Kategoriarkiv: Materialitet

Coronatid och mönster

Min mormor tyckte om mönstrade väggar och golv. Jag sitter i köket, på vinden i mitt barndomshem, där hon en gång bodde. Här distansjobbar jag. Gula rosor på väggarna, gul-vit-brun kakelimitation på golvet. Så har det varit sedan 1970-talet. Kollegerna känner snart igen väggen bakom mitt ansikte i zoom-rutan – kaklet, retro, säger de. Fast det är egentligen inte kakel utan vinyl som man limmat fast mellan skåp och bänk i köksinredningen, och samma vinyl är det på golvet. Det liknar kanske långkalsongtyg från samma tid (om man förminskar), eller husfasader i Lissabon (om man förstorar). Mönster flyttar sig och förbinder, och ofta på oväntade sätt. På kvällen när jag ska somna ser jag kakelmönstret för min inre syn, fast förenklat och i blått och vitt. Matisse, tänker jag. Jag börjar funderar på hur jag skulle kunna sy bilden i lappteknik och applikation. Andra gör textila tolkningar av det ändå rätt dekorativa coronaviruset.

Jag har också ägnat mig åt att sy ett lapptäcke under denna tid, och att bläddra igenom samtliga gamla handarbetstidningar i min mors ägo. Denna coronatid, som vi lärt oss att säga. Kanske kommer jag att tänka på mitt syprojekt som ett corona-lapptäcke – ”det här gjorde jag under coronatiden”. Kommer det att låta komiskt, eller tragiskt, ironiskt eller högtidligt? Vi kan inte veta hur coronatiden och det vi gjorde då kommer att utvärderas i framtiden. Men just nu kan ett lapptäcke vara något att göra av tiden.

Vi delar in tid, avgränsar och bestämmer. Gör tid till faser och skeden. Att vara i coronatiden betyder också att den tar slut och att det kommer andra tider. Det vi gör har också sina faser. Snart är isoleringsfasen slut, och nu väntar jag och många andra på besked om när man kan få återvända till sitt arbetsrum. Det har varit fint att möta våren från köket på vinden, följa med vårbruket, gräva i några av de många rum som ett barndomshem är, men jag ser också fram emot att återvända till min vanliga arbetsmiljö och mina mönster – evigt skiftande och likväl stabila mönster.

Ann-Helen Sund,
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Sten på gott och ont

På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.

 

Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0

Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.

Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.

Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0

I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.

Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.

Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0

Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)

Smart telefonanvändning på gränsen till det privata

Mobiltelefoner och smartphones är en självklar del av vardagen för väldigt många människor. De begagnas som kameror och guider, men också för att utföra bankärenden eller för att skicka meddelanden och email. Ibland används de för tämligen privata, rent av intima samtal i  publika rum såsom tåg, bussar och restauranger. När samtalen blir allt för högljudda eller intima är det inte ovanligt att ett kollektivt suckande hörs bland de som finns i mobilpratarens omedelbara närhet. Suckandet rymmer i en del fall en längtan tillbaka till en mer civiliserad tid då telefonsamtal sköttes diskret, men nostalgin skymmer lätt sikten. Telefonen har utmanat gränsen mellan det privata och det offentliga sedan 1900-talets början. För att om möjligt hantera den porösa gränsen utvecklades tidigt smarta telefonstrategier.

När telefonen slog igenom fanns det en förväntan om att den skulle leda till större samhörighet. Tidigare isolerade byar kunde kopplas samman med varandra och därmed också med den nationella kroppen. Men telefonen innebar samtidigt en intimitet som kunde oroa; de nya grannarna kom plötsligt lite för nära. I den fascinerande studien When Old Technologies Were New menar Carolyn Marvin att telefonen destabiliserade ”customary ways of dividing the private person and family from the more public setting of the community” (1988:6). I den frågelista om telefoni som SLS skickade ut 1995 framgår det exempelvis att den tidiga tekniken inte alltid förmådde hålla isär olika samtal. När flera samtal pågick samtidigt på en och samma linje lärde man sig leta efter sin samtalspartner i bruset och att fånga dennes uppmärksamhet. Ibland kunde detta leda till att andra samtal stannade av och att övriga lyssnade på det för stunden mest intressanta samtalet. Medlyssning var inte det enda som utmanade gränsen till det privata, det gjorde också avlyssning: ”Man kunde ana att någon annan lyssnade och så kunde man säga ’att var vänlig ni som lyssnar och sätt på luren’. […] Ibland kunde man börja tala illa om någon förmodad lyssnare, vilket ibland hjälpte”. På detta sätt öppnade telefonen upp för oönskad intimitet och det behövdes smartness för att hantera gränsen till det privata.

Även i Sverige tycktes grannarna bli fler och intimiteten öka när telefonen slog igenom (broschyr utigven av Telegrafstyrelsen 1933)

Man lärde sig uppfatta ljud som avslöjade avlyssnaren, man lärde sig få hur att få potentiella avlyssnare att lägga på luren och man lärde sig dessutom att anpassa samtalet:”Då alla samtal inom det egna telefonandelslaget var avgiftsfria hände det att pratsjuka skvallerkärringar tillbringade timmar i sträck i telefonen och spridde ut sina ’sanningar’. Och den som var mest välinformerad var naturligt nog hon som hade hand om [telefon]centralen. Hon lyssnade på i princip allt som avhandlades och det var knappt så hon gav sig tid att äta i lugn och ro utan satt och tuggade medan hon lyssnade och det kunde ju de andra höra. Nu var det ju så att alla visste om detta så det gällde att välja sina ord med omsorg”.

Vad som avses med att välja sina ord med omsorg varierar i frågelistmaterialet, men i en del fall tycks det ha handlat om en gåtfull samtalsordning: ”Därför skulle man prata i gåtor för att vilseleda eventuella lyssnare, man skulle kamouflera ett samtal om man kan uttrycka det så”.

Det var emellertid inte bara på telefonlinjen som privata samtal riskerade att bli publika. Under 1900-talets första hälft vinner telefonen sakta mark. Ofta var det emellertid endast en eller ett par gårdar i bygden som hade telefon. Dessa kom att utvecklas till sociala mötesplatser, vilket också ställde krav på särskilda telefonkompetenser. En av dessa var att skapa en åtminstone chimär privat zon. I ett svar framgår det exempelvis att: ”[Det var] praktiskt taget en alldaglig företeelse att någon kom till oss för att låna telefonen […] Ibland gick vi finkänsligt ut, när någon kom för att ringa (vi visste ju för det mesta vad samtalet skulle handla om) men för det mesta stannade vi alla inne och låtsades inte alls höra vad den telefonerande sade, trots att vi naturligtvis lyssnade med öronen på helspänn”.

När telefonen slog igenom utvecklades sålunda en serie smarta kompetenser som på olika sätt bidrog till att hantera den porösa gränsen mellan det privata och offentliga. I samtiden skapar telefonen band mellan människor genom att ännu tillåta både med- och avlyssning, vilket är fascinerande: I en samtid som emellanåt definieras som hyperindividualistisk tycks det finnas ett allt starkare behov av att dela med sig av privatlivet. Det sker exempelvis genom olika former för bilddelning, men alltså även genom att mer eller mindre intima samtal förs i publika sammanhang. Det privata har ingen verklig funktion eller betydelse om gränsen till det publika är hermetiskt stängd; vi blir till genom att låta gränsen vara porös.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Att städa bort ett hem

Januari detta år har varit speciell eftersom både min mors och min svärmors hem skulle tömmas på grund av att de båda numera är bosatta på servicehem för äldre personer. Det är mentalt tungt att se sina närmaste bli tvungna att lämna sina hem. Dessutom är det tidskrävande att gå igenom och packa ner alla saker. Många personer som är födda på 1920-och 30-talet har upplevt både relativt anspråkslösa tider under sin barndom och varit med om ett ekonomiskt uppsving som möjliggjort att de kunnat skaffa sig de prylar de önskat, samtidigt som sparsamheten sitter i från barnsben. Så det finns minsann föremål av alla de slag.

Samtidigt som man går igenom sina anhörigas kanske väldigt kära föremål slås man av de berättelser tingen berättar. I lådor hittade jag julkort som familjen fått under många år. Till en början var de årsvis prydligt hopknutna med silkesband, medan ju närmare nutid vi kom låg de huller om buller nedstoppade i lådorna. Sparade dagstidningar med kanske en viktig artikel. Urklipp av olika slag. Handskrivna recept på favoritmaten. Äldre böcker som undanstoppats i skåp – kanske bestsellers från 1960-talet. I båda hemmen fanns föremål som påminde om min far respektive min svärfars arbetskarriärer – visitkort, reklampennor, räknestickor, kemiböcker och olika typer av verifikat. Att för en annan persons räkning avgöra vad som ska slängas, bortskänkas och delas mellan barn och barnbarn är svårt. I sorteringen utgick jag från att fotografier och brev inte slängs. Föremål som har ekonomiskt eller känslomässigt värde kastas naturligtvis heller inte bort. Men så allt detta skräp. Jag slogs också över att det kändes väldigt privat att rota i andras saker. Inredning med föremål är en central del av hemskapandet och när man städar bort tingen städar man samtidigt bort ett hem.

