Kategoriarkiv: Forskning

Tidskriften Budkavlen fyller 100 år – utgivningen av ett jubileumsnummer

Etnologi, Folkloristik, Forskning, Publikation

Att fylla 100 år är storartat, festligt och aktningsvärt – hundraåringar omges av en särskild aura. Den som nu är aktuell att fylla 100 är tidskriften Budkavlen – tidskriften som förenar ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. I år utkommer Budkavlens 100:e volym. Istället för att ge ut en regelrätt historik har redaktionsrådet valt att ge ut ett jubileumsnummer med rubriken ”En tidskrift i tiden.” I numret medverkar personer som ingått i Budkavlens redaktionsråd under olika tider. Redaktörer för jubileumsnumret är Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Många av texterna har reflekterande karaktär där det föränderliga redaktionella arbetet diskuteras.

Inledningsvis hade arbetet med Budkavlen fokus på ett nationellt uppdrag. K.Rob.V. Wikman (1922–1929), ansåg att tidskriften skulle fungera som en förbindelselänk mellan forskare, arkiv, föreningen Brage och allmogesamhället i form av texttypen meddelanden och fältforskningar. Gabriel Nikander (1930–36) gör Budkavlen till ett vetenskapligt språkrör men rollen som förmedlare kvarstår. Författarna till texterna är både inhemska och nordiska och texttyperna är många. Under Sven Andersson (1937–1970) har Budkavlen fortfarande allmogesamhället i fokus men det är inte längre fråga om ett nationellt projekt. Under denna tid vetenskapliggjordes tidskriften och den fick redaktionell stadga. Under slutet av Anderssons redaktörskap kännetecknades tidskriften av ett tillbakablickande.

Med Nils Storå som ny huvudredaktör (1971–1991) sker en omstart. Nu talas inte längre om folkliv- respektive folkminnesforskning utan ämnena etnologi och folkloristik träder fram. Under Anna-Maria Åström (2000–2017) redaktörskap introduceras temanummer. År 2003 införs kollegial granskning av artiklarna. Från år 2017, då Lena Marander-Eklund tog över redaktörskapet, har tidskriften blivit en öppet tillgänglig journal och majoriteten av skribenterna är verksamma utanför Åbo Akademi.

Att två ämnen samsas om en tidskrift är inte helt vanligt. Detta samarbete har sett olika ut i olika tider, och tyngdpunkten gällande vilka texter som publicerats har skiftat beroende på vem som varit huvudredaktör. Alla huvudredaktörer har satt sin prägel på tidskriften och ofta också markerat detta med tidstypisk layout. Kontinuiteten hittas i att etnologiska och folkloristiska texter med Åbo Akademi som bas har utgivits i 100 år. Samtidigt har Budkavlen på ett mycket tydligt sätt uppvisat den föränderlighet som ämnena genomgått under dessa år. Tidskriften och ämnenas utveckling har således gått hand i hand. Men Budkavlen avspeglar också en allmän utveckling som skett gällande vetenskapliga journaler, emellertid med en viss fördröjning. Förändringen gällande de texttyper som ingår har gått från bland annat uppsatser, fältrapporter och meddelanden till kollegialt granskade och öppet tillgängliga vetenskapliga artiklar.

Vad har tiden då gjort med tidskriften Budkavlen? Den har genomgått många förändringar, både i relation till målgrupp, utseende, innehåll och i relation till det redaktionella arbetet. Samtidigt finns det en varaktighet – den har utkommit under hela perioden, trots krig och pappersbrist, trots svackor, trots en konstant ökad akademisk arbetsbörda och trots att finansieringen många gånger varit osäker. På så sätt kan man säga att Budkavlen varit seglivad, och de som arbetat med tidskriften har visat prov på kreativitet, anpassningsförmåga och en remarkabel idoghet. Byten av ansvariga utgivare, generationsskiften, inflöde av nya vetenskapliga ideal, perspektiv och praktiker har också bidragit till att tillföra välbehövligt syre och energi. Därmed har Budkavlen även haft betydelse för etnologins och folkloristikens utveckling, den har varit en arena för idéutbyte.

