Det är möjligt att bli ett folktroväsen, både metaforiskt och bokstavligt. Wendigo, ett nordamerikanskt folktroväsen, är ett perfekt exempel på hur en människa kan förvandlas till en ”mytisk” varelse. Enligt det algonkinska folket (flera ursprungsamerikanska folkgrupper som pratar algonkinspråk), betyder Wendigo, ’ande som äter upp mänskligheten’ eller ’ande av ensamma platser’. Wendigo hör även till andra ursprungsamerikanska folkgruppers folktro, ex. Odawafolket.

Det finns olika uppfattningar om vad Wendigo är. Vissa anser att det är ett monster, andra att Wendigo är en ande som människor kan bli besatta av. En traditionell uppfattning om Wendigo är att människor kan förvandlas till Wendigor om de är för giriga. Man försöker på så sätt skrämma folk från att göra omoraliska handlingar. Detta är en av folktrons uppgifter, att begränsa och styra människors handlande moraliskt. Ingen vill förvandlas till en ondskefull ande som äter upp människor och lever ensam för evigt.

Samuel_s, Unsplash.com

Vissa folksägner kan ha varit ett sätt att förklara fenomen som var kanske svåra att förstå under olika tider, exempelvis psykisk ohälsa och sjukdomar. Det finns olika versioner och uppfattningar om Wendigo. Om Wendigo berättades inte bara för att skrämma folk till att handla moraliskt rätt, utan också för att förklara ett fenomen som nuförtiden heter Wendigo-psykos. Wendigo representerar mörker, kyla, ensamhet, hunger och kannibalism. Under vintrarna i de nordöstra skogsdelarna i dagens USA och Kanada var det mörkt och kallt. Det var svårt att hitta mat och man kunde lätt tappa bort sina stammedlemmar när man förflyttade sig från ett område till ett annat. Brist på mat ledde ofta till oro och sjukdomar, och i värsta fall var man tvungen att vända sig till kannibalism. Berättelserna om Wendigo berättades för att hålla ihop stammedlemmarna, samtidigt som de skulle förklara vad som idag anses vara en kulturbunden psykos, med hjälp av andlighet och erfarenheter.

Psykisk ohälsa har ofta varit svårt att förstå sig på eftersom psykiska sjukdomar inte är lika märkbara som fysiska sjukdomar. Ännu idag kan psykisk ohälsa vara svår att diagnostisera. I många kulturer förklarades psykisk ohälsa med hjälp av bland annat religion och folktro. Det finns verklighetsbaserade händelser om människor som har blivit sjuka och förvandlats till Wendigo inom många ursprungsamerikanska stammar. En stor del av Wendigos ursprung kan hittas i verkliga händelser och erfarenheter. Ur detta har Wendigo-psykosen utvecklats. Wendigo-psykosen är en kulturbunden psykisk sjukdom som endast det algonkinska folket och besläktade stammar kan insjukna i, eftersom Wendigo är väsentlig i dessa kulturella sammanhang.

Till Wendigo-psykosen hör bland annat kannibalism, och ibland en medvetenhet om att man har blivit besatt av Wendigo. Ett känt fall är Swift Runner-fallet där en man år 1879 mördade sin familj och åt upp deras kroppsdelar. Swift Runner var en helt normal människa, men under vintern 1879 led många ursprungsamerikaner av hungersnöd och kyla. Hungern och kylan kan ha varit orsaken till att Swift Runner blev besatt av Wendigo eller förvandlades till Wendigo (hur man vill uppfatta det). Swift Runner medgav själv att han blev besatt av Wendigo.

TomaszManderla, Pixabay.com

Under olika tider och platser har människan försökt förklara oförklarliga fenomen med hjälp av berättelser. Wendigo är en ande som tidigare har varit en människa men av olika orsaker, exempelvis girighet, insjuknat. Wendigo blir ett sätt att förstå vad vi idag skulle klassa som psykisk ohälsa och psykos, precis som man tror att nordiska folktroväsen som näcken och trollen kan ha använts som förklaring på liknande tillstånd.

Nuförtiden är det möjligt att diagnostisera och ge vård för psykiska sjukdomar, även om det fortfarande är svårt att diagnosticera speciellt psykoser. Vår förståelse för människans psyke ökar hela tiden, och vem vet om inte både diagnostisering av och vård för psykiska sjukdomar kommer att se ut på ett helt annat sätt om hundra år. Var tid har sin förståelse av det som upplevs oförklarligt och annorlunda.

Dastan Soran Farok
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

Det finns någonting magiskt med speglar, i vissa lägen älskar vi dem, i andra inger de oss en känsla av oro och att vara iakttagna. Att se sig över axeln i spegeln är kanske något man inte riktigt känner för på kvällen, när man är klar med allt och ska i säng. Sinnena är ur balans och sårbarheten ger sig tillkänna. Natten har sedan urminnes tider haft förmåga att förvandla omvärlden till något lite obehagligt. Vi ser mindre av vad som sker just då, vilket skärper andra sinnen.

Ser man sen mot den kalla mörka hallen skapar skenet från kontoret dansande skuggor i spegeln. När man motvilligt går för att kolla att dörren är låst, undviker man helst att se in i den långa hallspegeln. Som om den skulle vara en slags portal, eller ett väsen som bara väntar på att man ska blicka in i den och mana fram något. Men varifrån kommer detta obehag? Varför ger vi inte spegeln samma nonchalanta blick som vägguret? Vi ställer ju båda tingen en fråga när vi ser på dem, men varför vill vi ha mer av spegeln?

René Magritte (1898–1967) ”Not to be reproduced” (1937)

Speglar har länge fascinerat människan. Man har bland annat föreställt sig att de kan vara alternativa världar eller portaler till något omänskligt, och att reflektion man ser inte är en själv utan en slags dubbelgångare som lever ett skilt liv på andra sidan glaset. På så sätt laddades de med magi eftersom man kunde hålla den mystiska reflektionen i handen, ”bära portalen’’ så att säga. Enligt altaisk folktro var reflektionen i spegeln en sport till dödsriket, där allt var spegelvänt från oss. Samma föreställning återfinns på andra håll i världen. I spegelbilden trodde man sig se en skymt av andarnas värld, och steget var inte långt till att tänka sig att det som anades kunde vara den speglade människans själ.

Tanken att själen lever utanför människans kropp och därför kan fastna i en spegel är gammal. Föreställningen om att en krossad spegel bringar sju år av otur härstammar möjligen från Romarriket där det ansågs att det skulle ta sju år för en själ att förnya sig själv. Det sades också att en spegel som faller från väggen är ett tecken på att någon kommer att dö, eftersom reflektionen och därmed också själen, gick i kras. Därför var en vanlig rit att täcka över alla speglar när någon i hushållet avlidit. På så sätt skulle den avlidnas själ hindras från att bli infångad i en av speglarna av djävulen, eller den döde från att gå igen. En avliden som såg sin egen reflektion kunde nämligen materialiseras genom nästa person som såg in i spegeln.

Illusionstekniken Pepper’s Ghost, uppkallad efter John Henry Pepper (1821–1900) som populariserade den på 1860-talet användes som stämningsskapare på teatrar, biografer och nöjesfält.

Bilden ovan visar en teaterscen uppsatt för Pepper’s Ghost (1862). En starkt upplyst figur under scenen, utom synhåll från publiken, reflekteras i ett spegelglas placerat mellan publiken och skådespelaren. För publiken ser det ut som om spöket är på scen. Kanske är detta en av de första gångerna speglar och spöken möttes inom tidig populärkultur. Illusionens effekt är att det på en scen plötsligt dyker upp spöken som kan sväva, gå genom människor, och tona in eller ut. Den tidigaste referensen till principen man funnit är från 1558, i Baptista Portas bok ”Natural Magic” (eng. översättning 1658).

René Magritte (1898–1967) ”Not to be reproduced” (1937)

Hur kunde man då undvika otur eller att förgås när en spegel gick i kras? Det var viktigt att på något sätt förhindra trollkunniga att bruka denna själ i sin magi, eller att alver knöt fast själen så att personen i fråga aldrig blev salig och slapp till himmelriket, utan förgicks och blev en gengångare. Ett sätt var att gräva ner alla skärvor djupt i marken, och på så sätt begrava den krossade själen. Andra effektiva åtgärder var att slänga skärvorna i en fors, eller bränna upp dem så att spegelytan blev svart och inte kunde reflektera längre. Man kunde lämna skärvorna på golvet och plocka upp dem efter sju timmar, eller för att lindra oturen ta en skärva med sig till gravgården och rista den mot en gravsten i månens sken.

Gemensamt för alla dessa föreställningar är förstås att man trodde sig se sin själ i spegelbilden. Att tappa spegeln som var ”fönstret och portalen’’ liknades vid att kasta livets krafter åsido och måste därför straffas dyrt.

Tobias Ahlsved
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Litteratur
Tillhagen, Carl Herman 1982. Vardagsskrock.