Fyrklöver mot röd bakgrund

Fyrklövrar och våning tretton. Hur man finner lyckan och undviker olyckan

Folkloristik, Folktro, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

22.10 kl.18.30 Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Bingo!? En föreställning om lycka och otur

Stämningen i rummet är pratig och förväntansfull, Kari Mäkiranta vid pianot ser till att energin byggs upp innan programledaren Magnus Nylander intar scen tillsammans med improvisatörerna Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander för att påbörja kvällens program. Blanka Henriksson, kvällens föreläsare, inleder diskussionen kring temat lycka och vad konceptet innebär för oss, vilken inverkan det har på våra liv. Eftersom Finland sju år konstaterats världens lyckligaste land reflekteras det över vad som kan bidra till detta eftersom vi finländare är lika förbryllade över resultatet varje gång.

Mellan Henrikssons klokskap bidrar improvisatörerna med dårskap som väcker skrattsalvor i salen. Kunskapskabarén är den perfekta kombinationen av information och humor, en formel som gör kunskapen lättsmält för publiken. Improvisatörerna gör ett bra jobb med att utöva de olika teman och titlar som plockas upp utefter publikens förslag.

Med hänvisning till Sara Ahmed nämner Henriksson hur lycka kan uppnås och definieras varierar från person till person. Detta går i strid med de samhälleliga normer som färdigt vill staka ut hur en lycklig person ska leva sitt liv. Heteronormativitet och konsumtionen är det som sätter grund för vad samhället anser vara ett lyckligt liv. Men detta är självklart inte allas väg till lycka.

Avslutningsvis diskuterar Henriksson kring lyckans förutbestämdhet och ifall lyckan räcker åt alla. Enligt George Foster finns det bara en viss mängd lycka som ska delas jämt på alla. I kontrast till lyckan är olyckan något vi starkt försöker undvika och har gjort genom historien med varierande tillvägagångssätt i olika världsdelar och kulturer. Exempelvis i Tenala ska man äta den första fyrklövern man hittar medan i Terjärv ska man gömma den. Förutom dessa finns det även känslor som är förknippade till just olycka, i Oravais kan en avundsjuk granne orsaka dålig fiskelycka.

Föreställningen erbjöd mycket skratt och tankeväckande teman, många saker att hålla reda på för att hålla lyckan på sin sida!

Tilde Boström
Skribenten är studerande vid Åbo Akademi och älskar konst i alla dess former och nytvättade lakan.

En öppen hand med ett stoppur i.

Livspussel, vardagspyssel, panik. Om tid som bristvara och trivial vardagspraktik

Etnologi, Kunskapskabaré, Tid, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

17.10 kl. 18.30 (förhandsvisning) Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Hjälp!! En föreställning om tidsbrist och kalenderkaos

Höstens första kunskapskabaré drar igång på ett fullspäckat Tiljan och inbjuder till intressanta diskussioner om temat tid och tidsbrist, samt vilka uppfattningar om tid som påverkar individens beslut och beteenden i vardagen. Tiden i sin essens är både flyktig och svår att greppa, men just därför allt viktigare att utforska i dagens hetsiga samhälle.

Till toner av piano i jazztappning av Kari Mäkiranta inträder publiken i salen och luften surrar redan av förväntningsfulla diskussioner om vad som komma skall. Magnus Nylander fungerar som konferencier och leder publiken genom kvällens oväntade klokskap och dårskap. På scenen även ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander.

Med människan som kulturvarelse i centrum utforskas kunskap som ett koncept och dess mångfald i konstens tecken. Kunskapskabarén är ett gränsöverskridande samarbete som kombinerar kunskap och kultur i en nyskapande upplevelse där även publiken i högsta grad får delta, bland annat genom att ge förslag på namn och tematik för de improviserade sketcherna som utspelar sig på scenen.

Fredrik Nilsson, professor i nordisk etnologi vid Åbo Akademi, inleder kvällens diskussion genom att tala om tiden som en kulturell dimension, en som bidrar till delade uppfattningar och påverkar varje individ i vardagen. Nilsson hänvisar till de två olika arketyper som kan förekomma och tar sig an världen på olika sätt utgående från egna uppfattningar om tiden. Vi har den så kallade ”preppern” som lever med en mycket osäker, nästan dystopisk tidsuppfattning och alltid befinner sig i ett läge av kris. Preppern anpassar sin vardag enligt inställningen att tiden är knapp och förbereder sig därmed för det värsta. Preppern använder sig av ett, i professor Nilssons egna ord, ”nödkit-vildmark-premium” för att klara av vardagen. I motsats till preppern har vi däremot livsnjutaren som väljer att leva i nuet, och för nuet.

Livsnjutaren har ingen överlevnadsväska packad utan ser på tiden med ett lugn och en stillhet. En stark carpe diem-inställning präglar livsnjutarens vardag.

Genom en slagkraftig satir av klichéer presenterar Nilsson de konkreta åtgärder som avspeglar sig i människans tidsliga vardag och förstärker tanken att tiden är en föreställning som skapas av normativa uppfattningar. Ytterligare aspekter av detta är den ”linjära tidens tyranni”, som Nilsson lyfter fram som en förklaring till att samhället på 1800-talet i snabb takt började eftersträva tidens effektivisering. Naturens rytm är inte längre relevant och bondesamhällets tidigare dominerande syn på tid byts ut mot den linjära tidsuppfattningen.

Nilsson fortsätter med att diskutera konceptet ”tidsstudiemannen”. Tidsstudiemannen kräver effektivisering av tiden, både i fabriken och i hemmet. Enligt en svensk studie från tidigt 1920-tal spändes stegräknare fast vid husmödrarnas ben för att ta reda på hur många steg de tog per dag, i ett försök att ta reda på hur deras arbete kunde effektiviseras. Även torkskåpet introducerades för att revolutionera arbetet i hemmet, men inte ens då blev tiden effektiviserad nog. Husmödrarnas nyvunna ”fritid” ska då investeras i det ideala hemmet där kvinnan hinner ta hand om barn och make, hinner vara en driftig entreprenör och hinner ha en karriär.

Tidsstudiemannen byts gradvis ut mot 2000-talets tidscoach, den som ska berätta för oss alla hur vi hanterar tiden – mest effektivt. Tidscoachen förespråkar genvägar och hjälper oss att sätta tidspussel vilket ska underlätta den oupphörliga processen med att räcka till för varje område av vardagen.

I samröre med Nilssons föreläsningar om tid varvas improvisationsscenerna mycket skickligt och bygger vidare på det huvudsakliga temat. Publiken får följa med på en resa som består av allt från snöstormar i fjällen, dialektala krockar, konflikter i matbutiken till välmående-retreats i operatappning. Även musiken bidrar till improvisationens uttryckskonst och skapar ett fint samröre mellan de olika delarna.

Avslutningsvis konstaterar Nilsson att vi måste ändra vår inställning till tiden, i och med att det på grund av internaliserade normer gör det svårt att bryta tidsregimen och den linjära tidens krav på effektivisering. Tidsstudiemannen vilar djupt i både själ och kropp.

Ingrid Möller
Skribenten studerar litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och tillbringar gärna sin tid med en god bok eller på långpromenad längs ån.

Mörkblåa brevlådor på rad

Post-fältexpeditionsreflektioner

Fältarbete, Materialitet, Ordets makt

Som tidigare inlägg signalerats har Klustret för kulturvetenskaper varit på fältexpedition till Karleby.  Expeditionen var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland, Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi.

Temat för fältarbetet var två-och flerspråkighet och de flesta av deltagarna gjorde intervjuer med olika människor på detta tema. Jag valde att i stället göra observationer och fokusera på hur svenskan och finskan syns i stadsrummet på olika typer av skyltar. En etnolog eller folklorists ständiga följeslagare i fält är fältdagboken. I vilken alla observationer, reflektioner och andra lösa tankar antecknas för att kunna användas i framtida forskning. Nedan följer ett utdrag ur min fältdagbok i vilket jag funderar över postlådans betydelse som förmedlare av en-eller tvåspråkighet.

Den 2 oktober 2024

Fältarbetsdagen börjar med en samling i vårt fältkontor beläget i Neristans utkant i en gul träbyggnad där det tidigare varit dagis. Nu är allt utflyttat och väggarna täcks av olika tapeter, väggfärger, bårder och hål efter hyllor och tavlor. På udda stolar sitter vi en ring och berättar om vad vi skall göra under dagen och vad vi gjort dagen innan. Efter samlingen ger jag mig ut och börjar vandra Västra kyrkogatan ner från Torggatan mot Anders Chydenius gata. Framför ett hus får jag syn på en brevlåda med både texten EI MAINOKSIA KIITOS och INGEN REKLAM TACK. Och jag tänker att det här måste vara ett bra exempel på tvåspråkighet, att man väljer att ha denna info på sin brevlåda på två språk. Sen börjar jag fundera på varför brevlådans ägare har denna information på två språk? Är ägaren svenskspråkig och det känns naturligt för denna att ha ”Ingen reklam tack” på svenska men sen ändå känner att det är bäst att ha det på finska med för att brevbäraren kanske är finskspråkig? Eller är det en tvåspråkig familj där ena partern har finska som modersmål och den andra svenska och då blir det naturligt att även ha en tvåspråkig brevlåda? När dessa frågor snurrar i mitt huvud börjar jag fundera på till vem informationen på brevlådan är riktad? Så klart mot brevbäraren/reklamutdelaren som får upplysningen om att de boende med denna brevlåda inte vill ha någon reklam. Men riktar sig informationen även till fler?

Foto: Malin Stengård

En brevlåda tillhör ens privata egendom och det är olagligt att öppna andra människors post. Samtidigt sitter brevlådor ofta ganska öppet ute vid en väg eller gata för att brevbärarna enkelt skall kunna leverera posten. De är en del av den privata och personliga sfären men lokaliserad i det offentliga rummet. Så är den tvåspråkiga ingen reklam-skylten kanske lika mycket tecken på ett ställningstagande som info till brevbäraren? Är kanske ägaren helt tvåspråkig och vill manifestera detta genom sin brevlåda? Eller är det ett politiskt ställningstagande, att de boende i huset står bakom ett tvåspråkigt Finland? Eller är det kanske vanligt här i Karleby att ha tvåspråkiga brevlådor?

Jag fortsatte att vandra Västra kyrkogatan ner och höll utkik efter husens brevlådor. När jag såg en försökte jag närma mig så gott det gick utan att någon skulle tycka att jag betedde mig alltför skumt. Nere vid Anders Chydenius gatan vek jag av och vandrade Östra kyrkogatan upp tillbaka till Torggatan. Under min promenad såg jag en tvåspråkig brevlåda till, alla andra hade endast haft ”EI MAINOKSIA KIITOS” av de jag kunnat se från gatan. Så jag vågar slå fast att brevlådor generellt sett i Neristan inte är tvåspråkiga utan ”EI MAINOKSIA KIITOS” dominerar starkt. Vilket gör att de två tvåspråkiga lådorna sticker ut så mycket mer och skulle kunna förstås som inte bara brevlådor, utan även ett ställningstagande för svenskan eller tvåspråkigheten i Karleby.

