

Kulturanalys

”Om du hittar en grimer, eller nåt annat som jag inte har, så fånga den!” säger nioåringen innan vi skiljs. ”Är det den som ser ut som en äcklig blobb?” frågar jag för att vara säker på att jag ska ta rätt. Grimer, grimer, grimer upprepar jag sen för mig själv för att säkert komma ihåg vad det är jag ska hålla ögonen öppna för.

Grimern karakteriseras av sin amorfa form, skapad av någon slags röntgenstrålar, och består av en mångfald farliga bakterier som gör jorden steril där den drar fram. Den kan tränga sig in i smala sprickor och penetrerar gärna avloppsrör där den livnär sig på avfall. Själv bryr jag mig inte alls om att fånga en sån, men blev istället väldigt glad när jag fick tag i en specialversion av den lilla söta Pikachu, med rosa blommor i håret.

: Grimern som slutligen fångades håller på att ta över min arbetsplats.

Familjens två äldsta barn har börjat spela Pokemon-Go, och deras föräldrar är med på upptäcktsresan både som spelmedhjälpare och ständiga bollplank (det finns ingen som kan vara så enkelspårig i sin konversation som en nioåring eller sexåring som har upptäckt en ny värld, om det sen är Minecraft eller Pokemon). Vi är flera år efter vår tid, men nu fick vi en orsak att sätta oss in i detta fenomen, som när det lanserades sommaren 2016 användes i fler minuter per dag än giganterna Snapchat, Tinder, Twitter, Instagram och Facebook. Kulturvetaren i mig fascineras av den här typen av vardagliga mänskliga aktiviteter, och här får jag dessutom både bli delaktig i mina barns värld, och själv på sätt och vis bli barn igen.

Med denna app i smarttelefonen öppnas plötsligt nya rutter i landskapet. Vägen hem går inte längre längs de vanliga gatorna utan zickzackar sig fram i ett för utomstående oförståeligt mönster. Ibland handlar det bara om att vika av ett kvarter åt sidan från den inkörda vägen, och det är inte nödvändigtvis så att sträckan blir längre än tidigare (även om jag väl måste erkänna att det också händer).

Statyer och minnesmärken som man gått förbi tusen gånger blir plötsligt synliga (här finns ofta så kallade pokestop där man kan samla bollar eller fånga virtuella pokemon-figurer) och min hemstads historieskrivning stiger fram i medvetandet genom detta.

Samtidigt har jag en krypande känsla av att det finns en parallell värld befolkad av små (och större – grimern väger enligt uppgift 33 kilo och är nästan meterhög) varelser som kan befinna sig mycket nära utan att jag vet om det. För att upptäcka dem måste jag använda mig av mobiltelefonen som filter, precis som man i alla tider använt sig av olika medier för att till exempel få kontakt med det övernaturliga.

Andevärldens Pikachu besöker sin korporala namne i vårt hem. De har valt familjens enda ickespelande medlems säng som mötesplats.

Fick jag någon grimer då? Nej, inte den här gången, men mitt primära mål var att samla pokemon-bollar och där fick jag ryggsäcken full. Nu önskar sig nioåringen en större ryggsäck, men han ska ha den i telefonen. Den han bär på sin verkliga rygg har motiv från Lego-serien Ninjago, vilket är en helt annan historia (som hans mamma också kan berätta om efter många år av inskolning)!

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
alias Blankenstein76, för tillfället med en Eevee som följeslagare på axeln

Hjärtmassage sent i november

Kulturanalys

Den här veckan erbjöds anställda vid ÅA att få sina porträtt tagna av en fotograf, för att få kvalitativa och enhetliga bilder till personkorten på webben, som det uttrycktes i mailet. Även jag traskade till angiven plats för fotografering, medan jag tänkte på fläcken på tröjan som ettåringen kramat dit samma morgon och hur jag skulle kamouflera den. ”Ingen fara”, hade en kollega sagt, ”det är ändå mest fokus på ansiktet”. Men jag hade glömt glasögonen hemma (igen) och med kisande ögon, känslan av trötthet, tilltagande förkylning och mycket att göra, kände jag mig inte som någon vidare uppenbarelse att föreviga och ställa ut på webben. Men idag var sista chansen. Så jag smorde de vintertorra läpparna med läppomada – alltid något och mest symboliskt – och följde skyltarna med texten ”fotografering” uppför trapporna och in i ett rum där ett par andra anställda satt och väntade på sin tur.

I väntrummet fanns en spegel. Jag snodde till en bara aningen prydligare tofs i nacken, och tänkte på skolfotografen för länge sen som brukade vara beväpnad med en kam. Nu hade jag inte ens en kam – ska man ha det? En generationsfråga? Tänkte på min mor som alltid har en kam i väskan. Jag plattade till håret lite med handen och behövde inte vänta länge innan det var dags. I dörren möttes jag av en glad kollega som sa ”han säger säkert samma sak till alla, men han kunde verkligen sin sak!”. Fotografen hade varit mycket professionell.

Bild av Simon Migaj på Unsplash

Jag gick in i salen och fotografen lotsade mig genast till rätt plats, markerad med ett par bitar målartejp på golvet. Sedan sa han ”här får du en liten stressleksak”. Det var ett vitt hjärta av något slags gummimaterial, stor som en tennisboll, som jag skulle hålla i med båda händerna. Fotografen tog plats bakom kameran och skred till verket. ”Glöm att jag är här. Jag vet att det är svårt”, sa han. Sedan började han att lotsa mig genom olika scener – nu tar vi en allvarlig representationsbild, nu tar vi en till bokhyllan i vardagsrummet – och vidare till personer ”Matti Nykänen!”, ”Angelina Jolie!”, utropade han. En salig blandning kändisar passerade revy i snabb takt. Effekten var rätt komisk och befriande. Det funkade: jag glömde. Inte direkt fotografen, utan kanske mest mig själv. Ansiktet avbildat och sen namnet – ”som i lågstadiet, tydliga bokstäver. Efternamn först och sedan förnamn”. Jag la till mitt namn i raden efter alla andra som fotograferats, med versaler och enhetligt tog jag plats, och hörde sen genom dörren hur nästa person instruerades: ”här får du en stressleksak”.

Jag är säkert inte den enda som kan bli väldigt självmedveten i sådana här fotograferingssituationer, om det vittnar fotografens tekniker och skicklighet i vad man kunde kalla affektivt arbete. Sådant arbete utförs också av många andra yrkesgrupper, t ex frisörer, tandläkare och vårdpersonal, till vilka människor för en kortare eller längre tid ”överlåter” sig. Gränserna mellan att känna sig omhändertagen eller omyndigförklarad, trygg eller utsatt, stöttad eller övermannad, som aktör eller som objekt, kan vara hårfin i sådana situationer. När det lyckas bra, finns det all anledning att säga att bemötandet var professionellt. Fotografen använde sin tydlighet för att skapa säkerhet och enkelhet, och sin humor för att skapa rörelse och lossa den krampaktiga känsla som kan uppstå i en fotograferingssituation. Hjärtmassage en lite frusen dag.

Ann-Helen Sund
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Ett vägmärke igen – privata och familjära traditioner

Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

Då man reser är det inte ovanligt att man indelar restiden i portionsbitar som gör att längre sträckor känns mer uthärdliga att färdas. Lite som man under året har fästpunkter för det cykliska framskridandet.

Åtminstone under bilresor har jag redan som barn vant mig vid att vissa ställen eller platser ska kommenteras varenda gång man passerar dem. Till en början var det väl ett sätt för mina föräldrar och äldre syskon att delge en resrutt och kanske förmedla ett visst tålamod för att undvika den ständiga frågan: När är vi framme?

Inför starten 1961

Under årens lopp har de upprepade, cykliska resorna till och från sommarvistelsen nött in ett mönster av ”vägmärken” som har tenderat att standardisera sig och förstås även traderats till nya generationer. I min barndom gick resan från Helsingfors via Björneborg och Vasa till Munsala (nuv. Nykarleby) där vi hade sommarstuga. Sedan jag flyttade till Åbo 1980 följer resrutten riksåttan ända till någon kilometer före stugan. Och naturligtvis samma väg tillbaka.

Om jag gör resan som en virtuell resa i huvudet har jag inga problem med att komma ihåg ett tiotal väsentliga platser som kräver en reaktion från förare och/eller passagerare. En dag i oktober i år körde jag vägen ensam och beslöt mig memorera samtliga ställen som brukar föranleda någon sådan reaktion. Om jag utelämnar de helt privata reflektionsplatserna (sådana finns nämligen också) kommer jag fram till ca 35 vägmärken mellan Åbo och Munsala (se listan efter texten). De äldsta av de som finns i min familjetradition ligger närmast sommarstugan och många av dem har jag tagit över av äldre generationer.

Vilken performans kräver den här typen av vägmärken av aktörerna i sammanhanget? Koreografin är tämligen likadan. Vanligen består den i ett pekande och en kort utsaga. Det sagda kan variera från att upprepa någonting som står på en skylt eller ibland bara ett ortnamn som låter kul. Det finns en hel del av dem i Satakunta – t.ex. Vermuntila som ska ha kommit från personnamnet Vermunðr, och då är vi tillbaka i järnåldern.

Det finns inget egentligt regelverk för vem i bilen som ska reagera först. Ibland leder det till att åtminstone de mer anspråkslösa och osynliga vägmärkena glöms bort. Chauffören har ändå det största ansvaret som traditionsbärare, och det kan ibland krävas långvariga ansträngningar för att nöta in vägmärkens betydelse i passagerare.

Största delen av vägmärkena är begränsade familjetraditioner. Men det händer att man reser samma sträcka i andra sammanhang och det har fler än en gång hänt att jag upptäckt att även andra personer har nästan liknande traditioner och ritualer.

Ibland har det hänt att nya vägmärken uppstår av helt institutionshistoriska skäl och bidrar till spridningen av vägmärkestraditioner. Under ett etnologiskt fältarbete 1994, upptäckte hela minibussen att vi hade en relation till restaurangen ”Lady Pub” i Torsby i Sastmola. Alla visste om den men ingen har någonsin besökt den. Under de fyrtio år jag kört förbi har jag en gång sett en människa gå in i puben. Jag har aldrig sett någon komma ut.

Lady Pub

Efter att mobiltelefonerna kom har ”Lady Pub” utvecklats till ett helt signalsystem med rätt stor spridning. Man sätter in ett foto eller bara texten ”Lady Pub” i något medium och möts av en massa ”likes”. Signalen är simpel och betyder närmast bara att man är på väg till Österbotten eller tillbaka därifrån. Men för insatta är den betydelsefull.

Under samma fältarbete skapades också en etnologisk tradition där man måste spotta tre gånger vid vägskälet till Pörtmossen för att skydda sig mot det onda som kan komma därifrån. Traditionen har inte spritt sig särskilt mycket.

I det följande finns en lista med de vägmärken som vår familj brukar uppmärksamma under en resa från Åbo till Munsala. Många av dem har redan försvunnit eller håller på att försvinna på grund av ombyggningar och ändrade vägdragningar. Jag anger ungefärlig position, aktioner och kommentarer.

Fyll gärna på med andra om ni vill kommentera!

 

Niklas Huldén

Projektforskare i etnologi (Vardagens rum och Kommunicerande konsumtion)

Några vägmärken längs riksåttan.

