Julfreden

23 december, 2020Årets fester, Jul, Ritual och materialitetadmin

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest”

Julfreden utlyses i Åbo 1965. Bild av V. K. Hietanen, JOKA-arkisto.

Varje julafton, några minuter innan Åbo domkyrka slår 12:00 på dagen, sjungs psalmen 170 Jumala ompi linnamme på Gamla Stortorget. Sången, samt annan musik under evenemanget, leds av flottans musikkår och manskören Laulunystävät. Hundratals människor har samlats på torget och på båda sidorna av Aura å redan i god tid innan middagtid. Flera har med sig något varmt dricka, t.ex. glögg eller kaffe. När klockan slår tolv, framför hornen inledningsfanfaren och läsaren stiger på Brinkkalahusets balkong. Publiken står och hör på då julfreden utlyses. När deklarationen har lästs stämmer publiken i med Vårt land. Publiken börjar lugnt skingras medan musikkåren spelar Björneborgarnas marsch.

Det finländska julfirandet har redan i flera århundranden inneburit begreppet av julfreden och ”utlysningen av julfreden”. Traditionen har sin bakgrund i tiden när kyrkan ännu hade en mer central betydelse i samhället. Idéen att utlysa julfred kommer ifrån Bibeln, från änglarnas uppmaning till fred på jorden på julnatten.

Julfreden var i den gamla nordiska lagstiftningen en bestämmelse av en 20 dagars tidsperiod, från julaftonen till tjugondag Knut. Författningen innehöll flera olika specialtillstånd och regelverk. Handeln och vardagliga arbeten tog slut efter utlysningen och under perioden fick man hårdare bestraffningar av förseelser.

Drottning Kristina, som inte accepterade sekulariseringen som skett i samhället, gav 24.12.1649 ett påbud gällande julfreden. Påbudet innebar, utöver det fördubblade bötesstraffet av fredsbrytning, nya stränga direktiv och varningar inför firandet under jultiden. Anvisningarna inkluderades i en proklamationstext och bland annat förbjöd frossande och superi, väsnande och allt slags oroligt uppförande, varnade för brandfara och i slutet anmodades att allmänt ta vara av goda råd.
Textversionen som man använder idag är från 1827, då den skrevs på nytt efter Åbo brand. Fast utlysningen fortfarande innebär varningar om hårdare bestraffningar under jultiden, har den inte haft juridisk betydelse efter 1889, men utlysningen som evenemang har bevarat sin status i julfirandet.

Förutom i Åbo, utlysas julfreden årligt också bl.a. i Nådendal, Borgå, Björneborg, Raumo, Tammerfors, Tavastehus, Torneå och Nystad. Men i förvarandet av traditionen har Åbo en speciellt viktig ställning. I Åbo har traditionen bibehållit nästan obruten ända från medeltiden. Enda undantag har veterligen skett under stora ofreden 1712–1721, möjligtvis under 1805–1815, under milisstrejken 1917 och 1939 på grund av rädslan för flygbombningar. Året 2020 kommer att bli ett av dessa undantag på grund av COVID-19. Lyckligtvis sänds utlysningen ändå via radion, TV och nätet.

Mina familjemedlemmar efter julfredsutlysningen. Bild av Ofelia Forsman.

Rundradions första julfridsinspelning från Brinkkala sändes på julaftonen år 1935. Första gången var det möjligt att följa med utlysningen av julfreden från var som helst i landet. Utsändningen har sänts varje år efter det utan undantag. Inte ens krigsåren avbröt radiotraditionen, fast själva utlysningsevenemanget inte genomfördes. Från och med 1983 har julfredsutlysningen utsänts via television och sedan 2006 har man även kunnat följa evenemanget på internet.
Sedan 2017 har utlysningen av julfreden i Åbo ingått i Finlands företeckning över immateriellt kulturarv.

Ofelia Forsman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Tapani Knuttu, Timo Soikkanen och Tarja Tuulikki Laaksonen. Joulurauha suomen Turusta: Kuninkaanrauhasta ekumeeniseen rauhanvetoomukseen. Keuru: Otava, 2015.

Webbplatser
https://www.turku.fi/vanha-suurtori/alueen-historia/joulurauha
https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Julfred
https://fi.wikipedia.org/wiki/Joulurauha

Kring julgranen

23 december, 2020Årets fester, Jul, Ritual och materialitetadmin

Många av oss har säkert i en eller annan form varit med om att dekorerat en julgran, men varför är detta någonting vi gör och hur har vi kommit till att julgranen är någonting som finns i de flesta finländska hem?

Julgranen är inte i sig ett lika gammalt fenomen som de flesta kanske föreställer sig, men varierande former av majstångs-liknande dekorationer och gröna kvistar har använts för att fira vintersolståndet som överlappar med den kristna julen. Ceremoniella träd dekorerade med blommor, band och ljus har även varit en etablerad del av många andra religiösa kulturer och träd överlag har haft en central del i många bibliska berättelser. Julgranen i den form vi associerar den med började bland den protestantiska tyska adeln och prästerskapet, som tog i bruk seden i slutet av 1500-talet. Allra först verkar den dock ha varit en del av det kommunala julfirandet i tyska hantverksgillen, vilka ofta tillämpade sig av uråldriga traditioner som denna.

Voutilainen, Erkki 1960. Museovirasto. JOKA-arkisto.

I Finland togs julgranen i bruk först i 1800-talets industrialiserade klassamhälle och den fanns länge bara i överklasshem och speciellt hos prästfamiljer. Traditionen kan i Finland starkt förknippas med bildningsrörelsen och den kristna folkskolan, i och med vilken den spred sig till de andra samhällsklasserna på 1900-talet. Av centralt värde för spridningen av denna tradition var också en fiktiv ritning av Luther och hans familj samlad kring en julgran, publicerad 1873. Den kristna kyrkan använde sig av många olika förklaringar till varför den vintergröna granen kunde användas också i kristna hem och i Finland förklarade man att granen symboliserade Jesu släktträd.

Julgranen dekorerades med ljus först under andra halvan av 1600-talet, inspirerad av en julpyramid av trä, dekorerad med godsaker och levande ljus, vilket traditionellt användes som juldekoration i Tyskland. Julklapparna under trädet baserar sig däremot på en gammal katolsk tradition om att ge presenter vid nyår. Inom protestantismen uppfattades världslig lycka som ett tecken på ett dygdigt kristet liv och kommande frälsning, och därmed passade julklapparna bra in i firandet av Kristi födelse.

Voutilainen, Erkki 1959. Museovirasto. JOKA-arkisto

I och med olika samhälleliga förändringar har även julgranen förändrats och formats, men den har ändå tydligt blivit en central symbol för hela julen. Julgranen har i Finland varit väldigt socialt sammanbindande, bland annat eftersom granen i lågklassfamiljer placerades i fönstret för andra att se, samtidigt som man gick och hälsade på grannar och bekanta för att åskåda deras träd. Förutom detta samlades familjer som inte hade råd med en egen gran ofta för att beundra kyrkans julgran. Utöver detta var granen såklart mest av allt ett objekt för hela familjen att samlas runtomkring och barnen att njuta av, eftersom granen traditionellt dekorerades med godsaker för barnen att äta, någonting som även utvecklades till en form av välgörenhet för fattiga barn.

Granen har också varit en viktig symbol för den enda lediga högtiden arbetarklassen hade, och fastän man inte hade råd med mycket eller stort, har den ändå stått kvar. Ett bra exempel på hur viktig granen varit, är hur man under krigstiden dekorerade julgranar i både hem och vid fronten.
I och med det trånga livet i städer har granen kunnat se ut på ett antal olika sätt, och substitut av metall, textil och fjädrar har kommit till redan tidigt i traditionens historia. Under 60-talet skapades en motrörelse gentemot den materialistiska julen och då kunde julgranen istället bestå av till exempel en bukett eller blåbärsris. Idag är däremot julgranens ekologiska hållbarhet en central fråga, då ett antal variationer av plast och textilgranar blivit allt vanligare, och man blivit allt mer medveten om hur många odlade julgranar som brukas.

Bild av Aia Hägglund, 2003.

Julgranstraditionen har alltså sett många olika tidsperioder och former, men traditionen har oberoende av detta levt kvar och man kan vid det här skedet med relativ säkerhet säga att julgranen har kommit för att stanna.

Aia Hägglund
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Ytterligare läsning:
Karlsson, Simon (2018) ”Plastgran, äkta vara eller ingen gran alls? Så grön är din julgran”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/19/plastgran-akta-vara-eller-ingen-gran-alls-sa-gron-ar-din-julgran
Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Saloniemi, Marjo-Riitta (2009) Joulupuu on rakennettu- suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi.
Stenberg-Gustafsson, Nanna (2018) ”Glitter, ljus och bjällerklang – julen är vår viktigaste högtid”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid
Wall, Tora (2011) ”Träd med djupa rötter” i Fataburen – Nordiska museets och skansens årsbok 2011, s. 223–249. Nordiska museets förlag.

Stål och silver i vardagsmagi och folkmedicin

22 december, 2020Folktro, Ritual och materialitetadmin

Människans hantering av metaller har en uråldrig historia, där metallerna har haft en så framträdande roll i den historiska utvecklingen att järnhanteringen fått beteckna en historisk epok. Aristoteles, som levde och var verksam under järnåldern, föreställde sig liksom senare alkemister att metallerna föds och växer i speciellt gynnsamma omständigheter i jordens inre, vilket skulle förbinda dem med vissa mystiska och spirituella krafter. Dessa krafter gjorde olika metaller och legeringar särskilt tillämpbara i vardagsmagi och magisk folkmedicin ännu in på 1900-talets början. Bland annat stålets och silvrets användningsområden beskrivs i samlingsverket Finlands svenska diktning VIII 5. Magisk folkmedicin.

Stål och silver var två metaller som ansågs skydda extra bra mot olika trolldomsfaror, i synnerhet i förebyggande användning mot diverse oknytt. Sällan uppges det specifikt varför just dessa kom att bli bland de främsta av hälsoskydd i de folkloristiska uppteckningarna, men olika förklaringar kan ges genom att studera dess framställning, utformning och värderingarna kring dem. En sådan, första anledning som kan fastslås är att såväl stål som silver bearbetades genom smide, och därav kom i kontakt med eld. Elden hade i folktron en renande och avvärjande kraft, och genom smidet gavs föremålet som framställdes en inneboende trollkraft. Gällande stålet kan även de vardagliga stålföremålens lättillgänglighet och utformning konstateras ha varit en orsak till dess popularitet. Stålet fanns hos alla i form av vassa eggverktyg, som liar, knivar och saxar. Den vassa eggen skulle enligt folktron ha en hotfull, demonbesvärjande kraft. Speciellt kraftfull var saxen, eftersom den, med öppnade skänklar, antar formen av ett kors. Silvret, som inte fanns lika lättillgängligt, besatte ett särskilt värde i att det förekom i ett litet antal värdefulla föremål, som ofta gått i arv i släkten. Det rörde sig om silvermynt – vilka inte fanns i överflöd i den agrara självhushållningen –, eller andra föremål, vanligen dopgåvor eller smycken, som skyddats så länge att de ansågs vara skyddande i sig själva.

Genom att stålet och silvret kom i kontakt med eld under smidet ökade dess krafter. Foto: Gustav Sandberg, 1890–1910. SLS/Gustav Sandbergs fotografisamling. Finna.fi (CC BY 4.0).

I Magisk folkmedicin beskrivs främst hur stål har använts i folkmedicinen – troligtvis tack vare dess lättillgänglighet och dess många egenskaper. Under olika liminala tillstånd, då en person befann sig mellan två tillstånd eller positioner, ansågs denna vara speciellt sårbar och då var det viktigt att på ett förebyggande sätt skydda sig med hjälp av stålet. Ett sådant exempel är det tillstånd som en havande kvinna befann sig i vid födseln, och därefter även barnet, fram tills att barnet blev döpt. För att kvinnan och barnet skulle vara skyddade under barnsängstiden berättas det att en kniv och/eller sax samt eldstål skulle placeras under kudden och inte fick avlägsnas förrän barnet var döpt. Efter förlossningen skulle kvinnan därtill bära på sig stål, oftast i form av en kniv, om hon nödgades röra sig utanför huset innan hon återigen var kyrktagen
Ett annat tillfälle när en person ansågs vara särskilt sårbar var bröllopet, då de inblandade parterna gick från förlovade till äkta makar. Däremellan var det viktigt att förebygga olika skadegörande inflytanden under bröllopet, genom att bruden skulle gå med en silverpeng i vänster sko. Bruket att placera en silverpeng i vänster sko var dock inte förbehållet för vare sig bröllop eller brud, utan kunde också tillämpas av den som i allmänhet ville bevara sin hälsa eller misstänkte sig ha blivit påsatt en sjukdom av illasinnade makter.

När en sjukdom eller ett sår väl tillkommit, som översteg gemene mans medicinska kunskap, tillkallades en så kallad ”omlagare”. Denna tog ofta stål eller silver till hjälp vid diagnostisering och botande. Vid diagnostisering kunde omlagaren använda sig av sin botarkniv, och olika botemedel innehöll ofta avskrap av oftast nio olika sorters metaller och legeringar, däribland stål och silver. Vid blodsår stoppade omlagaren blodflödet genom att ”stämma” blodet; genom att hålla för såret hos den skadade med vänstra handens tumme och ringfinger samtidigt som hen utläste en formel tre eller nio gånger, med tätt sammanbitna tänder. För att omlagningen skulle få en starkare kraft berättas det att den skadade samtidigt skulle bita i eggen på det verktyg som sårat honom eller henne.

1-marksmynt, en legering mellan silver och koppar som var i bruk 1864–1915. Silvermynten kunde användas beskyddande. Bild: Ohto Kokko, Wikimedia Commons (CC BY 2.5).

Då en omlagare hade inkallats och utfört boten var det viktigt att avsluta ritualen och göra rätt för boten enligt ett givet system. Den som mottagit boten fick under inga omständigheter tacka för den, då denna i sådana fall skulle förlora sin verkan. Istället skulle mottagaren av boten ställa till så att omlagaren fick en anledning att tacka honom eller henne, genom ett rikligt arvode. Arvodet skulle i regel bestå av en silverpenning, för att botens verkan skulle lyckas riktigt bra. Inte heller skulle den som mottagit boten fråga efter en fast summa, då omlagaren sällan besvarade en sådan fråga. Liksom det nedtecknats från Vörå, så var omlagaren väl medveten om ”att om han ej något begär, får han mycket mera”.

Anna Sofia Blomström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Alkemi. Uppslagsverket. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alkemi, hämtad 13.11.2020.
Forsblom, Valter W. och Karl Robert Villehad Wikman. Finlands Svenska Folkdiktning: 7, Folktro Och Trolldom 5: Magisk Folkmedicin. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1927.
Schön, Ebbe. Svensk folktro A–Ö: Hur vi tänkt, trott och trollat. Stockholm: Prisma, 1998.
Tillhagen, Carl-Herman. Folklig läkekonst. 2. uppl. Stockholm: LTs förlag, 1962.

Föreställningar om den svarta katten

21 december, 2020Folktro, Ritual och materialitetadmin

Att det är något speciellt med svarta katter märkte jag då en anhörig alltid vill “spotta” över axeln då en svart katt råkar korsa vägen eftersom hen anser att katten kan bringa olycka. Också i olika populärkulturella skildringar där det förekommer magi eller häxor och där ett djur återges så är det vanligen en svart katt, t.ex. i TV-serien Sabrina tonårshäxan.

Varför är det just svarta katter som används i dessa sammanhang?

Bild från Pixabay.com.

Relationen mellan människa och katt är mycket gammal och rymmer många historier. I antika Egypten dyrkades katter eftersom de ansågs vara gudarnas budbärare. Katterna begravdes med faraonerna för att skydda dem från ondska på vägen till livet efter detta. Faraonerna hade katter av alla färger som sina husdjur.

Böldpesten härjade på medeltiden och den härstammar från infekterade loppor som huserar på små däggdjur som t.ex. råttor. Domesticerade katter användes av familjer för att agera råttfångare men katterna kunde via råttorna bli smittade med böldpest och därmed sprida deniiiiikll vidare till människan. Katter blev förknippade med sjukdom. Denna händelse är kanske en bidragande faktor till myten som säger att om en svart katt korsar ens väg vid fullmåne så kommer en epidemi att bryta ut.

Det finns både positiva och negativa historier och myter om katter. De ansågs även kunna bringa välgång. I olika delar av Sverige ansågs katten bringa trivsel, lycka och god tur. I Älvdalen i Dalarna ansågs det ge god tur åt den person som katten hoppade upp i knäet på. I många trakter trodde man om någon låg sjuk i sängen och katten hoppade upp så kunde den som låg där förvänta sig att tillfriskna. Men om katten undvek sängen bådade det inte gott för den personen.
Katten ansågs även kunna ge förutsägelser. Om en flyttade till ett nytt hus skulle en katt släppas in genom dörren. Om katten trivdes skulle även personerna göra det men om katten sprang ut var det ett tecken på vantrivsel vilket även skulle gälla för människorna.

Folktro varierar och beror bland annat på geografisk plats, religion, samtid och kultur. Folktro löper parallellt med den ”officiella” religionen i landet och därmed influeras folktron av religionen. Under medeltiden började katter associeras med häxor bland annat på grund av att katter är aktiva på natten. Den kristna tron förknippade trolldom som utövades med onda avsikter med Satan. Häxor var personer som sålt sin själ till Djävulen i utbyte att lära sig svartkonst. Att katter ansågs magiska i kombination med den svarta färgen gör den svarta katten än mer övernaturlig. Folk trodde att den svarta kattens blick var förtrollande. En vanlig föreställning var att häxor klädde sig i svart och kunde förvandla sig till en svart katt för att obehindrat kunna utöva svart magi då de inte kunde kännas igen. Då häxprocesserna pågick runt om i världen så kunde både människa och katt åtalas och brännas på bål.

Duon svart katt och häxa ser vi av ännu idag, som exemplet tidigare i olika TV-serier och filmer och till Halloween är det vanligt att se dekorationer av en svart katt sittandes på en kvast.

Föreställningen kring att det bringar olycka då en svart katt springer över vägen upplever jag vara en rätt vanlig föreställning i samhället. Enligt viss folktro var lyckan begränsad. Alla hade fått sin beskärda del av lycka och det var då viktigt att behålla den. Då en trodde att en blivit utsatt för en förbannelse kunde en använda sig av skyddande ritualer för att häva besvärjelsen, eftersom folktron utgick ifrån att goda krafter kan balansera det destruktiva. Enligt magins unika formlära har spott en skyddande effekt samt det helgade tretalet.

Många myter kring katter har försvunnit med tiden men svarta katter blir fortfarande idag ogynnsamt utmålade i populärkulturen. Svarta katters historia från förr och som fortfarande syns på olika sätt idag påverkar deras liv på olika sätt, bland annat är de vanligen de sista som blir adopterade från en kull.

Malin Nyman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Black Cat Myths: Are They Bad Luck? https://www.petside.com/black-cat-myths/
Intressanta historiska myter om svarta katter. https://myanimals.com/sv/djur/historiska-myter-om-svarta-katter/
Hammer, Olav & Raudvere, Catharina (Red.) (2000) Berättelser om Ondskan, en historia genom tusen år. Wahlström & Widstrand.
Schön, Ebbe (2002) Folktro om ödet och lyckan. Bokförlaget Natur och Kultur. Stockholm.

Enkelbiljett till Ahtohallan

18 december, 2020Folktro, Ritual och materialitetadmin

Vatten och vattendrag är element som fascinerat och skrämt människan genom tiderna. Det fascinerar för att livet har uppkommit från vattnet, både i modern vetenskap såsom i fler trosföreställningar. Vattnet är oberäkneligt, speciellt när man tar vädret i beaktande. Elementets kraft, det är många som har försvunnit till sjöss, och sjöns eller havets djup är ingenting som ska glömmas, vem vet vad det är som ligger där nere i mörkret?

Bäckahästen tar många former, även känd som en hamnskiftare vilket betyder att den kan ta vilken form som helst och i många texter hittar man likheter dragna mellan bäckahästen och näcken. Den största skillnaden verkar vara att i svensk tradition avbildas näcken som fiolspelande. Myten om bäckahästen inom folktro liknar mycket näcken, dock är näcken och näkki, som är den finska motsvarigheten en aning annorlunda. Barnen blir lärda att avstå från vattendragen där näcken eller bäckahästen lurar, vilket tyder på att myten används i ett pedagogiskt syfte. Enligt den finska versionen, Vetehishevonen/jokihevonen, av bäckahästen, kan den ses springande på stranden eller i vattenbrynet och tillåter att en människa rider den vilket leder till att bäckahästen drar människan ner till vattnets djup ackompanjerad av åskväder. Detta finns även porträtterat i filmen Frozen 2, var huvudkaraktären Elsa blir nerdragen av nokk (annat ord för näcken, här i form av en häst ) till Ahtohalla (som är även en ”isflod” jääjoki i finska Lappland), vilket innebär att det är en tydlig hänvisning till att inspirationen kommer från bäckahästen.

Bild: Ronja Lemström 2015, The Kelpies, Grangemouth.

Skottlands kelpie och Irlands aughisky motsvarar bäckahästen och därmed även vetehishevonen. Detta tyder på att bäckahästen troligtvis har sin bakgrund i den keltiska traditionen, men den finns i de nordiska länderna dock under olika namn som redan antytts i föregående stycke.

Vi bor i tusen sjöarnas land, så vem vet hur stor flock av bäckahästar som springer omkring i våra vattenbryn.

Ronja Lemström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Lundgren, Veronica. Hästen med de många namnen En studie om den nordiska bäckahästens paralleller till andra kulturer samt de äldre inhemska traditionerna, Högskolan i Gävle 2012.

Bastu – finnarnas uråldriga kyrka

17 december, 2020Ritual och materialitetadmin

Bastun tillhör starkt finländarnas kultur och historia. De äldsta spåren av bastur i Finland är 10 000 år gamla hål i marken, som man troligen täckte över med olika djurs pälsar vilka stöddes med tunna trädstammar för att forma ett tält över hålet. Dessa tältbastur var lätta att bygga upp och riva ner för den forntida människan som levde ett vandrarliv. Man tror att de människogrupper som vandrade till Finland efter istiden förde med sig tältbastun. Efter att människor började bruka jorden och stannade kvar längre på en viss plats, byggde man bastur ovanpå jorden av trä. Stockbastun har varit den vanliga bastuformen i flera tusen år.

Finländskt frimärke. NormanCook från Shutterstock.

Under finnarnas långa och intima relation till sina bastur har det uppkommit olika regler och kopplingar till det övernaturliga i bastun. Bastun förknippades med livet efter döden och man ansåg sig vara närmare dödsriket när man bastade. Därför skulle man bete sig ordentligt och respektfullt i bastun för att inte störa de onda andarna. Bastandet ansågs vara helande och om en människa var sjuk skulle hen rena sig själv från sjukan genom att basta. Barn föddes också i bastur eftersom bastun var det enda rummet man kunde få varm under vintern, mamman fick föda i lugn och ro och i värmen blev bastun relativt steril. Det finska ordet “löyly”, som betyder molnet av vattnet som avdunstar från de heta stenarna, användes även för att beskriva själen och livskraften i människor under gamla tider.

Bastubadare. Miikka Luotio via Unsplash.

Ännu idag är bastutomten en känd figur bland finländarna. Bastutomten är 1000 år gammal och är äldre än jultomten. Bastutomten var en liten varelse som bodde i bastun nära kaminen. Han såg till att alla betedde sig enligt bastuns regler. Man fick inte vara för högljudd eller svära i bastun, dessutom ansågs pruttandet i bastun oförlåtligt. Man fick inte basta sent på kvällen speciellt på lördag, eftersom det var kvällen före helgdagen. Man trodde att om man bastade sent på kvällen skulle bastuns helande verkan vara negativ, så istället för att bli helad blir man sjuk. Bastutomten kunde pina en om man inte betedde sig i bastun genom att inte låta värmen vara behaglig, bestraffa en fysiskt, flå människan och lämna skinnet hängandes vid bastun eller bränna ner bastun. Om man behagade sin bastutomte skulle tomten ta hand om bastun och se till att man fick behaglig värme och fuktighet i luften. Om man såg bastutomten betydde otur eftersom tomten aldrig skulle låta sig synas.

Det har spekulerats i att man på medeltiden tog beteendet från bastun som förebild till hur man skulle bete sig i kyrkan eftersom finnar betedde sig respektfullt och ordentligt i bastun.

Bastu. Anne Nygård via Unsplash.

Bastun är också kopplad till årets fester. Vid kekri, som är en gammal finländsk skördefest, skulle man värma bastun till de döda släktingarna eftersom man trodde att mellanrummet mellan de levandes och de dödas världar var tunn, man måste också ge de döda bastufrid genom att basta tyst. Bastandet tillhör även idag en av de viktiga aspekterna av midsommaren eftersom sommaren är den bästa tiden att basta och man vill vara ren inför midsommarfirandet. Till midsommarbastun tillverkar man splitternya bastukvastar av björkkvistar med fina gröna löv. Att slå sig själv med en bastukvast ansågs också vara hälsofrämjande.

När finländare tänker på bastun, inser de kanske inte hur viktig den har varit för folket i Finlands historia. Finländare är ett riktigt bastufolk och vi ska vara stolta över vår unika bastukultur.

Isabella Zitting
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
https://areena.yle.fi/1-1299702
https://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/05/27/315-teeman-elava-arkisto-sauna-suomalainen-kilpailuvaltti
https://saunaregion.fi/fi/sauna/mita-on-sauna/historia-ja-perinteet/
https://saunologia.fi/kansanuskomuksia-saunasta/
https://www.duodecimlehti.fi/duo91193
https://saunologia.fi/giuseppe-acerbi-1799/
https://puheenvuoro.uusisuomi.fi/jyriastokari/277544-juhannussauna-kansallinen-esoteria/
https://www.sauna.fi/saunatietoa/saunakulttuuria/liian-myohaan-saunassa/
https://www.putkilahti.net/k130630f.php

Påskris – en kristen tradition eller något ännu äldre?

16 december, 2020Årets fester, Ritual och materialitetadmin

När våren gör sitt intåg och videbusken slår ut i små, ludna knoppar är det vanligt att vi pyntar detta ris i våra hem till påsken med olika dekorationer. Det som idag mest står som ett färgglatt prydnadsföremål i våra hem har däremot inte alltid använts för det syftet. Varifrån har då denna tradition med påskriset egentligen kommit ifrån? Har det någon speciell betydelse annat än som ett föremål för prydnad under påsken?

Bild av Green Yoshi. Wikimedia Commons.

Det finns flera teorier kring varifrån traditionen med påskris har kommit. Påskriset, som också brukar kallas fastlagsris, är det många som menar att symboliserar de palmkvistar man strödde framför Jesus när han red in i Jerusalem. Innan påskriset blev prydnadsris menar en del också att det ursprungligen kommer från den så kallade långfredagsrisningen, där man under påsktiden piskade varandra för att påminna om Jesu lidande. Risning används också ännu i den ortodoxa traditionen i Finland, där man med välsignade videkvistar vidrör sina nära och kära och läser ramsor för att ge lycka och välsignelse.

Andra forskare menar dock att ursprunget skulle vara tidigare än kristendomen, och att det istället har sin början i en uråldrig förkristen tradition där man risat varandra på våren för att ge god lycka och fruktsamhet. Det finns också spekulationer att fastlagsrisningen kan ha sitt ursprung från gammal naturmagi där man såg den som något lyckobringande och livsbefrämjande.
För att laga påskriset brukar man använda sig av kvistar från vide, björk eller sälg som man pyntar med olika dekorationer. Pyntet består då oftast av fjädrar, piprensare, ägg eller blommor, men det förekommer även att man pryder det med små påskkycklingar. Att pynta riset med fjädrar är en relativt ny tradition som bara är omkring 150 år gammal, och förekommer i princip enbart i Finland och Sverige. Traditionen med påskris förekommer också i en del andra länder, men där är det mera vanligt att man pyntar med ägg.

Idag är det som sagt mer vanligt att påskriset används enbart som dekoration under högtiden. Det är därmed troligt att den kristna symboliken bakom riset lätt glöms bort. Vad anser du själv om detta? Har påskriset någon kristen betydelse för dig, eller fungerar det mera som något färgglatt och upplyftande som påminner om att påsken är kommen?

Martina Juthnäs

Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
https://www.kansallismuseo.fi/sv/manadens-foremal/2009/paskris
https://svenskahogtider.com/2020/02/20/vad-ar-paskris/
https://svenskahogtider.com/2007/04/06/ar-paskriset-en-forkristen-tradition/
https://www.svenskakyrkan.se/skarastift/fastlagsris-och-paskris
https://www.vastarvet.se/kunskap–fakta/historia–handelser/lat-barnen-smaka-pa-paskriset/
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/paskagg-paskkarring-och-paskare-darfor-firas-pasken-som-den-gors
https://www.thelocal.se/20190415/swedish-word-of-the-day-paskris

Den vita alban under konfirmationen

15 december, 2020Livets fester, Ritual och materialitetadmin

Konfirmationen är en kyrklig välsignelseritual med en anknytning till dopet och som utförs inom den kristna kyrkan. Den vita alban har man i Finland burit sedan 1960-talet. Denna konfirmationsdräkt har på sätt och vis varierat i sin utformning och även dess färg under åren och även runt om i Norden. Konfirmationen är i sig en rituell handling och man kan utöver detta fundera på vad den vita alban symboliserar och vad ett föremål som alban spelar för roll vid konfirmationen.

Dräkterna som ska bäras under konfirmation har utvecklats och ändrats en hel del från införandet av konfirmationen som i många länder skedde under 1700-talet. Alban som idag är det officiella basplagget som ska bäras under konfirmationen är alltså ett vitt hellångt klädesplagg. Alba är latin och betyder vit. Ordet är alltså en förkortning av orden vestis alba, som betyder vit dräkt. Ursprunget till namnet och även färgen på denna dräkt hör samman med att färgen på alban symboliserar att människan iklär sig Kristi rättfärdighet. Andra plagg inom den kristna kyrkan har sitt ursprung eller har tagit intryck från alban. Till exempel dopkolten och brudklänningen har sitt ursprung eller har tagit intryck från den. Den grundläggande delen i prästens liturgiska klädsel är även alban, som också kallas för mässkjorta.

Konfirmation i Aholansaari 2009. Bild av Isidorus Finn. Wikimedia Commons.

Förutom att den vita alban ska symbolisera att man iklär sig Kristi rättfärdighet symboliserar även den vita färgen en del andra saker. Bland de liturgiska färgerna är vit den färgen som man använder vid kyrkoårets stora helgdagar. Vitt är glädjens, tacksamhetens, renhetens och salighetens färg. Eftersom konfirmationen ses anknyta till dopet kan man se det som att man bär samma dräkt men att man denna gång under konfirmationen räcks med sina egna fötter till marken och kan gå själv och vandra i sitt dop och vidare i sin tro. Konfirmationen och alban ska alltså kort sett visa att man är redo att klara sig på egen hand inom sin tro.

Cera Krook
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Folk i fest – traditioner i Norden. Red. Jan-Öjvind Swahn. Höganäs 2000.
Olof Lindquist, Från ekonomi till teologi. Ingår i: Brynielsson, Maria (red.) (2016). Textilier i helig tjänst. Växjö: Växjö stift.
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Alba. https://evl.fi/svenska/ordlista/-/glossary/word/Alba (Hämtad 2.12.2020)
Evangeliska-Lutherska Kyrkan i Finland. Liturgiska färger. https://evl.fi/ordlista/-/glossary/word/Liturgiska+f%C3%A4rger (Hämtad 3.12.2020)

Stalo – folkväsen eller viking?

11 december, 2020Folktro, Ritual och materialitetadmin

Stalo förekommer i olika sagor och sägner inom den samiska folktron. Man trodde att Stalo stal renar, kidnappade samer och åt dem. Berättelserna handlar ofta om hur samer lyckas överlista den dumma och lättlurade Stalo, trots dess styrka.
Namnet tros ha kommit från urnordiskans ”stahla” för stål/järn och skiftar beroende på samiskan. Stállu, Stallo på nordsamiska, Stalo på sydsamiska och Stállo på Lulesamiska.

Stalo förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. Söder i Värmland och Jämtland beskrivs Stalo som människolik, i norr som ett övernaturligt väsen. Vanligast är att Stalo beskrivs som en jätte, ett troll eller en demon/djävul iklädd svarta järnkläder.

Stalo förekommer första gången i skrift 1768/1780 i Lexicon Lapponicum, även om den funnits i samisk sagotradition i vad man tror är flera hundratals år. Till skillnad från andra mytologiska väsen, som t.ex. troll och jättar inom den samiska folktron, så härstammar Stalo helt från den samiska idévärlden enligt den norska folkloristen Marit Anne Hauan.

Det finns olika teorier och spekulationer kring huruvida Stalo kunde ha någon historisk förklaring. Berättelserna utspelar sig ofta på vintern och trots sina övernaturliga aspekter återkommer en tydlig konflikt om resurser. Var det en mytologisk gestaltning som kidnappade samer och stal renar, eller var det rövare?

Av John Bauer – John Bauer, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1716958

Redan under 1830-talet var bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius övertygade om att Stalo egentligen var vikingar eller rövare. Barnaätandet trodde man då varit en myt för att skrämma olydiga barn.

Senare har man bl.a. gjort kopplingar under 1870-talet till vikingarnas ringbrynjor som tros kunna vara det man menat med att Stalo bär svart järnklädnad. Under 1900-talet kom även teorier om att Stalo skulle ha kunnat vara andra nordbor som var jägare eller skatteindrivare.

Trots alla teorier och spekulationer har man inte kunnat säkerställa ett tydligt svar. Slogs samerna med övernaturliga väsen, vikingar eller möjligtvis något annat?

Amanda Karrenpalo
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Manker, Ernst 1959. Veje-Abram och stalo-myten. Fataburen. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1291325/FULLTEXT01
https://sv.wikipedia.org/wiki/Samisk_religion#Samisk_folktro
https://www.lokaltidningen.nu/storuman/samernas-berattelser-om-stalo/reprll!0Rc1UkKSRKalUfBjBFTLMw/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo

Menoras betydelse i Hanukka

9 december, 2020Årets fester, Ritual och materialitetadmin

När jag hör ordet Hanukka får jag en varm och mysig känsla. Då jag firar Hanukka med min mamma och mina bröder är det alltid speciellt och väldigt festligt. Vi ser till att det finns många tända ljus och god mat. Det viktigaste är att alla är på plats med gott humör. För min mamma har tändandet av ljusstaken dvs. menorans ljus alltid varit viktigt, så jag har tagit det på allvar, behandlat tändandet med respekt och lyssnat på henne. Allmänt är själva ritualen inte bara religiös för mig, utan mer en positiv högtid att fira med familjen, inte olikt julen i dagens samhälle.

Hanukka är en judisk fest som firas till minnet av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 f. Kr. Legenden säger att judarna hittade en liten kruka med olivolja i templet som förväntades brinna i en natt, men räckte åtta dagar. Detta mirakel har sedan dess firats som en högtid bland judarna. Hanukka firas även av flera som en symbol för Israels självständighet i och med återupprättandet av det Heliga Templet i Jerusalem.

Bild av Carmine Savarese från Unsplash.

Menoran är en av de viktigaste och äldsta symbolerna i Judendomen, den ses även på Israels nationalvapen. Den består av en nioarmad ljusstake med ett ljus i mitten som kallas tjänaren eller “shamash” och fyra på var sida. Varje kväll när solen gått ner tänder man ett ljus, med hjälp av tjänaren. På den åttonde natten skall alla ljusen brinna och ge ljus till de mörka kvällarna.

När det kommer till hur ljusen tänds är det komplicerat. Varje natt tänds alltså ett nytt ljus, så att första natten tänds endast ett ljus, andra natten tänds sedan både ljus nummer två och nummer ett och så vidare, allt igenom de åtta dagarna. Som exempel så tänder man alltså dag nummer fem det femte ljuset först, sedan ljus nummer fyra och sedan nummer tre och så vidare. Detta är en tydlig, specifik och kännetecknande ritual under Hanukkan som utförs med omsorg och respekt.

Bild av Benigno Hoyuela från Unsplash.

Ljusen skall alltså tändas vid solnedgång och få brinna i åtminstone en halv timme. Detta kan vara en utmanande del av ritualen om man bor i ett land som Finland där solnedgången kommer tidigt och oftast mycket tidigare än slutet på jobbdagen. Detta leder alltså till att Hanukka tidsmässigt oftast firas mer liberalt i till exempel den nordiska vardagen. Under Hanukka är de judiska skolorna stängda, vilket kan underlätta firandet då det viktigaste med tändandet av menoraljusen är att alla familjemedlemmar är på plats och att det görs tillsammans. Man säger även utvalda speciella böner före man tänder ljuset med tjänaren.

Ljuset från menoran symboliserar guds heliga ljus över den mörka världen vi lever i, vissa säger också att själva ljusen symboliserar judarna som lyser upp världen. Något som jag reagerade på var att alla ljus i menoran skall vara på samma höjd, de är alla likvärda. Tanken bakom detta är att det finns risker i att lyfta upp olika människogrupper ovanför andra, vilket jag tror de flesta är bekanta med. När människor ser varandra som likvärda sprids det hopp och glädje till världen.

Hanukka är en högtid med specifika ritualer och materiellt koncentrerad kring ljus och menoran. I stora drag handlar det om att vara med sin familj, tända ljus och äta god mat. Med andra ord om man skulle se på Hanukka och jul, så firas de i praktiken ganska likadant. Julen har inte bestämda reglerför vilka ljus man ska ha eller om man skall ha ljusstake. Medan i Hanukkan koncentrerar man starkt kring menoran som ett material, det skall ha sina kännetecknande element och specifikt tillverkade ljus.

Janina Kauko