Januari detta år har varit speciell eftersom både min mors och min svärmors hem skulle tömmas på grund av att de båda numera är bosatta på servicehem för äldre personer. Det är mentalt tungt att se sina närmaste bli tvungna att lämna sina hem. Dessutom är det tidskrävande att gå igenom och packa ner alla saker. Många personer som är födda på 1920-och 30-talet har upplevt både relativt anspråkslösa tider under sin barndom och varit med om ett ekonomiskt uppsving som möjliggjort att de kunnat skaffa sig de prylar de önskat, samtidigt som sparsamheten sitter i från barnsben. Så det finns minsann föremål av alla de slag.

Samtidigt som man går igenom sina anhörigas kanske väldigt kära föremål slås man av de berättelser tingen berättar. I lådor hittade jag julkort som familjen fått under många år. Till en början var de årsvis prydligt hopknutna med silkesband, medan ju närmare nutid vi kom låg de huller om buller nedstoppade i lådorna. Sparade dagstidningar med kanske en viktig artikel. Urklipp av olika slag. Handskrivna recept på favoritmaten. Äldre böcker som undanstoppats i skåp – kanske bestsellers från 1960-talet. I båda hemmen fanns föremål som påminde om min far respektive min svärfars arbetskarriärer – visitkort, reklampennor, räknestickor, kemiböcker och olika typer av verifikat. Att för en annan persons räkning avgöra vad som ska slängas, bortskänkas och delas mellan barn och barnbarn är svårt. I sorteringen utgick jag från att fotografier och brev inte slängs. Föremål som har ekonomiskt eller känslomässigt värde kastas naturligtvis heller inte bort. Men så allt detta skräp. Jag slogs också över att det kändes väldigt privat att rota i andras saker. Inredning med föremål är en central del av hemskapandet och när man städar bort tingen städar man samtidigt bort ett hem.

En aningen kantstött kaffekopp, Arabia Filigran (design 1965–75, Raija Uosikkinen), som en gång var familjens finporslin.

Fenomenet att städa bort ett hem är kulturanalytiskt intressant. Margareta Magnussons bok Dödsstädning. Ingen sorglig historia (2017) har resulterat i att idén om dödsstädning har etablerats som ett begrepp. Tanken är att människorna själva inför sin ålderdom, då de ännu orkar och kan, går igenom sina saker och slänger sådant som de uppfattar som skräp dels för att göra hemmet mer överblickbart, dels för att skona sina barn eller syskonbarn från det arbete det innebär att städa bort ett hem. Det här hänger också ihop med den japanska inredaren Mari Kondos tankar om ett välorganiserat hem endast består av saker som du tycker om. Ordningen ska dessutom vara bestående. En helt annan sak är att många människor samlar på föremål och bryr sig inte det minsta om minimalism. En tredje företeelse som idag är aktuell är att föremål återanvänds och byter ägare som ett led i en cirkulär ekonomi. Här gäller tanken om att ens eget skräp kan vara en annans skatt. Dessa tankar hjälper inte när det gäller min mor och min svärmor utan må vara en påminnelse åt en själv inför framtiden.

Lena Marander-Eklund

I lördags inträffade något som jag aldrig trodde skulle hända – jag köpte en kristallkrona av äldre modell. Jag och min man bor i ett gammalt hus som har högt till tak. Jag har redan länge följt med en sajt som säljer begagnade antikvaror just med tanke på att kunna förgylla vårt hem med en kristallkrona. Intresset för heminredning har jag haft länge och jag är en storkonsument av inredningsprogram på Tv. Samtidigt är vårt hem inte speciellt stilrent. För mig har den nordiskt ljusa och avskalade inredningsstilen varit viktigt och jag har aldrig gillat rysch och pysch. Dessutom är jag inte en som gillar att ”pyssla om mitt hem” mer än nödvändigt. Och nu denna kristallkrona!

Bildtext. Först ska kristallkronan putsas upp och sedan hängas upp.

Hemmet är en viktig plats för oss, min man och mig, och det är dit vi drar oss tillbaka efter långa arbetsdagar. Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap. Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande.

I boken Känslor äger rum (2014) diskuterar litteraturvetaren Pia Ingström vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta och fula. Jag menar, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har många dimensioner – något som i sig är kulturanalytiskt intressant. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet. Hemmet är mycket mer än en plats där man bor och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla. Antropologen Marianne Gullestad menar att heminredning är en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara.

Att inreda sitt hem är ett sätt att betona hemkänslan samtidigt som det säger något om vem vi är. Samtidigt som jag är mycket förtjust i kristallkronan är jag förbryllad. Hur har jag gjort en sådan tvärvändning gällande inredningssmak, att jag skaffat mig en lampa (eller statussymbol) som jag som yngre skulle ha skrattat åt? Jag antar att köpet av kristallkronan innebär att jag önskar framhäva att jag bor i ett gammalt hus. Kristallkronan är dessutom så pass gammal att jag inte här gör kopplingar till min föräldragenerations smakpreferenser. Kanske är det bara så att jag blivit lite ”fin i kanterna” på äldre dagar.

Lena Marander-Eklund