Coronatider

Forskning, Frågelista, Publikation

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Perspektivförskjutningar

Kulturanalys, Materialitet

”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” skrev antropologen Ruth Benedict på 1930-talet och det upprepar vi för våra nya kulturanalysstudenter varje år för att lyfta fram vikten av att betrakta också det välbekanta ur nya och överraskande perspektiv.

Perspektivförändringar av en högst konkret art blir aktuella när jag i skrivande stund går in mitt första par progressiva glasögon. Plötsligt har perspektiven förskjutits och mitt invanda sätt att betrakta världen är inte längre gångbart. Jag måste lära mig att inte rikta endast blicken nedåt utan att röra hela huvudet för att ställa in fokus på det som ligger framför mina fötter. Världen tycks också ha skarpare konturer än tidigare, ibland lite väl skarpa, och jag längtar nästan tillbaka till en omgivning som kanske var lite suddigare men mer vänlig i sin framtoning. Jag påminns om en nära släkting som då hon fick sina första glasögon i gymnasiet klagade på att hon såg vartenda löv på träden – det blev lite för mycket detaljinformation för hjärnan att ta in på en gång tyckte hon, som vant sig vid en suddig grönska där träden var helheter snarare än summan av alla små beståndsdelar.

 

En liknande upplevelse hade jag i tioårsåldern med mitt andra par glasögon. Ingen hade förvarnat mig om att det kan ta några dagar för ögonen att vänja sig vid nya linser och jag vandrade hem från optikern storögt men också mycket förfärat. Aldrig hade jag märkt att trottoarerna i min hemstad sluttade så hemskt, aldrig att husens väggar var så långt ifrån lodräta och hindren i min väg så omöjliga att forcera. Jag tog mycket tveksamma steg där jag strök längs husväggarna för att inte falla omkull i denna högst absurda nya verklighet. Samtidigt som jag undrade om världen alltid sett sådan här ut, farlig och oberäknelig, var jag övertygad om att så här kan man inte leva. Som tur var gick känslan över på en dag eller två och aldrig efter det har ett par nya glasögon så mycket förändrat perspektivet.

Inte förrän idag. Miljöskadad som jag är börjar jag se det som en övning i kulturanalytiskt seende. Vad händer med mitt sätt att uppfatta och tolka världen när perspektiven förskjuts? Det som tidigare var en trygg och vacker väg hem från jobbet blir en besvärlig vandring där alltför många vinklar och nivåskillnader skapar obehagliga upplevelser av att förlora kontrollen. Att sitta i fåtöljen hemma och läsa och sedan hastigt titta upp för att kontrollera klockan och vem som borde skickas iväg till skolan blir en omtumlande upplevelse som förflyttar fokus från familjens tidsschema till den egna bristfälliga orienteringen i tid och rum.

På samma sätt försöker man kulturanalytiskt att se det undersökta med någon annans ögon. Någon som inte delar ålder, kön, etnicitet eller funktionalitet med en själv. Kanske kan vi då upptäcka vad som är skrämmande eller hemtamt i det som för oss känns tryggt eller främmande. Ibland kan man dock behöva hjälp på traven, och då kanske ett par progressiva linser kan vara lösningen.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
som ibland låter detaljer skymma helheten

 

 

 

 

 

Konsten att överleva sommaren med släkten

Forskning, Frågelista

Snart är sommaren här. De som längtat till sommarstugan kan nu se fram emot en skön sommarstugetillvaro enligt egna önskemål, vare sig det handlar om att fiska, hugga ved eller att ligga i hängmattan och läsa. Eller vänta nu … är det så enkelt? På sommarstugan umgås familjer ofta över generationsgränserna. Det här aktualiserar frågan om vem som sätter agendan för när det ska ätas och om och när vedboden ska byggas eller bryggan repareras. I boken Känslor äger rum (2014) påpekar Pia Ingström att det saknas historier om osämja mellan syskon eller generationer när det kommer till sommarstugor. Hon diskuterar även beslutsfattandet på en sommarstuga genom begreppet gerontokrati – att det är de äldre som bestämmer, något som hon menar aldrig skulle fungera i andra sammanhang. Det är också ofta de äldre som står för kostnaderna och för kontinuiteten som uppenbarligen ger dem (oss) tolkningsföreträde om hur saker och ting ska vara.

I den nyutgivna och populärt hållna boken Sommarstugan. Konsten att överleva sommaren med släkten (2021) diskuterar Björn Öberg och Anna Bennich hur vi kan undvika familjekonflikter på sommarstugan. Målet med boken är förhoppningar om sundare familjerelationer. Boken består av 14 kapitel där olika fiktiva scenarier om sommarstugeliv – då det kan köra ihop sig – presenteras. Det handlar bland annat om olika förväntningar, regler, gränser och olika syn på återhämtning. Även här syns gerontokratin – det är de äldre som styr och ställer och som inte alltid förstår sina vuxna barns önskningar. Alla delkapitel kommenteras av psykologen Anna Bennich som kommer med förslag på lösningar av konflikterna. Lösningarna går ut på tydlighet, förståelse för att vi är olika, förmågan att sätta gränser, dialog men också på kompromissvilja. Samtalet ställs i fokus. Utgivarna menar också att vi borde arbeta med familjerelationerna lika mycket som med trädgårdslandet och det läckande taket.

Bokens utgångspunkt är spännande, men gav ändå ett lite blekt helhetsintryck. Visst fanns här sådant som man kände igen, t.ex. synen på hushållsarbete som osynligt (”du gör ju ingenting”), medan den som byggt en altan får allas beröm; eller som att vissa familjemedlemmar ”försvinner” då man kommit överens om att något ska fixas tillsammans. I det avslutande kapitlet berättar den vuxna dottern att hon till följande sommar tänkt skaffa sig en egen sommarstuga. Då kontrar modern med att de ändå hade tänkt sälja stugan eftersom de börjar bli gamla och inte längre orkar hålla stuga och tomt i skick. Detta upprör dottern enormt – stugan ska finnas kvar trots att hon inte längre vill vara där. Konflikterna som spelades upp tedde sig relativt småskaliga och mestadels löstes problemen genom samtal. Här fanns knappast något av det passivt-aggressiva beteende som jag tyvärr både bevittnat och hört andra berätta om när det gäller ett gemensamt sommarstugeliv; att man samtidigt är både ilsken och tyst när något inte går som tänkt. Här bör påpekas att jag vet om många fall där samägandet av sommarstugor fungerar utmärkt utan några som helst konflikter. Men hur det än är väcker sommarstugor känslor – både positiva och negativa.

Om, hur och varför just sommarstugor kan föranleda osämja finns det få studier om. Genom frågelistan Sommarstugeliv – användning, samägande, arv (klickbar länk) hoppas vi på att få dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i en studie om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021.

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Spår av förflutet vardagsliv

Materialitet

Härförleden besökte jag en god vän som periodvis befinner sig på en liten holme utanför Houtskär. Besöket var huvudsakligen av social karaktär, men jag skulle även bistå honom i byggandet av en terrass. Inför besöket hade jag sökt efter uppteckningar i arkiven; hade månne någon folklivsforskare ren varit på platsen? I arkiven kunde inga spår av förflutet liv hittas och då jag redan tidigare hade fått berättat för mig att holmen var mycket liten så antog jag att platsen var ett kulturhistoriskt tomrum, bortsett från det relativt moderna fritidshus jag var på väg till. Väl på plats tog vi omedelbart, och av naturliga skäl, en förhållandevis kort promenad under vilken jag gjordes uppmärksam på resterna av ett torp som stått på holmens högsta punkt. Under ett lager av mossa och risiga grenar kikade stengrunden fram.

Betraktades holmen från ruinen kunde andra delar av torparens vardag anas. Övervuxna, i en del fall raserade, stengärden skvallrade om att djur hade funnits på holmen och en rektangulär stenformation indikerade att torparen även uppfört ett mindre fähus. När spåren av det förgångna hade visat sig växte frågorna fram. När hade torpet byggts? Av vem? Varför? När lämnade torparna holmen? Frågorna pockade på svar. Ur en byrålåda i fritidshuset plockade min vän fram en bunt med papper. Bland dem återfanns bland annat det ursprungliga torparkontraktet från 1895 och av detta framgick att torpet hade brutits ut ur ett bondehemman i Roslax by.

Bonden, tillika bror till den blivande torparen, sålde strax efteråt sitt hemman. Kanske skulle han, i likhet med många andra vid denna tid, emigrera. Med tanke på att kontraktet upprättades strax innan försäljningen kan det möjligtvis uppfattas som ett uttryck för omsorg om brodern. Det var inte alla förunnat att äga och bruka ett litet stycke mark – på en egen holme dessutom. Helt villkorslöst var kontraktet dock inte. Om vintern skulle torparen utföra tio mans dagsverken på hemmanet och fyra om sommaren. Hans fru skulle göra tre kvinnoverken. Av kontraktet framgår det även att den lilla torparfamiljen skulle ha rätt att hålla en ko och får på sommarbete på hemmanets mark. Kanske förklarar detta gärdsgårdarna av sten på holmen. Kontraktet förlängdes 1905 respektive 1914, men vad som sedan sker är till viss del oklart. Torparen dog 1915 och i ett testamente framgår det att hustrun ärvde kontraktet, men därefter upphör spåren av det förflutna. Åtminstone ute på holmen. Sannolikt finns det fler ledtrådar till torparens vardag någon annanstans, om inte i en byrålåda så förhoppningsvis i ett arkiv. I väntan på att dessa ledtrådar ska hittas byggs det vidare på det svenska kulturarvet i Finland. Terrassen är färdig inom kort.

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi
Vikarierande terrassbyggare

Att forska/skriva om kärlek som levd erfarenhet

Forskning, Frågelista, Publikation

Det var drygt två år sedan vi satte oss ner (tillsammans med forskaren Eerika Koskinen-Koivisto) för att skapa frågelistan ”Kärlek, sex och relationer” som distribuerades digitalt våren 2019 av Svenska Litteratursällskapets arkiv. Till att börja med var det ingendera av oss som var särskilt intresserad av just kärlek, det vi då mest var intresserade av var sex och familjebildning. Kärleken kom egentligen med bara för att vi ville vara lite finkänsliga. Vi hade uppfattningen av att det ändå finns en föreställning om att kärlek bör föregå både sex och familjebildning.

När vi sedan bestämde oss för att skriva en artikel ihop var det ändå just svaren om kärlek som stack ut som de mest intressanta för oss båda. Vi fascinerades av föränderligheten som verkade finnas bland svaren. Kärlek då var inte detsamma som kärlek nu. Och kärlek för en svarare var inte alls detsamma som för en annan. I artikeln ”’Det största och finaste i livet’ – Kärlekens förändrade betydelser” som publicerats i tidskriften Laboratorium för folk och kultur (1/2021) analyserar vi just dessa svar om kärlek som levd erfarenhet och kärlek som idé.

Två trähjärtan. Wikimedia commons CC BY-SA-4.0

Att forska i och skriva om kärlek visade sig vara både lätt och svårt. Enkelheten gick ut på att skrivprocessen var en synnerligen angenäm upplevelse. Materialet som vi analyserade var inte stort men ändå ytterst givande. Samarbetet mellan oss skribenter, en senior forskare och en ung doktorand, fungerade fint och vi kompletterande varandras kunskaper på ett utmärkt sätt. Svårigheten i skrivprocessen handlade mest om den bild vi ger fenomenet genom materialet. Frågelistsvaren gav i vissa fall en relativt en positiv uppfattning av kärlek, ofta placerad i dåtid, i frågelistsvararnas ungdom. Här såg vi en svårighet i att inte i för hög utsträckning lyfta fram de sockersöta sidorna av kärlek. Men i materialet framkommer också relativt svåra upplevelser och besvikelser; att inte hitta en partner, att bli lämnad, bli bedragen eller att leva i en relation som inte är bra eller rent av destruktiv. Vi ville inte heller att dessa synpunkter skulle dominera vår analys, vilket innebar en svår balansgång. Att vi var två forskare, med väldigt olika livssituation och vetenskaplig erfarenhet, som utförde studien, var i sammanhanget en bra sak då man så lätt som forskare blir blind för sin text och blir ”kär” i sina favoritcitat.

Som slutsats i vår artikel kom vi fram till att kärleken (i längden) inte är himlastormande utan snarare vardaglig och trygg, vilket vid första anblicken kan kännas lite platt. Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2014) att vår upplevelse av kärlek påverkas av kollektiva kärleksfantasier och att detta kan leda till besvikelse. Detta kan vara en förklaring till de många besvikelser som uttrycks i svaren, men också en förklaring till att de passionerade romantiska fantasierna förkastas eller placeras i en annan tidsrymd. Vår slutsats utmynnar därför i en fråga om en uppgörelse med kärleksfantasin är en förutsättning för en hållbar kärleksrelation. Den frågan har vi inget svar på men den kunde utgöra en utgångspunkt för en annan studie.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik
Lina Metsämäki
Doktorand i nordisk folkloristik

En akademisk mardröm

Forskning

När man arbetar som lärare och forskare i universitetsvärlden är det två företeelser som alltid bör vara fler än vad de är. Den ena är utexaminerade magistrar och den andra är vetenskapliga publikationer.

Magistersexamina ligger sist och slutligen inte i dina egna händer – det är inte du själv som ska ta examen och hur mycket du än försöker få någon annan att göra det så finns det en gräns för vad du har i din makt.

Men vetenskapliga publikationer kan du producera helt på egen hand, och varje artikel med viss rankning ger ett överenskommet antal tusen euro i utdelning från Undervisningsministeriet. Inte till dig personligen förstås, men till det universitet där du är verksam.

År 2019 skickade jag in ett abstrakt för en tänkt artikel till en antologi på ett välrenommerat förlag. Abstraktet, och småningom också den färdiga artikeln, blev godkänt och jag såg fram emot att få en internationell publikation av högsta klass. Antologier är kända för att ta ganska lång tid att producera – det går ofta snabbare att publicera sig i olika tidskrifter. Men hittar man rätt kan det bli en lyckträff och så kändes det för mig. Mitt förhållandevis småskaliga forskningsprojekt om unga finlandssvenskar som flyttat till Sverige passade perfekt in i en antologi om ”youth migration”.

Härom dagen fick jag slutligen trevliga nyheter. Handboken om ungdomsmigration är publicerad och går att köpa till det sedvanliga hutlösa pris som endast bibliotek kan tänkas betala. Det är dock nu den akademiska mardrömmen börjar.

Utan att gå in på detaljer så har min text försvunnit och ingen vet när eller hur. Förlaget svarar överhuvudtaget inte på e-post och redaktören skyller på än det ena och än det andra. Jag spårar korrespondens och försöker läsa mellan raderna, men blir inte klokare. Varken i den tryckta antologin eller i den elektroniska utgåvan finns något kapitel författat av undertecknad. Och ingen utom jag själv verkar riktigt bry sig om denna fadäs.

Nånstans i den här härvan hajar jag till över min egen cyniska inställning, när jag inser att jag nu faktiskt struntar i om artikeln slutligen publiceras eller inte. Jag bryr mig inte om mina presumtiva läsare, jag ger tusan i om min forskning sprids. Det jag grämer mig över är den där siffran. Siffran 3 som ska skina på min CV. Inte för att jag skrivit en så bra artikel (den är varken bättre eller sämre än mycket annat jag skrivit) utan för att jag med denna artikel får min första fullpoängare på den så kallade JUFO-skalan som kategoriserar vetenskapliga publikationers kvalitet, där noll är ingenting och tre är maximal utdelning. En trea betyder en sakkunniggranskad artikel i ett internationellt sammanhang av högsta kvalitet. En trea betyder att jag varit produktiv och bidrar till att finansiera universitets verksamhet och därmed mig själv. En trea betyder att jag räknas som forskare?

Julkaisufoorumi/Publikationsforum (JUFO) ”är en av det finländska vetenskapssamfundet genomförd nivåindelning av publiceringskanaler, som stöder forskningens kvalitetsbedömning”. Här kan du kontrollera hur dina vetenskapliga artiklar placerar sig kvalitetsmässigt beroende på i vilken tidskrift eller på vilket förlag de är publicerade.

Så till den grad har jag dragits med i talet om produktivitet att en artikel som ingen kan läsa skulle vara bättre än en som vem som helst kan läsa, bara jag får min kvalitetsstämpel, en stämpel som jag inte ens tror på själv.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys och forskare i folkloristik
i fåfäng jakt på siffror

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Arkiv, Forskning, Frågelista, Laddade platser

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Obekväma diskussioner

Kulturanalys

I januari 2019 avslöjades en härva med sexualbrott mot barn i Uleåborg. Tio män var misstänkta, av dessa var samtliga asylsökande eller kvotflyktingar. Brotten fick mycket uppmärksamhet i media, och även om det uttrycktes en ängslan om problemet med sexuellt våld, centrerades debatten kring männens icke-finländska bakgrund. Polisen noterade att liknande grova sexualbrott har presenterats tidigare i media utan att väcka liknande mängd uppmärksamhet (YLE, 15.1.2019). Ett medborgarinitiativ startades för en lag som möjliggör deportering av finska medborgare med invandrarbakgrund som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Kopplingen som drogs mellan männens icke-finländskhet (läs: icke-vithet) och sexuellt våld var alltså tydlig.

Som svar på debatten lade justitieminister Antti Häkkänen ihop en arbetsgrupp för att utveckla en samtyckeslag för Finland. Det noterades visserligen att det inte endast är utländska män som våldtar i Finland, men på samma presskonferens där arbetsgruppen presenterades, presenterades även det planerade initiativ för förbättrad integrering av invandrare. Behovet av en samtyckeslag och förbättrad integrering framstod som två sidor av samma mynt. Vad är viktigt att poängtera är att en samtyckeslag har förespråkats av kvinnoorganisationer i Finland sedan 2012, Me Too-rörelsen 2017 framhävde vikten av en samtyckeslag, ett medborgarinitiativ samlades in 2018 för en samtyckeslag, och Istanbulkonventionen som Finland ratificerade år 2015 kräver att sex utan samtycke ska vara kriminaliserat. Ändå krävdes det att utländska män skulle begå dessa brott för att få folk att bry sig om kvinnors rättigheter.

Häkkänen påstår dock att en samtyckeslag hade börjat förberedas redan innan brotten i Uleåborg och den efterföljande debatten, även om arbetsgruppen lades till efteråt. Det är mycket möjligt. Justitieministeriet kände att de på något sätt måste svara på debatten kring sexuellt våld och invandring som gick het i samhället, så det var en bra tidpunkt att framhäva arbetet kring en samtyckeslag och emot sexuellt våld. Med ”bra tidpunkt” menar jag att det var en bra kontext inom vilken att ha en bekväm diskussion om sexuellt våld. En diskussion där den finländska vita mannen känslor inte skulle bli sårade. För att han inte behövde känna sig utpekad eller konfronteras med bilden av en våldtäktsman eftersom denne är framställd som den Andra – den rasifierade mannen.

Att kunna ha en Bekväm Diskussion om ämnet kanske ansågs nödvändigt för att möjliggöra ett öppet samtal och implementeringen av en samtyckeslag. Problemet är naturligtvis att det inte är endast utländska män som våldtar, och denna inramning av diskussionen tillät alla vita finländska män att bortse från sitt eget sexuellt våldsamma beteende genom att distansera det från en våldtäktsmans. Den tillät även samhället generellt att ignorera problemet av könsmaktsstrukturer genom att presentera problemet med sexuellt våld som ett rasproblem istället för ett genusproblem. Och som svenska etnologen Gabriella Nilsson (2019) noterar: om problemet aldrig är att ”män våldtar,” så kommer lösningen på problemet aldrig att vara att ”stoppa män från att våldta.” Vi måste kunna ha de obekväma diskussionerna, våga sätta rätt namn på problemet, för att motarbeta det.

Sofia Wanström,
Doktorand i folkloristik

Nilsson, Gabriella (2019). ”Rape in the news: on rape genres in Swedish news coverage”. I: Feminist Media Studies, 19:8, s. 1178-1194.
Nurmio, Axel & Götheld, Carin (2019). “Rättspsykolog Julia Korkman om övergreppen i Uleåborg och Helsingfors: ”det förs en otroligt känslomässig diskussion på knapphändig information””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/15/rattspsykolog-julia-korkman-om-overgreppen-i-uleaborg-och-helsingfors-det-fors-en . Hämtat: 17.3.2021.

Skam/Smart

Forskning, Kulturanalys, Publikation

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa

Eswatini, Belarus och Myanmar – att byta namn på en nation

Ordets makt

Utrikesdepartementet i Sverige har lanserat en ny upplaga av Utrikes namnbok. Där finns mycket att hämta om man behöver veta namn på svenska myndigheter också på några av de stora världsspråken, men själv fastnar jag främst för listan med aktuella namn på världens alla länder. 

En del namn känns väldigt givna, och då handlar det ofta om länder som ligger geografiskt nära eller har fått heta samma sak på svenska i åratal. Men visste du att Swaziland nu skrivs Eswatini, med den längre namnformen Konungariket Eswatini och landskoden SZ? Det hade jag själv missat. Inte heller behöver man vara osäker på vad invånarna kallas på svenska (eswatinier) eller hur adjektivet bildas (eswatinisk). 

Konungariket Eswatinis flagga.

Eswatini är den äldsta monarkin i Afrika, självständig sedan 1968 efter att ha legat under britternas och innan dess boernas kontroll. Benämningen Eswatini är helt enkelt namnet på landet på det lokala språket siswati och namnbytet utåt skedde i samband med firandet av femtio års självständighet år 2018. Det var en uttalad del i frigörelseprocessen från det koloniala förflutna och liknande namnförändringar känns igen från flera av Eswatinis grannländer. Och frågan är om man ens kan säga att landet bytt namn, när invånarna begär att deras land benämns utomlands så som det redan länge gjorts av dem själva. 

Att länder har olika namn i olika tider och för olika människor är ingenting ovanligt, men det kan för en utomstående ibland vara svårt att veta vad som är rätt. Det är inte så enkelt som att ett land heter det det heter på alla språk. Sverige heter någonting annat än just Sverige på de flesta av världens språk och på svenska talar vi om Spanien, Tyskland och Filippinerna, inte España, Deutschland och Pilipinas. Alla avvikande namnformer handlar inte om kolonialism utan kan vara spår av gamla kontakter människor emellan. 

Två land som nyligen fått oss att vackla i språkbruket är Belarus och Myanmar. 

Trots att belaruserna själva förespråkat Belarus för det som tidigare kallades Vitryssland har det svenska namnbruket vacklat och diskuterats ivrigt av politiker, journalister och språkvårdare. I november 2019 slog den svenska utrikesministern fast att ”utrikesdepartementet från och med nu förordar användningen av Belarus i det svenska språket”. I journalistiska texter i Finland rekommenderas i första hand benämningen Belarus i texter på svenska, men något motsvarande namnbyte har inte skett på finska, utan landet heter fortfarande Valko-Venäjä i finskspråkig media.

Vitryssland är en gammal form på svenska, där vitrysk och vitryss finns belagt sen 1600-talet. Att Belarus förs fram som riktigare benämning handlar dels om vilka associationer det gamla namnet ger. Ledet -ryssland ger en oönskad association till grannlandet Ryssland istället för den eftersträvansvärda kopplingen till det medeltida riket Rus/Rutenien.

När det gäller Myanmar/Burma har språkvårdare tidigare rekommenderat nationsnamnet Burma, men eftersom formen Myanmar används alltmer varierar bruket också här. Versionen Burma förknippas av många med den brittiska kolonialmakten, men när militärregimen utsåg Myanmar till den officiella namnformen var det oppositionen och stora delar av omvärlden som valde att hålla fast vid Burma. Efter detta kom dock den den demokratiskt valda regeringen att hålla kvar Myanmar, vilket talar för den versionen. Hur det blir nu efter den senaste militärkuppen vet vi inte ännu.

Republiken Unionen Myanmar skrivet med burmesisk skrift. Bild: Evil Monkey, CC BY-SA 3.0

Problemet handlar också om att både Burma och Myanmar är latinska transkriberingar av det burmesiska namnet på landet, och etymologiskt sett härstammar de från två former av samma ord. Namnformen Burma kom till svenskan via engelskan. Rekommendationerna idag är dock att landet på svenska kallas Myanmar, invånarna myanmarier och adjektivet myanmarisk. Däremot finns det inget språk som heter myanmariska utan man talar fortsättningsvis om burmesiska som är det officiella språket i landet (talat av folkgruppen burmaner), även om det totalt talas närmare hundra språk i landet.

Hur man benämner ett land kan handla om historiska skeenden, politiska ställningstaganden och transkriberingstraditioner från olika tider. Det är bland annat därför vi har skrifter som Utrikes namnbok. Om man tvekar kan man alltid kontrollera vilken den officiella rekommendationen är för tillfället, men man får förstås vara beredd på att namn också kommer och går, även när det gäller länder.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
som har svårt att lära sig nya namn på gamla länder