Om fotboll och peer-review publicering

Postat den 5 december, 2019 av admin

Det är redan december och snart kommer ett nytt år. Man börjar titta tillbaka och tänka på vad som hänt under det gångna året. I Finland var 2019 speciellt, till och med historiskt, på grund av fotboll. För första gången i historien kvalificerade Finlands herrlag till EM nästa år. Finlands fotbollsförbund grundades 1907 och efter 112 år för första gången är Finlands herrlag redo att spela i en stor turnering, och supportrarna blev jätteglada. De stormade planen, de jublade, och internationella medier, inklusive CNN och BBC, skrev om Finlands framgång.

Man kan tycka att detta bara betyder nånting bara för en liten grupp – Finland har inte så många invånare – men man ska komma ihåg att de flesta fotbollssupportrar hejar på ett litet lag. Några följer framgångsrika giganter, men många följer sina lokala föreningar. Det är inte ofta man får känna totalt glädje, men ibland händer det! Därför är det ganska många som vet hur det känns för supportrar av Finlands landslag, inte minst akademiker. Man kämpar med sitt ämne och bryr sig, men det kommer kalla svar från peer review, inga pengar från stiftelser och sura recensioner.

Precis som fotbollssupporter ger man inte upp. Man försöker övertyga andra om att det man sysslar med är så bra, fast man själv inte alltid är så säker. Reser från konferens till konferens som ett fan som följer sitt lag på bortamatcher. Hoppas på forskningsmedel nu i år, fast man måste förbereda sig för en besvikelse. Kanske nästa omgång. Kanske var man bra, men någon annan var bättre och det går vidare.

Men ibland – succé. Och då jublar man som en supporter på torget. Tre års väntetid för publicering i en antologi är kanske inte lika mycket som 112 år för finska supportrar, men känslan är samma. Äntligen! Efter alla detaljerade editor-kommentarer, peer reviewer, språkgranskningar, diskussioner kring open access – där är den. Man jublar som en supporter för att man vet att detta är bara ett kort ögonblick. Det slutar inte. Det rullar på. Nya matcher, nya kvalifikationer, nya möjliga tårar och besvikelser.

Så när jag öppnar antologin som kommer packad i plast och dansar lite av glädje för att det trots allt funkade och det blev publicering, så öppnar jag också mejlet med långa kommentarer till en annan artikel. Ny match, ny omgång. Granskaren gillar inte teorin, är tveksam till syfte och slutsatser, och det finns problem med språket. Alltså kaos. Igen. Känslan av att ingen bryr sig och av att på något sätt verkar andra ämnen ha det lättare att publicera. Inte för att det är sant men det känns så. Här ska man komma ihåg de jublande finska supportrarna. Det kommer avslag och sura kommentarer, men 2019 står min artikel som både ett ögonblick och ett monument – en glädjepaus i havet av hårt arbete, men också ett minne (och digital text) för livet.

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Klassträff

Postat den 2 december, 2019 av admin

I början av månaden var jag på klassträff. 10 år har passerat sedan vi gick ut högstadiet. Träffen omfattade hela årskursen, ca 70 av 100 deltog.

Jag och tre vänner satt och lugnade nerverna lite innan vi skulle bege oss till träffen. Vi diskuterade människorna som var på väg och huruvida det kommer bli trevligt eller inte. En i sällskapet undrade ifall folk kommer gå in i sina gamla ”roller” igen. Min mamma hade tidigare slängt ur sig en liknande kommentar, att många ogillar klassträffar eftersom folk går in i sina gamla roller.

Jag blev och fundera på det där med roller. Varför skulle folk gå in i gamla roller? Kan man gå in i den roll man hade i högstadiet? Varför skulle man vilja gå in i sin gamla roll? Och varför är det så störande att andra går in i sin gamla roll?

Det är sant att människor beter sig olika i sällskap med olika personer, så att man skulle bete sig på ett visst vis runt bekanta från högstadiet är inte så långsökt. Men 10 år har ändå passerat och de flesta känner säkert att de inte längre är samma person, så man kunde tycka att folk hellre skulle vilja visa hurudana de är nu?