I likhet med andra vetenskapliga tidskrifter bidrar Budkavlen till vetenskaplig utveckling, nyfikenhet och den är plantskola för nya generationer av akademiker. Det är vår förhoppning och övertygelse att det kommande seklet blir minst lika dynamiskt som det första; tidskriftens är nämligen intimt sammankopplad med den idérikedom och drivkraft som präglar den kulturanalytiska miljön vid Åbo Akademi.

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Professor i nordisk folkloristik respektive nordisk etnologi vid Åbo Akademi

Tidskriften hittar du här https://journal.fi/budkavlen

 

Etnologi 100 år – eller orsaken till att arkivpersonalen hämtar en gammal t-shirt, en silversked och ett urblåst ägg till jobbet

Arkiv, Cultura, Etnologi, Forskning, Materialitet

Hur fångar man ett akademiskt ämne i en utställning? Då det var dags att planera 100-årsfirandet för Nordisk etnologi fick vi fundera på det. Som tur är har ämnet lämnat en del materiella spår i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi under nästan 70 år genom föremålsinsamling och fältarbeten, så det fanns någonting att ta till. På så vis föll det sig naturligt att arkivets personal, två etnologer och en folklorist, bar huvudansvaret för utställningen.

En djupdykning i arkivets gömmor påvisade att det visst fanns en hel del föremål, men ämnets tidigare professorer är representerade i varierande grad, och speciellt en är betydligt mer framträdande än de andra (ja, det är herr Tegengren). Efter lite plockas fram och tillbaka var vi ganska snabbt överens om vilka föremål som skulle landa i vitrinerna och det gav också strukturen för hela utställningen: det fanns bara ett sätt att lägga upp den på, och det bestämdes helt av storleken på Gabriel Nikanders 72cm höga förstoringsapparat från 1920-talet.

Utställningsföremål, förstoringsapparat med mera

I mitten Nikanders förstoringsaparat, runtomkring diverse föremål ur arkivets samling. Foto: Bettina Westerholm

Ämnet etnologi är däremot mycket mer än bara professorer, och en av de saker vi brottades med var hur vi skulle presentera ämnet utan att fastna vid enskilda personer för mycket. I arkivet finns också bland annat en rik bildskatt, så med hjälp av bildspel har vi lyft fram mer om fältarbeten och studenter, i synnerhet social samvaro. Forskarna och forskningen syns främst i form av böcker. Lite tråkigt och traditionellt kanske, men vi använde åtminstone ett likbräde från Kökar som bakgrund. Vi glömde inte heller bort arkivet i brådskan, utan presenterar vår fortfarande pågående frågelistinsamling som kom igång år 1952 (det var herr Tegengren igen en gång).

Föremål, böcker och ägget. Foto: Bettina Westerholm

Dagen innan utställning var det pyssel för fulla muggar. Vitrinerna skulle putsas, föremålstexterna måste skrivas, och bilderna som skulle användas måste klistras på stadigare skumskivor, och akrylkuberna måste numreras. För att inte glömma det viktigaste: föremålen måste hämtas från arkivet nere i källaren. Oj, och bubbelflaskorna skulle ju in i kylskåpet! Då allting var klappat och klart märkte vi, att vi ännu saknade en silversked, en rosa studentoverall och en publikation. De var de sista momenten som fixades på utställningsdagens morgon, innan bildspelen sattes på plats och glasdörrarna äntligen låstes.

Förberedelser! Foto: Bettina Westerholm

Och t-shirten, silverskeden och det urblåsta ägget? Ägget och silverskeden är rekvisita till kaffeservisen och äggkoppen som representerar professor emerita Anna-Maria Åströms herrgårds- och borgerlighetsforskning, medan t-shirten är en raritet, en av de första med ämnesföreningen Kulturistens logga tryckt utanpå. Den hänger på paradplats som en symbol för social samvaro och studentkultur.

Bettina Westerholm och Lotta Wessberg

Coronatider

Arkiv, Cultura, Forskning, Frågelista, Publikation

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Konsten att överleva sommaren med släkten

Forskning, Frågelista

Snart är sommaren här. De som längtat till sommarstugan kan nu se fram emot en skön sommarstugetillvaro enligt egna önskemål, vare sig det handlar om att fiska, hugga ved eller att ligga i hängmattan och läsa. Eller vänta nu … är det så enkelt? På sommarstugan umgås familjer ofta över generationsgränserna. Det här aktualiserar frågan om vem som sätter agendan för när det ska ätas och om och när vedboden ska byggas eller bryggan repareras. I boken Känslor äger rum (2014) påpekar Pia Ingström att det saknas historier om osämja mellan syskon eller generationer när det kommer till sommarstugor. Hon diskuterar även beslutsfattandet på en sommarstuga genom begreppet gerontokrati – att det är de äldre som bestämmer, något som hon menar aldrig skulle fungera i andra sammanhang. Det är också ofta de äldre som står för kostnaderna och för kontinuiteten som uppenbarligen ger dem (oss) tolkningsföreträde om hur saker och ting ska vara.

I den nyutgivna och populärt hållna boken Sommarstugan. Konsten att överleva sommaren med släkten (2021) diskuterar Björn Öberg och Anna Bennich hur vi kan undvika familjekonflikter på sommarstugan. Målet med boken är förhoppningar om sundare familjerelationer. Boken består av 14 kapitel där olika fiktiva scenarier om sommarstugeliv – då det kan köra ihop sig – presenteras. Det handlar bland annat om olika förväntningar, regler, gränser och olika syn på återhämtning. Även här syns gerontokratin – det är de äldre som styr och ställer och som inte alltid förstår sina vuxna barns önskningar. Alla delkapitel kommenteras av psykologen Anna Bennich som kommer med förslag på lösningar av konflikterna. Lösningarna går ut på tydlighet, förståelse för att vi är olika, förmågan att sätta gränser, dialog men också på kompromissvilja. Samtalet ställs i fokus. Utgivarna menar också att vi borde arbeta med familjerelationerna lika mycket som med trädgårdslandet och det läckande taket.

Bokens utgångspunkt är spännande, men gav ändå ett lite blekt helhetsintryck. Visst fanns här sådant som man kände igen, t.ex. synen på hushållsarbete som osynligt (”du gör ju ingenting”), medan den som byggt en altan får allas beröm; eller som att vissa familjemedlemmar ”försvinner” då man kommit överens om att något ska fixas tillsammans. I det avslutande kapitlet berättar den vuxna dottern att hon till följande sommar tänkt skaffa sig en egen sommarstuga. Då kontrar modern med att de ändå hade tänkt sälja stugan eftersom de börjar bli gamla och inte längre orkar hålla stuga och tomt i skick. Detta upprör dottern enormt – stugan ska finnas kvar trots att hon inte längre vill vara där. Konflikterna som spelades upp tedde sig relativt småskaliga och mestadels löstes problemen genom samtal. Här fanns knappast något av det passivt-aggressiva beteende som jag tyvärr både bevittnat och hört andra berätta om när det gäller ett gemensamt sommarstugeliv; att man samtidigt är både ilsken och tyst när något inte går som tänkt. Här bör påpekas att jag vet om många fall där samägandet av sommarstugor fungerar utmärkt utan några som helst konflikter. Men hur det än är väcker sommarstugor känslor – både positiva och negativa.

Om, hur och varför just sommarstugor kan föranleda osämja finns det få studier om. Genom frågelistan Sommarstugeliv – användning, samägande, arv (klickbar länk) hoppas vi på att få dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i en studie om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021.

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Att forska/skriva om kärlek som levd erfarenhet

Forskning, Frågelista, Publikation

Det var drygt två år sedan vi satte oss ner (tillsammans med forskaren Eerika Koskinen-Koivisto) för att skapa frågelistan ”Kärlek, sex och relationer” som distribuerades digitalt våren 2019 av Svenska Litteratursällskapets arkiv. Till att börja med var det ingendera av oss som var särskilt intresserad av just kärlek, det vi då mest var intresserade av var sex och familjebildning. Kärleken kom egentligen med bara för att vi ville vara lite finkänsliga. Vi hade uppfattningen av att det ändå finns en föreställning om att kärlek bör föregå både sex och familjebildning.

När vi sedan bestämde oss för att skriva en artikel ihop var det ändå just svaren om kärlek som stack ut som de mest intressanta för oss båda. Vi fascinerades av föränderligheten som verkade finnas bland svaren. Kärlek då var inte detsamma som kärlek nu. Och kärlek för en svarare var inte alls detsamma som för en annan. I artikeln ”’Det största och finaste i livet’ – Kärlekens förändrade betydelser” som publicerats i tidskriften Laboratorium för folk och kultur (1/2021) analyserar vi just dessa svar om kärlek som levd erfarenhet och kärlek som idé.

Två trähjärtan. Wikimedia commons CC BY-SA-4.0

Att forska i och skriva om kärlek visade sig vara både lätt och svårt. Enkelheten gick ut på att skrivprocessen var en synnerligen angenäm upplevelse. Materialet som vi analyserade var inte stort men ändå ytterst givande. Samarbetet mellan oss skribenter, en senior forskare och en ung doktorand, fungerade fint och vi kompletterande varandras kunskaper på ett utmärkt sätt. Svårigheten i skrivprocessen handlade mest om den bild vi ger fenomenet genom materialet. Frågelistsvaren gav i vissa fall en relativt en positiv uppfattning av kärlek, ofta placerad i dåtid, i frågelistsvararnas ungdom. Här såg vi en svårighet i att inte i för hög utsträckning lyfta fram de sockersöta sidorna av kärlek. Men i materialet framkommer också relativt svåra upplevelser och besvikelser; att inte hitta en partner, att bli lämnad, bli bedragen eller att leva i en relation som inte är bra eller rent av destruktiv. Vi ville inte heller att dessa synpunkter skulle dominera vår analys, vilket innebar en svår balansgång. Att vi var två forskare, med väldigt olika livssituation och vetenskaplig erfarenhet, som utförde studien, var i sammanhanget en bra sak då man så lätt som forskare blir blind för sin text och blir ”kär” i sina favoritcitat.

Som slutsats i vår artikel kom vi fram till att kärleken (i längden) inte är himlastormande utan snarare vardaglig och trygg, vilket vid första anblicken kan kännas lite platt. Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2014) att vår upplevelse av kärlek påverkas av kollektiva kärleksfantasier och att detta kan leda till besvikelse. Detta kan vara en förklaring till de många besvikelser som uttrycks i svaren, men också en förklaring till att de passionerade romantiska fantasierna förkastas eller placeras i en annan tidsrymd. Vår slutsats utmynnar därför i en fråga om en uppgörelse med kärleksfantasin är en förutsättning för en hållbar kärleksrelation. Den frågan har vi inget svar på men den kunde utgöra en utgångspunkt för en annan studie.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik
Lina Metsämäki
Doktorand i nordisk folkloristik

En akademisk mardröm

Forskning

När man arbetar som lärare och forskare i universitetsvärlden är det två företeelser som alltid bör vara fler än vad de är. Den ena är utexaminerade magistrar och den andra är vetenskapliga publikationer.

Magistersexamina ligger sist och slutligen inte i dina egna händer – det är inte du själv som ska ta examen och hur mycket du än försöker få någon annan att göra det så finns det en gräns för vad du har i din makt.

Men vetenskapliga publikationer kan du producera helt på egen hand, och varje artikel med viss rankning ger ett överenskommet antal tusen euro i utdelning från Undervisningsministeriet. Inte till dig personligen förstås, men till det universitet där du är verksam.

År 2019 skickade jag in ett abstrakt för en tänkt artikel till en antologi på ett välrenommerat förlag. Abstraktet, och småningom också den färdiga artikeln, blev godkänt och jag såg fram emot att få en internationell publikation av högsta klass. Antologier är kända för att ta ganska lång tid att producera – det går ofta snabbare att publicera sig i olika tidskrifter. Men hittar man rätt kan det bli en lyckträff och så kändes det för mig. Mitt förhållandevis småskaliga forskningsprojekt om unga finlandssvenskar som flyttat till Sverige passade perfekt in i en antologi om ”youth migration”.

Härom dagen fick jag slutligen trevliga nyheter. Handboken om ungdomsmigration är publicerad och går att köpa till det sedvanliga hutlösa pris som endast bibliotek kan tänkas betala. Det är dock nu den akademiska mardrömmen börjar.

Utan att gå in på detaljer så har min text försvunnit och ingen vet när eller hur. Förlaget svarar överhuvudtaget inte på e-post och redaktören skyller på än det ena och än det andra. Jag spårar korrespondens och försöker läsa mellan raderna, men blir inte klokare. Varken i den tryckta antologin eller i den elektroniska utgåvan finns något kapitel författat av undertecknad. Och ingen utom jag själv verkar riktigt bry sig om denna fadäs.

Nånstans i den här härvan hajar jag till över min egen cyniska inställning, när jag inser att jag nu faktiskt struntar i om artikeln slutligen publiceras eller inte. Jag bryr mig inte om mina presumtiva läsare, jag ger tusan i om min forskning sprids. Det jag grämer mig över är den där siffran. Siffran 3 som ska skina på min CV. Inte för att jag skrivit en så bra artikel (den är varken bättre eller sämre än mycket annat jag skrivit) utan för att jag med denna artikel får min första fullpoängare på den så kallade JUFO-skalan som kategoriserar vetenskapliga publikationers kvalitet, där noll är ingenting och tre är maximal utdelning. En trea betyder en sakkunniggranskad artikel i ett internationellt sammanhang av högsta kvalitet. En trea betyder att jag varit produktiv och bidrar till att finansiera universitets verksamhet och därmed mig själv. En trea betyder att jag räknas som forskare?

Julkaisufoorumi/Publikationsforum (JUFO) ”är en av det finländska vetenskapssamfundet genomförd nivåindelning av publiceringskanaler, som stöder forskningens kvalitetsbedömning”. Här kan du kontrollera hur dina vetenskapliga artiklar placerar sig kvalitetsmässigt beroende på i vilken tidskrift eller på vilket förlag de är publicerade.

Så till den grad har jag dragits med i talet om produktivitet att en artikel som ingen kan läsa skulle vara bättre än en som vem som helst kan läsa, bara jag får min kvalitetsstämpel, en stämpel som jag inte ens tror på själv.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys och forskare i folkloristik
i fåfäng jakt på siffror

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Arkiv, Forskning, Frågelista, Laddade platser

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Skam/Smart

Forskning, Kulturanalys, Publikation

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa

Fy fästingen! Kulturanalytisk forskning om fästingar.

Forskning, Kulturanalys

Fästingforskning, vad innebär det? Forskning om fästingar, på vilket sätt? Dessa är frågor som jag som etnolog ofta ställts inför när jag berättat för människor utanför och inom akademin vad jag för tillfället sysslar med.

Att man kan vara intresserad av små kryp som fästingar, som dessutom upplevs av många som äckliga och farliga, förvånar en del. Samtidigt finns det också många som förstår, för vi kulturvetare jobbar brett med frågor som är aktuella i vår vardag och i samhället i stort. Mitt i vintern är fästingarna inte precis i folks tankar, men när vårvärmen anländer och sommaren efter det, då blir fästingar ett hett samtalsämne som engagerar många. Fästingarna väcker nämligen mycket diskussion, känslor och alla verkar ha någon åsikt om dem.

Ixodes ricinus (vanlig fästing). Bild: Wikimedia commons

Det är just denna typ av samtalsämnen som intresserar mig. Det man diskuterar i medier av olika slag berättar om hur vi förhåller oss till fästingar och varför vi gör så. I diskussionerna berättas även om våra fästingpraktiker och -rutiner, speciellt under fästingsäsongen. Därmed återkallas erfarenheter, upplevelser och känslor som fästingarna och fästingpraktikerna ger upphov till.

Den fästingforskning som jag inledde i början av januari tar sina första steg, men redan nu när jag samlar in material har jag stött på många intressanta fästinghistorier som jag kommer att fördjupa mig i. För fästingforskaren är diskussioner på sociala medier en givande plattform på vilken forskning åtminstone delvis kan byggas. Materialet är också lätt att komma åt. Söker man på ”fästing” hittar man rikligt med intressanta samtalsöppningar och kommentarer. Det finns minsann ingen brist på dramatik i fästingsdiskussionerna!

Hundgrupper på Facebook fungerar som en bra ingång för mig som är intresserad av fästingens roll och betydelse för hundägare. Fästingar sysselsätter nämligen hundägare särskilt på våren och sommaren när fästingsäsongen inleds och blomstrar upp. Säsongen aktiverar fästningrutinerna som legat på is under vintern, då t.ex. olika sätt att hålla fästingarna på avstånd och dagliga fästinginspektioner blir en integrerad del av vardagen och rutinerna för hundägare.

Fästinginläggen på Facebook berättar bland annat om hundägarnas kollegialitet och om ett sympatiskt förhållningssätt till både varandra och hundarna. Andra hundägare bemöts med stor sympati och ägarna verkar enas i kampen mot fästingarna. Kampen illustreras till exempel genom diskussioner kring olika preparat som både håller fästingarna borta från hundarna och dödar dem – alltså fästingarna. Livliga diskussioner pågår om produkternas fördelar och nackdelar. De olika medlen delar också hundägarna i olika läger. Då ställs hundägarnas solidaritet till varandra på spel och ett slags vardagskompetens och -expertis förs fram som stöd för argumentationen.

Kulturanalys är ett uppenbart verktyg för att studera och tolka fästingens kulturella dimensioner. Ett kulturanalytiskt tillvägagångssätt ger möjligheter att analysera vad fästingar gör med oss och vi med dem genom att iaktta och analysera kulturella fenomen, mekanismer och detaljer i möten och konflikter människor emellan samt mellan människor, sällskapsdjur och fästingar.

Med hjälp av kulturanalys kan det synliga och det osynliga, dvs. det som t.ex. debatteras och inte debatteras på sociala medier synliggöras. Genom kulturanalys kan vi bilda oss en uppfattning om hur fästingkulturen görs, uttrycks, känns, förändras och lärs in genom olika vardagliga processer och praktiker. Jag kan uppmärksamma fästingkulturen i dess rumsliga och tidsliga sammanhang då både motstånd och anpassning sker. Kulturanalys fungerar då som ett sätt att föra fram normkritiska perspektiv på fästingar och vår relation till dem.

Projektet Människor, fästingar och miljöförändring finansieras av Finland Akademi 2020-2024. För mera information, se: https://sites.utu.fi/huti/sv/

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare

Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden

Arkiv, Forskning

Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.

Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.

För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.

Ur Bamse 2/2017

Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.

För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.

Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.

Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.

Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.

Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.

Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.

På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.

För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/

Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/