  1. Huhkon kartano – Peka och säg ”Fint hus”. Huset är verkligen vackert. Här firades också Anna-Liisa Kuczynskis karonka 2018.
  2. Maskun riviera – Numera bara en skylt vid motorvägskanten. Tidigare åkte man igenom ett sandstrandseldorado.
  3. Rörfirman Soisalo i Nousis – Sloganen ”Vettä jo toisessa polvessa” upprepas. Håller nu på att bli under motorvägsbygget. (för svenskar: ”Vatten redan i andra led” led står också för knä på finska).
  4. Gravfältet Untamala i Letala – Namnet upprepas.
  5. Vermuntila – Namnet upprepas.
  6. Välkomsttexten ”Ol niin gon gotonas” i Raumo – Upprepas
  7. Kaffetupa i Eurajoki – Säg ”Kaffetupa”, numera nästan osynlig p.g.a. vägdragning.
  8. Gula fähustaket i Luvia – Säg ”Gula taket”.
  9. Neste i Björneborg – Pausplats med traditioner.
  10. Farväl till inländarna norr om Björneborg i Norrmark – Påpeka att här försvinner hälften av trafiken.
  11. Köffi vid Långforsen i Sastmola – Säg ”Köffi” eller ”Langfossin”. Kanske också paus.
  12. Lady Pub i Torsby i Sastmola – Rikskänt vägmärke. Behandlas ovan.
  13. Kuvaskangas – Säg ”Nu är vi halvvägs”.
  14. Gränsen till Österbotten (vid Ollilas butik) och vindkraftverken. Säg ”Jiuhhuu”, ”Hejdåå” på tillbakaresan.
  15. Ömossa bar – Säg ”Ömossa”. Man kan börja träna på dialekten.
  16. Backby – Kommentera potatisodlarnas tävling om vem som har största marmorlejon vid infarterna. Tävlingen numera avslutad.
  17. Blomträsket – Säg ”Blomträssji”.
  18. Shell i Lålby med flugpopulationen – Tidigare pausplats, numera helt förändrad och flugorna försvunna.
  19. Elvakilometersrakan vid Kaskökorsningen – Säg ”Nu ser man sex kilometer i backspegeln och fem framåt” eller något liknande.
  20. ”Tomaten” vid Närpesvägskälet – Pausställe av lite nyare årgång.
  21. Yttermark och Övermark – träna på att säga ”schjlieton”. Kan ta år att finslipa.
  22. Korsnäs – Säg ”Kolla efter Julkors” om det är jul.
  23. Pörtmossen!!! – Försiktigt.
  24. Huset med platt tak – Säg ”Fint hus”, huset är strykfult.
  25. Åttkantiga ladan före Pörtom – Peka högerut och säg ”Åttkantiga ladan”.
  26. Den sista mjölkpallen efter Petalaxvägskälet – Säg ”Den sista mjölkpallen”.
  27. Långåminne – Träna dialekt.
  28. Motorcykelpostlådan efter Solfvägskälet – Säg ”Motorcykelpostlåda”.
  29. Vägskyltarna Lillkyrö och Storkyrö vid genomfarten i Vasa – Kommentera att det heter ”Lillkyro och Storkyro”.
  30. Kvevlax bilkvaddställe – Ren familjetradition, säg ”här pajade bilen”.
  31. Vassor och havet – Säg ”Havet”, det är faktiskt första gången det syns på hela sträckan.
  32. Palvis i Vörå – Säg ”Palvis” här gäller det att få det ”kakuminala” l:et rätt.
  33. Oravais och havet igen – Säg ”Stenparken” och ”Monåfjärden” (strängt taget heter den allra innersta delen ”Oravaisfjärden”, men det ska förbises). Detta kan också messas till en mindre krets. Till Oravais (numera i Vörå) hör den äldsta traditionen i min repertoar. När jag ännu inte kunde säga ordentliga r-ljud retade mina storabröder mig genom att säga ”Nu kommer vi till Ojavais”. Jag lär ha blivit arg och sagt att ”Det heter inte Ojavais – det heter Ojavais”! Det här fick jag höra långt upp i tonåren.
  34. Gunilack vid Monåvägskälet – Säg ”Carl-Hindric Gunderlach” (salpetersjudare från Norge).
  35. Brudstenen vid Monåvägen – Peka högerut och säg ”Brudstein”. Jag torde vara den enda som uppmärksammar platsen numera.
  36. Monå – Framme.

 

På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Kulturanalys, Materialitet

Insprängd mellan höghusen ligger den. En liten inhägnad grusplätt, några gungor, en sliten klätterställning och kanske en bänk för trötta vuxna följeslagare. Många gånger är den varken speciellt innovativ eller välskött.

Men för mina barn är signalen tydlig: hit går de vuxna inte för att de själva vill. Annars sker det mesta på vuxnas villkor, också sånt som är roligt för barn, oavsett om det är vardagliga skogsutflykter eller exotiska museibesök i främmande länder. Men ingen vuxen skulle frivilligt välja att stå i en lekpark och knuffa en gunga om det inte fanns ett barn med i bilden.

Under ett antal år och resor runt om i Europa har det slagit mig hur mycket som återupprepas i dessa lekplatser. Igen och igen återkommer inte bara samma typs, utan närmast identiska, föremål. Tillverkarna av lekplatsredskap verkar vara få och marknaden vidsträckt. I Madeiras huvudstad Funchal satt vi på samma sorts gunga som i lekparken runt hörnet, och i Spanien kände vi igen lekplatserna på långt håll genom den bekanta färgskalan i rött, gult och blått.

Det skulle kunna vara Finland. Samma färg, samma form, samma studsiga underlag. Men den här välbekanta klätterställningen finns i Park Güell i Barcelona, alldeles nära Antoni Gaudís fantastiska skapelser.