Högstadieskola. Foto: Wikimedia Commons

Jag tror att folk egentligen är mer besvärade över vilka roller de själva blir tillskrivna. En person har begränsad möjlighet att påverka sin egen roll i ett socialt sammanhang. Detta är sant i alla sociala sammanhang, med vänner eller bekanta och med främlingar. Skillnaden är att i dessa situationer blir man (oftare) tillskriven sin roll enligt hur man uppfattas i stunden, medan man i möte med folk från ens högstadium kan bli tillskriven en roll baserad på hur den personen uppfattade en just i högstadiet.

Högstadiet var en osäker och ångestfull tid för många. En tid man blev hårdast och mest öppet dömd och nedtryckt, samtidigt som man kämpade att utveckla en enhetlig bild av sig själv. Att bli satt i den rollen kan göra att personen förflyttas tillbaka till den tiden.

Visserligen så bara det att andra intar sina gamla roller kan pressa en person in i sin gamla roll, så jag förstår nog att också andras rolltagande kan utgöra ett problem för folk på klassträffar. Varför någon skulle vilja ta sin gamla roll får förbli en gåta, men jag tror att folks avsmak för detta rollskiftande har mer att göra med den egna rollen, än de andras.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Publicerat i Ritualer | 1 kommentar

När pengar inte duger

Postat den 16 november, 2019 av Blanka Henriksson

Nästan var gång vi ses känns det som om hens värld har krympt lite till. Senaste inskränkningen är att stans godaste surdegsbröd inte längre går att köpa. En vacker dag dög pengar inte som betalning hos bageriet.

Hen ses inte längre som en trogen kund i banken. Snarare en besvärlig kund. Som får längre och längre att gå för att uträtta sina bankärenden. Trots att hen bor mitt i storstan. Det är inte bara kontor som läggs ner, utan de kontor som finns kvar förses an efter med samma information: här hanteras inte kontanter.

En annan skickar sitt barn som ännu inte fyllt dubbla siffror att köpa hem pizza till familjen. Iväg far hen med sedlarna i nypan, glad åt att få vara stor och hjälpa till. Hem kommer hen med svansen mellan benen. Pengarna är kvar och ingen pizza blev det. Sen förra inköpet har pizzerian blivit kontantfri.

Den första har varken smarttelefon eller betalkort, inte heller använder hen nätbank eller andra tjänster på internet. När tillgång till detta absolut krävs hämtas hjälpen hos yngre anhöriga. Den andra har smarttelefon, men inte åldern inne för mobilbetalningar (även om åldern nu sänkts och hen dessutom blivit äldre).

Här får somliga vända i dörren med oförrättat ärende. Foto: Marie Steinrud

Utanför matbutiken sitter en tredje som drabbas av det kontantlösa samhället. Hen har rest långa vägar, bortdriven av fördomar och brist på arbete, i förhoppning att människorna i detta rika land ska dela med sig. Men för det krävs sedlar och mynt.

På ett härbärge i närheten finns andra som kanske inte heller har möjlighet att enkelt övergå till ett liv utan kontanter.

Undersökningar visar dock att med den här takten kan Sverige, där ovanstående utspelar sig, vara kontantlöst inom tjugo år. Ett kontantlöst samhälle får följder för invånarna och en del av dessa drabbar dem som lever utan internet. Som inte vill, orkar eller kan ta till sig teknologin.

Enligt den årliga rapporten ”Svenskarna och internet” (2019) använder fyra procent av Sveriges befolkning inte internet. De flesta av dem är äldre. Snart dör de gamla ut, men de kan leva i tio, tjugo, ja till och med trettio år till, med tanke på hur länge människor lever idag. De unga växer upp. Men vad gör vi med de marginaliserade? Hur bevakar vi deras intressen och försäkrar att också de kan leva på lika villkor?

 

Blanka Henriksson, alltsomoftast kontantlös forskningsledare i folkloristik

Publicerat i Kulturanalys, Materialitet | 2 kommentarer

Vad är väl far utan slips?

Postat den 10 november, 2019 av Blanka Henriksson

Det är fars dag. Ett kommersiellt påhitt för att öka handeln eller ett finstämt sätt att fira pappornas roll i barnens liv – det beror på vem som tillfrågas. En dag full av glädje och gemenskap, eller sorg och saknad – återigen beroende på de personliga perspektiven och erfarenheterna.

Men en sak tycks vara säker, och det är att far har slips. Kanske inte på sig, det är nämligen allt färre män som vardagligdags bär slips här i Norden. I den senaste valrörelsen i Sverige var manliga partiledare i skjorta utan slips snarare regel än undantag, och även inom tidigare slipstäta yrkesgrupper som advokater lättas på slipstvånget.

Far har kanske inte ens slipsar i garderoben att ta fram vid högtidliga tillfällen och på begravningar – i Hufvudstadsbladet fanns dagen före fars dag tips på hur man pysslar en orm av oanvändbara (i betydelsen att ingen använder dem) slipsar.

Om far ska firas med tårta, kan den med fördel prydas av en… slips. Foto: Linda Marklund/Flickr/CC BY 2.0

Men när far ska firas så finns slipsen med på ett hörn. Dels säljs det faktiskt fler slipsar (och kalsonger) just före fars dag. Dels används slipsen som symbol för själva far. Från daghem, förskolor och skolor kommer det inför fars dag hem hyllande kreationer av alla de slag och förvånansvärt många innehåller en slips av ett eller annat slag.

En farsdagshyllning i form av en… slips!

För barnen som aldrig sett sin far i slips, blir slipsen inte ett plagg utan ett tecken för ordet pappa. På samma sätt som vi byxbärande kvinnor vet att det inte är kjolen som krävs för att besöka vissa toaletter. Pappa bär inte nödvändigtvis slips, men faderskapet tycks inte uttryckas genom barnen, utan i en ärligt talat rätt föråldrad stereotyp maskulinitetssymbol.

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i nordisk folkloristik, med ambivalent inställning både till fars dag och slipsar

 

 

Publicerat i Årets fester, Materialitet, Ritualer | Lämna en kommentar

Transkriberingstankar

Postat den 1 november, 2019 av admin

Oktober månad har gått i transkriberingens tecken, något som fått mig att fundera över transkriberingens betydelse. Redan här gör jag beslut som kommer att påverka en senare analys. Transkribering är å ena sidan ett enformigt och tråkigt arbete som dessutom sliter på kroppen då man sitter och skriver oavbrutet i timtal. Å andra sidan kan jag tycka att det är rätt trevligt att tvingas lyssna på ett sätt som man inte annars lyssnar till det som faktiskt sägs.

Transkriberandet följs också av ständiga små beslut om vad som ska finnas med i transkriberingen. Vilka betoningar ska jag lägga till, vilken paus är tillräckligt lång för att märkas ut och vad räknas egentligen som ett riktigt skratt? Hur märker jag ut att någon talar som en annan, och gör den ens det, eller är det bara min tolkning? Det som kanske var uppenbart i situationen tack vare gester och samspel är inte längre det när jag sitter hemma framför datorn med bara en inspelning till förfogande. Jag lägger märke till hur flytande saker egentligen är och också hur olika innebörder till exempel ett skratt kan ha. När skrattar man av glädje, när skrattar man för att det är obekvämt och när kommer skrattet för att lätta upp stämningen efter att man just berättat om hur hemskt allting är? Ibland hörs skrattet inte ens som ett skratt, utan det ligger och puttrar där under i berättandet, det man kunde kalla för att rösten är full av skratt.

Photo by Thomas Lefebvre on Unsplash

Transkriberingen är viktig för att senare kunna arbeta med inspelningen, eftersom det är betydligt snabbare att läsa en text än att lyssna igenom en inspelning. Transkriberingarna är dessutom sökbara dokument, något jag själv finner ovärderligt då jag gör analysarbete och fokuserar på olika teman i intervjuerna. Samtidigt kan man inte anta att transkriberingen och inspelningen är likvärdiga uppteckningar av samma sak. Att lyssna på inspelningen ger mer än vad det ger att läsa en transkribering. Inspelningen är inte heller en fullständig dokumentation av intervjusituationen. Det är alltid lager som skalas bort, någon som är viktigt att hålla i minnet under arbetets gång.

Jag fylls ändå alltid av en sorts tacksamhet då jag transkriberar mina egna intervjuer. En förundran över hur fantastiska berättelser människor går och bär på som kanske aldrig ens hade berättats om inte jag hade frågat dem om just det här. Tänk vilket privilegium att få höra detta berättas för just mig.

Lina Metsämäki
Doktorand i folkloristik

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Hus och hem – eller hur hamnade en kristallkrona hemma hos mig

Postat den 21 oktober, 2019 av admin

I lördags inträffade något som jag aldrig trodde skulle hända – jag köpte en kristallkrona av äldre modell. Jag och min man bor i ett gammalt hus som har högt till tak. Jag har redan länge följt med en sajt som säljer begagnade antikvaror just med tanke på att kunna förgylla vårt hem med en kristallkrona. Intresset för heminredning har jag haft länge och jag är en storkonsument av inredningsprogram på Tv. Samtidigt är vårt hem inte speciellt stilrent. För mig har den nordiskt ljusa och avskalade inredningsstilen varit viktigt och jag har aldrig gillat rysch och pysch. Dessutom är jag inte en som gillar att ”pyssla om mitt hem” mer än nödvändigt. Och nu denna kristallkrona!

Bildtext. Först ska kristallkronan putsas upp och sedan hängas upp.

Hemmet är en viktig plats för oss, min man och mig, och det är dit vi drar oss tillbaka efter långa arbetsdagar. Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap. Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande.

I boken Känslor äger rum (2014) diskuterar litteraturvetaren Pia Ingström vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta och fula. Jag menar, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har många dimensioner – något som i sig är kulturanalytiskt intressant. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet. Hemmet är mycket mer än en plats där man bor och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla. Antropologen Marianne Gullestad menar att heminredning är en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara.

Att inreda sitt hem är ett sätt att betona hemkänslan samtidigt som det säger något om vem vi är. Samtidigt som jag är mycket förtjust i kristallkronan är jag förbryllad. Hur har jag gjort en sådan tvärvändning gällande inredningssmak, att jag skaffat mig en lampa (eller statussymbol) som jag som yngre skulle ha skrattat åt? Jag antar att köpet av kristallkronan innebär att jag önskar framhäva att jag bor i ett gammalt hus. Kristallkronan är dessutom så pass gammal att jag inte här gör kopplingar till min föräldragenerations smakpreferenser. Kanske är det bara så att jag blivit lite ”fin i kanterna” på äldre dagar.

Lena Marander-Eklund

Publicerat i Materialitet | 2 kommentarer

När kroppen blir hemmastadd

Postat den 7 oktober, 2019 av Blanka Henriksson

En flytt är överstånden. Från ett hus till ett annat, från en del av stan till en annan. Det är inte bara hushållet som flyttat och ting som fått nya platser, också de medföljande kropparna måste skapa nya rutiner och nya vägar. 

I hissen, som jag oftast inte ens tar nu för tiden, söker sig pekfingret automatiskt till översta knappen. Men som tur är fungerar maskineriet långsammare här, för medan dörren sakta stängs och fingret trycker inser hjärnan att vi faktiskt bara bor på trean nu. 

På toaletten sitter lampknappen på fel sida. Fel sida i förhållande till var muskelminnet ständigt prövar sig fram i en spökrörelse från en gången tid. Morgonkaffet står i fel skåp, men där skåpet bordet finnas finns ingenting.

Inte heller böckerna har hittat sina rätta platser ännu.

En dag blir det diskussion om närmaste vägen att cykla till jobbet.  Den sträcka som känns rak för en känns krokig och lång för den andra. Vi kontrollerar på kartan och möts i en kompromiss, men kroppen är ändå inte övertygad. Avstånd mäts inte bara i centimeter och meter. De sitter i kroppen och i en känslomässig upplevelse. Det handlar om bekvämlighet, men också om känslor av monotoni eller omväxling. 

Nya dörrar och nya lås kräver andra handlag än tidigare. Ännu har jag inte lärt mig hur jag ska trixa med porten för att få upp den på första försöket, och går grinden på baksidan utåt eller inåt nu igen.

Var och varannan morgon ska innergårdens backe korsas, men ska man gå runt på gångvägen eller upp för trappan. Går man olika vägar med eller utan sopor att slänga?

Det så gott som dagliga valet: trappan eller den slingrande gångvägen?

Småningom krävs färre och färre val, och först då känns det som att vi bor här på riktigt. Vi är inte längre gäster på visit, utan äkta invånare, som genast ser vem som hör till och vem som är nyinflyttad eller på besök. 

Blanka Henriksson, nyflyttad forskare i SLS-projektet Vardagens rum

Publicerat i Kulturanalys | Lämna en kommentar

Hangö och dess lager av liv

Postat den 4 oktober, 2019 av frnilsso

Tre dagar av fältarbete med intervjuer, observationer av stadsrummet, gator, byggnader och rörelse, kopplat samman med diskussioner och egna analyser av allt och lite till, gör en lätt utmattad. För mig, som tredje årets studerande i kulturanalys, var detta det första fältarbetet, första ordentliga intervjuerna, första steget ut i en värld där forskningen känns ”riktig” och där det teoretiska plötsligt omvandlas till en påtaglig verklighet av kött och blod.

Det jag bär med mig just nu, precis efter att ha kommit hem, är känslan av ett privilegium, av att ha fått äran att ta del av människors berättelser om sig själva och om sin hemstad, om sina liv. Något annat jag är akut medveten om är ansvaret. Vilken berättelse är det jag berättar, med mina ord, med mina bilder, med mina val av informanter? Vems är berättelsen, blicken, rösten? Ser jag förfallet, fäster jag mig vid tomheten och avsaknaden av människor och liv, eller märker jag hur livliga gymmen och biblioteket är, hur de lokala vattenhålen vibrerar av en seg livskraft och hur byggnader repareras nu när sommaryran lagt sig? Lyssnar jag på en informant som säger att allt är dött, lyssnar jag samtidigt på en annan som säger att det är en illusion eftersom livet bara blir annorlunda och flyttar in på andra arenor?

En liten stad som Hangö visade mångfalden och det flerdimensionella, både ifråga om historien, byggnaderna, strukturerna och åsikterna. Hur invecklat allting egentligen är och hur mycket det finns att se och förstå och att gräva djupare i, hur olika perspektiven kan vara. Hur hangöborna som individer kan vara så olika i tanke och tro, men samtidigt hur de förenas i stoltheten över sin hemstad. De kan tycka helt olika om nybyggen, fokusera på helt olika aspekter av stadens historia, bo och leva på vitt skilda håll inom stadsgränserna och å ena sidan tycka att allt är dåligt å det andra mena att allt är tillräckligt bra, samtidigt som stoltheten i att vara just hangöbo ligger som ett paraply över det hela.

Min sista intervju blev en överraskning när en kund i en bar meddelade att han ville berätta. Jag hade en stund på mig innan tåget gick och tänkte att ”varför inte, lets ride”. Där satt han, en äldre finskspråkig man, lätt berusad, med ett öppet ansikte och berättade att han är en ”persjalkainen hankolainen” som hela sitt liv varit en ”duunari”. Hans svar var direkta, korta, tydliga och varje gång när jag inte direkt kontrade med en till fråga så sade han enträget ”seuraava kysymys!” med ett ivrigt uttryck i ansiktet. Där fanns en hunger för att få berätta, att få dela med sig. Han avslutade intervjun med att säga ungefär så här: ”Hangö är kärlek, patriotism, det är att leva vid havet, av havet, med havet och att därifrån finna och få frid.” De blåa ögonen var allvarliga medan han uttalade det sista, sedan blinkade han till och log lätt.

Där satt jag, stum. Förundrad. Jag hade intervjuat andra människor innan honom, alla med olika bakgrund, yrken och åldrar, men denne man gläntade på en dörr till en värld jag vill veta mer om, sjöng ett litet solo för en kör av röster som kanske ganska ofta inte hörs, som det vetenskapliga kanske inte riktigt når, någon som kände sig osynlig och kanske ganska ofta är just det. Medan jag packade ihop mig så tackade han för att han fick vara med i projektet och sade att även om han själv inte kommit bort från Hangö så kommer hans ord ut i världen.

Privilegiet, ansvaret, det betungande och befriande i betydelsen. Och en förundran över livet och dess berättelser. Jag vill få höra mera.

Hannah Salo, studerande Kulturanalys

Publicerat i Fältarbete | Lämna en kommentar

Gamla mynt i byggnader

Postat den 3 oktober, 2019 av admin

Nu och då får man höra att någon har hittat ett eller flera mynt gömda i en gammal byggnad. Mynten kommer ofta fram under renovering eller när byggnaden rivs. De kan ligga under tröskeln, under golvbrädorna, i vägg, tak eller i spisgrunder. Hur har de hamnat dit?

Ibland kan det förstås vara att myntet har trillat ur en ficka och landat under golvet genom en spricka. Men i andra fall är det uppenbart att myntet eller mynten inte har hamnat på sin plats i misstag. Då kan man kanske lätt tänka att de har gömts för man har varit rädd för tjuvar. I det fallet ska man tänka på två frågor: har ägaren kunnat nå mynten utan ett större rivningsarbete och har myntskatten varit värdefull?

Denna svenska skilling från 1826 hittades under tröskeln av ett härbre i Kuru på 1960-talet. Foto av V. Pajulahti.

Ofta är de mynt som hittas inte speciellt värdefulla. Ibland är de till och med betydligt äldre än huset, alltså har de inte varit gångbara när de gömdes. För att få svar på frågan varför dessa mynt har gömts i huset får man vända sig till arkiverade berättelser om gamla seder, alltså folklore.

Till exempel i Korsholm har man berättat: När en gård bygges, lägger man för att ”motverka” onda önskningar och elakheter mot gården ett silvermynt (helst icke gångbart) i varje knut och under varje tröskel samt säger: ”Vad som är mitt vill jag ha, men vad som hör en annan till bryr jag mig ej om” (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 104). Och i Tenala: Under tomtstocken till ett hus, skulle det läggas pengar, så skulle det huset aldrig bli utan (Finlands svenska folkdiktning VII: 3, s. 190).

Det finns en hel del motsvarande berättelser som visar att mynt har gömts i byggnader för att få god lycka eller för att skydda dem mot onda krafter. Det kunde handla om ett eller flera mynt och ofta skulle de vara gamla. Men några berättelser nämner att myntet skulle vara från det året då huset byggdes. Det sistnämnda verkar vara en nyare sed, där man vill dokumentera byggnadsåret. Mynt har gömts i byggnader så länge som mynt har funnits, alltså är seden mycket gammal. Dessutom brukas traditionen ännu i dag. Men betydelsen har ändrat under århundradens lopp: nuförtiden muras byggnadsårets mynt tillsammans med andra ting i en symbolisk grundsten utan att (medvetet?) tänka på lycka eller skydd mot onda önskningar.

Läs mer:
Grundstenen för Aurum i Åbo murades under festliga former: https://www.abo.fi/nyheter/grundstenen-for-aurum-i-abo-murades-under-festliga-former/
Hukantaival, S. ”For a witch cannot cross such a threshold!” – Building concealment traditions in Finland c. 1200–1950: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik

Publicerat i Folktro, Forskning, Materialitet | 2 kommentarer

Platser och ting i vila

Postat den 1 oktober, 2019 av frnilsso

Årets fältarbete, som görs i samarbete med SLS, genomförs i Hangö. Temat är Platser i omvandling och Hangö är därvidlag en bra undersökningsyta. Här finns tydliga spår av en klassisk nordeuropeisk badkultur med vackra sekelskiftesvillor, pensionat och hotell.

Men det finns också spår av en delvis utslocknad industri vars kulturarv till viss del skymtar i hamnområdet. I likhet med många andra kustnära städer genomgår Hangö en omvandling där havsnära boende är attraktivt och med detta också ett utbud av caféer och restauranger som helst ska placeras så nära kajkanten som möjligt. Människan romantiska längtan efter att balansera på gränsen mellan natur och kultur förefaller stark. Men platsomvandling handlar inte bara om förändring som sker under loppet av flera decennier, utan säsongsväxlingar är minst lika påtagliga. I oktober ter sig delar av Hangö spöklikt ödsliga.

Detta kan uppfattas som att platsen har övergivits efter att under sommaren formligen ha invaderats av turister och säsongsboende. Men kanske handlar det snarare om en välbehövlig vila efter en intensiv sommarsäsong. Alldeles runt hörnet av en krog, i det under sommartiden så upplevelsecentrerade hamnområdet, skymtar några artefakter; materialiserade minnen över den sommar som flytt.

Artefakterna lutar sig vilsamt mot varandra samtidigt som de bär på ett löfte om (cyklisk) omvandling: När de åter står i givakt på uteserveringen så kommer även champagnetörstande gäster att återvända till Hangö. Men tills dess; rast, vila.

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

Publicerat i Fältarbete, Laddade platser | Lämna en kommentar