Jag börjar fundera på mitt eget brevinkast. Trots att jag inte kan ett ord finska satte jag för två år sen när jag flyttade in upp en lapp med EI MAINOKSIA KIITOS på brevinkastet på min lägenhetsdörr. Den enda mening jag någonsin skrivit på finska. Anledningen till mitt språkval var att alla andra hade lappar på finska i mitt tämligen finskspråkiga lägenhetshus. Jag som alltid ser till att få service på svenska, istället för att förfalla till engelskan, i all annan kontakt med myndigheterna satte helt oreflekterat upp en enspråkig liten lapp på min dörr. På ett språk jag inte ens förstår. När jag i alla fall kunde ha satt upp en på båda språken. Kanske är det svaret på varför man har en tvåspråkig brevlåda. Det kanske inte är för brevbärarens skull, eller ett politiskt ställningstagande, utan endast det enkla faktum att man inte vill bli förfrämligad av sin egen brevlåda.

Malin Stengård
Brevlådespanare och doktorand i nordisk etnologi

Fältexpeditionen som vetenskaplig praktik – en historisk återblick

Exkursion, Fältarbete

I början av oktober genomförs en omfattande fältexpedition till Karleby. Expeditionen är ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS), Karleby stad, Klustret för kulturvetenskap samt Svenska språket vid Åbo Akademi (ÅA). Fältexpeditionen till Karleby kommer att belysas i flera inlägg på denna blogg, men det finns även anledning att göra en historisk återblick på fältexpeditionen som vetenskaplig praktik i det svenska Finland.

SLS grundades 1885 och sällskapets huvuduppgift var då, som nu, att ”samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland”. Inledningsvis fokuserades insamling av folkminnen respektive folklore och det dröjde till 1914 innan den första fältexpeditionen genomfördes. Expeditionen år 1914 innebar att etnografi – och därmed ett intresse för såväl muntlig som materiell kultur – kom att bli en central del av SLS insamlingsverksamhet.

Incitamentet till fältexpeditionen 1914 står att finna i en samling uppteckningar om festsed och folktro som Gabriel Nikander, sedermera den förste professorn i kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi, år 1910 lämnade in till SLS. Uppteckningarna omfattade ungefär 500 sidor. Vid samma tillfälle lämnade Nikander även in en stor mängd fotografier av bland annat midsommarstänger, brudbänkar, byggnader av olika slag, såväl exteriörer som interiörer) samt husliga förrättningar.

Nikander var en skicklig fotograf. Detta knivskarpa fotografi återger en interiör från Kökar, Hellsö, Sörstu, 1910. Källa: SLS.

När uppteckningarna hade granskats av SLS konstaterades att samlingen utan tvekan var ”en av de förnämsta som någonsin inlämnats till SLS” (efter Ekrem 2014:73–74). Det bör framhållas att Nikander var en uppskattad folklorist vid denna tid. Efter ett fältarbete 1912, som fokuserade seder och bruk vid olika årstider, påpekades att han var ”vår främste kännare av detta område inom folkloristikens värld” (efter Gardberg 1963:106). Nikanders arbete innebar att SLS fick upp ögonen för etnografin som metod. Men det dröjde ytterligare några år innan etnografi blev en accepterad och självklar del av SLS verksamhet.

År 1914 genomfördes den första etnografiska fältexpeditionen och denna gick till sydösterbotten. Valter W. Forsblom, som hade ett stort intresse för folkmedicin, anställdes som ledare för expeditionen. Till sin hjälp hade han studenten Hilding Ekelund. Expeditionen skulle beskriva och avbilda byggnader av ”alla slag”, men dokumentationen omfattade även gårdsplaner, husplaner, husens inredning och husgeråd. Expeditionen gav upphov till en samling som omfattar 82 fotografier respektive 127 teckningar av byggnadsskick och inredning. Forsblom samlade dessutom in 321 trollformler som också överlämnades till SLS.

Fotografiet, taget av Forsblom 1914, visar Josef Henrik Häggkvists fiskarstuga, Sideby, Krokotgrunn. Förmodligen är det Hilding Ekelund som lutar sig mot dörren. Källa: SLS.

Ernst Lagus, en av initiativtagarna till SLS, hade i flera år pläderat för att etnografi skulle ges utrymme i verksamheten och i årsberättelsen beskrev han nöjt fältexpeditionen som ”en betydelsefull utveckling” av sällskapets arbete. Han uttryckte också en förhoppning om att etnografin skulle fortsätta att utvecklas, men det krävdes ännu övertalning innan etnografin integrerades i SLS verksamhet.

Vid ett styrelsemöte våren 1915 påpekade Lagus att SLS stadgar stipulerade att sällskapets uppgift var att samla vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland. I detta arbete borde etnografi, menade Lagus, ges ett större utrymme än tidigare. Dessutom var etnografi i likhet med folkloristik på frammarsch: ”Har Litteratursällskapet hittills icke kunnat befordra etnografiska studier, så borde de nya möjligheterna väcka glädje hos alla och omhuldas av dem, som äro ställda att värna om sällskapets höga uppgifter […]. Och att flere unga forskare nu stå beredda att egna krafter åt folkloristiska och etnografiska arbetsuppgifter, som ingalunda äro lukrativa, men utan tvivel av betydelse för den svenska folkstammen i vårt land, borde också mana till erkänsla, ty ju flere unga krafter vi draga in i Litteratursällskapets arbete, desto rikare blir dettas framtid” (efter Ekrem 2014:78).

Lagus positiva syn på etnografi delades av flera. På SLS årsmöte 1916 påpekade till exempel M.G. Schybergson, sällskapets dåvarande ordförande, att etnografi som metod rymdes inom stadgarna och att fältexpeditionen år 1914 hade varit lyckad. Samma år publicerade SLS det första numret av Folkloristiska och etnografiska studier som innehöll tre etnografiska bidrag, bland dessa en uppsats av Forsblom om sydösterbottniska allmogebyggnader samt Nikanders omfattande undersökning av fruktbarhetsriter i det svenska Finland. I numret hyllade Lagus etnografin och blickade med tillförsikt framåt mot kommande fältexpeditioner samt tillika samarbeten mellan etnologer och folklorister. ”En kommande tid skall helt visst erkänna betydelsen av att etnografiska undersökningar inaugurerats i Svenska litteratursällskapet, om även i något annat syfte, än då det gällde insamlandet av museiföremål. Då någon markerad gräns emellan folklore och etnografi icke finnes, synes boskillnad dem emellan icke behöva företagas, åtminstone i närmaste framtid inom vårt sällskap” (efter Ekrem 2014:79).

Lagus vision kom att besannas. Fältexpeditioner blev under de följande decennierna ett självklart inslag i SLS verksamhet och etnografi är numera en grundbult i sällskapets verksamhet, vilket fältexpeditionen till Karleby år 2024 vittnar om.

Fredrik Nilsson
Expeditionsledare och professor i Nordisk etnologi, ÅA

Litteratur

Ekrem, Carola 2014. ”Belysandet af vår allmoges andliga lif”. Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet. I: Carola Ekrem, Pamela Gustavsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen (red.): Arkiv, minne, glömska. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010.

Gardberg, John 1963. Den unge Gabriel Nikander. Budkavlen, årgång 40–41.

AI-genererad bild på gris som skottar snö på stadsgata. Copilot

Schackspelande duvor och snöskottande grisar

Netlore, Tid

Hösten smyger sig på så sakteliga. Dels märks det i vädret, dels i att kalendern fylls av nya inslag. Det är möten, undervisning, planering och all världens hobbyer som ska passas och påminnas om. Men sedan något år dyker det upp lite avvikande påminnelser i mina elektroniska kanaler. Saker som jag egentligen aldrig tänkt göra, och som inte ens är möjliga att fullfölja.

De har inte kommit så långt som till min elektroniska kalender, som för all del är ett virvarr av arbetsrelaterade åtaganden, personliga påminnelser och gamla prenumerationer på externa kalendrar med knattehandboll. Men så fort jag tittar in i sociala medier (och det gör jag oftare än svenska Folkhälsomyndighetens rekommendationer) är de där. Evenemangen som jag anmält mitt intresse för. Det är inflyttningsfester, konserter, utställningsvernissage, loppmarknader och andra omväxlande begivenheter. Till någon konsert kanske jag faktiskt skaffar biljett och någon gårdsloppis blir det eventuellt tillsammans med familjen, men det mesta förblir obesökt.

Men sen finns en kategori kvar. Den absurda, den som jag anmäler mig till bara för att få dra på smilbanden. Nu i september har jag tydligen följande möjligheter framför mig: ”Lär din bmw blinka i korsningar” (Stockholm), ”Lär din gris skotta med snöslunga” (online) samt ”Lär din katt bete sig i trafiken!” (Hamnen i Falkenberg).

Många av både framtida och redan förflutna evenemang fokuserar på att lära upp ett (hus)djur någonting relativt vardagligt och kanske lite komplicerat, jobbigt eller tråkigt. Så att din struts kan sköta deklarationen, din katt byta vinterdäck på bilen eller rent av ploga Stockholms gator. Andra handlar mer om att utveckla husdjurens sociala kompetenser eller hantverkskunnande.

Absurdismen frodas både vad gäller vilket djur det handlar om och vad det ska lära sig. Här hittar vi hajar som förväntas spela golf, ugglor som bränner hemma och intensivkurser för kameler i rotfruktsplantering. Ibland är framförhållningen otrolig, du kan nu anmäla dig till kursen ”Hur man vinner i schack mot stadsduvor” som dock börjar först i oktober 2028.

AI-genererad bild av schackspelande duvor

AI-genererad bild, Copilot

När jag gör lite eftersökningar upptäcker jag att det som endast funnits i mitt flöde något år redan är ett gammalt skämt. I april 2020  gick ett metaironiskt evenemang av stapeln: ”Lär din katt att skapa ’Lär ditt husdjur-evenemang’” på Facebook, vilket tyder på en redan etablerad tradition, och i en artikel från 2018 (breakit.se) intervjuas en man som säger sig ha skapat ett av de första svenska evenemangen ”Lär din räv koka grönsakssoppa” med över 2000 anmälda och 8000 intresserade. Hans inspiration kommer från norska och danska inlägg och efter lite eftersökningar hittar jag en ”Kurs i enhjørningtemming”  som planerades till Stortingssalen i Oslo 2016. I en forumdiskussion sägs traditionen dock stamma från första hälften av 00-talet, vilket visar hur folkloren på Internet lever, dör och återuppstår på samma cykliska sätt som vitsar i muntlig tradition.

Men varför anmäler sig tusentals människor till fiktiva evenemang som aldrig kommer, eller ens kan, gå av stapeln? Varför gör jag det?

Det är ett skämt förstås. Ett skämt som bland annat driver med mer eller mindre fantasifulla evenemang och kurser som ordnas på riktigt. Kanske ni minns getyoga? Delvis kanske det handlar om en självironisk blinkning. Det är mig själv jag driver med när jag ser framför mig hur jag tar min tama utter med mig till Filipstad i december för att hen ska lära sig kränga däck tillsammans med 341 andra personer (samt över 6000 intresserade). Jag lägger evenemanget till de andra som jag aldrig kommer att delta i, men på så sätt sprider jag det också vidare, eftersom det kommer att bli synligt för vänner, och kanske vänners vänner. Men det är också en påminnelse om hur mycket som finns därute att göra, och som jag är för lat, för trött, för upptagen, för snål eller för långt borta ifrån för att delta i.

Just nu ser jag kanske allra mest fram emot ”Lär dina vänner att sluta vara intresserade av facebook evenemang” (endast 138 personer har anmält att de kommer, men 2500 att det är intresserade). Det känns som en bra avslutning på ett internetfenomen som bidragit till stunder av glädje, men nu kanske känns lite uttjatat. Tills det kommer tillbaka igen om ett par år och det är jag som kan säga: Det där är ju gammalt, det var kul då på 2020-talet när det var nytt (för mig).

Blanka Henriksson, lektor i kulturanlys
ständigt nästan på väg att delta i något

”Riktiga guldgruvor över intressanta ämnen”

Forskning, Publikation, Vetenskapsförmedling

Nyligen publicerade Svenska Litteratursällskapet i Finland (SLS) i samarbete med Appell Förlag bokserien Vardagens föränderliga rum under 1900-talet. Urban Lindstedt, som driver podcasten Historia Nu (https://historia.nu/historia-nu/), har definierat volymerna som ”riktiga guldgruvor över intressanta ämnen”.

Författarna är etnologer och folklorister, huvudsakligen med koppling till Klustret för kulturvetenskap vid Åbo Akademi. Seriens 3 volymer knyter an till SLS nya vision: Kunskap och kultur för ett öppet och upplyst samhälle. Ett upplyst samhälle behöver kunskap om det förflutna. Bokserien bidrar med sådan kunskap och är alltså, för att återigen anknyta till Lindstedt, ”guldgruvor över intressanta ämnen”.

Volymerna, som låter människors berättelser träda i förgrunden, utgör en sammanhållen helhet samtidigt som varje volym lämnar ett specifikt bidrag till kunskapen om 1900-talets svenska kultur i Finland. 1900-talets vardagskultur har aldrig tidigare belysts på ett lika omfattande vis och volymerna kan med rätta definieras som banbrytande.

Perioden som behandlas sammanfaller till stor del med det moderna samhällets genombrott, vilket gör bokserien särskilt intressant. Ofta beskrivs det moderna samhället som annorlunda jämfört med bondesamhället: urbanisering, industrialisering och nya kommunikationsteknologier påverkade traditioner och vanor; individen fick ett större utrymme att välja livsväg när traditionella bygemenskaper vittrade samman och när migration och mobilitet ersatte stasis. Volymerna problematiserar denna schablonartade bild. Förändringens vindar blåste nämligen med varierad styrka och den svenska kulturen i Finland visar prov på såväl kontinuitet som en tilltagande komplexitet. Volymerna belyser alltså både sega strukturer och föränderlighet.

I Naturen och platserna (Bo Lönnqvist, Anna-Maria Åström & Susanne Österlund-Pötzsch red.) riktas intresset mot natursyn och naturbruk, med särskilt fokus på jakt, skogsbruk, jordbruk och djurhållning. Utöver detta belyser volymen rörelsemönster och nya kommunikationsteknologier samt hur moderna prylar såsom tv-apparater och mikrovågsugnar förändrar vardagslivet.

Hushållet och tingen (Anna-Maria Åström & Fredrik Nilsson red.) fokuserar bland mycket annat det materiella ramverk som hem och boende utgör. En utgångspunkt är att kultur materialiseras genom till synes triviala detaljer, såsom möbler, äggkoppar och servettringar.

Volym 3, Hemma, borta, bortom (Lena Marander-Eklund, Blanka Henriksson & Sofie Strandén red.) lyfter fram en rad olika vardagliga rum. Även här träder vi in i hemmets sfär genom att tvätt, brödbak och huskurer står i blickfånget. Men volymen belyser även skolgång, föreningsliv och idrott. Utöver detta behandlas bland mycket annat kulturella normer rörande äktenskap och död, samt människors relation till Sverige.

Volymerna har alltså olika empiriska tyngdpunkter, men kulturbegreppet förenar dem. Kultur definieras som delade värderingar, normer och föreställningsvärldar. Kultur är dessutom något som förmedlas genom vanor och traditioner; genom muntligt berättande, och genom vardagens materiella inramning. Människan betraktas i enlighet med detta som en kreativ kulturbyggare och inte enbart en passiv kulturbärare.

Bokserien ger inblick i hur den svenskspråkiga befolkningen skapat meningsfulla sammanhang i vardagen. Bilden av en heterogen kultur fördjupas härigenom samtidigt som volymerna visar på källmaterialets relevans för humanistisk forskning i bred mening. Förhoppningsvis öppnar volymerna för diskussion och mer forskning om vardagens rum, i såväl det förflutna som nuet och framtiden. Det handlar trots allt om guldgruvor över intressanta ämnen!

Fredrik Nilsson, Professor i Nordisk etnologi

Dödsmetall och mysighet

Kulturanalys

”Första intrycken: Vänligt, mysigt, likt Lund på flera sätt, ganska dyrt och mycket dödsmetall.” Så skrev jag till en kompis i Sverige om Åbo, för någon vecka sedan. Detta efter att jag nyligen påbörjat en tjänst som lektor i kulturanalys här. Det ska bli kul, och för att mjukstarta kulturanalyserna på andra sidan Östersjön tänkte jag stanna till lite i mina spaningar om det mysiga och dödsmetallen i Åbo – vad är det som gör att jag noterar just detta?

En av mina kollegor här i Åbo gillar dödsmetall. Så mycket visste jag redan innan jag kom. På en konferens på Island för några år sedan tog hon med mig till en dödsmetallkonsert, och medan kollegorna fortsatte mingla 100 meter därifrån stod vi i ölimpregnerat mörker, översköljda av gitarrvrål. Dödsmetall är ”världens mest nihilistiska musikgenre” enligt musikskribenten Fredrik Strage (DN 26-01-2024) och inte den vanligaste musikpreferensen bland akademiker inom humaniora, åtminstone inte utifrån vad som framkommer genom klädstilar och i samtal kring kaffebordet. Dödsmetall och liknande musikgenrer med konnotationer av döden, satan, aggressivitet och allmänt motstånd mot ordning och konventioner avviker bjärt från en arbetsvardag som tvärtom präglas av just ordning, konventioner, artighet och respekt för religiösa övertygelser. Även om det finns gott om överlappningar mellan de två uppradningarna jag nyss gjorde, såsom kristen heavy metal, är det ändå något iögonenfallande med en musikgenre som så uttalat vill omfamna sådant som är tabu i medelklassvardagen. Vad har den för funktion när den befinner sig just där?

En konventionellt mysig stad med kullerstenar, en magnifik domkyrka, en glittrande å och grönska kontrasterar på samma sätt mot dödsmetall, som jag tycker mig se överallt i Åbo. Det ger ett queert intryck, inte i bemärkelsen sexuell orientering, utan i bemärkelsen att saker framstår som avvikande när de inte befinner sig på sina förväntade platser. Men förväntningar är ju inte universella, de handlar om perspektiv. Samma vecka som jag kom pågick festivalen Punk ja Yäk 2024. Den presenteras visserligen som en punkfestival men besökarna som jag möter på strandpromenaden när jag går hem från jobbet, till ljudet av ett avlägset growlande som söker sig över hustaken från festivalen, känner jag som gammal punkare igen som metalheads. Jag hittar också flera andra metal-konserter när jag söker på nätet, som ska ske under hösten. Åbo har en hel del egna band och jag läser någons favoritlista på nätet där det numera splittrade åbobandet Disgrace omskrivs som ”absolutely disgusting” i uppskattande ton (Toiletovhell.com 29 augusti 2017). Finland är känt som ett land där dödsmetall är populärt, liksom i Danmark och Island. Olika typer av metal-musik, såsom dödsmetall, är med andra ord de facto närvarande i Åbos kulturliv. Dödsmetallen är alltså på sin förväntade plats, men min förväntan som ny i staden har inte hunnit anpassa sig till vad som bör förväntas.

En uppsträckt hand som gör tecknet som förknippas starkt med musikgenren metal. Nedböjda mittfingrar och uppsträckt pek- samt lillfinger.

Foto: Olaf Joaux, Pixabay

Men min känsla av dödsmetallens närvaro handlar inte bara om musik. Det finns anstrykningar av dödsmetallens estetik, med karaktäristiska fonter och mycket svart, på andra, för mig oväntade, platser. I de imponerande samlingarna av lakrits i Åbos matbutiker, till exempel. I den nyare designen av det för mig tidigare obekanta märket Sisu från 1928, tycker jag mig ana avgrundsvrål och snabba gitarrer. Fotbollsklubben Yön Ritarit har också anammat mörkret, förstår jag på namnet. Skärgårdsbaren använder i sin logo fonter, mot svart bakgrund, som påminner om metal-estetiken. De kombinerar detta med en bild av en vit mås ute på havet, som ser ut att försöka få upp korken på en flaska. Man kan anta att det är en mås som likt gästerna vid baren vill dricka sprit. Skärgården, som ofta lockar med sina yachter, idylliska sommarhus och dyra restauranger kan med andra ord också vara en plats där man super och tilltalas av ett dekadent, kanske till och med ett nihilistiskt anslag?

Jag som lägger märke till detta kommer från åtta års tjänst i vid Lunds universitet i Sverige, i en stad som också präglas av akademin och mysiga kullerstensgator. Det är i alla fall det jag tänker på när jag tänker på Lund, vilket berättar något om just mitt perspektiv. Om akademin är anledningen till att man befinner sig på en plats så är det också det som syns, det blir centrum och allt det andra som också är Lund blir periferi. Om jag hade jobbat som busschaufför eller sjuksköterska hade Lund sett annorlunda ut. På samma sätt är Åbo format av mina promenader längs ån till och från Åbo Akademi, och där kan man alltså få sällskap av metalheads.  Dem såg jag sällan i Lund.

Huruvida, och i så fall på vilket sätt, dödsmetallens vurmande för det äckliga, döden och vrålande sång gör avtryck på Åbo Akademi återstår att se. Utmanande av normer kan belysa konventioner på olika sätt som gör dem lättare att diskutera och förändra. Det kan öppna upp för nya tankar, och det är ju därför vi alla är här – för att tänka nytt, diskutera det vi tänker och skriva ner de nya tankarna på ett sätt som gör avtryck i världen. Kan dödsmetallen hjälpa oss med det?

Emma Eleonorasdotter
universitetslektor i kulturanalys

Det snurrande hjulet – Om avbrott i arbetet och kristider

Forskning, Kropp, Tid

En paus i tankearbetet, eller tid att tänka kan finnas i de allra kortaste stunder – som ibland, kanske särskilt när de upprepar sig känns som en evighet. Hur lång är sucken som undslipper mig då jag väntar medan datorn laddar, eller vad det nu är för process som pågår, men som bara visar sig som ett snurrande hjul på min skärm? Hur många tåhävningar hinner jag innan hjulet snurrat klart? Åtminstone så många att det efter ett antal snurrande hjul börjar svida i vadmusklerna. Men inte så länge att jag hinner göra något annat än att vänta. Avbrottet i arbetet blir en störning, disruption, i tankeflödet.

Jag googlar för att ta reda på om det finns något vedertaget begrepp för det snurrande hjulet intill muspekaren och läser att laddningsikonen kallas för throbber. En passande term som väl beskriver känslan i mitt huvud efter att ha jobbat med att koda mitt forskningsmaterial och för femtioelfte gången blir avbruten i arbetet medan programmet försöker hinna i kapp. Ibland är pausen knappt märkbar, ibland flera långa sekunder. Kanske en halv minut? Jag har aldrig tittat på klockan för att mäta tiden, utan bara för att få svar på om det börjar bli dags för lunch eller en kaffepaus.

Det är märkligt hur tiden, som alltid är lika lång – för alla, hela tiden – kan upplevas på så olika sätt. De där sekunderna då datorn får en att stanna upp i arbetet känns irriterande långa. Det är som om tiden skulle dras ut som ett riktigt segt gummiband. Om jag i stället går ut i trädgården för att bara lite snabbt tjuva tomater och vattna i kökslandet är det som om någon hade släppt det där spända gummibandet och det som skulle ta tio minuter eller högst en kvart visar sig ta en timme, minst. Tiden bara flög förbi.

Kriser och undantagstillstånd

I projektet Destabiliserade temporaliteter (Disrupted Temporalities) intresserar vi oss för människors förhållande till tid under olika typer av kriser. Vi är inspirerade av ett performativt tidsperspektiv vilket innebär en förståelse av tid som något utöver den tid som klockan och kalendern visar, olika tider – temporaliteter – samexisterar och konkurrerar sinsemellan. I källorna, som består av svar på frågor om bland annat coronapandemin, Rysslands krig i Ukraina och energikrisen insamlade i Finland, Danmark, Norge och Sverige, undersöker vi hur tid praktiseras då den ”normala” tidsordningen destabiliserats på grund av olika kriser och undantagstillstånd. Projektets syfte är att förstå hur dåtider, nutider och framtider praktiseras i en osäker vardag.

Under coronapandemin började många jobba hemifrån, hemmakontoret som förut varit ett undantag blev nu mer eller mindre permanent. Barnens skolgång skulle skötas parallellt med jobbmöten på Zoom. Det som tidigare varit arbetstid och skoltid, blev nu svårt att skilja från familjetid och fritid. När Ukraina blev invaderat av Ryssland påmindes många om tiden då krigstid rådde i Finland och på samma gång uppkom en oro över vad som skulle hända i framtiden. Kommer kriget också hit? Ska vi förbereda sig på krig och hur? När vi under coronapandemin hamstrat toalettpapper var det nu dags för vevradio, eller åtminstone extra batterier. Kanske några burkar ärtsoppa också för säkerhets skull? Under den påföljande energikrisen under vintern 2022–2023 förberedde vi oss på elavbrott, tog kortare duschar, släckte lamporna efter oss och startade tvättmaskinen först då timpriset på el var som lägst. Vardagens rytm påverkades av ständiga nyhetsuppdateringar och snabba förändringar i invanda rutiner kring arbete, skola och fritid.

Avbrott, destabilisering, i tidsflödet kommer i olika former, en del är flyktiga och glömda i nästa sekund, andra sätter avtryck i form av bestående förändringar. Många jobbar fortsättningsvis på distans, men inte varje dag. Trädgården som blev ett andningshål när det sociala livet sattes på paus växer ännu, men är inte lika välansad. Beredskapsförrådet som fylldes på närmar sig bäst före-datum, men inger en viss trygghet om att man inte behöver gå hungrig i första taget. Elräkningen kommer fortfarande med jämna mellanrum, men den förstör inte längre nattsömnen.

Jag fortsätter att läsa och koda forskningsmaterialet. Dåtid, nutid, framtid. Familjetid. Undantagstid. Förbannar det där snurrande hjulet. Men jobbar på – för tanken på att behöva göra som förr i tiden, det vill säga skriva ut alla hundratals sidor och sedan gå igenom dem med överstrykningspenna i olika färger – den tiden vill jag inte tillbaka till. I stället sträcker jag på mig, rullar axlarna bakåt och gör några tåhävningar. Snart är det dags för kaffepaus.

Karin Sandell,
postdoc-forskare

Röda mattor eller flygande mattor? Om hur att hälsa studenter välkomna

Undervisning

Äntligen börjar en ny termin! Arken fylls med studenter och därmed återuppväcks det akademiska livet efter en välbehövlig sommardvala. Förvisso har personalen redan varit på plats i några veckor. Kursplaner och kurslitteratur har granskats för att lektorer och annan undervisande personal ska vara redo vid terminsstarten. Pedagogiska och didaktiska frågor har dryftats kollegor emellan; hur att entusiasmera studenterna; hur att skapa förutsättningar för lärande som går på djupet; hur att skapa en utmanande och ändå trygg studiesocial miljö; hur att välkomna studenterna till det oändliga äventyr som sökandet efter kunskap utgör. Arken har alltså ingalunda saknat puls och liv veckorna före terminsstart, men när studenterna återvänder tar livet sin början på allvar.

Vi rullar därför ut den röda mattan och välkomnar såväl nya som gamla studenter till läsåret 2024–2025! Eller? Kanske ska vi i stället invitera studenterna att ta plats på en flygande matta? Med tanke på mattornas olika betydelse så är måhända det senare att föredra.

AI-skapad bild, Aristal Branson, Pixabay

Röda mattor rullades ut redan i det antika Grekland. De representerade då blodsspillan, mord och ond bråd död. Numera förknippas givetvis den röda mattan med något helt annat, nämligen filmbranschens extravagans och stjärnkult. Det är förstås lockande att knyta an till filmvärldens ritualer i samband med terminsstarten, men den röda mattans symboliska betydelse skapar likväl en känsla av obehag.  I den mån stjärnkult förekommer på universitetet så är det främst i form av en kritisk hållning till kultens ritualer och föreställningsvärldar – oavsett om det handlar om populärkulturella stjärnor, religiösa ikoner eller en djupt osund kult av politiska ledare. Den röda mattans symbolik skaver alltså och därför välkomnar vi i stället studenterna till kunskapens och bildningens flygande matta.

Metaforens koppling till magi, lust, lekfullhet och fantasi kittlar: En flygande matta erbjuder möjligheter att se, känna och förstå världen på nya, oväntade sätt. En färd på en flygande matta kan därmed också förändra resenären. I mötet med det annorlunda, obekanta, växer, utvecklas och frigörs individen. Vad är väl studier på ett universitet om inte en färd på en sådan matta. Varmt välkomna till en flygande start på det nya läsåret!

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi, chef för Klustret för kulturvetenskap

Kan vi tala om det?

Folkloristik, Forskning, Kommunikation, Kropp, Seminarium

På kvinnodagen den 8 mars 2024 deltog jag i ett panelsamtal ordnat av den feministiska tidskriften Astra tillsammans med Malin Gustavsson, grundare av företaget Ekvalita som arbetar för jämställdhet inom olika områden, och Nina Nyman, doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi. Nina var en av administratörerna för den finlandssvenska #metoo kampanjen #dammenbrister som samlade in de vittnesmål som jag undersökt i min avhandling When the Dam Burst. Perpsectives on Genre and Tellability in Testimonies of rape. Ämnet för diskussionen var tiden efter #metoo. Var är vi, sex år senare?

Foto: Malin Nyman. Från vänster: Nina Nyman, Sofia Wanström, Malin Gustavsson

Jag kommer här lyfta upp och reflektera kring ett par centrala frågor som diskuterades vid tillfället och som kan ses som två sidor av samma mynt. Den ena handlar om att kunna ta kritik och den andra om förmågan att lyssna.

Malin Gustavsson underströk hur viktigt det är att personer kan ta emot kritik då det kommer till frågor om trakasserier, exempelvis i en medlingssituation. Diskussionen kring problemet faller platt ifall den anklagade parten motsätter sig uppfattningen om att hen kunnat agera på ett klandervärdigt sätt och reagerar defensivt i stället för att ta till sig det som sägs.

Jag kopplar en sådan motvilja för kritik till en oförmåga, eller ovilja, att lyssna. En ovilja att se en händelse ur någon annans synvinkel, att lyssna till hens förståelse och acceptera hens berättelse. För att effektivt lyssna krävs en öppenhet för det som sägs, även då det går emot föreställda meningar och personliga uppfattningar.

Lyssnandet utgjorde en central del i min avhandling. Det var både en utgångspunkt, en metod, samt underströks i sammanfattningen som betydande för att arbeta mot sexuellt våld i framtiden. Utgångspunkten var att trots föreställningen att de utsatta inte vill eller vågar berätta om vad de erfarit, handlar det snarare om att det som berättas inte lyssnas till. Som Tanya Serisier noterar har vi faktiskt talat om sexuellt våld i åtminstone 50 år, vilket antyder att problemet inte är en avsaknad av tal utan snarare att de berättelser som framförs inte når fram eller inte tolkas på rätt sätt — på det sätt som berättaren avser. Till exempel har berättelser om våldtäkt en tendens att tolkas som beskriva vanligt sex som målsägande ångrat efteråt eller som en lögn. På samma sätt som trakasseraren vägrar se sitt beteende som trakasserier, finns alltså en ovilja att acceptera våldtäkt som våldtäkt.

Det har framhävts i forskning att mottagandet för berättelser om sexuellt våld var annorlunda inom #metoo. De som berättade bemöttes generellt med validering och förståelse snarare än misstro, och jag skulle vilja påstå att denna positiva effekt kvarstår i viss mån. Jag tror inte det är lika enkelt att påstå att ”hon ljuger” mer, åtminstone inte offentligt. #metoo etablerade också en berättelsekategori som personliga upplevelser av våld kan kopplas till, vilket ökar deras berättbarhet.

Vad jag håller mig mer skeptisk till är om vi faktiskt blivit bättre på att lyssna på berättelser om sexuellt våld i alla dess nyanser, eller om det snarare är kategorin för talet som ändrat. Det som tidigare kallades sex eller flörtande uppfattas nu oftare som våldtäkt och trakasserier. Det utgör, enligt mig, ett steg i rätt riktning. Men kategorisering är ändå i grunden en förenkling som kan leda oss att förbise den komplexitet som kan omge en upplevelse av våldtäkt. Ett fokus på kategorisering framom lyssnande riskerar alltså att dölja de nyanser som kan framkomma i en personlig upplevelseberättelse. Därutöver är kategoriseringen av händelsen som våldtäkt inte nödvändigtvis hjälpsam eller tillfredsställande för en person som varit med om en obehaglig sexuell upplevelse. Hen kan för det första ha en annan uppfattning om händelsen och för det andra ha helt andra frågeställningar eller poänger som hen vill belysa med sin berättelse. En simpel kategorisering av händelsen skippar den problematik som kan uppstå speciellt i gränsområdet mellan våldtäkt och sex.

Filosofen Linda Alcoff noterar att vi har en tendens att framställa sex och våldtäkt som binära motsatser, vilket försvårar vår förståelse för båda kategorier. De är inte alltid tydligt åtskilda kategorier och vi behöver kunna diskutera den ”unkna gråzonen” däremellan för att nå en mer fullständig förståelse för sexuellt våld. Det innebär att vi inte endast kan tala om våldtäkt utan måste även kritisera vad som uppfattas som ”vanligt” sex.

Det är här jag tror att det blir svårt. Jag misstänker att människor ogillar att diskutera våldtäkt (speciellt i gråzonen) just eftersom det kräver en kritisk granskning av sex, vilket avvecklar den tydliga kategoriseringen av sex och våldtäkt. De kan tvingas syna sina sexuella upplevelser, som offer eller förövare, och självklarheten kring sex generellt sätts i gungning.

Både lyssnandet och förmågan att ta kritik blir centralt här. För att öppna upp och problematisera vad vi uppfattar som sex och våldtäkt och den suddiga gränsen däremellan krävs det att vi lyssnar till berättelser som belyser denna problematik och försöker skapa förståelse för den personliga upplevelsen snarare än att hitta rätt kategori för den. Att lyssna kräver en öppenhet för det nya, men eftersom sex är något som många utövar och som kan kännas väldigt personligt så krävs det att man också har intellektuell eller emotionell kapacitet att vara mottaglig även för det som kan uppfattas som kritiskt till ens egna sexuella upplevelser. Båda kan därmed ses som nödvändiga för att skapa ny förståelse för upplevelser av sexuellt våld och för att effektivt belysa problematiken som omringar både sex och våldtäkt.

Sofia Wanström
Postdoc-forskare i folkloristik