Pass som öppnar och stänger gränser

Kulturanalys, Laddade platser

Vi diskuterar pass och gränser på en kurs i kulturanalys. Hur skapar pass gränser? Hur stänger man ute och sluter inne genom pass? Är passfrihet och passlöshet olika sidor av samma mynt? Samma dag läser jag om ännu en människa vars framtid hänger på den sköra tråd som bristen på pass kan utgöra. I samma stad som jag bor Ali Reza Heidari som lever under hot att avvisas till Afghanistan, ett farligt land där han aldrig bott och inte har någon familj. Men eftersom han inte har något afghanskt pass kan han inte få uppehållstillstånd i landet där han lever och arbetar.

Utan pass är du ingen, och utan pass kan du inte heller bli någon. Det afghanska passet har just utsetts till världens ”svagaste”, eftersom det ger tillträde till endast tjugosex länder utan visum. Starkast är det japanska som enkelt bereder väg till 191 nationer. Men trots sin svaga ställning, är det just ett afghanskt pass Heidari behöver för att bevisa sin existens och sin rätt att få finnas här och nu.

Själv är jag också utan pass, men i en helt annan bemärkelse. Jag har inget giltigt identitetsbevis i skrivande stund. Lite ironiskt eftersom jag råkar vara medborgare i två olika länder, och har bott ungefär halva mitt liv i respektive nation. I varje land har jag ett av polisen utfärdat ID-kort och dito pass. Men just för tillfället är inget av dem i kraft. I plånboken bär jag ett ID-kort som gick ut i maj 2019 (!). Med det kortet hämtar jag ut paket på posten och bevisar min ålder om det behövs, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Rest utomlands har jag inte gjort sen innan coronan slog till, och då var det säkert till Sverige, så ingen var speciellt intresserad av min identitet då heller.

Så medan jag går omkring i min passlöshet och lever som vanligt, får en annan individ i samma land inte fortsätta sitt liv utan riskerar att förlora allt i jakten på ett pass.

Det finska passet har legat etta på passlistan, men är nu petat till en ändå rätt stark fjärdeplats, där innehavare reser visumfritt till 188 av världens länder. Foto: Santeri Viinamäki, CC BY-SA 4.0

För mig är det enkelt – jag borde bara gå in hos närmaste passfotograf för att få ett nytt aktuellt porträttfoto och sen fylla i en elektronisk ansökan hos polisen. Att få ut passet eller identitetsbeviset kan bli lite knepigare, eftersom jag inte kan identifiera mig själv – men en fullmakt löser den saken. Vill jag förnya mitt andra medborgarbevis krävs lite större insatser, i form av en tvåtimmars tågresa till närmaste ambassad, men samtidigt kan jag göra en dag på stan om jag får lust.

När jag är passlös är det ingenting, men när Heidari och så många andra med honom är passlösa är det en fråga om hela deras existens. Visst är det så att pass både raserar och bygger upp hinder, men frågan är för vem och hur.

För mig med möjlighet till två av världens starkaste pass, och för Heidari som inte ens har tillgång till världens svagaste pass är avsaknaden av pass ingenting som förenar. I mitt fall öppnas de flesta gränser bara jag kommer ifrån min lättja, för Heidari står gränserna lika fasta som innan, om han ens överlever sin jakt på identitetsbevis.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med den priviligierades rätt att forcera gränser

 

Den senaste rapporten om starka och svaga pass hittar du hos Henley Passport Index.
Heidaris fall kan du läsa om i till exempel Åbo Underrättelser och protestera mot hos Amnesty.

Fy fästingen! Kulturanalytisk forskning om fästingar.

Forskning, Kulturanalys

Fästingforskning, vad innebär det? Forskning om fästingar, på vilket sätt? Dessa är frågor som jag som etnolog ofta ställts inför när jag berättat för människor utanför och inom akademin vad jag för tillfället sysslar med.

Att man kan vara intresserad av små kryp som fästingar, som dessutom upplevs av många som äckliga och farliga, förvånar en del. Samtidigt finns det också många som förstår, för vi kulturvetare jobbar brett med frågor som är aktuella i vår vardag och i samhället i stort. Mitt i vintern är fästingarna inte precis i folks tankar, men när vårvärmen anländer och sommaren efter det, då blir fästingar ett hett samtalsämne som engagerar många. Fästingarna väcker nämligen mycket diskussion, känslor och alla verkar ha någon åsikt om dem.

