månadsarkiv: november 2020

När omständigheterna styr forskningen

Forskning

2020 var inte det bästa året för internationell forskning. Inte ett bra år alls att bo i Sverige och jobba i Finland, att försöka resa runt Finlands västkust eller undervisa i Åbo. När projektet som jag driver började, så var ett flygplan till Helsingfors från Köpenhamn i början av februari ett av många. Jag lyckades förbereda fint. Tre intervjuer och tre olika arkiv på fyra dagar. Jag var uppe i varv.

”Gör inte allt på en gång, det är inte poängen” fick jag höra. Färjan till Åland var bokad, intervjuerna bestämda, och då stängde Finland sina gränser. Inte bara Finland. I ett internationellt tumult kom min syster på ett besök över helgen. Hon var tvungen att stanna i Sverige två månader istället, på grund av stängda gränser, inställda flyg och jobb under ”lockdown”. Så blev vi tre vuxna, ett barn och en hund på 54 kvm. Och jag skulle forska.

I zoom efter zoom hoppades man på bättre dagar. Jag skulle leta efter fotboll på svenska i Finland, se alla spännande platser som Jakobstad, Lovisa och Lappvik, gå på IFK-derby i Mariehamn. Istället blev det ett varmt och tyst rum i arkivet på universitetsbiblioteket i Lund. Det blev Finland i Sverige.

Lite förvirrad läste jag om schnitzeljakten 1897, om en gymnastisk pyramid (alltså gjord av gymnaster) som var upplyst med pyroteknik på IFK:s årsfest i Uleåborg år 1901 (detta skulle man vilja se, men inga bilder), om de glömda Olympiska spelen från 1906, om spänningen att se en av de första bilarna i Stockholm 1902. Jag bläddrade i 20 år av tidskrifter (1893–1911) och var inte så säker på vad jag letade efter. Det kändes som en syssla att döda tiden med i väntan.

Jag hade hopp varje månad. Maj – nu ska de öppna. Juni – nu då, ska till Karelen ju… Juli – OK, kanske efter sommaren. September – kom igen! Ja öppnade! Stängde en vecka senare. Oktober – jaha, skiten är tillbaka. November – OK, jag ger upp. Projektet tar slut.

Det som skulle vara udda små bitar i min forskning kom istället att bli huvudmaterial. Jag var tvungen att inse att det faktiskt är detta som blir mitt finska projekt. Den finlandssvenska fotbollens historia fanns där, i tidskrifter som Kamraten och Nordiskt idrottslif. Nånstans mellan en berättelse av Kipling, årsfester i Uppsala, en essä om att bygga de bästa snögubbarna och detaljerade instruktioner för hur man bygger sin egen kamera, hittade jag Finland i Sverige, uttryckt genom fotbollen. I brev från finska lärosäten i Helsingfors, Åbo och Uleåborg, brev från en kadett från Viborg, beskrivning av Topelius-firande i Kuopio, en förfrågan om ett frimärke från Iisalmi, och krönikor om resor i skärgården. Finland som unga svenskar hyllade i dikter, och i idrottsreportage; beskrev med varma ord och längtan. Så nära och så lång borta.

Grannlandet Finland hyllas i en dikt publicerad i ”Kamraten – Illustrerad tidning för Sveriges ungdom” år 1900.

Mitt hela forskningsår har känts som vandring i öknen, den svenska öknen, i väntan på det finska utlovade landet. Det blev inte något fiasko. Jag är fortfarande överraskad över vad jag producerade. Men i en intressant twist från 1895, så längtar jag till Östersjöns östra västkust.

 

Kasia Herd, postdoc-forskare i etnologi

Medmänskliga möten i kassakön

Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Människor och andra djur

Forskning

Årets volym av tidskriften Budkavlen har temat Människor och andra djur. Numret svarar på det alltmer växande intresset för djur i en tid då synen på vår relation till djur snabbt förändras och utvecklas. Vi ska inte heller glömma att vi människor är djur och aporna våra förfäder. Därför pratar vi hellre om människor och andra djur istället för att dra en skarp gräns mellan människor OCH djur.

Vi som redigerat numret hyser både ett vetenskapligt och ett högst personligt intresse för djur. Till Sonjas familj hör en liten hund och Sanna delar sitt hem med tre katter. Många saker i våra liv kretsar kring våra husdjur som vi uppfattar som våra familjemedlemmar. Vi pratar gärna med varann om våra husdjur och reflekterar ofta över vår relation till dem. Vi strävar till att bygga upp en ömsesidig relation till våra kompanjonsdjur där deras agens bejakas i alla situationer. Vi som kulturvetare är speciellt intresserade av att veta mera om hur andra arter interagerar med oss människor och hur vi samspelar med dem – och detta mellanartsliga samspel är något som vi båda kan observera och reflektera över i vår vardag – i den vardag vi delar med hunden Otto och katterna Wilma, Leevi och Mustis.

Otto, en Bolognese, drygt 2 år gammal på restaurang i Åbo i mars 2020. Otto vet att han ska på restaurang då vi plockar med oss hans lilla vattenkopp, ett täcke han får sitta eller ligga på och ett ben som han genast brukar tugga i sig. Foto: Sonja Hagelstam

När vi redaktörer tog oss an redigeringsarbetet med Budkavlen visste vi att uppdraget skulle vara krävande. Det är nämligen inte helt lätt att i ett tidskriftsnummer få med allt det som borde finnas med när man rubricerar det som Människor och andra djur. Därför vill vi poängtera att årets nummer av Budkavlen bjuder på några axplock av all den djurrelaterade forskningen som görs inom kulturvetenskaperna idag. Samtidigt svarar dessa bidrag på ett uppenbart behov av att kulturanalytiskt analysera och reflektera över människans relationer till andra djur och arter och deras relation till oss.

Förutom att arbetet med tidskriften var krävande, som redigeringsarbete ofta är, var arbetet framför allt givande och lärorikt. I de sex bidragen i Budkavlen 2020 är det inte våra vanligaste kompanjonsdjur – hundar och katter – som har huvudrollen. I stället får vi läsa om bläckfisken, vargen, hönor, hästar, lamm och ankor samt om bin och andra insekter. Artiklarna berör dels våra föreställningar om djur och hur djur framställs i olika sammanhang, dels behandlar bidragen vårt liv och vår vardag tillsammans med dem, samt våra relationer och vårt sätt att förhålla oss till djur. Artiklarna bidrar också med intressanta perspektiv på den glidande skalan av djur- och människoblivanden, icke-mänskliga djur samt domesticerade djur, vilddjur och zombier. I bidragen utforskas sålunda mellanartsliga relationer i en vidare mening än den som vanligen brukar begränsa sig till förhållandet mellan människa och djur.

Sannas katter är vana hotellgäster. Katterna följer med på semesterresor och längre körpass planeras utifrån katternas behov. Därför har många hotell i Finland blivit bekanta för dem och väl på rummet intar de snabbt sina vanliga hotellrutiner. Till rutinerna hör att den äldsta katten Wilma väljer hotellrummets bästa sovplats såsom här på bilden på hotellet i Kuopio. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Bidragen som ovan kort beskrivits visar på en tematisk bredd och de olika perspektiv som numera är vanliga inom kulturella djurstudier där både människans och djurens agens samt de mellanartsliga relationerna problematiseras. Vi hoppas att du finner artiklarna intressanta och tankeväckande, och riktar ett stort tack till alla skribenter som med sina fina bidrag ökar utbudet av traditions- och kulturvetenskapliga djurstudier!

Sonja Hagelstam och Sanna Lillbroända-Annala, redaktörer för Budkavlen 2020

Roskis-etnografi – spår av liv och död

Laddade platser, Materialitet

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi