Kategoriarkiv: Ordets makt

Honungstassen lurar bland träden

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Björ-nen so-ver, björ-nen so-ver i sitt lug-na bo.”

Björnen är stor, mäktig och lurvig – och vanligare i berättelser än den är i skogen. I alla fall upplever jag det så. Få har sett detta skygga djur i det vilda. Både förr som nu är björnen ett populärt motiv i kultur. Hur många av er lekte inte Björnen sover som barn? I leken turas man om att vara en sovande björn medan de andra rör sig i en ring runt den och sjunger visan, tills björnen vaknar och börjar jaga de andra, ofta under skrikande skratt. Man lär sig tidigt om björnen i Finland, både från sagoberättelser och från vuxnas varningar. Som gullig nalle och farlig bjässe har björnen en mångsidig karaktär. Har det alltid varit så? Vad har man trott och tänkt om björnen?

”Han är in-te far-lig ba-ra man är var-lig. Men man kan dock, men man kan dock ho-nom ald-rig tro.”

Björnen som en del av naturen

Skogen är en viktig del av Finland. Majoriteten av landarealen är täckt med skog och de flesta tycker om att vara i skogen, ibland i alla fall. Det är inte underligt att man hade en mängd föreställningar om skogen och dess invånare före urbaniseringen, då de flesta bodde vid skogen. Skogen ansågs helig och skulle respekteras. Dess invånare, väsen och djur, var alla en del av skogen och skulle bemötas väl. Björnen var stor och mäktig och ansågs vara speciellt helig. Man tänkte att björnen var skogsråets ”tjänare” eller ”husdjur” och kunde skickas ut för att sköta hennes ärenden.

Björnen associerades även med skogens livscykel. Då den gick i ide var skogen vissnande, kall och utan grönska. Några månader senare då björnen vaknade så var våren igång och skogen full av liv. Björnens vintersömn speglade naturen och livet under vintermånaderna då allt verkade stanna upp.

Förutom att björnen ansågs vara ett heligt djur så var det också ett farligt djur. Om ett rovdjur kom och rev boskap kunde man hamna väldigt illa, eftersom man ofta förlitade sig på de egna djuren för mat. För att skydda sig fanns det olika visor och ritualer för att blidka björnen så att den inte skulle skada ens boskap. Man aktade sig för att förarga björnen. Enligt uppteckningar så skulle man speciellt undvika att stoja och föra mycket oljud under vintertid eftersom björnen då kunde vakna ur sitt ide och bli vred. Då kunde björnen komma sommartid och slå ihjäl boskapen.

Karhunpeijaiset (från Aleksis Kivis ”Sju bröder”), Akseli Gallen-Kallela 1907

Björnen som väsen och karaktär

Det var vanligt med föreställningar om att varelser innehade en viss trollkunnighet eller hade trolldom associerad med dem. Djuren och naturen var mystiska och man förstod sig inte alltid på dem. Man tänkte att björnen hade övernaturligt starka sinnen och kunde se och höra väldigt långt. En rätt välgrundad idé, eftersom vi idag vet att björnen har väldigt bra lukt- och hörselsinne. Innan vetenskapen blev den ”nya religionen” hade man ofta föreställningar om olika djurs karaktär – om de var ”goda” eller ”onda”. Björnen ansågs vara god, trots att man skulle akta sig för den. Till sin natur var den oskyldig, lekfull och gjorde inte illa. Om en björn var ”ond” och skadade djur eller människor tänkte man att det var en trollkunnig som låg bakom. Den trollkunnige hade förargat björnen, kanske med avsikt att den skulle riva en grannes boskap. Man hade vördnad för björnen, vilket personligen gör mig glad. Det känns bra att veta att man även förr tyckte att Finlands största rovdjur egentligen är ganska gulligt.

Björnen sägs ha ogillat då man kallade den björn (karhu). Om man sade det namnet högt kunde björnen bli förargad, och det ville man ju förstås inte. Den föredrog att människor skulle kalla den ”ärbara” namn som ”mesikämmen” (ungefär ‘honungstass’) eller ”metän kukka” (‘skogens blomma’). Även under björnjakten, som var högt ritualiserad och mycket farlig, behövde man vara mycket respektfull och ursäktande. Man hade många, långa och detaljerade ritualer både före och efter björnens död, hur man skulle förbereda sig, hur man skulle döda den, hur man skulle slakta den och vad exakt som skulle göras med resterna av björnen. Det var viktigt att behandla björnen värdigt.

Två brunbjörnar brottas i snön

Foto: Andras Stefuca, Pexels.com

Björnens språk

Både finskan och svenskan har en mängd namn för björnen, vilket pekar på att den har varit ett aktuellt samtalsämne. Skogens konung, ”metsän kuningas”, vill jag påstå att nästan alla har hört björnen kallas. Ännu idag finns det många platsnamn som innehåller ordet björn eller versioner av det, exempelvis Björneborg.

Själva ordet björn är egentligen ett noanamn, som användes istället för någots egentliga namn i rädsla för att det egentliga namnet skulle framkalla varelsen eller bringa otur. ”När man talar om trollen, så står de i farstun”. I björnens fall betyder noanamnet ‘den brune’, vilket kanske inte är så förvånande. Björnens ”riktiga” namn vet vi dock inte längre. Man kunde tänka sig att det gick förlorat just på grund av motvilligheten att nämna björnens ”sanna” namn och råka locka den till sig. Inte ville man ju att björnen plötsligt skulle ”stå i farstun”.

Den postindustriella björnen

Numera har vi en annan syn på björnen. Den har avmystifierats och är inte lika mäktig som den en gång var då man inte hade maskiner att jämföra med. Dock har vi ännu en uppskattning för björnen. Inom populärkulturen får den spela både god och ond beroende på kontext och vilka moraliska drag man vill framhäva. Björnen är en välanvänd symbol som hittas i aktionsgruppsloggor såväl som i statsvapen. Den har figurerat i många politiska skämtteckningar, ofta i kontrast till något mindre och svagare. Björnen är stark och rätt imponerande, definitivt värdig att vara en symbol ämnad att väcka känslor. Som Finlands nationaldjur tror jag att många tycker om björnen och kanske kan se sig själv i den. En självständig, mäktig och kapabel varelse som bor ensam i det lilla kalla Finland, det låter väl inte så dumt, va?

Tyra Österberg
Skriver för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

  • Petterson Juntti, E. (2022.13.12). Vintermörker, Kyndelsmässodag och sovande björnar. Folkminnesbloggen. https://www.isof.se/folkminnen/folkminnesbloggen/inlagg/2022-12-13-vintermorker-kyndelsmassodag-och-sovande-bjornar
  • Sjölinder, E. (2020.9.10). Beundrad björn bär bredd av benämningar. Språkinstitutet bloggar. https://www.sprakinstitutet.fi/sv/publikationer/sprakspalter/sprakinstitutet_bloggar/beundrad_bjorn_bar_bredd_av_benamningar.34640.news
  • Tolley, C., Tuomi-Nikula, O., & Bruk, E. (2006). Karhun kannoilla: In the footsteps of the bear. Turun yliopisto, kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitos : Satakunnan Museo.

Väsen, öden och förbannelser: Shakespeare och folktro

Folktro, Ordets makt, Ritual och materialitet

”Att vara eller icke vara, det är frågan”. Repliken känns igen av de flesta, och är en skapelse av William Shakespeares hand. Den engelske författaren levde kring sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talet, och är allmänt sedd som en av de mest inflytelserika dramatikerna någonsin. Shakespeare har inte bara påverkat den engelska litteraturen utan också dess språk och kultur. Trots att pjäsernas första premiär ägde rum för flera hundra år sedan, känner vi till berättelserna än idag. Pjäserna sätts fortfarande upp på teatrar runt om i världen, och omarbetningar och moderniseringar, bland annat i form av filmer, gör att berättelserna kommer närmare samtiden. Även om man inte läst eller sett Shakespeares dramer, kan man ha en förkunskap om deras handlingar och centrala teman: den olyckliga kärleken i Romeo och Julia, hämnden i Hamlet eller ödet i Macbeth. Shakespeares pjäser och sonetter har även varit en inspirationskälla för många skapare efteråt, vilket gjort att hans verk lever vidare. Men vad var det egentligen som inspirerade Shakespeare själv?

När man tittar närmare på Shakespeares pjäser kan man se en stark koppling till folktron. Flera av hans dramer innehåller folktroväsen. I tragedin Hamlet dyker vålnaden av Hamlets far upp. I En midsommarnattsdröm hittar man inte vilka älvor som helst utan sådana som ”Puck”, en illvillig älva eller demon i den medeltida engelska folktron; senare betydde ”Puck” helt enkelt bara ”demon”. Som en av huvudkaraktärerna i pjäsen spelar Puck olika spratt. Han förvandlar nämligen sitt utseende, vilseleder resenärer om natten, skrämmer folk och förstör mjölken. Också i pjäsen Macbeth förekommer övernaturliga inslag, närmare bestämt tre häxor. Flera av Shakespeares karaktärer är inspirerade av historiska mytomspunna personer. Dessa hittas i Shakespeares så kallade historiska pjäser, där karaktärerna utgörs av verkliga personer från det förflutna. I de olika pjäserna hittar vi bland karaktärerna olika engelska regenter före Shakespeares tid, men också Julius Ceasar och Cleopatra.

Folktron kommer även till uttryck i pjäsernas tematik. Många av pjäserna behandlar ödet, eller närmare bestämt det förutfattade ödet. I Macbeth representeras ödet materiellt av de tre häxorna, vars profetior först väcker Macbeths ambitioner, men slutligen leder till hans tragiska slut.

Shakespeare använde sig av en mängd symbolik i sina pjäser för att förstärka temat i dem. Dödskallar kunde bli en symbol för livets förgänglighet, kronan en symbol för makt, blommor för oskyldighet och blodet en symbol för skuld.

Robert Thew, 1758–1802, Shakespeare, Macbeth Act IV, Scene I, 1802, Yale Center for British Art, Paul Mellon Collection

Det övernaturliga i form av ritualer är inte heller något främmande för Shakespeare. Oftast förekommer ritualerna i samband med närvaron av de övernaturliga väsendena, men det behöver inte vara så, som exempelvis i slutscenen i Romeo och Julia. När Romeo tror att Julia, som i själva verket sover, är död tar han ett dödligt gift. När Julia sedan vaknar, och finner Romeo död, tar hon sitt liv med Romeos dolk.  Självmorden som begås av protagonisterna kan ses som ett slags rituellt självmord, med giftet och dolken som materiel, för kärlekens skull. En annan form av ritual hittas i Macbeth. Häxornas spådom ligger som en grund eller som en ram för handlingen i pjäsen. Pjäsens handlinggenomsyras inte av övernaturliga element, till skillnad från En midsommarnattsdröm. Trots denna distans mellan de övernaturliga inslagen och handlingen i Macbeth, har den åstadkommit kanske en av de kändaste föreställningarna om magiska förbannelser i teaterhistorien.

Att uttala namnet ”Macbeth” eller citera repliker ur pjäsen i en teater är otänkbart om man tror på den så kallade Macbeth-förbannelsen. Därför används istället pjäsens eufemism, eller omskrivning ”Den skotska pjäsen” i teatersammanhang, som är en hänvisning till pjäsens miljö. När man hänvisar till karaktärerna använder man sig istället av deras titlar eller förkortningar av deras namn. Yttrandet av namnet på pjäsen eller citeringar utanför repetitioner eller föreställningar anses föra med sig otur och orsaka olyckor. Men var inte oroliga! Om man råkar yttra det förbjudna går det att upphäva förbannelsen genom att utföra en ritual. Beroende på vem man frågar ser ritualen lite annorlunda ut. Men detta är det ungefärliga: Efter yttrandet ska personen som sagt det förbjudna gå ut från teatern, snurra tre varv, spotta över axeln, svära, citera en annan Shakespearepjäs och sedan knacka på dörren och begära återtagande. Först efter att medskådespelarna förbarmat sig över personen och låtit hen komma tillbaka in, anses förbannelsen vara upphävd.

Men vad är egentligen förbannelsens ursprung? Trots bristen på tidig dokumentation finns det flera teorier. En tidig och populär tanke var att förekomsten av häxor samt trolldom i pjäsen skulle ha förargat riktiga häxor som sedan skulle ha förbannat pjäsen. Men förbannelsen har även sett annorlunda ut genom tiderna. Under slutet av 1800-talet ansågs inte namnet eller replikerna framkalla förbannelsen, i stället var det musiken i samband med häxornas framträdanden i pjäsen som gjorde det. Det har även förekommit flera Macbeth-relaterade missöden genom åren i form av olyckor, skador och i extrema tillfällen dödsfall. Speciellt de väldigt tidiga fallen av missöden kopplat till Macbeth har senare fått en mer mytisk status som ett resultat av bristfälliga källor. Trots det anses dessa exempel ofta som bevis eller tecken på förekomsten av en förbannelse knutet till pjäsen. Pjäsen är minst sagt händelserik och full av spänning men också många risker: oväder, flera miljöbyten och mord. Så är det bara ett sammanträffande eller är alla olyckor tecken på förbannelsen? Vad man än anser ligga bakom olyckorna går det att konstatera att förbannelsen ännu har en stark betydelse i dagens teatrar, vilket är ganska imponerande med tanke på att pjäsen hade sin premiär för ungefär 400 år sedan.

Macbeth-förbannelsen är en av många exempel på övertro och ritualer inom teatern. Vad som präglar en gemenskap, i detta fall teatern, kan vara liknande erfarenheter, uppfattningar och intressen. Detta resulterar ofta i att folktro, traditioner och ritualer skapas inom gemenskapen. Som utomstående kan en gemenskaps praxis verka förvirrande. Men det är viktigt att påminnas om tidens betydelse. Ofta tänker man inte mycket på de ritualer eller traditioner man utövar, eftersom det ses som något som “alltid” har gjorts eller funnits. Men om man inte är med i gemenskapen, kan vetskapen om dessa gå förlorad.  Hur mycket folktro, övertro eller olika ritualer är det egentligen som går förbi oss, bara för att vi inte känner till det?

Maria Puskala
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning:

Collins Bandes, P. (2021) Why The Ghostlight? Theatrical Superstition, Ritual, and Sacred Space. Master’s thesis, Harvard University Division of Continuing Education.

Egan, G. (2002). The Early Seventeenth‐Century Origin of the Macbeth Superstition. Notes and queries, 49(2), 236-237. https://doi.org/10.1093/nq/490236

Wilder, L. P. (2010). An alternative form of the Macbeth superstition. Notes and queries, 57(3), 393–395. https://doi.org/10.1093/notesj/gjq113

Britannica, T. Editors of Encyclopaedia (2016, April 21). puck. Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/puck-fairy

Åderlåtning – Från Mesopotamien till dagens medicinska finrum

Folkmedicin, Ordets makt, Ritual och materialitet, Verbal folklore

Att medvetet tappa den mänskliga kroppen på blod är en mångtusenårig praktik. Genom åren har dock benämningarna och framför allt syftena ändrats. Framstegen som den moderna människan har gjort de senaste hundra åren inom både medicin och teknologi har gjort att man idag i princip har frångått den urgamla åderlåtningen. Det är med all rätt, men helt och hållet har man inte uteslutit den. Blodet flödar ännu ymnigt idag inom medicinutövandet, men inte så ofta från den sjuka kroppen, åtminstone inte avsiktligt. Den friska kroppen däremot, är ett eftertraktat byte av den blodsuktande vårdindustrin. – Hur blev det så här?

Sittande kvinna med blodet strilande ner från armen i en skål

Äldre kvinna åderlåter. Fotograf: Nils Keyland/Nordiska museet, public domain

Det är inte helt ovanligt att man får höra folk uttrycka sina åsikter om humanvetenskapernas flummande och naturvetenskapernas absoluta sanningar. När nya naturvetenskapliga forskningsrön gör entré slängs de gamla i historiens papperskorg, vilket i sin tur lämnar kvar ett kulturarv som ligger och skräpar på biblioteken världen över. Det är bland annat här som humanvetenskaperna kommer in i bilden. Genom kulturanalys kan man dra nytta av det historiska för att få en inblick i hur man tänkte förr och varför, samt återspegla det förflutna mot samtiden.

Åderlåtningens historia är som sagt lång och kan spåras tillbaka till Mesopotamien. Betydligt vanligare är dock att man i Norden förknippar blodlåtandet med den lokala, folkliga läkekonsten och folktron om hur man skulle bota allehanda sjukdomar. Även om läkarna började dyka upp redan på 1600-talet i Sverige, så fanns åderlåtandet kvar ännu på sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet.

Vad är då åderlåtning? – Kulturanalytiskt kan man säga att blodet är materialet och åderlåtningen ritualen. Tanken var att genom att slå åder med ett specialtillverkat verktyg kunde man göra sig av med det onda blodet och således balansera kroppens vätskor för att bli frisk igen. Teorin om kroppens fyra vätskor kan spåras tillbaka till antikens Grekland och humoralpatologin. Den här idén hittar man också i skrifter som Bondepraktikan som gjorde entré på 1500-talet, där även astrologi var inkorporerat i åderlåtningsritualen.

Det var därför viktigt var på kroppen man slog åder och när man gjorde det. Inom astrologin indelas kroppen från huvud till tår i djurkretsens 12 tecken. Således föll det sig naturligt för dåtidens människor att beroende på vilken sjukdom man hade skulle man slå åder på rätt ställe för att kunna bota. Vi låter en nyproduktion av boken Bondepraktikan (2011) som är baserad på en version från 1875 ge ett exempel för att belysa detta:

Hwem läkedom tager sig till, Och icke tiden akta will
Och ej fliteligen will sig förswara, Han gifwer sig sjelft i stor fara
Wakta dig, att du ej låter en åder slå, När det tecken regerar henne peka på
Som denna figur månd´ dig uppenbara, Så kan du dig länge sund och karsk bewara
Will du lefwa sund i naturlig tid, Märk de tolf tecken på menniskors lif
Synnerligen med koppor och åderslag, Då löper blodet i sitt rätta lag

Texten låter läsaren förstå att djurkretsens förflyttning i förhållande till jorden är avgörande för när och var på kroppen man ska låta sig åderlåtas. Som träsnittet nedan visar regerar de tolv astrologiska tecknen över olika delar av människokroppen. Hur man astronomiskt avgjorde vilket tecken som regerar när framkommer dock inte ur texten och det är således svårt att avgöra hur detta i praktiken tillämpades.

”The zodiacal man”, träsnitt från almanacka år 1702

Genom åderlåtning trodde man sig kunna bota de flesta krämpor och åkommor. I boken Folklig läkekonst (1958) berättar Carl-Herman Tillhagen om vilka olika sjukdomar som motarbetades genom åderlåtning innan vetenskapen föste folktron åt sidan. Dessa var bland annat; tandvärk, huvudvärk, värk (reumatism) och ryggskott. Överläkare Sven-Göran Fransson utökar den här listan i sin artikel i Läkartidningen (1998) med bland annat; febersjukdomar, epilepsi, ödem, gikt och melankoli.

I kombination med tron på andliga krafter i elementen, samt magi och trolldom höll man åderlåtningen i bruk av okunskap. Astrologins roll i åderlåtandet skall inte heller överskattas. Tron och orsakerna till åderlåtningen var många och gemene man var nog inte särskilt insatt i konsten att spå i stjärnor. En annan aspekt är att man utgick från att det onda blodet skulle ut från den sjuka. Det här förändrades efterhand som man gjorde nya upptäckter angående blodet.

Redan på 1800-talet förstod man inom bildade kretsar att blod måste överföras mellan samma arter. På 1900-talet upptäckte man både blodgrupperna och Rh-systemet, vilket möjliggjorde säkra blodöverföringar människor emellan.

Det skedde alltså en fundamental förändring i praktiserandet av blodsritualerna. Nu blev det den sjuke som skulle få det friska blodet eller delar av det friska blodet. Visserligen är inte åderlåtning samma sak som blodgivning. Men båda ritualerna går ut på att tappa blod ur människokroppen. Det väsentliga var att syftet för blodspillandet hade ändrats. Dagens fundamentala tänk handlar mycket om att få in det goda blodet i stället för att det onda ska ut. Man renar även blodet idag genom hemodialys.

Intressant är att åderlåtning faktiskt används inom medicinen idag, även om det inte är alltför vanligt. Man talar i stället för åderlåtning om venesektion och den används bland annat för att kurera personer med för högt antal röda blodkroppar i blodet, ett tillstånd som kallas polycytemia.

Avslutningsvis kan vi konstatera att åderlåtning tillämpades på det mesta förr i tiden. Idag vet vi bättre, men samtidigt som vi blickar tillbaka på denna gamla praktik ser vi att den ännu finner sin plats i dagens samhälle. Givetvis är det i liten skala jämfört med förr i tiden, men om man bortser från benämningarna och fokuserar endast på blodet som pulserar ur ådern, så har åderlåtningen ju inte egentligen minskat, utan snarare ökat med tanke på blodgivningen som praktiseras idag.

Även om dom flesta av oss nog är överens om att åderlåtningen som praktik byggde på okunskap förr, så är det konstruktivt att påpeka att det ändå fanns en gnutta sanning där. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon annan praktik inom folktron som inte passerat vetenskapens kritiska blickar, men som ändå lyckats smyga sig in i våra vetenskapliga rum. Med det sagt, kan det vara fog för att kila ner till biblioteket och kulturanalytiskt granska vad för klokskap som gömmer sig i bokform på de dammiga hyllorna.

Tomas Lindblom
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Mörkblåa brevlådor på rad

Post-fältexpeditionsreflektioner

Fältarbete, Materialitet, Ordets makt

Som tidigare inlägg signalerats har Klustret för kulturvetenskaper varit på fältexpedition till Karleby.  Expeditionen var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland, Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi.

Temat för fältarbetet var två-och flerspråkighet och de flesta av deltagarna gjorde intervjuer med olika människor på detta tema. Jag valde att i stället göra observationer och fokusera på hur svenskan och finskan syns i stadsrummet på olika typer av skyltar. En etnolog eller folklorists ständiga följeslagare i fält är fältdagboken. I vilken alla observationer, reflektioner och andra lösa tankar antecknas för att kunna användas i framtida forskning. Nedan följer ett utdrag ur min fältdagbok i vilket jag funderar över postlådans betydelse som förmedlare av en-eller tvåspråkighet.

Den 2 oktober 2024

Fältarbetsdagen börjar med en samling i vårt fältkontor beläget i Neristans utkant i en gul träbyggnad där det tidigare varit dagis. Nu är allt utflyttat och väggarna täcks av olika tapeter, väggfärger, bårder och hål efter hyllor och tavlor. På udda stolar sitter vi en ring och berättar om vad vi skall göra under dagen och vad vi gjort dagen innan. Efter samlingen ger jag mig ut och börjar vandra Västra kyrkogatan ner från Torggatan mot Anders Chydenius gata. Framför ett hus får jag syn på en brevlåda med både texten EI MAINOKSIA KIITOS och INGEN REKLAM TACK. Och jag tänker att det här måste vara ett bra exempel på tvåspråkighet, att man väljer att ha denna info på sin brevlåda på två språk. Sen börjar jag fundera på varför brevlådans ägare har denna information på två språk? Är ägaren svenskspråkig och det känns naturligt för denna att ha ”Ingen reklam tack” på svenska men sen ändå känner att det är bäst att ha det på finska med för att brevbäraren kanske är finskspråkig? Eller är det en tvåspråkig familj där ena partern har finska som modersmål och den andra svenska och då blir det naturligt att även ha en tvåspråkig brevlåda? När dessa frågor snurrar i mitt huvud börjar jag fundera på till vem informationen på brevlådan är riktad? Så klart mot brevbäraren/reklamutdelaren som får upplysningen om att de boende med denna brevlåda inte vill ha någon reklam. Men riktar sig informationen även till fler?

Foto: Malin Stengård

En brevlåda tillhör ens privata egendom och det är olagligt att öppna andra människors post. Samtidigt sitter brevlådor ofta ganska öppet ute vid en väg eller gata för att brevbärarna enkelt skall kunna leverera posten. De är en del av den privata och personliga sfären men lokaliserad i det offentliga rummet. Så är den tvåspråkiga ingen reklam-skylten kanske lika mycket tecken på ett ställningstagande som info till brevbäraren? Är kanske ägaren helt tvåspråkig och vill manifestera detta genom sin brevlåda? Eller är det ett politiskt ställningstagande, att de boende i huset står bakom ett tvåspråkigt Finland? Eller är det kanske vanligt här i Karleby att ha tvåspråkiga brevlådor?

Jag fortsatte att vandra Västra kyrkogatan ner och höll utkik efter husens brevlådor. När jag såg en försökte jag närma mig så gott det gick utan att någon skulle tycka att jag betedde mig alltför skumt. Nere vid Anders Chydenius gatan vek jag av och vandrade Östra kyrkogatan upp tillbaka till Torggatan. Under min promenad såg jag en tvåspråkig brevlåda till, alla andra hade endast haft ”EI MAINOKSIA KIITOS” av de jag kunnat se från gatan. Så jag vågar slå fast att brevlådor generellt sett i Neristan inte är tvåspråkiga utan ”EI MAINOKSIA KIITOS” dominerar starkt. Vilket gör att de två tvåspråkiga lådorna sticker ut så mycket mer och skulle kunna förstås som inte bara brevlådor, utan även ett ställningstagande för svenskan eller tvåspråkigheten i Karleby.

Jag börjar fundera på mitt eget brevinkast. Trots att jag inte kan ett ord finska satte jag för två år sen när jag flyttade in upp en lapp med EI MAINOKSIA KIITOS på brevinkastet på min lägenhetsdörr. Den enda mening jag någonsin skrivit på finska. Anledningen till mitt språkval var att alla andra hade lappar på finska i mitt tämligen finskspråkiga lägenhetshus. Jag som alltid ser till att få service på svenska, istället för att förfalla till engelskan, i all annan kontakt med myndigheterna satte helt oreflekterat upp en enspråkig liten lapp på min dörr. På ett språk jag inte ens förstår. När jag i alla fall kunde ha satt upp en på båda språken. Kanske är det svaret på varför man har en tvåspråkig brevlåda. Det kanske inte är för brevbärarens skull, eller ett politiskt ställningstagande, utan endast det enkla faktum att man inte vill bli förfrämligad av sin egen brevlåda.

Malin Stengård
Brevlådespanare och doktorand i nordisk etnologi

Välkommen!

Laddade platser, Ordets makt

Få ord har samma positiva klang som välkommen. Den främling, gäst, besökare eller återvändare som möts av ordet, vet att hen inte enbart är kommen fram, anländ, utan dessutom önskad, efterlängtad, rent av begärd. I en del fall, som i rubriken ovan, adderas en förstärkning i form av ett utropstecken. Detta raka streck som svävar ovanför en punkt signalerar på ett märkligt sätt emfas, men kan också ge intryck av att värden eller värdinnan, den som välkomnar, är desperat, ensam och vilse. Månne det inte finns ett mått av desperation, ensamhet och vilsenhet inom mig när jag genom denna blogg hälsar personal och studenter välkomna till den kulturvetenskapliga miljön vid Åbo Akademi. Äntligen är ni tillbaka, äntligen är ni här! Välkomna!!

Förvisso kan ordet välkommen uppfattas som en aning slitet och tömt på sitt värdefulla innehåll. Som när ordet tryckts på en entrématta i en affär där kunderna, allt eftersom skosulorna långsamt dras baklänges på mattans yta, respektlöst nöter ner ordets varma, vackra betydelse. Av denna anledning kommer ni aldrig att hälsas välkomna med en sådan matta på mitt kontor eller i vår miljö. Här trampar vi inte på egna eller andras ord, utan utforskar dess betydelser, användning, förändring och agens.

Välkommen kan också rymma magiska och ominösa dimensioner, som i Cabaret: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome!“. Musikalen, och låttexten som sådan, pekar på betydelsen av att träda in i ett sammanhang som är annorlunda: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome! […] Leave your troubles outside. So life is disappointing, forget it! In here life is beautiful”. Kabarén erbjuder ett andrum, en fristad, där en annalkande storm kan glömmas bort – åtminstone för en stund. Konferencierens Willkommen! Bienvenue! Welcome! är en besvärjelse.

Med denna välkomst-blogg vill jag förstås ingalunda skapa en ödesmättad stämning, utan i stället betona det magiska. När vi kliver över tröskeln till universitets lokaler, så kliver vi samtidigt in i ett magiskt rum där mycket är annorlunda. På ingen annan plats i samhället hålls bildningen lika envist i främsta rummet. På ingen annan plats i samhället har det fria, kritiska sökandet efter kunskap en lika framträdande position. Och sökandet efter kunskap är, för att knyta an till den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman, ett oändligt äventyr. Så, Willkommen, And bienvenue! Welcome! till äventyret.

Fredrik Nilsson, Professor i Nordisk etnologi, Chef för Klustret för kulturvetenskap, Åbo Akademi

På hotell i post-pandemiska tider (i skuggan av Wittgenstein)

Ordets makt

Vid ankomsten verkade allt vara som vanligt. I hotellets lobby fanns en snarlik reception som återfinns på andra hotell. Vid receptionen möttes jag av uniforma, men också professionellt artiga välkomstfraser som jag tidigare mötts av på andra platser: ”Welcome sir! Nice to see you sir”. Efter att ha bekräftat bokningen överräcktes nyckeln samtidigt som jag informerades om tiderna för frukosten och var hissarna fanns. Med vana steg tog jag mig till hissen och därefter vidare till rummet. Allt var precis som vanligt, denna ritual hade jag genomgått åtskilliga gånger tidigare. När väskan hade packats upp återvände jag till lobbyn redo att möta Dublin, men just som jag steg ut noterade jag en mindre skylt på hotellets vägg. Nu var ingenting som förut.

Här hade alltså Ludwig Wittgenstein, en av 1900-talets viktigaste filosofer, bott och verkat. Wittgenstein intresserade sig för vardagsspråk och språkspel. Med detta avses, i korthet, att det talade ordet inte enbart representerar verkligheten, utan bidrar till att skapa den. Talhandlingen gör något. Den artiga hälsningen vid ankomsten till hotellet, till exempel, ska få främlingen, den som kommer och går, att känna sig som en gäst. Idealt sett innebär detta att gästen väljer att spela rollen som gäst. Hen ska helst inte bete sig som i den privata sfären – även om en del hotell marknadsför sig med frasen Home away from home – och hen ska förstås inte bete sig ohövligt mot värden (personalen spelar rollen som ställföreträdande värd). Det gör nämligen inte en gäst. Det talade, och skrivna, ordet bidrar alltså till att väcka känslor och att skapa ordning – det är en talhandling som ställer krav. Kanske hade hotellets ledning tagit fasta på Wittgensteins filosofiska språkintresse. När gästerna klev ut ur hissen möttes de av ett påfallande stort anslag. 

Wittgenstein hade inte bara bott på denna plats. Som det verkade hade personal och ledning utbildats av honom. Gästerna förväntades bidra till att hotellet utgjorde en pandemifri bubbla genom att använda ansiktsmask. För gästernas säkerhet. För personalens säkerhet. Det stora anslaget kunde ingen undgå, men bidrog det till trygghet? Det påminde kanske snarare gästerna om att världen utanför hotellet var farlig, hotfull – för inte hade väl viruset letat sig in på hotellet? Vad skulle i så fall hända med hotellets ”envious record”? Att hotellet var beundransvärt fritt från virus fick förstås inte äventyras. Det fanns ju plats för fler guldskimrande tavlor på väggen mittemot anslaget.

Inte nog med att hotellet hade en imponerande historia i kampen mot viruset, utan det hade dessutom överträffat gästernas allmänna förväntningar vid upprepade tillfällen.

Anslaget och guldtavlorna förde en dialog med gästerna som dagligen var tvungna att passera dem för att ta sig ut från hotellet. Här var det inte bara säkert, utan värdskapet var vida överlägset många andra hotell. Anslagets ”We’d like to keep it that way” fick en annan, djupare innebörd genom relationen till guldtavlorna. Språkspelet, dialogen, bidrog till att skapa illusionen om en säker post-pandemisk värld där hotellet hade en guldskimrande ledarroll, men det var en dialog som vilade på rädslans grund.

När jag lämnade hotellet uttalade personalen en sista artig fras: “We hope you have enjoyed your stay sir, and we look forward seeing you again!”. Kanske blir det så. Men innan dess vill jag nog bo på ett hotell i skuggan av Søren Kierkegaard. ”At vove det er at tabe sit fodfæste en kort stund. Ikke at vove er at tabe sig selv”.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Eswatini, Belarus och Myanmar – att byta namn på en nation

Ordets makt

Utrikesdepartementet i Sverige har lanserat en ny upplaga av Utrikes namnbok. Där finns mycket att hämta om man behöver veta namn på svenska myndigheter också på några av de stora världsspråken, men själv fastnar jag främst för listan med aktuella namn på världens alla länder. 

En del namn känns väldigt givna, och då handlar det ofta om länder som ligger geografiskt nära eller har fått heta samma sak på svenska i åratal. Men visste du att Swaziland nu skrivs Eswatini, med den längre namnformen Konungariket Eswatini och landskoden SZ? Det hade jag själv missat. Inte heller behöver man vara osäker på vad invånarna kallas på svenska (eswatinier) eller hur adjektivet bildas (eswatinisk). 

Konungariket Eswatinis flagga.

Eswatini är den äldsta monarkin i Afrika, självständig sedan 1968 efter att ha legat under britternas och innan dess boernas kontroll. Benämningen Eswatini är helt enkelt namnet på landet på det lokala språket siswati och namnbytet utåt skedde i samband med firandet av femtio års självständighet år 2018. Det var en uttalad del i frigörelseprocessen från det koloniala förflutna och liknande namnförändringar känns igen från flera av Eswatinis grannländer. Och frågan är om man ens kan säga att landet bytt namn, när invånarna begär att deras land benämns utomlands så som det redan länge gjorts av dem själva. 

Att länder har olika namn i olika tider och för olika människor är ingenting ovanligt, men det kan för en utomstående ibland vara svårt att veta vad som är rätt. Det är inte så enkelt som att ett land heter det det heter på alla språk. Sverige heter någonting annat än just Sverige på de flesta av världens språk och på svenska talar vi om Spanien, Tyskland och Filippinerna, inte España, Deutschland och Pilipinas. Alla avvikande namnformer handlar inte om kolonialism utan kan vara spår av gamla kontakter människor emellan. 

Två land som nyligen fått oss att vackla i språkbruket är Belarus och Myanmar. 

Trots att belaruserna själva förespråkat Belarus för det som tidigare kallades Vitryssland har det svenska namnbruket vacklat och diskuterats ivrigt av politiker, journalister och språkvårdare. I november 2019 slog den svenska utrikesministern fast att ”utrikesdepartementet från och med nu förordar användningen av Belarus i det svenska språket”. I journalistiska texter i Finland rekommenderas i första hand benämningen Belarus i texter på svenska, men något motsvarande namnbyte har inte skett på finska, utan landet heter fortfarande Valko-Venäjä i finskspråkig media.

Vitryssland är en gammal form på svenska, där vitrysk och vitryss finns belagt sen 1600-talet. Att Belarus förs fram som riktigare benämning handlar dels om vilka associationer det gamla namnet ger. Ledet -ryssland ger en oönskad association till grannlandet Ryssland istället för den eftersträvansvärda kopplingen till det medeltida riket Rus/Rutenien.

När det gäller Myanmar/Burma har språkvårdare tidigare rekommenderat nationsnamnet Burma, men eftersom formen Myanmar används alltmer varierar bruket också här. Versionen Burma förknippas av många med den brittiska kolonialmakten, men när militärregimen utsåg Myanmar till den officiella namnformen var det oppositionen och stora delar av omvärlden som valde att hålla fast vid Burma. Efter detta kom dock den den demokratiskt valda regeringen att hålla kvar Myanmar, vilket talar för den versionen. Hur det blir nu efter den senaste militärkuppen vet vi inte ännu.

Republiken Unionen Myanmar skrivet med burmesisk skrift. Bild: Evil Monkey, CC BY-SA 3.0

Problemet handlar också om att både Burma och Myanmar är latinska transkriberingar av det burmesiska namnet på landet, och etymologiskt sett härstammar de från två former av samma ord. Namnformen Burma kom till svenskan via engelskan. Rekommendationerna idag är dock att landet på svenska kallas Myanmar, invånarna myanmarier och adjektivet myanmarisk. Däremot finns det inget språk som heter myanmariska utan man talar fortsättningsvis om burmesiska som är det officiella språket i landet (talat av folkgruppen burmaner), även om det totalt talas närmare hundra språk i landet.

Hur man benämner ett land kan handla om historiska skeenden, politiska ställningstaganden och transkriberingstraditioner från olika tider. Det är bland annat därför vi har skrifter som Utrikes namnbok. Om man tvekar kan man alltid kontrollera vilken den officiella rekommendationen är för tillfället, men man får förstås vara beredd på att namn också kommer och går, även när det gäller länder.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som har svårt att lära sig nya namn på gamla länder

Hästen heter… om människonamn och andra djurnamn

Kulturanalys, Ordets makt

Du vet väl om att Blanka är ett hästnamn? påpekade matteläraren förnumstigt åt mig efter en lektion. Mitt tonåriga jag blev inte särskilt smickrad och var snar om att upplysa att det faktiskt också är ett drottningnamn från 1300-talet. En bekant fick nyligen höra att hennes mellannamn är ett ”konamn”, även om det uppenbarligen är ett människonamn likaväl. En viss typ av kvinnliga dubbelnamn eller namn med botanisk anknytning tycks förknippas starkt med kor, både i vardagen och i litterära skildringar.

Blanka (1320–1363) av Namur, drottning över Sverige, Norge och Skåne, med sonen Håkan Magnusson på knät. Målning av Albert Edelfelt 1877. Public Domain

Av de drygt 300 000 mjölkkor som 2009 fanns registrerade hos den numera nedlagda branschorganisationen Svensk mjölk hade 256 500 ett tilltalsnamn, och det populäraste Rosa bars av över 14 000 kossor, vilket faktiskt gör det vanligare bland kor än bland människor om man ser till statistiken.

Molly, Bella och Charlie var mellan 2017 och 2019 de tre vanligaste namnen på nyregistrerade hundvalpar i Sverige enligt Jordbruksverket. Statistiska centralbyrån i sin tur kan upplysa om att det bor 9 083 kvinnor med förnamnet Molly i Sverige, 2 224 heter Bella och Charlie har getts åt 10 925 män och 1 088 kvinnor. Molly ligger också på 27:e plats bland namn som gavs åt flickebarn i Sverige 2019 och Charlie på 28:e plats bland pojknamnen.

När blir då Molly ett hundnamn, eller är det redan det? Vi döper våra husdjur, speciellt hundar och katter, till namn som vi också kan ge våra barn, och många gånger uppfattas djuren som fullvärdiga familjemedlemmar. Är det barnet som får ett hundnamn eller hunden som får ett barnnamn? Kanske vi helt enkelt delar namnskick med våra fyrfota vänner i viss mån (alla tre ovannämnda namn finns också på topp-tio-listan för hästnamn 2020). Det som är populärt bland nyfödda barn tycks många gånger vara populärt också bland hundvalpar av samma årgång.

Charlie och Rosa eller kanske Bella och Majros? Foto: Theodore Grenz, CC0 Public Domain

I min bekantskapskrets fanns i slutet av 1980-talet en flicka som hette Mercedes, ett namn som härstammar från en katolsk benämning på jungfru Maria, María de las Mercedes (Maria av nåd). Hennes klasskamrater var kanske inte bekanta med Janis Joplins klassiker ”Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz”, men väl med bilmärket och med Orups landsplåga M.B. (1989) där speciellt textraden ”Men du tar inte min Mercedes, Mercedes är min bästa vän” upprepade gånger serenaderades henne. Det uppfattades som självklart att hon uppkallats efter bilmärket, snarare än att bilmärket fått ett ”människonamn”. Bilnamn tenderar väl annars mest att härstamma från efternamn, som Ford, Aston Martin, Chevrolet, Ferrari, Honda, Porsche, Rolls-Royce och Tesla. Ford respektive Martin fungerar både som för- och efternamn och enbart i Sverige är det fler som heter Tesla i förnamn än i efternamn (59 vs  4). Trots detta har kanske vissa namn övergått från att associeras med människor till att först och främst beteckna döda ting. Ta bara melittafiltret, som faktiskt fått sitt namn efter uppfinnaren Melitta Bentz, och som därmed nästan omöjliggjort Melitta som tänkbart förnamn i svenskspråkiga kaffedrickande miljöer.

Melitta, både personnamn och produktnamn. Foto: Alf van Beem, CC0 Public Domain

Nå hur var det med hästnamnet då? 190 kvinnor i Sverige bär Blanka som tilltalsnamn, något fler har det bland något av sina förnamn. Själv hör jag som utflyttad numera till statistiken i Finland där vi tycks vara 18 stycken som lystrar till namnet. Kanske finns det fler hästar än människor som heter Blanka. Och vad är det nu för fel på att bära ett hästnamn? Inte alla kan låta ett barn rida på knät och på allvar sjunga ”Hästen heter Blanka”.

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som aldrig personligen träffat en namne, vare sig häst eller människa, men vet att de finns därute