Men i detaljerna skapas känslan av det exotiska. När fröna som faller från träden i parken inte liknar de bekanta ekollonen och hästkastanjerna blir de eftertraktade samlarobjekt. I Akureyri på Island var sandlådan utvändigt exakt likadan som hemma, men inuti var den fylld av svartaste vulkansand. Marken i den turkiska lekparken var täckt av vackert rundade småstenar istället för grov sand, och utsikten över Sagrada Família i Barcelona gjorde lekplatsupplevelsen allt annat än vardaglig. En urban och mycket sliten lekpark i Sankt Petersburg bjöd i sin tur på en klätterställning med torn toppade av lökkupoler.

En lekplats i Sankt Petersburg som helt tydligt riktar sig till bostadsområdets barn innehöll både spännande hål och ”fina” stenar, men för den vuxna besökaren var klätterställningens lökkupoler det mest exotiska.

I lekparkerna träffar vi också människorna. De som är precis som vi, men ändå så annorlunda. En arbetsvecka i Krakow innehöll upprepade besök i en enkel lekpark som också användes för utevistelse av ett gäng katolska nunnor och deras dagbarn. I Lissabon syntes dagisbarnens tillhörighet tydligt genom matchande ”förkläden”. Inget gemensamt språk hade vi med den gamla kvinnan i Antalya, men visst möttes vi i samförstånd över våra jämngamla skyddslingar som susade ner för rutschbanan. Och kanske smälte vi in bland latteföräldrar av båda könen på Göteborgs populära utflyktslekplats Plikta.

I vissa städer har vi nästan överrumplats av det stora och varierande utbudet på lekplatser. Bland favoriterna hos både barn och vuxna finns Malmös fantastiska temaparker med fantasikittlande namn, som Teater-, Spindel- och Rymdlekplatsen. Andra gånger blir det en utmaning att hitta dessa små vattenhål som kanske inte ens finns utskrivna på kartan.

Teaterlekplatsen i Pildammsparken i Malmö inbjuder till fart och fläkt, men är också ett tydligt exempel på hur man i moderna anläggningar använder terrängen för att skapa djup.

I vår hemstad Åbo har lekparkerna mycket prosaiska namn utifrån sin geografiska position, men också tydliga anslagstavlor med koordinater så att man kan få hjälp till rätt ställe om olyckan inträffar. Dessutom skapas snabbt nya bruksnamn för platser som ofta besöks. Ingen kan väl gissa de verkliga namnen bakom vår familjs Hallonparken (Luolavoriparkens lekplats), Helikopterparken (Skatparkens lekplats) och Andra parken (Lylyparkens lekplats), men utanför Hallonparken växer förstås hallon, Helikopterparkens närliggande plaskdamm ser ut som en helikopterplatta när den är täckt för vintern, och Andra parken är den som inte är Helikopterparken.

Och när vi väl har uppsökt en lekpark är det kanske inte egentligen gungorna och sandlådan som lockar allra mest. Istället styrs stegen till skrymslen och vrår i parkens utkant, eller kanske ännu hellre det som ligger precis bakom staketet. För där parken slutar kan ofta fantasin ta vid.

Blanka Henriksson
universitetslärare i Kulturanalys
förälder till tre pojkar som genom sina dagliga kulturanalytiska upptäckter bidrar till sin mammas fördjupade kunskap om världen

Veneziansk afton – från facklor till festival

Årets fester, Kulturanalys, Ritual och materialitet

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Vad blir det för väder imorgon?

Folktro, Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

På väggen i utedasset i min familjs sommarstuga i Stockholms skärgård finns en lista med spådomstecken klippt ur en gammal tidning. Jag har i flera år funderat över hur dessa tankar om hur man kan förutspå vädret har uppstått. Jag har även frågat mig hurdan den sociala miljö kan ha sett ut där dessa idéer och vanor uppstod. Särskilt i de fall där det varken finns fakta eller empiriska bevis som stöder de gamla traditionerna.

Väderleken framöver finns det enligt många olika folkliga föreställningar flera sätt att spå ur naturen. Ett exempel på dessa tecken – så kallade vädertydor – är förekomsten av rönnbär. Denna vädertyda behålls inte som helhet inom ett rim eller en ramsa, utan kan uttryckas på flera olika sätt. De som känner till traditionen måste inte nödvändigtvis ha fått höra om det ur en bok eller ordagrant från en, utan måste bara veta att det sägs att om det till exempel växer mycket rönnbär på träden så kommer julen att bli mycket kall.

Att det går att spå vintervädret utgående från förekomsten av rönnbär känner många till. Den enkla kopplingen mellan småfåglarnas hunger och vinterns köld tycks tilltala även dagens logiska tänkande. Foto: Andreas Nilsson, CC BY-SA 3.0

Vissa versioner av vädertydan om rönnbär har också en välkänd förklaring , och skiljer sig på så sätt från andra knep som kan verka mer som profetior än en slutsats dragen från bevis i naturen. Orsaken lär vara att mängden rönnbär kopplas till vinterns längd i förhållande till fåglarna. Eftersom vissa fåglar livnär sig på rönnbär under vintern innebär en stor mängd rönnbär att marken kommer att vara snötäckt en längre tid och hindra fåglarna från att söka föda där. En annan föreställning om rönnbär är att om det blir en riklig skörd av dem så förebådar det att hösten blir bland annat regnig, stormig och sur. Det kan även innebära att en stor skörd av råg, ett gott kornår eller dåligt räntande råg.

Det knep för att spå vädret som jag själv är mest bekant vid, och som jag har stött på i levande form och spritt vidare genom att upprepa det, är ramsan som går ”Anders braskar, julen slaskar”. Så gick åtminstone den version som jag oftast fick höra från min mamma och ibland min mormor. Versen kan omvändas till ”Anders slaskar, julen braskar”. Ramsan innebär är att genom att observera hur vädret ser ut på den 30:e november, Anders namnsdag, så kan man räkna ut hur det kommer att se ut på julafton eller under jultiden som helhet. Om det snöar kraftigt och är kallt den 30:e så kommer det att vara slaskigt, blött och varmt (för att vara vintertemperatur) på julafton och vice versa.

När man läser om en tradition som denna, som låter en veta hur vädret kommer att vara om mindre än en månad, kan man undra sig varför den kan ha stannat vi liv och fortsatt berättas eller varför den varit användbar nog att berättas från första början. Särskilt eftersom den tid som den är relevant är under vintern och kanske den sena hösten, vilket inte var en av de viktigaste perioderna under skördeåret. Men även då det inte fanns någon skörd som kunde påverkas så var vädret för förindustriella samhällen en av livets viktigaste faktorer. Uppdelning av matvaror och resurser såsom ved och bränsle måste ofta ske med en plan för hur mycket av det man har som man kan spendera nu och hur mycket man kan behöva spara till framtiden. Då man inte vet vilka situationer man kommer att råka ut för kan man råka välja att leva knapert i en lång tid i väntan på en nödperiod som aldrig kommer, eller så kan man förlita sig på att man kommer att ha tur med vädret och äta upp majoriteten av sin mat och därefter bli överraskad av hemskt väder som tvingar en att hålla sig till den lilla mat man har sparat.

Därför kan det ha varit av värde att den 30:e november kunna bedöma hur vädret kommer att se ut på julen. En hemsk snöstorm på Anders namnsdag skulle ge säker kunskap om att nästa månad blir bild, och efter den kunskapen kan man sen planera. Det finns många sätt som vädret och människors spådomar för hur vädret blir påverkar deras beteende, inte bara detta exempel om ransonering av matvaror. Hur vi tillbringar vår tid och vad vi väljer att göra är många gånger än idag beroende av vilket väder det blir.

Enligt Bondepraktikan betyder åska i mars att man kan förvänta sig snö i maj. Foto: RonAlmog, https://www.flickr.com/photos/ronalmog/2053473900/, CC BY 2.0

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Landtman, Gunnar (red.) 1925: Finlands Svenska Folkdiktning VII. Folktro och Trolldom 2. Växtlighetsriter. Helsingfors.
– Marander-Eklund, Lena 2016: Mycket av det vi företar oss eller låter bli, är beroende av vädret. Engagemang i relation till väder. Budkavlen 2016/Årsgång 95.
– Vädertydor. http://web.abo.fi/arkiv/arkivdagen2010/vader.html

Marigt värre att hålla maran borta

Folktro, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kulturanalys, Livets fester, Ritual och materialitet

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.