Ixodes ricinus (vanlig fästing). Bild: Wikimedia commons

Det är just denna typ av samtalsämnen som intresserar mig. Det man diskuterar i medier av olika slag berättar om hur vi förhåller oss till fästingar och varför vi gör så. I diskussionerna berättas även om våra fästingpraktiker och -rutiner, speciellt under fästingsäsongen. Därmed återkallas erfarenheter, upplevelser och känslor som fästingarna och fästingpraktikerna ger upphov till.

Den fästingforskning som jag inledde i början av januari tar sina första steg, men redan nu när jag samlar in material har jag stött på många intressanta fästinghistorier som jag kommer att fördjupa mig i. För fästingforskaren är diskussioner på sociala medier en givande plattform på vilken forskning åtminstone delvis kan byggas. Materialet är också lätt att komma åt. Söker man på ”fästing” hittar man rikligt med intressanta samtalsöppningar och kommentarer. Det finns minsann ingen brist på dramatik i fästingsdiskussionerna!

Hundgrupper på Facebook fungerar som en bra ingång för mig som är intresserad av fästingens roll och betydelse för hundägare. Fästingar sysselsätter nämligen hundägare särskilt på våren och sommaren när fästingsäsongen inleds och blomstrar upp. Säsongen aktiverar fästningrutinerna som legat på is under vintern, då t.ex. olika sätt att hålla fästingarna på avstånd och dagliga fästinginspektioner blir en integrerad del av vardagen och rutinerna för hundägare.

Fästinginläggen på Facebook berättar bland annat om hundägarnas kollegialitet och om ett sympatiskt förhållningssätt till både varandra och hundarna. Andra hundägare bemöts med stor sympati och ägarna verkar enas i kampen mot fästingarna. Kampen illustreras till exempel genom diskussioner kring olika preparat som både håller fästingarna borta från hundarna och dödar dem – alltså fästingarna. Livliga diskussioner pågår om produkternas fördelar och nackdelar. De olika medlen delar också hundägarna i olika läger. Då ställs hundägarnas solidaritet till varandra på spel och ett slags vardagskompetens och -expertis förs fram som stöd för argumentationen.

Kulturanalys är ett uppenbart verktyg för att studera och tolka fästingens kulturella dimensioner. Ett kulturanalytiskt tillvägagångssätt ger möjligheter att analysera vad fästingar gör med oss och vi med dem genom att iaktta och analysera kulturella fenomen, mekanismer och detaljer i möten och konflikter människor emellan samt mellan människor, sällskapsdjur och fästingar.

Med hjälp av kulturanalys kan det synliga och det osynliga, dvs. det som t.ex. debatteras och inte debatteras på sociala medier synliggöras. Genom kulturanalys kan vi bilda oss en uppfattning om hur fästingkulturen görs, uttrycks, känns, förändras och lärs in genom olika vardagliga processer och praktiker. Jag kan uppmärksamma fästingkulturen i dess rumsliga och tidsliga sammanhang då både motstånd och anpassning sker. Kulturanalys fungerar då som ett sätt att föra fram normkritiska perspektiv på fästingar och vår relation till dem.

Projektet Människor, fästingar och miljöförändring finansieras av Finland Akademi 2020-2024. För mera information, se: https://sites.utu.fi/huti/sv/

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare

Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden

Arkiv, Forskning

Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.

Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.

För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.

Ur Bamse 2/2017

Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.

För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.

Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.

Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.

Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.

Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.

Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.

På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.

För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/

Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Fältarbete, Undervisning

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022

Vardagliga magiska ting

Folktro, Forskning, Materialitet

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Hästen heter… om människonamn och andra djurnamn

Kulturanalys, Ordets makt

Du vet väl om att Blanka är ett hästnamn? påpekade matteläraren förnumstigt åt mig efter en lektion. Mitt tonåriga jag blev inte särskilt smickrad och var snar om att upplysa att det faktiskt också är ett drottningnamn från 1300-talet. En bekant fick nyligen höra att hennes mellannamn är ett ”konamn”, även om det uppenbarligen är ett människonamn likaväl. En viss typ av kvinnliga dubbelnamn eller namn med botanisk anknytning tycks förknippas starkt med kor, både i vardagen och i litterära skildringar.

Blanka (1320–1363) av Namur, drottning över Sverige, Norge och Skåne, med sonen Håkan Magnusson på knät. Målning av Albert Edelfelt 1877. Public Domain

Av de drygt 300 000 mjölkkor som 2009 fanns registrerade hos den numera nedlagda branschorganisationen Svensk mjölk hade 256 500 ett tilltalsnamn, och det populäraste Rosa bars av över 14 000 kossor, vilket faktiskt gör det vanligare bland kor än bland människor om man ser till statistiken.

Molly, Bella och Charlie var mellan 2017 och 2019 de tre vanligaste namnen på nyregistrerade hundvalpar i Sverige enligt Jordbruksverket. Statistiska centralbyrån i sin tur kan upplysa om att det bor 9 083 kvinnor med förnamnet Molly i Sverige, 2 224 heter Bella och Charlie har getts åt 10 925 män och 1 088 kvinnor. Molly ligger också på 27:e plats bland namn som gavs åt flickebarn i Sverige 2019 och Charlie på 28:e plats bland pojknamnen.

När blir då Molly ett hundnamn, eller är det redan det? Vi döper våra husdjur, speciellt hundar och katter, till namn som vi också kan ge våra barn, och många gånger uppfattas djuren som fullvärdiga familjemedlemmar. Är det barnet som får ett hundnamn eller hunden som får ett barnnamn? Kanske vi helt enkelt delar namnskick med våra fyrfota vänner i viss mån (alla tre ovannämnda namn finns också på topp-tio-listan för hästnamn 2020). Det som är populärt bland nyfödda barn tycks många gånger vara populärt också bland hundvalpar av samma årgång.

Charlie och Rosa eller kanske Bella och Majros? Foto: Theodore Grenz, CC0 Public Domain

I min bekantskapskrets fanns i slutet av 1980-talet en flicka som hette Mercedes, ett namn som härstammar från en katolsk benämning på jungfru Maria, María de las Mercedes (Maria av nåd). Hennes klasskamrater var kanske inte bekanta med Janis Joplins klassiker ”Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz”, men väl med bilmärket och med Orups landsplåga M.B. (1989) där speciellt textraden ”Men du tar inte min Mercedes, Mercedes är min bästa vän” upprepade gånger serenaderades henne. Det uppfattades som självklart att hon uppkallats efter bilmärket, snarare än att bilmärket fått ett ”människonamn”. Bilnamn tenderar väl annars mest att härstamma från efternamn, som Ford, Aston Martin, Chevrolet, Ferrari, Honda, Porsche, Rolls-Royce och Tesla. Ford respektive Martin fungerar både som för- och efternamn och enbart i Sverige är det fler som heter Tesla i förnamn än i efternamn (59 vs  4). Trots detta har kanske vissa namn övergått från att associeras med människor till att först och främst beteckna döda ting. Ta bara melittafiltret, som faktiskt fått sitt namn efter uppfinnaren Melitta Bentz, och som därmed nästan omöjliggjort Melitta som tänkbart förnamn i svenskspråkiga kaffedrickande miljöer.

Melitta, både personnamn och produktnamn. Foto: Alf van Beem, CC0 Public Domain

Nå hur var det med hästnamnet då? 190 kvinnor i Sverige bär Blanka som tilltalsnamn, något fler har det bland något av sina förnamn. Själv hör jag som utflyttad numera till statistiken i Finland där vi tycks vara 18 stycken som lystrar till namnet. Kanske finns det fler hästar än människor som heter Blanka. Och vad är det nu för fel på att bära ett hästnamn? Inte alla kan låta ett barn rida på knät och på allvar sjunga ”Hästen heter Blanka”.

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som aldrig personligen träffat en namne, vare sig häst eller människa, men vet att de finns därute

Att fira jaget i tiden

Kulturanalys, Livets fester, Ritual och materialitet

Födelsedagsfirandet kan för många vara en enkel ursäkt att festa. Det är en utsaga som kan tänkas underminera hela frågeställningen angående traditionens historia och varför firandet av åldern upprätthålls ännu idag. Jag tänker dock att även ursäkten att festa kan vara en orsak som återspeglar ett grundläggande behov av att känna sig säker, nöjd och bekväm med den egna tillvaron.

Många traditioner, som bröllopet bland annat, bygger på att något förändras i människors liv. Födelsedagen kanske inte verkar som en stor förändring men det utesluter inte olika förväntningar som årsskiftet för med sig. Medan idén av att dela upp ett liv från år till år naturligtvis är något konstruerat, är det inte konstigt att vi förhåller oss till året som särskilt meningsfullt med tanke på alla andra traditioner som har med året att göra, som nyårsfirandet.

Nyårslöften, verksamhetsår och studieår är exempel på praktiska samt teoretiska sätt att förhålla sig till året och vad som förväntas hända under ett år. Beroende på hur en person förhåller sig till året så kan det påverka vad hen förväntar sig av sig själv. Vad en människa förväntas att åstadkomma under ett år är i överlag en reflektion av hur samhället förhåller sig till året som tidsperiod, vilket i sin tur påverkar hur individen förhåller sig till sig själv.

Varje födelsedag kan innebära nya förväntningar angående vad en person borde ha åstadkommit under en tidsperiod, och det gäller särskilt de jämna födelsedagarna i och med att det är årtionden som uppmärksammas och inte år. Fenomenet att ge särskild uppmärksamhet till jämna födelsedagar i de nordiska länderna verkar ha uppstått i samband med att födelsedagsfirandet blev allt vanligare under 1900-talet. Medan födelsedagsfirandet går att spåra till antikens Rom var det inte en tradition som plockades upp av den katolska kyrkan, vilket är en orsak att namnsdagsfirandet har en längre historia i Sverige liksom i Finland. Traditionen går alltså att spåra till 1600-talet i Sverige, och 1700-talet i Finland.

Orsaken att jag tar upp namnsdagsfirandet i förhållande till födelsedagen är att bägge traditioner började bli vanliga bland allmänheten i Norden under samma tid. Medan reformen av almanackans namnlängd i Sverige under ett tidigt 1900-tal är en nämnvärd faktor (namnlängden innehöll inte vardagliga namn) så tänker jag att människors förhållande till tidsövergång i överlag har förändrats. I dagens samhälle är människor konstant medvetna om tiden, och det är något som alla är mera eller mindre tvungna att vara medvetna om. Vi placerar en särskild vikt på att mäta tid, och att mäta människors samt samhällets prestationer i enlighet av år och decennier.

Med tanke på den utvecklingen är det kanske inte konstigt att födelsedagen idag får mera uppmärksamhet än namnsdagsfirandet. De jämna födelsedagarna får vanligtvis särskild uppmärksamhet och det finns en generell idé om att årtionden måste firas på ett i en högre grad storslaget sätt. Det är tänkbart att det beror på de förväntningar som årtiondet för med sig i och med att mera tid innebär större förväntningar angående bland annat vad en person har åstadkommit.

Akten att uppmärksamma hen som fyller år sker ofta genom ett materiellt innehåll (presenter, tårta bland annat) och det finns en bakomliggande idé att det materiella måste reflektera den uppmärksamhet som personen ifråga ”behöver”. Medan födelsedagstårtan och födelsedagskort är vanliga exempel som ofta framkommer i berättelser angående traditionen, har födelsedagspresenterna en särskild förmåga att representera mängden av uppmärksamhet i ett materiellt format. En större fest innebär flera gäster, och flera gäster innebär mera uppmärksamhet samt mera presenter.

Det är tänkbart att presentutdelningen har blivit en särskild del av födelsedagsfirandet på grund av en vanlig uppfattning: att olika åldrar reflekterar olika behov som borde uppmärksammas. Många frågar sig exempelvis vad en tioåring behöver i jämförelse med en tjugoåring eller trettioåring. Samtidigt finns det en idé att presenterna borde reflektera personlighet så finns det ändå en bakomliggande tanke att personlighet och ålder hör ihop med varandra. Många skiljer exempelvis på vuxna intressen i jämförelse med de intressen som hör till unga-vuxna.

Uppfattningen att åldersskiftet är något speciellt som borde uppmärksammas är i sig något som kan skapa ångest för hen som fyller år. Medan personen ifråga kan förhålla sig till den aktuella ändringen som obetydlig, kan det ändå finnas en känsla av osäkerhet eller rädsla inför framtiden på grund av något som personen förväntas att lämna efter sig: idén av att vara ung i jämförelse med att vara vuxen, eller att vara barn i jämförelse med att vara gammal.

Uppmärksamhet av vänner och familj i samband med tårta och presentutdelning bland annat, kunde uppfattas som olika metoder för att göra övergången lättare: att förankra en känsla av säkerhet inför framtiden. Det är tänkbart att presenter (även kort) har en särskild förmåga att representera närhet till vänner och familj i och med att presenterna, i många fall, är något som ”födelsedagsbarnet” har tillgång till efter festen. Inte för att den personen som fyller år behöver bryta kontakt till gästerna efter festen men nåja… poängen är att symboliska föremål kan bidra till en känsla av säkerhet.

Det betyder inte att traditionen saknar ett problematiskt innehåll även om intentionen, att skapa en känsla av gemensamhet och stöd, är positiv. Ironiskt nog kan traditionen i sig själv vara en grundläggande orsak varför en person upplever ångest från första början. Det beror på att traditionen bidrar till idén om att en övergång sker: en händelse som kräver särskild uppmärksamhet.

Förväntningar angående att arrangera en storslagen fest kan även vara en orsak till ångest för hen som förväntas arrangera festen. Även om vänner och familj inte förväntar sig någon särskild fest kan idén finnas där i bakgrunden: att en födelsedag måste vara tillräckligt stor och att det måste ske i en specifik tidpunkt för att vara lyckad. Den känslan gäller särskilt jämna födelsedagar i och med att det är tänkbart att ett årtionde borde reflektera ett större innehåll. En fyller ju (tillsätt valfri nummer här) enbart en gång i livet.

Personligen gör det mig glad att se hur många väljer att istället uppmärksamma en välgörenhetsfond på sin födelsedag, i samband med att de konstaterar att de inte vill ha presenter. Att uppvakta varandra på ett storslaget och/eller materiellt sätt är inte nödvändigt för att skapa en känsla av gemensamhet. I överlag är det bisarrt hur många presenter som inhandlas varje år till personer som redan lever i ett överflöd, med ingen annan orsak än att det hör till traditionen.

Att föra över uppmärksamheten till något annat än sig själv, som till en välgörenhet, kan även styra över uppmärksamheten från åldern. Många vill inte nödvändigtvis göra åldersskiftet till en stor händelse även om det känns som något en borde göra. Själv har jag inte firat min födelsedag på många år, inte för att jag anser att det är negativt att fira en födelsedag, men för att det för mig känns påtvingat och jobbigt. I somras fyllde jag 30 och medan det var svårt att undvika känslan att jag borde ha uppmärksammat dagen på något sätt, gjorde jag det ändå inte.

Kanske kände jag att uppmärksamhet skapar förväntningar angående åldern: förväntningar angående vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra i framtiden. Kanske har jag bara blivit gammal och tråkig, och övertänker saker och ting. Det är också en möjlighet antar jag.

Branko Lampi

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020
Vidareläsning:
Folk i fest – traditioner i Norden, s. 108–110. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Institutet för språk och folkminnen, Fira födelsedag: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/fodelsedagar.html
Institutet för språk och folkminnen, Om tideräkning och almanackor: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/tiderakning-almanackor-och-olika-dagar.html#julianskochgregoriansktiderakning
Institutet för språk och folkminnen, Namnsdagar i Sverige: https://www.isof.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/namnsdagar.html

Gott nytt(?) år

Kulturanalys

Jag blir uppringd av radio för att diskutera hur 2021 kommer att bli. Journalistens frågor kretsar kring hur coronapandemin har påverkat samhället och vardagslivet, men framförallt vad som kommer att hända under det kommande året. Vilka förändringar blir bestående, vad lämnar vi bakom oss och hur kommer vi att leva vårt liv efter corona?

Under vårt samtal slår det mig hur starkt vårt magiska tänkande är i vissa sammanhang. Vi hyser en enorm tilltro till vårt eget rätt godtyckliga sätt att dela in tiden i enheter. Nu nalkas det nya året, och då händer det saker minsann!

Tideräkning är kulturellt strukturerad, och parallellt med den kalender som statuerar att första januari är en speciell dag, finns det en mängd andra möjligheter till nystart. Skolåret börjar i augusti, kyrkoåret den första advent och räkenskapsåret kan börja när som helst, för att inte tala om möjligheten att följa andra kalendrar och fira till exempel kinesiskt, persiskt eller assyriskt nyår.

Ändå summerar vi nu ”coronaåret” och förväntar oss en vändpunkt när det nya året randas. Ett nytt år måste innebära förändring tycks vara konsensus, och förändring är någonting vi verkligen längtar efter för tillfället.

 

Vi gick in i 2020 med stor tillförsikt. 20-talet kändes nytt och fräscht, och det drogs paralleller till det glada 1920-talet, samtidigt som vi var snara att börja utvärdera 2010-talet. Nu är vi besvikna. 2020 beskrivs i de flesta sammanhang som ett riktigt ”skitår”, och vi ser fram emot att få lämna det bakom oss. (Även om det självklart finns många som har upplevt alldeles fantastiska saker detta år som alla andra.) Samtidigt som vi vet att ingen magisk förvandling sker på nyårsafton klockan tolv, bidrar en ny sifferkombination till känslan av att vi närmar oss slutet, eller åtminstone början på slutet, av ett undantagstillstånd som varat så länge att det övergått i normalitet.

Men en pandemi bryr sig inte om vår tideräkning, och tar inte nödvändigtvis slut för att år 2020 gör det, utan snarare som följd av sociala restriktioner, vaccinering och mutation. Det finns dock ingenting som hindrar oss från att innerligt hoppas att detta inträffar under nästa år. Kanske passar det därför ändå bra att önska gott nytt år och ljusare tider.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med fascination för tid som kulturell konstruktion

Nu tändas tusen juleljus…

Årets fester, Forskning, Jul

Nu tändas tusen juleljus… så inleds en kär julsång skriven av Emmy Köhler år 1898. Sången och numera också psalmen sjungs på dagis, skolor, seniorhem och många julfester. Den är relativt lätt att sjunga och passar på så sätt både gammal och som ung. Sången handlar om händelserna kring Jesu födelse i Betlehem men också om hur mörkret lyses upp av ljus. Ett barns födelse är alltid speciellt och en händelse som genererar berättelser. Den mest kända förlossningsberättelsen i vår kulturella krets kan sägas vara julevangeliets skildring av Jesu födelse (Luk. 2:1–7) – alltså just det som sången handlar om.

Men även ”vanliga” barns födelse frambringar berättelser. Dessa berättelser var temat för min doktorsavhandling som handlade om förstföderskors förväntningar inför, upplevelse av och berättelser om födsel. Man kan fråga sig varför jag tar upp en händelse från över 20 år tillbaka. Det beror på att för drygt år sedan tog två ryska folklorister, Irina Sedakova och Nina Vlaskina, kontakt med mig. De planerade ett specialnummer kring temat folklore kring födsel och barndom (Birthlore and childhood) till den estniska, öppet tillgängliga tidskriften Folklore. De önskade att jag skulle delta med en artikel i specialnumret.

Efter en viss tveksamhet, med tanke på att de intervjuer som avhandlingen baserar sig på är från 1990-talet, accepterade jag redaktörernas förfrågan. Nu lagom till jul har artikeln: ”The birth of a child as experienced and narrated in the 1990s Finland” publicerats. Den fokuserar på hur de kvinnor jag intervjuat berättar om själva stunden då barnets föds. Det visade sig nämligen att, trots att föderskorna överlag berättade om förlossningen i detalj, när de väl kommer till händelserna i samband med att barnet kommer ut inte har speciellt mycket att berätta. Berättelsens förväntade klimax blir snarast ett antiklimax. En av orsakerna till detta är att kvinnorna, som jag intervjuat, var inriktade på att bygga upp en dramatisk berättelse fram till själva födseln. Det som sker därefter återges fåordigt. Det här, menar jag, beror på att kvinnorna, åtminstone på 1990-talet, fokuserade på själva födseln snarare än födseln av ett barn. För dem var rollen som mor till ett barn i detta skede svår att greppa och därför också motig att berätta om.

Foto: Lena Marander-Eklund

Denna vinter har varit speciellt mörk, dels på grund av bristen på snö och/eller sol, dels på grund av den oro som spridningen av coronaviruset fört med sig. Nu om någonsin är vi i behov av ljus i alla dess bemärkelser – även här passar Emmy Köhlers sång in när vi önskar att ljuset må  …få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus!

 

God jul och gott nytt år
önskar
Lena Marander-Eklund och den övriga personalen vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik

 

Julfreden

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha