Människans relation till skogen sträcker sig långt bak i tiden, när övernaturliga väsen ännu bodde i våra skogar. Det fanns många olika folkliga föreställningar om trädens magiska kraft och hur de kunde bota sjukdomar. Det fanns olika sorters vårdträd, träd som bland annat botade tandvärk. Man petade med en spik i den onda tanden och så slog man spiken i trädet, då skulle det onda försvinna in i trädet. Smöjträd eller ett så kallad vålbundet/vårdbundet träd (också trolltall) var en viktig del av folkmedicinen speciellt i Sverige på 1600–1800-talet.
Smöjning eller jorddragning är en gammal magisk metod som användes i folkmedicin för att bota barn som hade insjuknat i rakitis, engelska sjukan (i folkmun skäver, skärva eller ris). Smöjning innebar att man drog den sjuka genom ett trångt hål i jorden, under en trädrot eller genom ett vålbundet träd. Smöja är ett ålderdomligt ord för träda in. Hålet i ett vålbundet träd kommer till när trädet växer, delar på sig och sedan växer ihop igen. Enligt gammal folkmedicin visade detta på att det fanns övernaturliga väsen i trädet och därför var de extra fulla av kraft. Men det kunde vara svårt att hitta ett sådant träd, och den som ägde ett vålbundet träd kunde tjäna pengar på det.

Smöjtall i Dalarna som använts för att bota rakitis. Just detta exemplar i Skattlösberg har fått fornlämningsstatus. Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Med smöjning förknippades olika ritualer som var viktiga att följa. Man skulle ta med sig det insjuknade barnet till ett vålbundet träd en sen torsdagskväll när månen var i nedan (avtagande). Det skulle vara på en torsdag för det var Tors dag, Tor var åkrarnas gud och beskyddaren mot sjukdomar och onda krafter. Månen skulle vara i nedan för då är det onda inflytande som minst, och sjukdomen avtar. Barnet skulle vara klädd i en skjorta och under tystnad drog man barnet genom hålet, motsols med huvudet före. Man skulle vara tyst inför det heliga och göra en rörelse i motsols för bakvändhet sades vilseleda de onda makterna. Det här upprepade man tre gånger (tretalet är viktigt i magi) och vid sista dragningen skulle skjortan fastna i hålet och lämnas kvar i trädet. Man drog sjukdomen av barnet och lämnade den kvar i trädet. På det här sättet föddes barnet på nytt.

Det finns också en annan variant av detta botredskap där en trädgren formats till en ring antingen naturligt eller av en människa. Genom denna ring skulle man dra vätskan som den sjuka skulle dricka eller hens kläder. Det var ofta de kloka gubbarna eller gummorna som kunde äga dessa ringar. Ringarna kunde se olika ut och man kunde bota olika sjukdomar beroende på deras utseende. De användes bland annat för att bota förstoppning och kallades då för häftträ, och stämträ användes för att bota urinstämma.

Ett barn dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918 för att tillfriskna från engelska sjukan. Foto: Nordiska museet NMA.0034675, public domain.

Från och med 1600-talet blev rakitis eller engelska sjukan en allt vanligare barnsjukdom. Rakitis uppstår vid brist på D-vitamin ochleder till att skelettet blir mjukt och barnets kropp blir deformerad, med följd att hen får svårt att röra sig. Förr i tiden trodde man att barn fick rakitis om mamman hade föräktenskapliga sexuella erfarenheter (hon var s.k. löndahora) och då kunde sjukdomen kallas för horeskäver. Barn kunde också insjukna om den gravida mamman sett ett lik under graviditeten (likskäver), sett ner i en öppen grav (gravskärva), suttit med benen i kors i kyrkan m.m. Speciellt odöpta barn ansågs vara i fara att få rakitis. Inga ogifta kvinnor fick ta eller se på barnet för de kunde vara löndahoror och bära på förbannelsen att sätta rakitis på barn.

Man anser att denna sjukdom blev vanligare för att barn enligt folktron inte skulle vara ute i solen före de fyllde två år och därmed inte fick D-vitamin på ett naturligt sätt. På 1800-talet ersatte också potatisen köttet i den vanliga kosten. Kött innehåller D-vitamin men det gör inte potatis. Ännu i början av 1900-talet ansåg man att rakitis kunde botas med smöjning men på 1920-talet upptäcktes att sjukdomen berodde på brist på D-vitamin.

Man skall komma ihåg att förr ansåg man att sjukdomar berodde på övernaturliga väsen eller onda människor med övernaturliga förmågor. Människor som drabbades av rakitis ansågs ha blivit angripna av sjukdomsdemoner, och man sa att rakitis gnager i människan. Begreppet smitta var inte känt utan sjukdomen troddes vara ett väsen.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Hagberg, Louise (u.å.). Några anteckningar om smöjning. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/smojning.pdf
– Murberget, Länsmuseet Västernorrlands arkiv (u.å.). Jorddragning. http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=3063
– Sydow, Carl Wilhelm von (1932). ”Något om träden i folkets tro och sed”. Svenska Kulturbilder. Sjätte bandet. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Stockholm. http://runeberg.org/kulbild/1-6/0243.html
– Tillhagen, C.-H. (1962). Folklig läkekonst. Stockholm

Hunden har genom människans historia haft en ganska speciell roll som vän och följeslagare, vid sidan om rollen som sällskapsdjur . Hunden är inom många kulturer en viktig symbol, eller något som ses som mer än bara ett husdjur.Hunden omnämns också i otaliga historier som en viktig bundsförvant, men ofta även som något ondskefullt eller olycksbådande. Historier om hundar som går igen, sökandes efter sina människor, är vanliga och det är också hunden som ett dödsomen eller en direkt koppling till något ondskefullt, som exempelvis helvetet.

Hundar, och även den närbesläktade vargen, har vanligtvis en av två konnotationer i berättelser: goda, modiga, ädla eller liknande, alternativt onda, olycksbådande eller farliga. Rödluvan blev ju som bekant lurad av en varg, och i H.C. Andersens berättelse ”Elddonet” får huvudpersonen hjälp av tre stora magiska hundar. Inom finsk tradition är vargen vanligtvis ett ont väsen.

”Black Dogs” är ett fenomen som förekommer över stora delar av världen, men det är mest förknippat med Storbritannien och Irland, eftersom där finns ett mycket spridd och divergent tradition.

”Black Shuck” var en spöklik svart hund som visade sig i Suffolk och som beskrevs av Abraham Fleming (1552?–1607) i skriften: ”A straunge and terrible wunder wrought very late in the the parish church of Bongay, a tovvn of no great distance from the citie of Norwich, namely the fourth of this August, in ye yeere of our Lord 1577 in a great tempest of violent raine, lightning, and thunder, the like wherof hath been seldome seene. With the appeerance of an horrible shaped thing, sensibly perceiued of the people then and there assembled. Drawen into a plain method according to the written copye”. Foto: Public domain

Dessa berättelser är svåra att kategorisera. I många skildringar framställs varelserna som hundar eller åtminstone hundliknande, och ofta som svarta, men för att något skall kallas Black Dog krävs inte nödvändigtvis att detta skall se ut som en hund. Versioner av detta fenomen kan anta utseendet av till exempel en get eller en häst. Generellt är det underförstått att det överhuvudtaget inte rör sig om hundar, utan endast något som tagit utseendet av en hund.

Black Dogs förekommer oftast ensamma, och visar sig sällan för fler än en person åt gången. Vanligt är att de syns vid vägar, eller vid olika slags liminala platser som exempelvis korsningar, (vilka har varit starkt förknippade med övernaturlighet) men det finns även föreställningar som inte är knutna till en specifik plats. Black Dogs existerar dessutom väldigt ofta utom vår egen tid – vanligt är att de tolkas som varsel, inte nödvändigtvis ett dåligt sådant men nästan alltid illavarslande, gärna ett dödsomen. Varelserna är inte nödvändigtvis farliga i sig, men att se eller höra en Black Dog betyder ofta att man själv, eller kollektivet man tillhör, kommer att drabbas av oråd. Säker död inom ett år är inte en ovanlig tolkning.

Om gärna vill möta en ”black dog” kan det löna sig att leta upp en brittisk eller irländsk korsväg. Foto: Natubes, CC BY-SA 3.0.

Sedan början av föregående århundrade har berättelser om välvilliga Black Dogs blivit vanligare, och dessa beskrivs oftare som följeslagare eller beskyddare än varsel. Denna typ av Black Dog visar sig vanligtvis i hundform, medan de väsen som tar annan form oftare tolkas som hotfulla. Dessa illavarslande Black Dogs är knutna till specifika områden, och har ofta ett lokalt namn. Storbritanniens Barguest, Shuck, Padfoot och Gytrash är några kända exempel.

Vissa detaljer återkommer i beskrivningar av dessa hundar. Vanligt är att de är stora, större än en normal hund. Pälsen beskrivs ofta antingen som väldigt lurvig eller väldigt slät, och ögonen som stora eller på något sätt avvikande. Glödande ögon är vanliga, och även enögda Black Dogs förekommer. Flera av dessa är onormalt tysta, men det finns även versioner som inte ses, utan endast hörs.

Det finns många föreställningar om vad en Black Dog egentligen är. Vanligt är att inte räkna hit själarna av avlidna husdjur som travar omkring efter sin död, utan att se dem som ett skilt väsen som existerar som en slags varning, varsel eller möjligtvis som skydd. Detta kunde innebära att fenomenet ”kyrkogrim”, på finska kallat ”kirkonväki”, kunde ses som en Black Dog. I germanska berättelser sades det att den första personen som begravdes på en gravgård skulle bli dömd till att i evighet vaka över kyrkan. Därför begravdes en svart hund eller en gris levande på gravgården, för att ingen människa skulle behöva utsättas för ett sådant öde. Denna beskyddare kallades sedan för kyrkans ”grim”. Det finns även historier om hur ett lamm, istället för en hund, skulle ha begravts under altaret i gamla svenska kyrkor.

Det är också möjligt att räkna hit de demoniska varelser som sades ackompanjera, alternativt lyda under, varelser från ett underjordiskt plan, såsom Garm eller Fenrir i fornnordisk mytologi eller Kerberus i grekisk mytologi. Dessa går vanligtvis under det kollektiva namnet ”hellhounds”, och lyder ofta under lite andra lagar än Black Dogs, beroende på vem man frågar. Djävulen och demoner associeras ofta med svart och eld, och i flera berättelser uppträder de som svarta hundar.

Detta skulle även innebära ett samband med det som på svenska ofta kallas för Odins jakt, men som det finns variationer av i stora delar av Europa. Kort sagt består denna ”jakt” vanligtvis av demoniska hundar, ibland ledda av ett övernaturligt väsen av ursprung beroende på geografisk position. Att se eller höra denna jakt var illavarslande, ibland rentav farligt.

Dessa legender är inte bara ett folkligt fenomen. Historierna är såpass populära att flera författare och artister tagit inspiration från dem, eller bara refererat dessa hundar i sina verk. Det mest kända är kanske Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of the Baskervilles”.

Sherlock Holmes och hans följeslagare Watson stöter på en skrämmande hundvarelse i Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of Baskervilles” (1902) . Här illustrerad av Sidney Paget. Foto: Public domain.

Black Dogs är ett intressant fenomen, som upprepar sig över stora geografiska områden men trots det är rätt så okänt i dagens samhälle. Vad exakt dessa är eller hur de skall tolkas varierar och likaså gör deras beteende och utseende, men man kan se tydliga paralleller hundarna emellan.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Läs- och lyssningstips
– Black Dogs 101 (del 1 och 2) https://thecuriousfortean.com/2017/06/02/black-dogs-101-part-1-featuring-folklorist-mark-norman/
– https://thecuriousfortean.com/2017/06/07/black-dogs-101-part-2-featuring-folklorist-mark-norman/
– Norman, Mark (2016). Episode 4 – Black dogs and the wild hunt. The folklore podcast. http://www.thefolklorepodcast.com/ 31.8.2016
– Ruickbie, Leo (2016). The Impossible Zoo: An encyclopedia of fabulous beasts and mythical monsters. Hachette UK
– Sherwood, Simon (2012) Apparitions Of Black Dogs. http://www.simonsherwood.co.uk/blackdog.htm

Fåglar har en viktig roll i många folkliga traditioner och myter, vilket är lätt att förstå då man ser hur fåglarna graciöst rör sig mellan himmel och jord på ett sätt som inte människorna kan. I många kulturer är fjädrar mycket viktiga, t.ex. hos Nordamerikas indianer och Masai-folket i Kenia. Alla känner vi till den danska berättelsen om storken som kommer med barnen och duvan är en internationell symbol för fred. De fåglar som oftast förekommer i berättelser runtom i världen är örnen, duvan, höken och korpen.

Bland de nordiska traditionerna är det i den finska som fåglarna har en speciellt utmärkande roll, de var den viktigaste gruppen av levande väsen direkt efter björnen (som var så helig att dess namn inte fick yttras). Enligt den finsk-ugriska skapelsemyten blev världen till när en vattenfågels ägg gick sönder i gudinnan Ilmatars famn. Fåglarna ansågs kunna röra sig mellan de olika världarna och de ädlaste fåglarna valdes därför till budbärare för världsalltet. Världen bestod av tre delar: alinen (den undre världen) som var de avlidnas hemvist, mellanrummet där människorna fanns och ylinen (den övre världen) där gudarna och fåglarna höll till. Det var till ylinen som fåglarna flyttade på hösten och flyttfärden gick enligt sägnen längs med vintergatan, på gränsen mellan världarna. På finska heter vintergatan därför ”linnunrata”, fågelbanan, och ylinen, i rollen som fåglarnas vinterboende, kallades för ”lintukoto”, fågelhemmet. ”Lintukoto” var hemvisten för allt det goda och används än idag som ett uttryck för att symbolisera något tryggt, ombonat och isolerat. Till exempel i diskussioner om globalisering i negativ bemärkelse där Finland symboliskt kallas för just ”lintukoto”, en symbol för vår trygga paradisaktiga boning, där allt är bra.

Flyttfåglarna var speciellt viktiga eftersom de tog livet med sig när de flög söderut på hösten och förde livet och grönskan tillbaka med sig när de återvände på våren. Det är något vi kan känna igen idag också, känslan av vemod när plogarna flyger söderut och känslan av glädje och hoppfullhet när samma plogar återvänder på våren. För våra förfäder, som på många sätt och vis var mycket mer förankrade i årets kretslopp, fanns det en mångfaldigt starkare symbolik bakom fåglarnas flytt: Med fåglarna återvände livet och födan blev igen mångsidigare.

Svanen har uppfattats som den främsta av de heliga fåglarna, bland annat på grund av sin påstådda förmåga att kommunicera med både fåglarnas och människornas världar. Foto: Fredrik Alpstedt, CC BY-SA 2.0

Fåglarna delades in i olika grupper; de heliga fåglarna, själafåglarna, shamanfåglarna och siarfåglarna. Svanen var den främsta av de heliga fåglarna och den som ledde flyttfåglarna tillbaka norrut på våren. Dess långa hals gjorde att den kunde kommunicera med olika världar samtidigt och den ansågs vara av människosläkte, en människa som blivit förvandlad till fågel. Svanen förekommer också i Kalevala där den sägs simma i Tuonelas svarta flod (platsen för de döda) och en vers säger att den som dräper en svan blir själv av med sitt liv. I Karelen har man under arkeologiska utgrävningar hittat en järnåldersgrav med ett litet barn liggande på en svanvinge, likaså är svanen tillsammans med vattenfåglar ett vanligt element i de hällristningar man hittat i samma område. Att just svanen är Finlands nationalfågel är därmed en del i följetongen av en lång vördnadstradition.

De flesta andra av de heliga fåglarna var vattenfåglar, t.ex. knipan, skraken och storlomen, men också örnen, tranan, göken och lavskrikan ansågs höra till denna grupp. Tranan ansågs bära upp himlavalvet och därifrån kommer det finska namnet på den bärande bjälken i en byggnad, ”kurkihirsi”, vilket direkt översatt betyder tranbjälke, och också namnet på lyftkran, ”nostokurki”, vilket betyder lyfttrana.

Det finska ordet för lyftkran ”nostokurki” betyder bokstavligen lyfttrana och kommer från föreställningen om tranan som bär upp himlavalvet. Foto: Estormiz, CC0

Själafåglarna var bland annat alla småfåglar, alla måsar och också sånglärkan. De ansågs vara manifestationer av de avlidnas själar, förfäder eller vägvisare för de avlidna. Man trodde att fåglarna var de som förde själen till de nyfödda barnen och också transporterade bort själen när människan dog. I vissa områden brukade man ha fågelfigurer av trä vid sidan av sängen som kallades för just ”sielulintu”, själafågel. Denna skulle beskydda själen så att den inte gick vilse i drömmarna. Idag är spåret av denna fågeltro kanske tydligast på våra gravgårdar, där många gravstenar kröns av småfåglar i sten eller det traditionella korset bytts ut mot svanar i flykt.

Duvan som gravstensprydnad förekommer i många traditioner, men på en finsk begravningsplats hittar du vanligtvis både fåglar i flykt, gärna svanar eller tranor, och stillasittande småfåglar som svalor och sparvar. Foto: Pixabay, CC0

Shamanfåglarna ansågs på många sätt fulla av omen och förde olycka och död med sig, medan deras ägg och kroppsdelar var kraftiga talismaner. Hit hörde bl.a. korpen, tjädern, smålomen och tornseglaren. Siarfåglarna kunde egentligen vara vilka fåglar som helst som med sitt beteende eller med sitt utseende på något sätt signalerade vad som komma skulle, t.ex. ifråga om vädret.

Även om vi idag kan röra oss i luften med hjälp av olika hjälpmedel så är fåglarnas rörelser fortfarande en källa till oändlig fascination för oss. Vi följer flyttfåglarnas mönster och vi räknar fortfarande lekfullt hur många gånger göken gal. Svanmärket är ett tecken på finsk kvalitet och vi använder olika språkliga uttryck som har sin grund i vad våra förfäder trodde och tänkte om världen. Många av oss samlar också på fågelfiguriner av glas och lera, och företaget Iittala (känt för sintt glas och porslin) tillverkar varje år en ny glasfågel att symbolisera just det året. Vattenfågelns folk lever på detta sätt kvar i oss och i vår kultur, i ett led som går ända tillbaka till hällristningarna vid sjön Ääninen i nuvarande Karelen.

Hannah Salo
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips

– Eero Ojanen (2015). ”Suomen myyttiset linnut”
– Allmänt om fågelns roll i den finska folktron http://www.taivaannaula.org/2012/11/16/jumalten-ja-vainajien-linnut/
– Kort om fåglar i svensk folktro: http://www.4um8.se/smaland/Folktro/djur.htm
– Om fågelmyter världen över: https://voices.nationalgeographic.org/2016/11/08/delving-into-cultural-myths-tales-and-beliefs-about-wild-birds/

Skrämmer tanken på gengångare dig? Hur föreställer dig du dessa i så fall? Många målar antagligen upp en bild av en vuxen människa, kanske en gammal person. I den skandinaviska folktron hittar vi däremot exempel på mycket yngre gengångare/spöken, så kallade mylingar. Med mylingar menas okristnade, det vill säga odöpta barn, som tagits av daga av sin mor i samband med födelsen. Ordet myling kommer från fornsvenskans myrða, som betyder mörda. Myling betyder alltså ”mördad”. Regionala skillnader finns och andra namn som har använts är exempelvis utböling eller utbörding. Uppfattningarna om vad som skulle hända med ett barn som dödades vi födseln gick i äldre tider isär. Å ena sidan tänkte man sig att barnet ”frälses från jordens sorger” å andra sidan var man rädd för att barnet inte kommit in i himlen, eftersom det var odöpt, och skulle börja gå igen som en myling utan sinnesfrid.

Barn som inte blev begravda på kyrkogården i vigd jord kunde inte få ro utan kanske återuppstod som mylingar. http://easterstockphotos.com/

Hur gick det då till när ett barn blev myling? Mylingar var för det mesta barn till kvinnor som medvetet bestämt sig för att ta livet av sitt barn av olika orsaker. I tider när utomäktenskapliga barn inte bara var en skam, utan dessutom straffbart, drevs många kvinnor till drastiska handlingar. Var man fattig fanns också problemet att kunna ta hand om ett barn, t.ex. med husrum och mat. Barnamord utförda av kvinnor var därför inget ovanligt brott i det agrara Norden, vilket indikerar vilket samhällsproblem detta var. Ett mördat barn gömdes undan av modern, t.ex. i en dynghög, stenröse, skog, uthus, under ett golv och så vidare. Genom denna handling (mördas, inte vara döpt och gömmas undan) blev barnet till en myling. Det antogs att en myling kunde ta både ett djurs och en människas skepnad. Mylingen försökte också dra till sig uppmärksamhet på olika sätt, såsom att skrika, gråta eller jämra sig. Detta skedde vanligtvis på kvällen eller natten och på sådana platser där barn inte borde befinna sig.

En myling från datorspelet och appen ”Year Walk: Companion”. Upphovsman: MKoala, CC BY-SA 3.0

Anledningen till varför en myling hade ljud för sig var för att detta väsen ville uppmärksamma att den inte fått bli begravd i vigd jord och också avslöja modern. Enligt folktron kunde skriken fortsätta lika länge som barnets förutbestämda livslängd, om det hade fått leva vill säga. En myling kunde också återvända till sin mor och amma ihjäl henne eller avslöja sin far. Man kunde dock försöka förhindra att en myling gick igen genom att sätta en korslagd sax över dess bröst när man gömde liket efter barnet, men det fanns inga garantier för att mylingen ändå inte på något sätt skulle ge sig till känna.
Hur skulle man då få stopp på en myling? Det fanns olika tillvägagångssätt och bland annat kunde man ge sitt namn till en myling (eftersom barnet inte hade ett eget) och barnet kunde få sinnesfrid eller så kunde man lokalisera liket efter barnet och begrava det i vigd jord.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Johansson, Gun-Britt. Synderskan och Lagen. Barnamord i tre Norrlandslän 1830–1870 (2006). http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:144528/FULLTEXT01.pdf
– Lövkrona, Inger. Annika Larsdotter – barnamörderska (1999)
– Pentikäinen, Juha . The Nordic Dead-Child Tradition. Nordic Dead-Child Beings, a Study in Comparative Religion (1968)

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
”Under strandens granar”
J. L. Runeberg (1804–1877)

När min mor var ung spenderade hon en sommar på sina farföräldrars sommarstuga. Det första hon blev varnad för var att inte fara under den lilla bron som ledde över ett brant och djupt dike. Där nämligen levde Näcken. Hon blev naturligtvis nyfiken och genast när hennes farmor hade släppt henne ur synhåll klev hon ner i diket för att se vad Näcken är för någonting.

Otaliga är berättelserna om duktiga spelmän som fått sin skicklighet i fiolspel av näcken. Den som tittar noga på Johan Tiréns (1853–1911) målning ”En Jämtlandssägen” ser också näckens gestalt skymta i forsen. Kurt Svensson konsthandel, Public Domain

Näcken är ett av flera nordiska folktroväsen bundna till vatten och mest känt för sin funktion att skrämma barn bort från farliga vattendrag. Jag tänker här förutom Näcken närmare behandla också Bäckahästen.
Näcken (eller Necken med en äldre stavning) är den kändaste av dessa här i Finland. Näcken dyker upp i många nordiska länder, ibland under annat namn men med samma egenskaper. Den visade sig vid brunnar, djupa diken, bryggor och andra vattendrag som kunde vara farliga för dem som inte kunde simma, och var känd för att lura människor till vattnet för att dränka dem. Näcken kunde byta form för att mer effektivt lura sitt offer till vattnet. Den mest kända formen är dock en människofigur med långt hår.

Det finns några skillnader mellan den finska Näkki och Näcken i Sverige och resten av Skandinavien. Näkki har ingen bestämd form och kan lika gärna visa sig i kvinnogestalt som en stor hund. Fastän Näkki är förknippad med musik, och med sin sång kan lura människor att följa med ner i träsket, ligger fokus snarare på att lura folk till att drunkna. Näcken däremot är starkt förknippad med spelmankonst och är mest känd för att lura människor till vatten med sitt fiolspelande. Näcken kan även lära upp någon lycklig i spelmannakonst. Näcken är också oftast skildrad som en maskulin figur. Traditionerna överlappar varandra och innehåller liknande drag men den finska Näkki verkar ligga närmare Bäckahästen.

Bäckahästen förekommer i hela Skandinavien och har som sagt många drag gemensamma med den finska Näkki. Bäckahästen förekommer i inlandsvattendrag och spenderar sin tid med att lura människor ner i vattnet för att drunkna.

Bäckahästen lockade bland annat barn med ridturer och kunde förlänga sin rygg så att alla rymdes med. Här tolkad av den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914) i målningen ”Gutt på hvit hest”. http://www.museumsnett.no/nordnorsk-kunstmuseum/Kittelsen.htm Public Domain

Fast man skulle kunna tro annat kan Bäckahästen också byta form. Den kan, som Näcken, förändra sig till vad som helst som kan lura människorna närmare vattnet. Det som skiljer Bäckahästen och Näcken åt är att Bäckahästen inte är starkt förknippad med sång, och när Näcken förtrollade sina offer med sin skönhet och musik, dränkte Bäckahästen folk så där på skoj.
Det som kopplar ihop dessa vattenväsen är att de har alla använts i pedagogiskt syfte för att varna barn för platser där det fanns risk att drunkna. Det är lite oklart om man egentligen trodde på dem eller om de var varelser man förväntades sluta tro på när man var tillräckligt gammal för att förstå att akta sig för branta diken.

Miamarie Peura
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Näkki. Museologian aineopintojen ryhmätyöraportti. http://www.helsinki.fi/museologia/tutkimuksen_liitteet/N%C3%A4kki.pdf
– Stattin, Jochum. Näcken. Spelman eller gränsvakt? 1984/1992

Brännvin är gjort på säd eller potatis och förr även cellulosa, och har från och till varit både förbjudet och reglerat genom historien. Som många andra former av alkohol har det använts som medicin, men det kunde även användas för att diagnostisera olika åkommor. Diagnosställande överlag var förbehållet de kloka i samhället och inte något för dem som endast höll på med huskurer.

Brännvin som hjälpmedel för att diagnostisera och bota sjukdomar användes i början av 1900-talet, och det var endast ett fåtal av dåtidens kunniga män som visste hur man gjorde. Den som led av åkomman, eller dennes ombud, skulle bege sig till botaren med en kanna okryddat och ofärgat brännvin. Om patienten var gift skulle även en ring som tillhörde honom eller henne tas med. Den vise mannen hällde upp brännvinet i ett större spetsglas och knöt fast ett band i ringen som sedan sänktes ner i glaset. Med huvudet vilande i händerna skulle mannen sedan, under absolut tystnad, stirra ner i glaset under en lång stund. Då uppdagades bilden av den eller det som orsakat åkomman på brännvinets yta. Under fortsatt tystnad drogs ringen upp och gavs tillbaka till patienten. Mannen hällde över brännvinet i en flaska av mörkt glas, som patienten hade haft med sig, och satte till ”droger ur diverse flaskor” från sitt eget förråd. Han hällde sedan upp två supar, en för patienten och en för sig själv som de drack, och först efter detta fick tystnaden brytas. Brännvinet som blev kvar skulle den kloke behålla.

Kloka gubbar och gummor kunde även skåda framtiden i till exempel kaffesump eller teblad som här i Jakob Kulles (1838-1898) målning ”Hos kloka gumman”. Public domain.

Att skåda i brännvin var behändigt eftersom det både ansågs bota och lyfta fram orsaken bakom krämpan. Jag tror dock inte att brännvin med droger var det mest effektiva botemedel man kunde få.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Lindberg, Erik Jonas 1986. Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin – om folkliga huskurer och medicinsk magi.
– Tillhagen, Carl-Herman 1958. Folklig läkekonst.

Något jag ofta fick höra i lågstadiet av många föräldrar och lärare var att inte äta snö. Starkast rörde förbudet snö som lagt sig. Om man råkade fånga en snöflinga på tungan ur luften fick man inga speciella uppmaningar om att sluta.

Regeln verkade löjlig och jag frågade varför det var så. Svaret var förbryllande; det kunde finnas maskar i snön vi stoppade i oss. Detta blev starkt ifrågasatt av min mamma då jag frågade henne om saken. Inte finns det någon maskar som överlever i snön! Detta fick mig att undra om orsaken till skillnaden mellan min mammas och de andra vuxnas svar berodde på att vi flyttat till Norge och själva var finnar. Kanske hade min morsa vuxit upp på en ort där man inte berättade för barn om dessa maskar. Denna teori gick i kras då jag nämnde mina tankar kring ämnet till mina finländska vänner. De hade också hört rykten om maskar som simmade i snö.
I efterhand och ur ett vuxet perspektiv antar jag att denna föreställning om ”snömaskar” går i samma linje som när man berättade åt barn att inte hoppa i lövhögar på mitten av 1900-talet i Sverige. Lövhoppandet troddes öka risken att insjukna i polio, vilket ledde till förbud och rädsla i både vuxnas och barns hjärtan. Anknytningarna mellan våta, fallna löv och polio viftades bort efter ett tag då man fick reda på vad som verkligen låg bakom sjukdomen. Sambandet mellan maskar och snö verkar lite mera långsökt, men många barn avbröt ändå förtäringen av den nedfallna snön efter varningarna.

Den gnistrande nyfallna snön kan vara helt oemotståndlig för nyfikna smaklökar.
Foto: Chris Penny, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Maskrädslan som väcktes i många barn var möjligtvis ett sätt för föräldrar och skolpersonal att slippa besök till barnläkaren på grund av stenar i magen. Kanske var det även ett sätt att se till att barn inte av misstag fick i sig ”gul snö” eller bakterier. Snömaskar fungerar ganska väl med små barn, då kanske bakterier och baciller inte ännu säger så mycket åt en 5-åring.

Även om jag nu är vuxen och oftast inte äter snö kan jag ibland höra varningarna för snömaskar via förbigående föräldrar då jag är på besök i Norge. Ännu har jag inte hört någon finländare säga åt sina lekande ungar att ta bort snön ur munnen.

Eftersom min mamma hade övertygat mig att berättelserna om maskarna varken var en sanna eller en finsk grej satte detta djupa spår och tankar i mitt huvud. I nästan 20 år har jag gått runt och lyssnat på när finländska föräldrar pratar till sina barn för att se om dessa snömaskar även kryper i Finland. Nu tycks jag inte behöva göra det längre, då jag äntligen fått svar på min fråga. Jo, dessa berättelser finns också här.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– ”Snö och mask”. Faktoider. http://www.faktoider.nu/masksno.html
– Klintberg, Bengt af: ”Lövhögar och barnförlamning”. Folkminnen, Stockholm 2007