En aningen kantstött kaffekopp, Arabia Filigran (design 1965–75, Raija Uosikkinen), som en gång var familjens finporslin.

Fenomenet att städa bort ett hem är kulturanalytiskt intressant. Margareta Magnussons bok Dödsstädning. Ingen sorglig historia (2017) har resulterat i att idén om dödsstädning har etablerats som ett begrepp. Tanken är att människorna själva inför sin ålderdom, då de ännu orkar och kan, går igenom sina saker och slänger sådant som de uppfattar som skräp dels för att göra hemmet mer överblickbart, dels för att skona sina barn eller syskonbarn från det arbete det innebär att städa bort ett hem. Det här hänger också ihop med den japanska inredaren Mari Kondos tankar om ett välorganiserat hem endast består av saker som du tycker om. Ordningen ska dessutom vara bestående. En helt annan sak är att många människor samlar på föremål och bryr sig inte det minsta om minimalism. En tredje företeelse som idag är aktuell är att föremål återanvänds och byter ägare som ett led i en cirkulär ekonomi. Här gäller tanken om att ens eget skräp kan vara en annans skatt. Dessa tankar hjälper inte när det gäller min mor och min svärmor utan må vara en påminnelse åt en själv inför framtiden.

Lena Marander-Eklund

Stöldbegärligt?

En mobiltelefon har förkommit och förlusten ska polisanmälas. På polisens hemsidor kan man göra elektronisk brottsanmälan (även om det är mycket osannolikt att mobilen blivit stulen) och ett första steg är att ange vad som försvunnit. En låång rullgardinsmeny med förslag dyker upp, där varken alternativet mobil eller mobiltelefon finns med. Men istället finns där allsköns fantasieggande alternativ. Vem polisanmäler till exempel en stulen c‑kassett år 2019? Eller finns det i dagens digitala värld kanske väldigt värdefulla c‑kassetter? 

På den alfabetiskt ordnade listan som börjar med ”aggregat” och slutar med ”övriga sportredskap och -utrustning” fastnar jag också för kategorier som ”gaffel”, ”promemoria” och ”filmrulle”. Men bakom vartenda valbart föremål finns potential för en fascinerande vardagsskildring om förkomna ”data” (just före dator i listan), förskingrade ”bakverk” eller stulna ”mjölkprodukter”. 

Som illustration tänkte jag leta fram mina egna gamla c‑kassetter, men vet inte riktigt var de är. I sommarstugan finns en del, men resten? Inte stulna väl? Foto: Type II, Flickr/CC BY 2.0

Frågorna hopar sig. Vem har sammanställt listan och på basis av vad? Lägger de till en ny kategori varje gång tillräckligt många likadana anmälningar kommer in? Rensar de aldrig listan, eller är det jag som har ett alltför snävt synsätt på vad som är dels stöldbegärligt, dels tillräckligt viktigt för den bestulna för att bemöda sig att polisanmäla?

Slutligen hittar jag rätt kategori och väljer telefon. Och där kunde det sluta. Mobilen dyker förmodligen aldrig upp igen – kanske den finns hos någon som behöver den bättre, eller så vittrar den sönder i en rännsten nånstans. Men jag fortsätter att fantisera om stulna c‑kassetter och hur man beskriver de kännetecknade dragen (färgkombinationer, låtinnehåll, sprickor i plasten), samt hur viktigt det kan vara att få förlorade ägodelar tillbaka. 

 

Blanka Henriksson, från stöld förskonad forskningsledare i folkloristik, som inser att det ibland handlar om kvantitet och affärsinbrott. Blir tillräckligt många ”dricksglas” stulna är det en kännbar förlust. 

När pengar inte duger

Nästan var gång vi ses känns det som om hens värld har krympt lite till. Senaste inskränkningen är att stans godaste surdegsbröd inte längre går att köpa. En vacker dag dög pengar inte som betalning hos bageriet.

Hen ses inte längre som en trogen kund i banken. Snarare en besvärlig kund. Som får längre och längre att gå för att uträtta sina bankärenden. Trots att hen bor mitt i storstan. Det är inte bara kontor som läggs ner, utan de kontor som finns kvar förses an efter med samma information: här hanteras inte kontanter.

En annan skickar sitt barn som ännu inte fyllt dubbla siffror att köpa hem pizza till familjen. Iväg far hen med sedlarna i nypan, glad åt att få vara stor och hjälpa till. Hem kommer hen med svansen mellan benen. Pengarna är kvar och ingen pizza blev det. Sen förra inköpet har pizzerian blivit kontantfri.

Den första har varken smarttelefon eller betalkort, inte heller använder hen nätbank eller andra tjänster på internet. När tillgång till detta absolut krävs hämtas hjälpen hos yngre anhöriga. Den andra har smarttelefon, men inte åldern inne för mobilbetalningar (även om åldern nu sänkts och hen dessutom blivit äldre).

Här får somliga vända i dörren med oförrättat ärende. Foto: Marie Steinrud

Utanför matbutiken sitter en tredje som drabbas av det kontantlösa samhället. Hen har rest långa vägar, bortdriven av fördomar och brist på arbete, i förhoppning att människorna i detta rika land ska dela med sig. Men för det krävs sedlar och mynt.

På ett härbärge i närheten finns andra som kanske inte heller har möjlighet att enkelt övergå till ett liv utan kontanter.

Undersökningar visar dock att med den här takten kan Sverige, där ovanstående utspelar sig, vara kontantlöst inom tjugo år. Ett kontantlöst samhälle får följder för invånarna och en del av dessa drabbar dem som lever utan internet. Som inte vill, orkar eller kan ta till sig teknologin.

Enligt den årliga rapporten ”Svenskarna och internet” (2019) använder fyra procent av Sveriges befolkning inte internet. De flesta av dem är äldre. Snart dör de gamla ut, men de kan leva i tio, tjugo, ja till och med trettio år till, med tanke på hur länge människor lever idag. De unga växer upp. Men vad gör vi med de marginaliserade? Hur bevakar vi deras intressen och försäkrar att också de kan leva på lika villkor?

 

Blanka Henriksson, alltsomoftast kontantlös forskningsledare i folkloristik

Vad är väl far utan slips?

Det är fars dag. Ett kommersiellt påhitt för att öka handeln eller ett finstämt sätt att fira pappornas roll i barnens liv – det beror på vem som tillfrågas. En dag full av glädje och gemenskap, eller sorg och saknad – återigen beroende på de personliga perspektiven och erfarenheterna.

Men en sak tycks vara säker, och det är att far har slips. Kanske inte på sig, det är nämligen allt färre män som vardagligdags bär slips här i Norden. I den senaste valrörelsen i Sverige var manliga partiledare i skjorta utan slips snarare regel än undantag, och även inom tidigare slipstäta yrkesgrupper som advokater lättas på slipstvånget.

Far har kanske inte ens slipsar i garderoben att ta fram vid högtidliga tillfällen och på begravningar – i Hufvudstadsbladet fanns dagen före fars dag tips på hur man pysslar en orm av oanvändbara (i betydelsen att ingen använder dem) slipsar.

Om far ska firas med tårta, kan den med fördel prydas av en… slips. Foto: Linda Marklund/Flickr/CC BY 2.0

Men när far ska firas så finns slipsen med på ett hörn. Dels säljs det faktiskt fler slipsar (och kalsonger) just före fars dag. Dels används slipsen som symbol för själva far. Från daghem, förskolor och skolor kommer det inför fars dag hem hyllande kreationer av alla de slag och förvånansvärt många innehåller en slips av ett eller annat slag.

En farsdagshyllning i form av en… slips!

För barnen som aldrig sett sin far i slips, blir slipsen inte ett plagg utan ett tecken för ordet pappa. På samma sätt som vi byxbärande kvinnor vet att det inte är kjolen som krävs för att besöka vissa toaletter. Pappa bär inte nödvändigtvis slips, men faderskapet tycks inte uttryckas genom barnen, utan i en ärligt talat rätt föråldrad stereotyp maskulinitetssymbol.

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i nordisk folkloristik, med ambivalent inställning både till fars dag och slipsar

 

 

Hus och hem – eller hur hamnade en kristallkrona hemma hos mig

I lördags inträffade något som jag aldrig trodde skulle hända – jag köpte en kristallkrona av äldre modell. Jag och min man bor i ett gammalt hus som har högt till tak. Jag har redan länge följt med en sajt som säljer begagnade antikvaror just med tanke på att kunna förgylla vårt hem med en kristallkrona. Intresset för heminredning har jag haft länge och jag är en storkonsument av inredningsprogram på Tv. Samtidigt är vårt hem inte speciellt stilrent. För mig har den nordiskt ljusa och avskalade inredningsstilen varit viktigt och jag har aldrig gillat rysch och pysch. Dessutom är jag inte en som gillar att ”pyssla om mitt hem” mer än nödvändigt. Och nu denna kristallkrona!

Bildtext. Först ska kristallkronan putsas upp och sedan hängas upp.

Hemmet är en viktig plats för oss, min man och mig, och det är dit vi drar oss tillbaka efter långa arbetsdagar. Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap. Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande.

I boken Känslor äger rum (2014) diskuterar litteraturvetaren Pia Ingström vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta och fula. Jag menar, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har många dimensioner – något som i sig är kulturanalytiskt intressant. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet. Hemmet är mycket mer än en plats där man bor och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla. Antropologen Marianne Gullestad menar att heminredning är en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara.

Att inreda sitt hem är ett sätt att betona hemkänslan samtidigt som det säger något om vem vi är. Samtidigt som jag är mycket förtjust i kristallkronan är jag förbryllad. Hur har jag gjort en sådan tvärvändning gällande inredningssmak, att jag skaffat mig en lampa (eller statussymbol) som jag som yngre skulle ha skrattat åt? Jag antar att köpet av kristallkronan innebär att jag önskar framhäva att jag bor i ett gammalt hus. Kristallkronan är dessutom så pass gammal att jag inte här gör kopplingar till min föräldragenerations smakpreferenser. Kanske är det bara så att jag blivit lite ”fin i kanterna” på äldre dagar.

Lena Marander-Eklund

Gamla mynt i byggnader

Nu och då får man höra att någon har hittat ett eller flera mynt gömda i en gammal byggnad. Mynten kommer ofta fram under renovering eller när byggnaden rivs. De kan ligga under tröskeln, under golvbrädorna, i vägg, tak eller i spisgrunder. Hur har de hamnat dit?

Ibland kan det förstås vara att myntet har trillat ur en ficka och landat under golvet genom en spricka. Men i andra fall är det uppenbart att myntet eller mynten inte har hamnat på sin plats i misstag. Då kan man kanske lätt tänka att de har gömts för man har varit rädd för tjuvar. I det fallet ska man tänka på två frågor: har ägaren kunnat nå mynten utan ett större rivningsarbete och har myntskatten varit värdefull?

Denna svenska skilling från 1826 hittades under tröskeln av ett härbre i Kuru på 1960-talet. Foto av V. Pajulahti.

Ofta är de mynt som hittas inte speciellt värdefulla. Ibland är de till och med betydligt äldre än huset, alltså har de inte varit gångbara när de gömdes. För att få svar på frågan varför dessa mynt har gömts i huset får man vända sig till arkiverade berättelser om gamla seder, alltså folklore.

Till exempel i Korsholm har man berättat: När en gård bygges, lägger man för att ”motverka” onda önskningar och elakheter mot gården ett silvermynt (helst icke gångbart) i varje knut och under varje tröskel samt säger: ”Vad som är mitt vill jag ha, men vad som hör en annan till bryr jag mig ej om” (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 104). Och i Tenala: Under tomtstocken till ett hus, skulle det läggas pengar, så skulle det huset aldrig bli utan (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 190).

Det finns en hel del motsvarande berättelser som visar att mynt har gömts i byggnader för att få god lycka eller för att skydda dem mot onda krafter. Det kunde handla om ett eller flera mynt och ofta skulle de vara gamla. Men några berättelser nämner att myntet skulle vara från det året då huset byggdes. Det sistnämnda verkar vara en nyare sed, där man vill dokumentera byggnadsåret. Mynt har gömts i byggnader så länge som mynt har funnits, alltså är seden mycket gammal. Dessutom brukas traditionen ännu i dag. Men betydelsen har ändrat under århundradens lopp: nuförtiden muras byggnadsårets mynt tillsammans med andra ting i en symbolisk grundsten utan att (medvetet?) tänka på lycka eller skydd mot onda önskningar.

Läs mer:
Grundstenen för Aurum i Åbo murades under festliga former: https://www.abo.fi/nyheter/grundstenen-for-aurum-i-abo-murades-under-festliga-former/
Hukantaival, S. ”For a witch cannot cross such a threshold!” – Building concealment traditions in Finland c. 1200–1950: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik

Den eviga klassträffen

Jag har tidigare skrivit om att indela en resa i etapper med milstolpar för att stå ut med tristessen. Vår temporära resa kantas också av motsvarande stolpar, där allt från dygnets timmar till säsongberoende däckbyten ger anledning till reflektioner kring livets gång.

I början av april händer det. Det har gått fyrtio år sedan jag skrev studenten och det ska firas med en klassträff i Borgå. Förti år helvete! Jag har varit med på flera klassträffar men nu är det tio år sedan senast. Känslan är ganska avslappnad och till skillnad från tidigare träffar väljer jag att bo på hotell i stället för att kinesa hos vänner. Det är trots allt fyrtio år. Som tidigare gånger står man framför spegeln och knyter slipsen och tänker att “yngre har man ju inte blivit”. Det är också det första intrycket när man ser sina klasskamrater på den gamla skolgården. Men efter några minuters hälsningar och prat är vi alla precis lika gamla som vi alltid varit.

Efter en sväng genom det renoverade skolhuset, som visas upp av prorektorn jag minns som vargunge i scouterna, blir det middag i en restaurang vid torget. Tre år av gemensamma erfarenheter räcker bra till för en otvungen konversation om allting under en kväll ungefär. Till sist trivs vi så bra att vi beslutar att träffas oftare i fortsättningen. Livet är inte oändligt. Under en promenad på Näsebacken nästa morgon hälsar jag på ett par klasskamrater som inte längre kan delta.

En vecka senare är jag på väg till en SIEF-konferens i Galicien tillsammans med min hustru som också är etnolog (SIEF=Société Internationale d’Ethnologie et de Folklore). Jag har lovat hålla ett paper och hon en poster. Flygschemat är rätt pressat med flera mellanlandningar och i Milano är det fullt kaos. Strax före påsk tycks en stor del av skolorna i Spanien planerat in skolresor och vårt plan till Santiago de Compostela är fyllt av ungdomar i fjorton-femtonårsåldern. Innan de kan stiga på planet måste de göra sig av med tonvis av choklad och godis som de pressat in i sitt redan sprängfyllda handbagage. Många ligger på golvet framför boardingdisken och äter upp sina sista rester inför en sträng personal. Först när de kan få in sitt bagage i måttenheten framför disken kan de gå ombord. Vi som trodde vi var svårt försenade blir vinkade att gå förbi och kommer egentligen ganska fort in i kabinen.

När planet lyft börjar skolungdomarna genast riva ned sina handbagage från hyllorna. Tydligen finns det ändå mycket kvar att äta. Enligt ett intuitivt system byts platser och umgänge också om under hela resan och jag följer fascinerat med gruppbildningar och interaktion med min egen klassträff i färskt minne. Jag känner mig konstigt hemmastadd i situationen.

Framme i konferensstaden hinner vi med lite fritid innan konferensen drar igång. För många föredragshållare är det här en ansträngd avkoppling eftersom ett paper “lever” ända tills det är hållet. Lite som att veta att läxan är ogjord. Effekten accentueras av de många religiösa processionerna med rätt bisarra drag som drar genom Santiago veckan före påsk. Lyckligtvis är processionen med flagellanter inplanerad först efter konferensen.

Niohundra deltagare ska rymmas i ett enda utrymme som tydligen är universitetets handelshögskola. Med tjugotvå samtidiga sessioner är det så gott som omöjligt att hinna till allt som intresserar, men det finns en katalog och en app som ska hjälpa till i sållningen. Appen ger åhörare möjlighet att betygsätta föredragen vilket ju inte minskar prestationsångesten, åtminstone inte i mitt fall.

 

 

 

 

 

 

 

En video av kyrkan för de barfota kungligheternas vandring här: Convento de Las Mercedarias Descalzas

En länk till video av fransiskanernas procession finns här: Fransiskanerna

Brr.

Men det brukar gå vägen ändå. När den stora mängden deltagare silats ned genom våningar och korridorer in i mindre föreläsningssalar befinner man sig plötsligt i en mer intim och ganska bekant miljö. Efter hälsningar och småprat inser man att man förstår varandra på ett mer omfattande plan än den lite vacklande engelskan ger förutsättningar till. Vi har vår bakgrund. Utbildningen har slipat oss till en internationell skara bekanta där samtal kan föras med en viss tillförsikt om att bli förstådd. Det finns och måste finnas träffpunkter där den motsatta situationen råder, men ibland är det obeskrivligt skönt att mötas i en bubbla.

Niklas Huldén

Arkivamanuens, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi