Med katter på picknick

Kulturanalys

I Kuppisparken i Åbo kunde man under tisdagskvällen 20.8 träffa på katter och kattmänniskor då ca 30 katter (och en kanin) och ca 60-70 personer deltog i en kattpicknick. Kattpicknicken ordnades av den lokala djurskyddsföreningen Dewi ry som en del av Åbo Pride 2019-evenemangen som Åbo Akademi även är sponsor för. Vi kattmänniskor från ämnena kulturanalys och etnologi var givetvis på plats för att träffa katter och andra kattmänniskor. Vi blev glatt överraskade av att det var så många som hade dykt upp! Själv upplevde vi att det var viktigt att vi med vårt deltagande kunde stöda Dewi och deras verksamhet för utsatta och hemlösa katter. Det har vi gjort förut på olika sätt och Dewi som förening är bekant för oss båda två. Förutom att vi ville visa vårt stöd för Dewi, ville vi också visa stöd för utsatta människor som de olika evenemangen förknippade med Pride går ut på.

Spännande! Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Kattpicknicken var lyckad och stämningen välkomnande, avslappnad och gemytlig. Katter, och djur överlag, sänker ofta tröskeln för att umgås. Så även på picknicken där vi satte oss ner i gräset tätt inpå varandra utan att det kändes obekvämt. Många filtar och accessoarer som både människorna och katterna bar (slipsar, rosetter, band) hade regnbågsfärger. Även om de flesta höll sig till sina ”revir eller enheter”, d.v.s. på sina underlägg, så kunde katterna röra sig relativt fritt mellan de olika enheterna. Eftersom jag (Sanna) hade min katt med mig, kom flera människor även fram för att de ville veta mera om henne och för att ta bilder. På picknicken hade katterna en ytterst central roll och man märkte att de hade huvudrollen. Jämlikt var det också, även om flertalet av katter var raskatter eftersom de ofta är vanare att vistas bland människor, fick de närvarande bondkatterna åtminstone lika mycket uppmärksamhet och beröm som raskatterna.

Foto: Anne Niemi

Reflektionerna som vi gjorde under kattpicknicken är typiska kulturanalytiska reflektioner, för var vi än rör oss och vad vi än gör, så ser vi på saker genom ett kulturanalytiskt filter. Därför var det både under och efter picknicken intressant att fundera på hur människor och katter umgicks och hur katterna betedde sig mot varandra, hurdan agens katterna tog sig an och gavs, hur människorna visade stöd för utsatta människor genom olika regnbågsfärgade accessoarer och hur Dewi som en lokal förening lyckades fixa ett evenemang där både katter och kattmänniskor trivdes. Vi tolkade det som att människor som uppmärksammar djurens väl och i synnerhet de utsatta katterna i vårt samhälle, även kan vara väldigt öppna för människors väl och ve och vill uppmärksamma olika marginaliserade grupper i samhället. Kattens värde är fortfarande ganska lågt i vårt samhället och det syns i hur katter behandlas och tillåts förvildas och vanskötas. Synen på vissa människogrupper har även varit liknande, de har inte haft något värde. På picknicken träffades nu människor som ser både katters och alla människors värde, och med sitt engagemang ville uppmärksamma och värna om detta.

Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala & Lotta Wessberg
Universitetslärare i kulturanalys respektive arkivbiträde vid Åbo Akademi

Minnespolitik, semiotiska gerillakrig och vita rosor

Laddade platser, Ritualer

På Aura å:s södra sida, nära Dombron, syns en stor grupp människor. Alla svartklädda. De står i dubbel linje längs med ån. I händerna vita rosor. ”Soldiers of Odin” står det på några av ryggtavlorna.

På motsatta sidan samlas också människor med blommor i händerna. De har tågat från Lilltorget. Manifestationens mål är att minnas terrordådet i Åbo 2017 då två personer knivhöggs till döds och ytterligare andra skadades. Förövaren var en flykting som sedermera dömdes till livstids fängelse. I motsats till de svartklädda nynazisterna tycks det vara en brokig skara som nu står vid åkanten. Symboler för vit makt, rasism och nazism syns, men inte lika framträdande som på andra sidan. En man i vit T-shirt med en blå svastika på ryggen skymtas förvisso; en gammal (och givetvis mångtydig) symbol för det finska flygvapnet. Budskapet på en svart hoodie i folkhopen, White Pride, är mer entydig.

Vid åkanten håller en riksdagsledamot tal, på finska. Jag uppfattar att talaren nämner islamistisk terror som ett hot. När talet är över sänker talaren, tillsammans med ytterligare en person, en blomsterkrans i ån. På kransen finns ett blåvitt band. Därefter kastar deltagarna i tåget medhavda blommor i ån. På andra sidan gör nynazisterna samma sak med sina vita rosor. Vattnet skiljer och förenar de båda grupperna.

Sakta flyter kransen och blommorna iväg mot Östersjön. De passerar ljudlöst en annan demonstration, ”Åbo utan nazister”. Symbolspråket varierar och nynazisternas fäbless för nordiska runor (och gudar) kommenteras ironiskt genom ett antinazistiskt budskap i runskrift. Ett semiotiskt gerillakrig pågår och i detta ingår också de vita rosor som nynazisterna nyss kastade i Aura å. Färgen vit representerar oskuld och renhet, men i detta sammanhang sannolikt också vit makt. På så sätt är båda manifestationerna ett uttryck för minnespolitik och kulturellt meningsskapande.

Marx påminner oss om att allt som är fast förflyktigas och självfallet gäller detta även minnen. Just därför behövs minnesceremonier, i synnerhet sådana som påminner om offren för terrordåd genomförda i olika ideologiers eller religioners namn. När nynazister använder vita rosor som rekvisita i en minnesmanifestation, som också inkluderar ledamöter för den finska riksdagen, finns det all anledning att minnas offren för nazisternas grymma, systematiska massmord. Blommor är aldrig oskyldiga, de bär budskap.

Fredrik Nilsson

Professor, Nordisk etnologi

 

Laddade platser: Om tatueringar och deras skapande

Kropp, Laddade platser

Det fysiska rummet är ganska litet, väggarna täckta av flash-affischer, teckningar, memorabilia, hyllor med böcker och desinfektionsmedel. Jag går långsamt igenom en portfolio som stoppades i mina händer för några minuter sedan, och försöker välja ut en favorit att för evigt implantera i huden med små nålar. Artisten jag besöker planerar positionen med minsta möjliga frågor och sätter mig sedan ner i stolen, ser till att jag förstår att hålla mig stilla och avslappnad och börjar tatueringsprocessen. Från och med nu är jag inte längre en person, utan en ”tavelduk” som skall förses med ett permanent konstverk.

När jag först fick uppgiften att skriva om och reflektera över ett ”laddat rum” var min reaktion ganska icke-existerande. Vilka rum har jag någonsin upplevt som laddade? Hur beskriver jag dem? Idén kom några veckor senare, då jag, apropå ingenting, skaffade en ny tatuering från en utländsk artist som råkade besöka Åbo. Vid det laget var jag så pass van vid att låta okända människor planera ut och smärtsamt lägga till bläck eller smycken under eller genom huden att rummet vi befann oss i kändes spännande på ett helt annat sätt än när jag som tonåring första gången tryckte en steriliserad nål genom huden. Bredvid oss arbetade en finsk tatuerare med att täcka över en tidigare tatuering på en kunds arm, och precis som för mig existerade de i en slags eget rum, där den yttre världen fortsatte vidare medan detta skedde. Hennes uppfattning av rummet kan dock ha varit totalt annorlunda än min egen.

Idag är tatueringar och även till en viss mån piercings något alla och deras farmor har. (Ifall du inte tror mig har du bara inte tittat efter. Inte alla tatueringar är stora och synliga). Därför är kundkretsen man möter i tatuerings- och piercingsstudier också väldigt varierad, och alla olika personer upplever nästan säkert rummet på olika sätt. För någon är det här rummet där en betydelsefull bild skapas och bevaras i huden, för någon annan är motivet inte lika viktigt och laddningen kommer till största del från upplevelsen och smärtan som kommer med en ny tatuering. En person vill ha sin första tatuering och någon annan vill ha en som passar in i det utrymme som blev kvar mellan alla de andra. För tatuerarna är rummet antagligen laddat på ett annorlunda sätt. Det här är både deras arbete, och deras konstverk som till viss mån måste tillförtros kunderna att tas omhand efter att de är färdiga. Upplevelsen beror dessutom också på typen av tatuering – är det exempelvis en walk-in flash tatuering, simpel text eller ett större verk planerat under en månads tid? Utförs arbetet i en studio eller är det en tatueringskonvention?

En tatueringsstudio är en fysisk plats, men den avgränsas även till att enbart innefatta det omedelbara området kring vilken händelsen utspelar sig, i det här fallet själva tatuerandet. Laddningen ökar på så sätt genom att avgränsa utrymmet till ett väldigt litet händelsecentrum bestående av tatuerare, kund, en stol och ett arbetsbord.

När det kommer till tatuerare kan jag enbart föreställa mig hur de upplever rummet. Det är en professionell arbetsmiljö, men det är också ett rum där människor kommer in och ger dem frihet att arbeta på sina kroppar. Det här är deras rum, mer så än kundernas. Laddningen sitter i att vad vi köper är en upplevelse lika mycket som ett konstverk. Tatuering är ett intressant yrke, det är konstverk som säljs genom en tjänst. Med andra ord betalar man inte enbart för bilden, utan för själva upplevelsen som kommer med att få den.


https://www.flickr.com/photos/uproar/4377656270/in/photostream/

Amina Stålfors

Bloggtexten är skriven i samband med kursen Arkiv och samlingar – laddade platser.

Den eviga klassträffen

Kulturanalys, Laddade platser, Materialitet, Ritualer

Jag har tidigare skrivit om att indela en resa i etapper med milstolpar för att stå ut med tristessen. Vår temporära resa kantas också av motsvarande stolpar, där allt från dygnets timmar till säsongberoende däckbyten ger anledning till reflektioner kring livets gång.

I början av april händer det. Det har gått fyrtio år sedan jag skrev studenten och det ska firas med en klassträff i Borgå. Förti år helvete! Jag har varit med på flera klassträffar men nu är det tio år sedan senast. Känslan är ganska avslappnad och till skillnad från tidigare träffar väljer jag att bo på hotell i stället för att kinesa hos vänner. Det är trots allt fyrtio år. Som tidigare gånger står man framför spegeln och knyter slipsen och tänker att “yngre har man ju inte blivit”. Det är också det första intrycket när man ser sina klasskamrater på den gamla skolgården. Men efter några minuters hälsningar och prat är vi alla precis lika gamla som vi alltid varit.

Efter en sväng genom det renoverade skolhuset, som visas upp av prorektorn jag minns som vargunge i scouterna, blir det middag i en restaurang vid torget. Tre år av gemensamma erfarenheter räcker bra till för en otvungen konversation om allting under en kväll ungefär. Till sist trivs vi så bra att vi beslutar att träffas oftare i fortsättningen. Livet är inte oändligt. Under en promenad på Näsebacken nästa morgon hälsar jag på ett par klasskamrater som inte längre kan delta.

En vecka senare är jag på väg till en SIEF-konferens i Galicien tillsammans med min hustru som också är etnolog (SIEF=Société Internationale d’Ethnologie et de Folklore). Jag har lovat hålla ett paper och hon en poster. Flygschemat är rätt pressat med flera mellanlandningar och i Milano är det fullt kaos. Strax före påsk tycks en stor del av skolorna i Spanien planerat in skolresor och vårt plan till Santiago de Compostela är fyllt av ungdomar i fjorton-femtonårsåldern. Innan de kan stiga på planet måste de göra sig av med tonvis av choklad och godis som de pressat in i sitt redan sprängfyllda handbagage. Många ligger på golvet framför boardingdisken och äter upp sina sista rester inför en sträng personal. Först när de kan få in sitt bagage i måttenheten framför disken kan de gå ombord. Vi som trodde vi var svårt försenade blir vinkade att gå förbi och kommer egentligen ganska fort in i kabinen.

När planet lyft börjar skolungdomarna genast riva ned sina handbagage från hyllorna. Tydligen finns det ändå mycket kvar att äta. Enligt ett intuitivt system byts platser och umgänge också om under hela resan och jag följer fascinerat med gruppbildningar och interaktion med min egen klassträff i färskt minne. Jag känner mig konstigt hemmastadd i situationen.

Framme i konferensstaden hinner vi med lite fritid innan konferensen drar igång. För många föredragshållare är det här en ansträngd avkoppling eftersom ett paper “lever” ända tills det är hållet. Lite som att veta att läxan är ogjord. Effekten accentueras av de många religiösa processionerna med rätt bisarra drag som drar genom Santiago veckan före påsk. Lyckligtvis är processionen med flagellanter inplanerad först efter konferensen.

Niohundra deltagare ska rymmas i ett enda utrymme som tydligen är universitetets handelshögskola. Med tjugotvå samtidiga sessioner är det så gott som omöjligt att hinna till allt som intresserar, men det finns en katalog och en app som ska hjälpa till i sållningen. Appen ger åhörare möjlighet att betygsätta föredragen vilket ju inte minskar prestationsångesten, åtminstone inte i mitt fall.

 

 

 

 

 

 

 

En video av kyrkan för de barfota kungligheternas vandring här: Convento de Las Mercedarias Descalzas

En länk till video av fransiskanernas procession finns här: Fransiskanerna

Brr.

Men det brukar gå vägen ändå. När den stora mängden deltagare silats ned genom våningar och korridorer in i mindre föreläsningssalar befinner man sig plötsligt i en mer intim och ganska bekant miljö. Efter hälsningar och småprat inser man att man förstår varandra på ett mer omfattande plan än den lite vacklande engelskan ger förutsättningar till. Vi har vår bakgrund. Utbildningen har slipat oss till en internationell skara bekanta där samtal kan föras med en viss tillförsikt om att bli förstådd. Det finns och måste finnas träffpunkter där den motsatta situationen råder, men ibland är det obeskrivligt skönt att mötas i en bubbla.

Niklas Huldén

Arkivamanuens, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

Stugliv – ett äventyr för sinnena

Laddade platser

Efter den långa vintern har jag äntligen fått återvända till mitt smultronställe, ut till skärgården till en liten ö, till en liten stuga nära havet. Denna plats är ”a meaningful location”, som Tim Cresswell skulle säga, en plats som har en lokalitet och en plats som har tillskrivits betydelse. Stugan har en geografisk plats: den ligger ute på en ö i Ingå skärgård och det tar cirka en halv timme att ta sig dit med båt från småbåtshamnen i Ingå. Förutom den fysiska miljön består platsen också av betydelser och känslor som jag relaterar till den. Till denna plats flyr jag undan den hektiska vardagen för att koppla av.

Rachel och Steven Kaplan säger att vi har två olika sätt att ta in omvärlden på: riktad uppmärksamhet och spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten används i vardagen och kräver stor ansträngning och kräver återhämtning. Återhämtningen sker bäst i naturen och ute på stugan känner jag som att man är ett med naturen. Här finns en allt större möjlighet att upptäcka genom sinnena och man får använda den spontana uppmärksamheten som inte tar någon energi. På denna plats känns det som att alla mina sinnen vaknar till liv igen och får gå ut på äventyr.

Foto: Sandra rönnberg

Äventyret börjar redan när vi kommer ner till båten i hamnen, där synen möts av det blåa havet och båtarna som guppar i takt med vågorna. Jag känner doften av den friska havsdoften och bensinen sticker i näsan när vi tankar båten. Man hör måsarnas skratt, men snart överröstas det av ljudet från båtmotorn när vi startar vår färd ut till skärgården. När båten studsar på vågorna känner jag att våren är här för solen värmer mig på ryggen.

När vi kommer i land och båtmotorn tystnar, sänker sig ett härligt lugn och det enda som låter är vågornas skvalp och fågelsång, inte en annan människa i sikte, bara hav och öar så långt ögat kan nå. Det är mycket svalare här ute än på fastlandet och vinden blåser kallt. Stugdoften som möter en när man öppnar dörren är speciell, jag kunde känna igen den var som helst, den väcker så många minnen av somrar som man har tillbringat här.

Efter att brasan är tänd går jag till andra sidan ön där det är sol och vindstilla. Nu ska vinterpälsen slängas bort, det är dags för vårens första dopp. Vattnet är klart och det tyder också på att vattnet är kallt. Det kalla havsvattnet är som knivar mot fötterna men efter doppet blir man varm i hela kroppen. På vägen tillbaka till stugan ser jag ejderns bo och ett rådjur som har simmat till ön. När jag närmar mig stugan möts jag av en välbekant somrig doft, grillad mat.
Efter maten sitter vi på berget och ser ut mot havet och solnedgången. Man hör bara det livliga fågellivet: ejdern, svanen, tiran, strandskatan, måsen, men annars är det tyst för vinden har mojnat och vågorna skvalpar inte längre. Luften känns fuktig och frisk. Utan kontakt till resten av världen kan man sitta här och fokusera på nuet och uppmärksamma allt som man känner, hör och ser. Det här är ett äventyr för sinnena.

Foto: Sandra Rönnberg

Sandra Rönnberg

Källor:
Cresswell Tim (2004). Place: A Short Introduction. Oxford: Blackwell.
Kaplan, R. & Kaplan, S. (1989). The Experience of Nature, A Psychological Perspective. New York: Cambridge University Press.
Texten är skriven som en del av examinationen i samband med kursen Arkiv och samlingar: Laddade platser.

Vem bryter mot funktionalitetsnormen?

Kropp, Kulturanalys

Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383

Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE

Läckande gränser, vattentäta skott och kritiska kulturanalyser

Kulturanalys

I en kommande avhandling om europeiskt gränsarbete påpekar den danska etnologen Marlene Paulin Kristensen att föreställningen om stabila gränser är en fantasi, om än en mycket stark sådan. Fantasin skapar rädslor inför och föreställningar om de Andra, de på andra sidan gränsen, och kan ligga till grund för både realpolitik och identitetspolitik. På detta sätt knyts kulturellt meningsskapande till politiska processer, vilket inte minst blev tydligt hösten 2015. När allt fler migranter sökte sig till Europa gav fantasin om en stabil yttre EU-gräns vika och det inre gränsarbetet förändrades. Gränskontroller återinfördes och en striktare migrationspolitik utformades även i liberala stater. Det har gått några år sedan dess, men fantasier och kulturellt meningsskapande genomsyrar ännu gränsdebatterna i Europa och Norden.

Öresundsbron från norr. Wikimedia Commons.

I Hufvudstadsbladet kunde man nyligen läsa att: ”Åsikterna om Finland ska ta emot fler kvotflyktingar går isär. I flyktingfrågan sällar sig Centern till samma skara som Sannfinländarna och Blå framtid som anser att Finland inte ska ta emot fler nödställda, åtminstone inte så länge EU:s yttre gräns läcker” (02.04.2019). Läckage förebådar i regel ett hotande, okontrollerbart flöde som kräver åtgärder. I detta fall tycks man förespråka att vattentäta skott ska byggas inom Europa för att undvika en förmodat väntande katastrof. Men idén om läckaget, och därmed fantasin om gränsen, bygger på ytterligare en suggestiv föreställning, nämligen existensen av ett smygande, nästan osynligt, hot som droppe för droppe urholkar (det europeiska eller finska) husets grundvalar.

Fantasin om stabila (och instabila) gränser rymmer på detta sätt meningsskapande processer där metaforen läckaget bidrar till ett görande av kulturell ordning (Vi-Dom). Metaforen legitimerar samtidigt politisk handling såsom striktare flyktingpolitik. Med tanke på att politik och politiska debatter på detta sätt är kulturellt format kan det konstateras att det finns ett fortsatt behov av kritiska kulturanalyser som dekonstruerar det politiska talet om gränser (och därmed politiska fantasier om den Andre).

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

Forskning, Undervisning

Att ta ansvar för en helt ny kurs är ett spännande projekt och en stor utmaning! Hur designar man en lärorik, intressant och inspirerande kurs? Eftersom den nya kursen Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa skulle behandla förhållandet mellan oss och djur var utgångsläget redan i sig inspirerande. Själva utmaningen blev att välja vad som skulle komma med på kursen och vad som inte skulle tas med. När jag började planera kursen tänkte jag att jag ville göra kursen till en kurs där vi kritisk och så mångsidigt som möjligt granskar förhållandet mellan djur och människor, men där vi också bereder plats för våra egna erfarenheter, tolkningar och framför allt känslor. Djur väcker känslor och förutom att prata vetenskapligt om djur ska det också kännas okej att säga att man är en ”crazy cat lady” eller ”tokig i hundar” – och att säga detta i ett akademiskt sammanhang! Att kunna få dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och framför allt känslor förknippade till djur, och att få göra det i ett sällskap där det känns tryggt och bra, är toppen! Denna känslomässiga lyhördhet ger oss också redskap att bearbeta den kunskap vi hämtar in för att öka vår förståelse för hur relationen mellan djur och människa byggs upp och förvaltas. Därför var det speciellt fint att upptäcka hur vi tillsammans omformade kursen till vad den sist och slutligen blev.

Kursens ansvariga lärare Sanna med hemlösa hundar på ön Rhodos.

Hurdan blev den då? Kursen bestod av diskussioner, reflektioner, föreläsningar, gruppdiskussioner, presentationer och en exkursion. Vi pratade om produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilddjur – om djur som synliga och osynliga aktörer i samhället och hur djur kategoriseras, värderas, exotiseras och används som symboler. Vi pratade om hur djur ges makt och fråntas makt, om välbefinnande, ansvar och skyldigheter, och om hur kulturen, attityderna, förväntningarna, vanorna och rutinerna påverkar vårt förhållande till djur. Vi fick ta del av Elin Lundquists forskning om fåglar, fågelskådning och icke-mänsklig karisma, Kristofer Hanssons forskning om djur som bioteknologi och Niklas Huldéns studier om bland annat pälsdjursuppfödning och om djur i produktionssammanhang i ett kulturhistoriskt perspektiv. Dessutom fick vi ta del av kulturgeografen Nora Schuurmans forskning om rescuehundarnas anpassning i familjer och rättsvetaren Birgitta Wahlbergs lagförändringsarbete där djur tilldelas egenskapen subjekt istället för objekt. Exkursionen vi gjorde gjordes till Åbo Djurrättscentrum där fyra nationella föreningar håller hus och möts, och där man kan bekanta sig med deras verksamhet. Kursen avslutades med studenternas inspirerande och roliga presentationer om katter på nätet, jaktlag, djurmotiven i forna Egypten, veganism och djur, katten som aktör i hemmet, kråkan, djur i litteraturen och om djur ombord på fartyg. Kursen utformades minsann till en kurs med kulturvetenskapligt innehåll om relationen mellan djur och människa!

Sammanfattning på svarta tavlan gjord sista föreläsningen. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare i etnologi, forskningsledig universitetslärare

New York, New York

Laddade platser


“No other city is so spitefully incoherent.” -James Baldwin

Då folk frågade mig hur New York var, brukade jag svara kort och enkelt ”kaos”. Enligt Wikipedia, brukade kaos syfta främst på ”oförutsägbart”, men har tack vare kristendomen kommit att associeras med ”oordning”. Båda orden är ganska användbara för att beskriva New York.

New York framställs ofta på ett sagolikt och romantiskt sätt. En drömmarnas stad, dit folk far för att ”make it”, och där alla lever lyxigt och glamoröst. Givetvis finns den delen av New York, men det finns också mycket mer.

Jag skulle vilja påstå att New York har en av den mest mångfaldiga befolkningen i världen. Där finns människor från alla inkomstklasser, nationer, etniciteter, sociala grupper, yrkesgrupper etc. Folk som flyttar till New York gör det oftast med något specifikt mål eller syfte i åtanke, vilket oftast har att göra med någon utbildning, karriär eller något annat livsmål. Man flyttar inte till New York ”bara för att”.

Enligt den amerikanska drömmen belönas hen som arbetar hårt och ihärdigt. Det är knappast situationen i New York i dag, om det någonsin varit. Vidare är New York den näst dyraste staden i USA (efter San Fransisco), och folk med heltidsjobb kan vara tvungna att sätta mer än hälften av sin lön på ett rum i delad lägenhet långt ute i Brooklyn eller Queens. Men folk flyttar ändå dit, och de arbetar inom konst och kultur, även om det är svårt eller helt omöjligt för dem att kunna leva på den inkomsten.

Den brokiga befolkningen som outtröttligt arbetar för att uppnå den amerikanska drömmen leder både till en hög intressanta småföretag, butiker och restauranger, och ett mycket rikt och mångfaldigt kulturfält som sträcker sig långt ifrån Broadway, the Metropolitan Museum och Madison Square Garden.

Bushwick är ”up an coming” bostads- och verksamhetsområdet för personer inom konst och kultur. Det ligger långt in i Brooklyn och indikerar tydligt hur gentrifikation tvingar låginkomsttagare längre och längre bort från Manhattan. Jag bodde i Bushwick.

I New York kan man hitta vad som helst och när som helst, bara man vet var man ska leta. Det är dessvärre inte så enkelt att veta. Den ofantliga mängd av möjligheter, samt kanaler för var dessa annonseras ut, gör att New York blir väldigt svårt att navigera runt i. Stadens storlek gör saken ännu svårare, och att den varken är koherent eller tydlig. Man kan gå i ett industriområde som är helt tomt på folk och just när man börjar fundera exakt hur borttappad man är och huruvida man kommer bli rånad eller inte, svänger man runt ett hörn och där är en bar med en lång kö som slingrar sig ända runt hörnet.

New York är spitefully incoherent, vilket gör den förvirrande och svår att navigera runt sig i, både för besökare och invånare. Men det är också just det som gör staden så fantastisk, eftersom det alltid finns någonting att hitta. Var som helst och när som helst.

Park Avenue. I ena hörnet kan man urskilja en liten dansk flagga. Där ligger Scandinavia House, centret för Skandinavisk kultur där jag arbetade. American-Scandinavian Foundation som ansvarar för platsen understöder bl.a. forskningssamarbete och utbyte mellan USA och de nordiska länderna.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Nya världar med nya invånare

Kulturanalys

”Om du hittar en grimer, eller nåt annat som jag inte har, så fånga den!” säger nioåringen innan vi skiljs. ”Är det den som ser ut som en äcklig blobb?” frågar jag för att vara säker på att jag ska ta rätt. Grimer, grimer, grimer upprepar jag sen för mig själv för att säkert komma ihåg vad det är jag ska hålla ögonen öppna för.

Grimern karakteriseras av sin amorfa form, skapad av någon slags röntgenstrålar, och består av en mångfald farliga bakterier som gör jorden steril där den drar fram. Den kan tränga sig in i smala sprickor och penetrerar gärna avloppsrör där den livnär sig på avfall. Själv bryr jag mig inte alls om att fånga en sån, men blev istället väldigt glad när jag fick tag i en specialversion av den lilla söta Pikachu, med rosa blommor i håret.

: Grimern som slutligen fångades håller på att ta över min arbetsplats.

Familjens två äldsta barn har börjat spela Pokemon-Go, och deras föräldrar är med på upptäcktsresan både som spelmedhjälpare och ständiga bollplank (det finns ingen som kan vara så enkelspårig i sin konversation som en nioåring eller sexåring som har upptäckt en ny värld, om det sen är Minecraft eller Pokemon). Vi är flera år efter vår tid, men nu fick vi en orsak att sätta oss in i detta fenomen, som när det lanserades sommaren 2016 användes i fler minuter per dag än giganterna Snapchat, Tinder, Twitter, Instagram och Facebook. Kulturvetaren i mig fascineras av den här typen av vardagliga mänskliga aktiviteter, och här får jag dessutom både bli delaktig i mina barns värld, och själv på sätt och vis bli barn igen.

Med denna app i smarttelefonen öppnas plötsligt nya rutter i landskapet. Vägen hem går inte längre längs de vanliga gatorna utan zickzackar sig fram i ett för utomstående oförståeligt mönster. Ibland handlar det bara om att vika av ett kvarter åt sidan från den inkörda vägen, och det är inte nödvändigtvis så att sträckan blir längre än tidigare (även om jag väl måste erkänna att det också händer).

Statyer och minnesmärken som man gått förbi tusen gånger blir plötsligt synliga (här finns ofta så kallade pokestop där man kan samla bollar eller fånga virtuella pokemon-figurer) och min hemstads historieskrivning stiger fram i medvetandet genom detta.

Samtidigt har jag en krypande känsla av att det finns en parallell värld befolkad av små (och större – grimern väger enligt uppgift 33 kilo och är nästan meterhög) varelser som kan befinna sig mycket nära utan att jag vet om det. För att upptäcka dem måste jag använda mig av mobiltelefonen som filter, precis som man i alla tider använt sig av olika medier för att till exempel få kontakt med det övernaturliga.

Andevärldens Pikachu besöker sin korporala namne i vårt hem. De har valt familjens enda ickespelande medlems säng som mötesplats.

Fick jag någon grimer då? Nej, inte den här gången, men mitt primära mål var att samla pokemon-bollar och där fick jag ryggsäcken full. Nu önskar sig nioåringen en större ryggsäck, men han ska ha den i telefonen. Den han bär på sin verkliga rygg har motiv från Lego-serien Ninjago, vilket är en helt annan historia (som hans mamma också kan berätta om efter många år av inskolning)!

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
alias Blankenstein76, för tillfället med en Eevee som följeslagare på axeln