Kategoriarkiv: Materialitet

Perspektivförskjutningar

Kulturanalys, Materialitet

”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” skrev antropologen Ruth Benedict på 1930-talet och det upprepar vi för våra nya kulturanalysstudenter varje år för att lyfta fram vikten av att betrakta också det välbekanta ur nya och överraskande perspektiv.

Perspektivförändringar av en högst konkret art blir aktuella när jag i skrivande stund går in mitt första par progressiva glasögon. Plötsligt har perspektiven förskjutits och mitt invanda sätt att betrakta världen är inte längre gångbart. Jag måste lära mig att inte rikta endast blicken nedåt utan att röra hela huvudet för att ställa in fokus på det som ligger framför mina fötter. Världen tycks också ha skarpare konturer än tidigare, ibland lite väl skarpa, och jag längtar nästan tillbaka till en omgivning som kanske var lite suddigare men mer vänlig i sin framtoning. Jag påminns om en nära släkting som då hon fick sina första glasögon i gymnasiet klagade på att hon såg vartenda löv på träden – det blev lite för mycket detaljinformation för hjärnan att ta in på en gång tyckte hon, som vant sig vid en suddig grönska där träden var helheter snarare än summan av alla små beståndsdelar.

 

En liknande upplevelse hade jag i tioårsåldern med mitt andra par glasögon. Ingen hade förvarnat mig om att det kan ta några dagar för ögonen att vänja sig vid nya linser och jag vandrade hem från optikern storögt men också mycket förfärat. Aldrig hade jag märkt att trottoarerna i min hemstad sluttade så hemskt, aldrig att husens väggar var så långt ifrån lodräta och hindren i min väg så omöjliga att forcera. Jag tog mycket tveksamma steg där jag strök längs husväggarna för att inte falla omkull i denna högst absurda nya verklighet. Samtidigt som jag undrade om världen alltid sett sådan här ut, farlig och oberäknelig, var jag övertygad om att så här kan man inte leva. Som tur var gick känslan över på en dag eller två och aldrig efter det har ett par nya glasögon så mycket förändrat perspektivet.

Inte förrän idag. Miljöskadad som jag är börjar jag se det som en övning i kulturanalytiskt seende. Vad händer med mitt sätt att uppfatta och tolka världen när perspektiven förskjuts? Det som tidigare var en trygg och vacker väg hem från jobbet blir en besvärlig vandring där alltför många vinklar och nivåskillnader skapar obehagliga upplevelser av att förlora kontrollen. Att sitta i fåtöljen hemma och läsa och sedan hastigt titta upp för att kontrollera klockan och vem som borde skickas iväg till skolan blir en omtumlande upplevelse som förflyttar fokus från familjens tidsschema till den egna bristfälliga orienteringen i tid och rum.

På samma sätt försöker man kulturanalytiskt att se det undersökta med någon annans ögon. Någon som inte delar ålder, kön, etnicitet eller funktionalitet med en själv. Kanske kan vi då upptäcka vad som är skrämmande eller hemtamt i det som för oss känns tryggt eller främmande. Ibland kan man dock behöva hjälp på traven, och då kanske ett par progressiva linser kan vara lösningen.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
som ibland låter detaljer skymma helheten

 

 

 

 

 

Spår av förflutet vardagsliv

Materialitet

Härförleden besökte jag en god vän som periodvis befinner sig på en liten holme utanför Houtskär. Besöket var huvudsakligen av social karaktär, men jag skulle även bistå honom i byggandet av en terrass. Inför besöket hade jag sökt efter uppteckningar i arkiven; hade månne någon folklivsforskare ren varit på platsen? I arkiven kunde inga spår av förflutet liv hittas och då jag redan tidigare hade fått berättat för mig att holmen var mycket liten så antog jag att platsen var ett kulturhistoriskt tomrum, bortsett från det relativt moderna fritidshus jag var på väg till. Väl på plats tog vi omedelbart, och av naturliga skäl, en förhållandevis kort promenad under vilken jag gjordes uppmärksam på resterna av ett torp som stått på holmens högsta punkt. Under ett lager av mossa och risiga grenar kikade stengrunden fram.

Betraktades holmen från ruinen kunde andra delar av torparens vardag anas. Övervuxna, i en del fall raserade, stengärden skvallrade om att djur hade funnits på holmen och en rektangulär stenformation indikerade att torparen även uppfört ett mindre fähus. När spåren av det förgångna hade visat sig växte frågorna fram. När hade torpet byggts? Av vem? Varför? När lämnade torparna holmen? Frågorna pockade på svar. Ur en byrålåda i fritidshuset plockade min vän fram en bunt med papper. Bland dem återfanns bland annat det ursprungliga torparkontraktet från 1895 och av detta framgick att torpet hade brutits ut ur ett bondehemman i Roslax by.

Bonden, tillika bror till den blivande torparen, sålde strax efteråt sitt hemman. Kanske skulle han, i likhet med många andra vid denna tid, emigrera. Med tanke på att kontraktet upprättades strax innan försäljningen kan det möjligtvis uppfattas som ett uttryck för omsorg om brodern. Det var inte alla förunnat att äga och bruka ett litet stycke mark – på en egen holme dessutom. Helt villkorslöst var kontraktet dock inte. Om vintern skulle torparen utföra tio mans dagsverken på hemmanet och fyra om sommaren. Hans fru skulle göra tre kvinnoverken. Av kontraktet framgår det även att den lilla torparfamiljen skulle ha rätt att hålla en ko och får på sommarbete på hemmanets mark. Kanske förklarar detta gärdsgårdarna av sten på holmen. Kontraktet förlängdes 1905 respektive 1914, men vad som sedan sker är till viss del oklart. Torparen dog 1915 och i ett testamente framgår det att hustrun ärvde kontraktet, men därefter upphör spåren av det förflutna. Åtminstone ute på holmen. Sannolikt finns det fler ledtrådar till torparens vardag någon annanstans, om inte i en byrålåda så förhoppningsvis i ett arkiv. I väntan på att dessa ledtrådar ska hittas byggs det vidare på det svenska kulturarvet i Finland. Terrassen är färdig inom kort.

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi
Vikarierande terrassbyggare

Vardagliga magiska ting

Folktro, Forskning, Materialitet

Då man tänker på magiska föremål i populärkulturen som i filmer eller böcker, så ser de ofta ut som helt vanliga ting. Den mäktiga ringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen ser ut som en helt vanlig guldring. Harry Potters flygande sopkvast kanske ser lite speciell ut, men oftast är häxornas flygande kvastar såna som man helt väl kunde sopa med.

Samma fenomen är vanligt i folkliga föreställningar från 1800-talets slut och 1900-talets början. Många av föremålen som har används i folkmedicin och för andra magiska handlingar är faktiskt vardagliga verktyg, hushållsredskap, eller personliga föremål. Ibland är de magiska tingen faktiskt ”skräp” som sönderslitna skor, borttappade öskar som man hittar på en strand, små bitar av djurben, rostiga och krokiga järnspikar eller keramikskärvor.

På samma gång så är de här alldagliga tingen inte alls vanliga. En mäktig ring har använts i tre bröllop. En kniv som används i en magisk ritual är smidd av ett gravkors och härdad i människomjölk (eller så berättas det om kniven i alla fall). Det borttappade öskaret har legat i vattnet och blivit genomträngt av sjörådarens magiska kraft. Även en liten bit av ett björnben innehåller björnens makt för att en del representerar helheten. En skärva av en stengodsflaska som har hittats i jorden kunde användas när man botade en hudsjukdom som man trodde hade fastnat från jorden för man skulle ”hämta boten där man fått soten”.

Den här skärvan av en mineralvattenflaska av stengods har man botat bölder med genom att trycka med skärvan på det sjuka stället. Finlands nationalmuseum. Foto av S. Hukantaival.

Det magiska i dessa ting är således en sammansmältning av objekt och subjekt, föremål och människa, det materiella och världsbild. Eller snarare, det magiska tar plats i tillståndet före vi delar upp världen i objekt och subjekt, människa och omgivning.

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i Nordisk folkloristik som upptäcker det magiska i vardagen

Läs mer:
S. Hukantaival 2020. Vital scrap. The agency of objects and materials in the Finnish 19th-century world view. Äikäs, T. & Lipkin, S. (red.) Entangled Beliefs and Rituals: Religion in Finland and Sápmi from Stone Age to Contemporary Times (MASF 8). Arkeologiska sällskapet i Finland, Helsingfors: 181–199. http://www.sarks.fi/masf/masf_8/MASF8-8-Hukantaival.pdf

Medmänskliga möten i kassakön

Kulturanalys, Materialitet, Ritualer

Jag står i kassan i den stora matvaruaffären och lastar omsorgsfullt upp mina varor på bandet. Denna monotona aktivitet en dyster novembermåndag avbryts oväntat av kassörskans glada kommentar: så fint att du vänder varorna!

Min första reaktion är en är blandning av genans och tillfredställelse. Jag blir generad över att jag utmärker mig som kund och att mitt beteende lyfts fram till allmän beskådan. Samtidigt känner jag mig nöjd eftersom mina handlingar, och därmed också jag, blir sedda och uppskattade.

Arbetet som snabbköpskassörska är monotont och slitsamt för kroppen, med enstaka rörelser som upprepas gång på gång när varor ska avläsas och förflyttas.
Bild: publicdomainq.net CC0

För vem är det då som jag noggrant synar varenda sak i kundvagnen och sedan lika noggrant placerar den på det rullande bandet med streckkoden vänd mot mig? För butiksbiträdena? Ja förstås, det är deras handleder och axlar som skonas från onödigt vridande. Det är därför jag blir så besviken när de inte märker mina ansträngningar alls, utan rutinartat vänder och vrider varenda grej framför streckavläsaren, helt i onödan.

Men är det bara för deras skull? Nej, nog är det för mig själv också. Denna ritualiserade handling som återkommer dag efter dag, år efter år, är min dagliga övning i medkänsla och mitt sätt att få känna mig lite duktig i det lilla. Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra eftersom jag har mitt färdiga system där ordningen på varorna inte spelar någon roll, men riktningen är desto viktigare. Det blir också något av en sport att snabbt lokalisera streckkoder, och att nästan obemärkt svänga mjölkkartonger och brödpåsar i rätt vinkel, eller vända färdigmatsförpackningar upp och ner.

En streckkod rymmer eoner av information som är dold för oss som kunder. Själva streckkoden kan också var gömd på de mest oväntade ställen på vissa produkter. Bild: https://libreshot.com/ CC0

Samtidigt är jag alltid lite rädd att bli påkommen – är det inte lite pretentiöst det jag håller på med? Är jag inte lite självgod? Och vad ska jag säga om nån kommenterar? Min vanliga taktik är att le lite fåraktigt, dels för att jag känner mig avslöjad, dels för att småprat på finska verkligen inte är min starka sida. Jag är också rädd att mitt lite omständliga sätt att plocka upp varor från kundvagnen ska uppfattas som långsamt. Att jag ska bli den där irriterande kunden som stoppar flödet och skapar avbrott i ett fungerande system som bygger på allas medverkan. Alla bakom mig i kön förstår inte nödvändigtvis att mina rörelser minskar på kassapersonalens rörelser, så i slutändan borde resultatet bli detsamma.

Gjorde jag en medmänniska glad idag då? Kanske. Eller så spelade min ritual inte så stor roll egentligen. Kassörskan småpratade nämligen lika glatt med kunden innan och kunden efter. Oavsett så visade vi varandra uppmärksamhet en stund, jag genom mina tysta handlingar, hon genom sitt verbala erkännande, och jag kommer att fortsätta med mina köritualer. Dels för att fördriva tiden när jag väntar på min tur, dels för att det nån gång då och då faktiskt får en medmänniska att känna sig sedd. Att den medmänniskan ibland är jag själv gör ju inte saken sämre.

 

Blanka Henriksson, folklorist
som vänt på varor ända sedan 2006 då Konsumbloggen var den stora behållningen i bloggvärlden

 

Roskis-etnografi – spår av liv och död

Laddade platser, Materialitet

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Vigselring på villovägar

Folktro, Materialitet, Ritualer

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Opolitisk slavhandel och politiska museer

Laddade platser, Materialitet

I gårdagens Helsingin Sanomat kan man läsa att British Museum i London har fått tillsägelse från den brittiska regeringen. I ett brev till museet hotar regeringen med att dra in det skattefinansierade bidraget om föremål avlägsnas från utställningarna. Brevet, som ”läckte” till medierna och publicerades i sin helhet i Sunday Telegraph, har skickats till ett flertal statligt finansierade museer.

Det föremål som aktualiserar brevet i det här fallet är en byst av Hans Sloane, vars samling föremål, böcker och kuriosa blev grundplåten för det som senare kom att bli British Museum, när han vid sin död 1753 donerade 71 000 föremål till nationen. Själva samlandet av artefakter och dokument finansierade han främst genom slavarbetare på sin frus sockerplantage i Jamaica.

British Museum försöker göra upp med sitt förflutna, bland annat genom att lyfta fram hur samlingarna skapats under den brittiska kolonialmakten. Foto: David Iliff, CC BY-SA 3.0

I slutet av augusti i år meddelade British Museum att bysten av slavägaren Sloane flyttas från en framträdande position till ett kabinett, där han dessutom kontextualiseras och det djupt problematiska i samlingens tillkomst beskrivs och inte längre sopas under mattan. ”Vi har knuffat ner honom från piedestalen” säger museidirektören i en intervju i The Telegraph, samtidigt som han framhåller att det är viktigt att den historiska sanningen kommer fram. British Museum säger själva att förflyttningen av Sloanes byst är en del av en våg av medvetna förändringar som görs vid museet för att tydligt lyfta fram hur slavhandel och andra imperialistiska handlingar starkt bidragit både med ren finansiering och med plundrade föremål.

Detta görs i samklang med andra liknande aktioner där man i Storbritannien först nu aktivt konfronterar den kolonialhistoria och det förtryck som landet byggt delar av sin storhet på. Detta har bland annat lett till att statyer flyttats och att gator eller byggnader uppkallade efter slavhandlare bytt namn.

Konserthuset i Bristol som öppnades 1867, har överlevt flera bränder och byggts till i omgångar. Tidigare bar det namn efter köpmannen Edward Colston, som var involverad i den transatlantiska slavhandeln, men efter protester döptes det 2020 om till Bristol Beacon. Foto: Philip Halling, CC BY-SA 2.0

Regeringens kultursekreterare, som står som avsändare av det ovan nämnda brevet, framhåller dock att de offentligt finansierade instanserna ska arbeta opartiskt och inte handla ”motiverade av aktivism eller politik”.

Här finns två springande punkter i kultursekreterarens och regeringens förståelse av vad ett museum är. Dels är ett museum inte en statisk samling föremål som ställs fram en gång och sedan får stå kvar till tids ände. Museiföremål byter plats och funktion hela tiden. Ibland är de utställda, ibland inte. Ibland ingår de i en helhet för att illustrera en företeelse, tid, strömning, idé eller annat, ibland i en helt annan. Sloanes 71 000 artefakter finns idag i tre olika samlingar, men har utökats till sammanlagt över 13 miljoner objekt hos British Museum, 70 miljoner hos Natural History Museum och 150 miljoner i British Library. Alla dessa objekt kan förstås inte vara tillgängliga för åskådare samtidigt.

Dels kan ett museum omöjligt vara opolitiskt. Allt som ställs ut är utvalt, alla texter som skrivs representerar en sanning bland många. Målet är dessutom att skapa kunskap – något som inte låter sig göras utan kopplingar både i tid och rum. Varför ställs det här föremålet ut här och nu? Hur beskrivs sammanhanget och vilken kunskap skapas i och med detta?

Det som den borgerligt styrda regeringen är ute efter är kanske snarare ett politiskt budskap som stämmer överens med deras egen politiska inriktning – då upplevs det som opolitiskt eftersom det känns självklart och sanningsenligt. När Sloane flyttas och blir en del i en annan kontext uppfattas det som politiskt, men att låta bysten av slavägaren, som lade grunden till museisamlingarna genom att äga människor och ta ifrån dem deras människovärde, stå kvar – det är opolitiskt?

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Smarttelefon, smart vardag?

Frågelista, Materialitet

Vardagsflykt? Vardagen kopplas allt mer till den digitala världen. Bilden hämtad från Pixabay.

Min första smarttelefon var en Nokia Lumia 520 jag ärvde av min mamma. Jag kan inte påstå att vi var kompisar, Lummis var långsam och hakade ständigt upp sig och hade inga roliga appar att ladda ner. Ändå köpte jag en ny smarttelefon då batteriet i den gamla gav upp fullständigt istället för att gå tillbaka till mobiltelefoner.

Vilken var din första smarttelefon?

Sitter telefonerna fastvuxna i våra händer, eller klarar vi oss utan dem? Bilden hämtad från Pixabay.

År 1999 skickade Etnologiska arkivet vid Åbo Akademi ut en frågelista om mobiltelefonen. Nokias 8210 kom ut i oktober samma år och var då den lättaste modellen på marknaden, med utbytbart skal i sex olika färger, en minneskapacitet för 250 kontakter och ytterligare 250 till på SIM-kortet, samt hela fyra spel att välja mellan: Rotation, Logic, Memory, och det extremt populära Snake.

Frågelistan om mobiltelefonen skickades ut ett år innan Nokias extremt populära 3310-modell kom ut på marknaden och mobiltelefonen verkligen blev en del av gatubilden och vardagen.  Då Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi nu samlar in upplevelser om smarttelefonen finns det redan generationer som växt upp med den, som sett den sedan barnsben, medan det i kontrast också finns generationer som växt upp med bakelittelefon, kobratelefon och andra trådtelefoner, och trådlösa telefoner som bodde i sina laddningsstationer. Det finns också de som använt de allra äldsta kommersiella mobiltelefonerna, såsom urfadern Motorola DynaTAC 8000X, som är något av en tegelsten i jämförelse med sina efterföljare.

Motorola DynaTAC 8000X, en liten jätte. Från Redrum0486 – http://en.wikipedia.org/wiki/File:DynaTAC8000X.jpg, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6421950

Vardagen kopplas allt mer till den digitala världen, och smarttelefonen har blivit en närmast oskiljaktig del av samhället. Vare sig man äger en eller inte blir man tvungen att på något sätt förhålla sig till teknologin i dagens värld, och vi på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi vill veta mer om det. Vi samlar in berättelse, upplevelser och erfarenheter av smarttelefonen, dess användning och närvaro i vardagen.

Svara på vår frågelista som utarbetats i samarbete med studerande i ämnet Kulturanalys vid Åbo Akademi, och de ser alla fram emot att få ta del av berättelserna!

Frågelistan på svenska: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12722/lomake.html
Frågelistan på finska: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12738/lomake.html

Att i frågelistsvaren få ta del av teknologins jättekliv och hur de påverkat och påverkar människor i alla åldrar är någonting alldeles speciellt och ögonöppnande.

Vare sig vi äger smarttelefoner eller inte är det oundvikligt att vi ser dem i gatubilden och i vardagen, och inte bara då någon går omkring och fångar Pokémon i Pokémon GO. Kaféer, restauranger, stora och små företag, bibliotek, universitet, alla har egna applikationer som finns att ladda ner bland miljontals i app-butiker för att underlätta livet, QR-koder finns på var och varannan affisch, och räkningarna kommer med en streckkod som går att skanna med telefonens kamera så man inte behöver fylla i alla betalningsuppgifter själv. Däremellan uppmanas man att åtminstone gå in på allas Facebook, Twitter och Instagram.

Informationsmängderna är enorma, och kritiskt tänkande är kanske viktigare än någonsin.

Vad använder du smarttelefonen till i vardagen? Hur upplever du den i sociala sammanhang? Vilka kommunikationssätt använder du den till? Känner du att den inverkar på din hälsa?

Berätta!

 

Med skrivglädje,

Bettina Westerholm
arkivamanuens modell Nokia 5610
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi

 

 

Coronatid och mönster

Kulturanalys, Materialitet

Min mormor tyckte om mönstrade väggar och golv. Jag sitter i köket, på vinden i mitt barndomshem, där hon en gång bodde. Här distansjobbar jag. Gula rosor på väggarna, gul-vit-brun kakelimitation på golvet. Så har det varit sedan 1970-talet. Kollegerna känner snart igen väggen bakom mitt ansikte i zoom-rutan – kaklet, retro, säger de. Fast det är egentligen inte kakel utan vinyl som man limmat fast mellan skåp och bänk i köksinredningen, och samma vinyl är det på golvet. Det liknar kanske långkalsongtyg från samma tid (om man förminskar), eller husfasader i Lissabon (om man förstorar). Mönster flyttar sig och förbinder, och ofta på oväntade sätt. På kvällen när jag ska somna ser jag kakelmönstret för min inre syn, fast förenklat och i blått och vitt. Matisse, tänker jag. Jag börjar funderar på hur jag skulle kunna sy bilden i lappteknik och applikation. Andra gör textila tolkningar av det ändå rätt dekorativa coronaviruset.

Jag har också ägnat mig åt att sy ett lapptäcke under denna tid, och att bläddra igenom samtliga gamla handarbetstidningar i min mors ägo. Denna coronatid, som vi lärt oss att säga. Kanske kommer jag att tänka på mitt syprojekt som ett corona-lapptäcke – ”det här gjorde jag under coronatiden”. Kommer det att låta komiskt, eller tragiskt, ironiskt eller högtidligt? Vi kan inte veta hur coronatiden och det vi gjorde då kommer att utvärderas i framtiden. Men just nu kan ett lapptäcke vara något att göra av tiden.

Vi delar in tid, avgränsar och bestämmer. Gör tid till faser och skeden. Att vara i coronatiden betyder också att den tar slut och att det kommer andra tider. Det vi gör har också sina faser. Snart är isoleringsfasen slut, och nu väntar jag och många andra på besked om när man kan få återvända till sitt arbetsrum. Det har varit fint att möta våren från köket på vinden, följa med vårbruket, gräva i några av de många rum som ett barndomshem är, men jag ser också fram emot att återvända till min vanliga arbetsmiljö och mina mönster – evigt skiftande och likväl stabila mönster.

Ann-Helen Sund,
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Sten på gott och ont

Kulturanalys, Materialitet

På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.

 

Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0

Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.

Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.

Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0

I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.

Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.

Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0

Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)