Polisflygplan och polisbil i lego

Barnkultur, polisbrutalitet och grundlösa rykten

Netlore

Vågar du ha den där tröjan nu efter vad som hänt? Frågan ställdes om femåringens t-shirt med motiv från det populära barnprogrammet Paw patrol. Föräldrarna stod oförstående ­– vi hade inte nåtts av det senaste inlägget i sommarens samtalsämne. Nyheterna var fulla av rapporter om hur polisbrutaliteten i USA slutligen fått allmänheten att ryta ifrån, och nu kom bakslaget – i dyningarna av kravaller och upplopp gick man åt barnkulturen. Paw patrol hade blivit inställt!

Den tecknade tv-serien Paw patrol (på finska Ryhmä Hau), som produceras av barntv-mogulen Nickelodeon, handlar om ett gäng hundvalpar som med gemensamma krafter hjälper människor och djur ur olika knipor. Men hur kom det sig att just det här barnprogrammet råkade ut för falsk ryktesspridning?

Polishunden Chase från Paw patrol

Polishunden Chase från barnprogrammet Paw patrol var aldrig hotad. Foto: Paul Wasneski, Public domain

Det började kanske med att Paw patrols officiella Twitter deltog med hashtaggen #amplifyblackvoices för att lyfta fram att svartas röst inte hörs i samhället. Det kunde ha slutat där, men andra twittrare kunde inte låta bli att göra sig lustiga över att en tv-serie med en polishund fördömde polisbrutalitet. Inlägget delades i en mängd parodiska svar med anspelningar på hur Nickelodeon borde ta itu med sin egen figur polishunden Chase.

Dessa skämt tycks ha lett till nya som i sin tur lät förstå att programmet hade ställts in, precis som två reality-tv-serier om poliser faktiskt blev inställda på grund av våldsglorifiering. Genast uppstod en våg av protester från människor som inte hade uppfattat ironin. Ryktet nådde så långt som till Vita husets pressekreterare som uttalade sig fördömande om en upplevd ”cancel-culture” där Nickelodeon uppgavs ha vikt sig för massorna, och Lego dessutom tagit samma åtgärd genom att dra in sina populära byggen med polistema!

Tjuv, polis och polisbil i lego.

Lego drog aldrig in några polisbyggsatser. Foto: Blanka Henriksson

Trots att både Lego och Nickelodeon officiellt har dementerat ryktena: varken legobyggen eller tv-serie har dragits in, lever tanken om att det nu ”gått för långt” starkt i vissa kretsar. Detta baserar sig på föreställningen om en rådande censur (populärt kallad cancel-kultur), där människor, ofta i maktposition, inte får säga vad de tycker. I grunden handlar det snarare om ett krav på att inte bli ifrågasatt, vilket inte omfattas av yttrandefriheten.

Istället för att medge att det finns en stark strukturell rasism i USA som drabbar svarta hårt, genom bland annat polisvåld, upprörs människor över helt grundlösa rykten om barnens favoritprogram. Men det är kanske så att vi har svårt att ta till oss en verklighet där lagens långa arm kan ta livet av en försvarslös människa utan att tveka, och då är det lättare att förfäras över att en tecknad polishund möjligen blivit orättvist behandlad. Båda låter ju för otroliga för att vara sanna. Och där det första får vår tro på mänskligheten att skaka i sina grundvalar blir det andra antingen ett sätt att genom ironi och humor tackla det ofattbara, eller för den som ryar om cancel-kultur en enkel väg att vägra erkänna allvaret och gömma sig bakom fake news.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med intresse för rykten och falska nyheter

Läs mer om begreppet cancel-kultur här: ”Don’t Fall For The ‘Cancel Culture’ Scam”

Munskydd och politik

Kulturanalys

I pandemins tid har diskussionen om vaccinationer fått förnyad energi. Somliga motsätter sig, av olika anledningar, alla former för vaccinationer. Andra menar att vaccinationer inte enbart är en fråga om den enskildes, utan om hela kollektivets hälsa, och att vaccination därmed är en skyldighet. Diskussionen är viktig: Vaccination är en biopolitisk intervention och en levande diskussion om kropp, hälsa, politik och ideologi är därför välkommen.

I fiktionens värld har biopolitiska interventioner inte enbart använts för att skapa det friska, utan även det Goda samhället. Det är förstås lätt att svepas med i ett önsketänkande baserat på fiktionen: Tänk om man kunde vaccinera mot exempelvis rasism och populism! Men en ska nog vara försiktig med vad en önskar sig. Risken att hamna i en Orwellsk värld vore överhängande med ett sådant vaccinationsprogram.

Munskydd ter sig mindre oroväckande, men har trots det fått en stark politisk laddning. Inte minst så i USA där framför allt högerkrafter uppfattar munskyddet som en hotfull intervention mot individens okränkbara frihet.

Bild: Klaus Hausmann, Pixabay

Diskussionerna synliggör hur till synes oskyldiga artefakter som munskydd kan ges en laddning som ter sig irrationell, men som följer en identitetspolitisk och kulturell logik. Munskyddet ger människor en möjlighet att lägga världen till rätta enligt de matriser som anses vara de enda rätta och därigenom synliggörs också hur den ideala relationen mellan individ-kollektiv, individ-stat, ska vara organiserad.

I Finland har beslutet om munskyddsrekommendationer just fattats och en kan hoppas att vi slipper en lika polariserad situation som i USA. Men sannolikt kommer munskydd även här väcka ambivalenta känslor; ilska och irritation kommer att samsas om utrymmet med glädje och tillförsikt om en snart frisk samhällskropp. Medvetna om munskyddets kulturella laddning betonade Helsingforsregionens trafik (HRT): ”Alla kan inte bära munskydd, till exempel av medicinska skäl. Ser du en passagerare som inte bär munskydd önskar HRT att du inte påpekar detta. Du kan inte veta av vilka skäl en del resenärer inte använder munskydd” (Hufvudstadsbladet 13 augusti 2020).

Bild: congerdesign, Pixabay

Kollektivtrafiken kan betraktas som en samhällelig febertermometer: Det är när människor, som inte känner varandra, tvingas umgås på små vardagliga ytor som gränserna mellan individ-kollektiv prövas. I pandemins tid accentueras den latenta spänning som ryms i detta utrymme. Kommer buss- och tågtrafiken visa tecken på en sjuk eller frisk samhällskropp; kommer munskyddet att användas som ett politiskt verktyg i kampen om utrymme och rätten att definiera rätt från fel beteende; kommer munskyddet att användas för att kategorisera människor som hot eller medmänniska?

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi

 

Kroppsliga påminnelser

Kropp, Ritualer

Vi står framför Åbo Domkyrka, på ansvarsfullt avstånd till våra meddemonstranter, i den vackra junikvällen. På domkyrkotrappan har någon med färggranna gatukritor skrivit välitän (jag bryr mig) så att det syns över till åns andra sida. Ut över folksamlingen ljuder personliga vittnesmål om rasism och diskriminering. Erfarenheter av att det egna livet behandlas som mindre värt än andras.

Jag bryr mig – Black lives matter! Foto: Johanna Wassholm

Klumpen i halsen växer sig större, inte bara i förtvivlan över det som händer i världen, utan också i rörelse över de enade krafter som manifesteras här.

Att demonstrera är att visa sin åsikt med hela sin kropp, att förenas i fysisk rörelse. I demonstrationståg rör sig kroppar tillsammans i ett gemensamt flöde, och ju fler kroppar desto större markering åstadkoms.

Att demonstrera i pandemitider är att ta annan hänsyn än vanligt. Trots att folksamlingen uppgick till femhundra demonstranter hölls säkerhetsavstånden enligt påbjudna coronarestriktioner. Foto: Blanka Henriksson

Trots att denna demonstration saknar ett gemensamt tågande blir det kroppsliga högst påtagligt när de församlade går ner på knä för att hedra George Floyd och alla offer före honom. Genom min tunna sommarkjol gör kullerstenarna sig påminda när högra knät börjar protestera. Runt omkring lyfts symboliskt knutna nävar, men en och annan arm darrar av ansträngning. Det varar endast en kort stund, men på ett plan blir vi alla till en kropp förenade i ett gemensamt mål.

Knäböjandet går som en våg genom världen. En enkel men mycket symbolisk handling som kommit att representera så mycket. Foto: Blanka Henriksson

När jag går därifrån är dock den kroppsliga påminnelsen borta, och jag måste aktivt vara medveten om vardagsrasismen och om mitt vita privilegium, till skillnad från alla de som dagligen påminns om att Finland är ett av de mest rasistiska länderna i Europa. Kanske är detta den viktigaste påminnelsen av alla, att jag är en del av strukturerna och att jag bidrar till att dessa strukturer upprätthålls, men att jag har förmågan och möjligheten att skapa förändring. Så jag sparar känslan av stenens obekväma avtryck på min knäskål och hoppas att jag kan ta fram detta sinnesintryck nästa gång jag slentrianmässigt tänker att vi ändå har det ganska bra och är ganska jämlika här i det fria Norden.

 

Blanka Henriksson
skamligt priviligerad och omedveten

Vad kan berättelser om oavsiktliga graviditeter säga oss?

Forskning

Idag föreställer vi oss gärna att vi ska få barn då vi tänkt oss det, helst efter att vi studerat klart, har en fast partner och ett tillräckligt stabilt och välbetalt jobb. I vår tänkta livslinje har barn en färdigt utstakad plats och tack vare tillgången till preventivmedel har vi också möjlighet att i viss mån påverka när vi vill ha barn. Ändå vet vi att det ofta inte går som planerat. Man blir gravid även om man inte tänkt sig det (eller så behagar barnen inte att dyka upp då man tänkt). I Finland utförs årligen ca 8600 aborter, och hur många barn som föds även om de från början inte var påtänkta vet vi inte, men gissningsvis är det ett ganska stort antal.

Min doktorsavhandling handlar om berättelserna om dessa oavsiktliga graviditeter. Ofta, men inte alltid, innebär en sådan att personerna som är involverade ställs inför ett beslut som kan komma att förändra livet för alltid. Hur kan kvinnor och män berätta om en oavsiktlig graviditet i dagens Finland? Vad innebär det att få barn vid en annan tidpunkt än då man tänkt sig? Vilka faktorer möjliggör en valfrihet och vilka begränsar den? Det här är några frågor jag skulle vilja ha svar på.


Foto: PublicDomainPictures Pixabay

Än så länge har jag inte kommit särskilt långt i mitt arbete men de saker som jag insett hittills är att det här är en erfarenhet som kan vara väldigt olik beroende på person och livssituation. Det är också ett ämne som väcker känslor hos de som berättar. Det kan handla om svåra känslor som skuld, ånger eller skam. Men kanske än mer handlar det om positiva känslor, som den starka kärleken till sina barn, tacksamhet över vad livet gett en, stolthet över att ha överkommit det som upplevs som hinder. Dessa berättelser aktualiserar också normer kring familjebildning och genusrelationer. Centralt är också materiella faktorer, särskilt de inblandade kropparna och olika preventivmedel. Det ska bli spännande att se vart detta leder mig.

 

Lina Metsämäki, doktorand i Nordisk folkloristik

 

”Mitt coronamål är att inte begå självmord”

Kulturanalys, Netlore

Humor har av forskare länge konstaterats fungera som en ångestventil. Ett sätt att få uttryck för det som tynger en, sådant som man kanske inte annars kan pratas om, eller som man har svårt att prata om. Som folkloristen Alan Dundes sa: ”where there is anxiety, there will be humor expressing said anxiety.” Skämt och humor ger därmed en bra inblick i vad folk har i sinnet.

Bilden ovan summerar en uppfattad generationsskillnad i humor. Antagligen från perspektivet av en som tillhör den så kallade milleniegenerationen. Den visar hur humor om självhat och en vilja att dö har kommit att symbolisera millennial humor. Denna humor uppstår inte i vakuum, utan bör förstås inom en samhällelig och kulturell kontext. Milleniegenerationens ångest är inte ett tecken på generationsskillnad i sig, utan ett resultat av ett alltmer ostabilt och osäkert samhällsklimat, samt att psykisk ohälsa hos unga blir allt vanligare.

De som tillhör milleniegenerationen är visserligen inte riktigt unga längre. De äldsta börjar närma sig 40, medan jag som 27 hör till de yngsta i generationen. Det kan även noteras att nästa generation, den så kallade generation Z:s humor oftast brukar framställas som mer dadaistisk än självnedsättande. Men vad jag vill lyfta fram här är att humor kan normalisera. Filosofen Jon Morreall poängterar att humor kan normalisera företeelser och göra folk mer avtrubbade mot det som sägs i skämten. Jag vill påstå att millennial humor om dödslängtan har normaliserat denna typ av diskurs genom skämt. Men är folk så vana vid att det skämtas om att vilja dö, om hur man hatar sitt liv, är deprimerad och lider av ångest, att mental ohälsa ses mer som helt normalt än ett problem?

Självnedsättande och mörk humor har florerat de senaste månaderna på grund av corona. Det i sig är varken förvånande eller problematiskt, så länge man minns att det finns verklig ångest bakom skämten. Rubriken till denna post citerar en student vid Åbo Akademi – och det var inget skämt. Studenter är allvarligt oroade för sin mentala hälsa under coronatiden, och de känner att ÅA inte bryr sig.

Offrandet av studenternas mentala hälsa framstår som ett nödvändigt ont i kampen mot corona på ÅA. Det har nyligen bestämts att period 1 ske på distans. Ett beslut som tagits 3 månader på förhand medan andra skolor, samt restauranger och barer förväntas vara öppna. Studentföreningar kan inte ordna evenemang och ingen vet vad Campus Sport sysslar med. Studenterna förväntas acceptera besluten med den mycket knappa informationen de får, utan någon förklaring för de fortsatt hårda restriktionerna. De får ingen inblick i diskussionen bakom besluten, vilka faktorer som gör dem nödvändiga, och ifall andra möjligheter ens diskuterades. Har studenternas mentala hälsa alls tagits i beaktande? Studenterna (liksom visserligen all annan personal) förväntas blint anpassa sig till situationen, på bekostnad av sin egen mentala hälsa. För man får inte kritisera restriktioner då det kommer till corona, då allt är för samhällets bästa.

Det finns inget som ”bara” ett skämt. Yngre generationer kanske har proklamerat sitt intresse för att dö i ca ett årtionde redan, men det är ingen orsak att inte ta deras mentala hälsa på allvar i en pandemi.

Sofia Wanström, doktorand i nordisk folkloristik

Den stövelbenägne folkloristen

Fältarbete, Folktro, Laddade platser

Folklorister brukar vanligen jobba med material som finns i arkiv, i böcker, eller nuförtiden på nätets diskussionsforum och sociala medier. ”Fältarbete” för en folklorist brukar betyda intervjuer, eller deltagande i evenemang där det finns människor. För folklorister forskar ju i mänskliga kulturfenomen. Och därför tenderar de att mer sällan rota runt i buskaget på platser där människor egentligen inte rör sig. Men ibland kan någon udda forskare få för sig att hitta något där också.

Denna lilla öppning i ett berg i Vemo är ingången till en grotta där djävulen sägs hålla till. Den stövelbenägne folkloristen anser sig förpliktigad att krypa in.

På ett seminarium för många år sedan hörde jag utomhuspedagog Anders Szczepanski tala om just detta. Han berättade om att vissa humanister är stövelbenägna. De har en tendens att vilja undersöka de praktiska och konkreta aspekterna av vad de forskar om, och helst på ett konkret och handgripligt sätt. Jag upplevde att jag hittat min nisch och identifierade mig omedelbart som stövelbenägen. Min stövelbenägenhet förstärkts av att jag ”till vardags” jobbar på kulturmiljöavdelningen på Åbo museicentral. Mina kolleger är arkeologer och byggnadsforskare, som undersöker stenrösen och gräver provgropar på de mest avlägsna platser, eller rotar runt i vindar och källare av gamla bondstugor.

Det är ju allmänt känt att folklorister även forskar i tomtar, troll och spöken (de är ju trots allt mänskliga kulturfenomen de också). Och traditionsuppteckningarna berättar faktiskt rätt ofta var tomtarna, trollen och spökena uppträder. Då kan den stövelbenägne folkloristen naturligtvis inte motstå att leta upp dessa ställen.

Folktroväsen verkar ofta välja att ha sin hemvist på ställen med branta bergssidor och steniga sluttningar.

Min forskning går ut på att undersöka platser som omnämns i äldre rural folklore som magiska, skrämmande, eller vördnadsframkallande. Platser som omnämnts som tillhåll för olika väsen, där man kanske även lämnat offer, eller undergörande källor, där man hämtat helande vatten eller försökt se sin tillkommande i vattenytan.

Till min metod hör, att platserna måste spåras upp, lokaliseras och undersökas på plats. Det kan ju vara att det finns mycket man går miste om ifall man bara läser om platsen i fråga och inte ser och upplever den med egna sinnen. Detta kräver en hel del rotande i buskaget.

Snårig och svårtillgänglig terräng samt överraskande oväder hör till utmaningarna då man forskar i skog och mark.

Fältforskning ute i terrängen ställer sina utmaningar. Till dem hör svårtillgänglig terräng och bedrägligt väder. Vårvintern 2017 föll jag på hal is och bröt handleden då jag var på väg till en helig källa i Lundo. Under ett annat fältbesök hörde jag en vargflock yla i samma skog där jag hade mitt mål. Eftersom jag hade sällskap från den lokala hembygdsföreningen, vågade vi oss in i skogen ändå, och såg inte vargarna. Flere gånger har jag gått så pass vilse att det tagit en lång tid för mig att hitta ut ur skogen igen. Till skogsråets egenskaper hör ju förmågan att skogsta en människa – att förtrolla henne så att hon inte hittar ut ur skogen igen. Ligger det verkliga faror i att leta efter skogsväsen på deras hemvist?

Här hittade jag ett handavtryck som den lokala skogsgubben gjort i bergssidan, vilket omnämns i folkloreuppteckningarna.

Till de vardagligare problemen hör frågor om hur jag parkerar min bil relativt nära mitt objekt utan att vara i vägen för någon som just då behöver komma förbi t.ex. med en större traktor. Jag har lärt mig att bli bra på att analysera mindre grusvägar på Google Maps för att hitta möjliga parkeringsplatser. Och så finns ju frågan av att bli sedd fastän jag inte ser någon. Ju mindre byavägar jag tar mig fram på, desto mer blottad känner jag mig. Känslan av att vara på någon annans område kan bli mycket påtaglig, och trots allemansrätten kan man känna en press att förklara varför man är där. Förklaringen att jag letar efter en plats där någon sett en tomte för hundra år sedan kunde ju väcka intressanta reaktioner. Hittills har jag haft relativt få möten med ortsbor, och inte heller stött på fientliga markägare, även om jag vet att detta är en risk. Av mina kollegor har jag fått lära mig att speciellt arkeologer ofta får känna sig ovälkomna.

Folkoristens Saab står parkerad vid kanten av en smal väg, i förhoppningar om att inga större jordbruksmaskiner vill förbi för tillfället.

Känslan av att vara på någon annans mark (vare sig det är människor eller vargar), och den försiktighet detta medför kanske kan ha att göra med att de är så tabubelagda. Man känner sig lätt iakttagen även om man inte skulle vara det. Kanske inte bara observationer i terrängen, utan även känslor och upplevelser på platsen är faktorer värda att beakta? Att rota i buskaget kan öppna oväntade möjligheter.

John Björkman,
forskare i folkloristik, SLS-stipendiat

Coronatid och mönster

Kulturanalys, Materialitet

Min mormor tyckte om mönstrade väggar och golv. Jag sitter i köket, på vinden i mitt barndomshem, där hon en gång bodde. Här distansjobbar jag. Gula rosor på väggarna, gul-vit-brun kakelimitation på golvet. Så har det varit sedan 1970-talet. Kollegerna känner snart igen väggen bakom mitt ansikte i zoom-rutan – kaklet, retro, säger de. Fast det är egentligen inte kakel utan vinyl som man limmat fast mellan skåp och bänk i köksinredningen, och samma vinyl är det på golvet. Det liknar kanske långkalsongtyg från samma tid (om man förminskar), eller husfasader i Lissabon (om man förstorar). Mönster flyttar sig och förbinder, och ofta på oväntade sätt. På kvällen när jag ska somna ser jag kakelmönstret för min inre syn, fast förenklat och i blått och vitt. Matisse, tänker jag. Jag börjar funderar på hur jag skulle kunna sy bilden i lappteknik och applikation. Andra gör textila tolkningar av det ändå rätt dekorativa coronaviruset.

Jag har också ägnat mig åt att sy ett lapptäcke under denna tid, och att bläddra igenom samtliga gamla handarbetstidningar i min mors ägo. Denna coronatid, som vi lärt oss att säga. Kanske kommer jag att tänka på mitt syprojekt som ett corona-lapptäcke – ”det här gjorde jag under coronatiden”. Kommer det att låta komiskt, eller tragiskt, ironiskt eller högtidligt? Vi kan inte veta hur coronatiden och det vi gjorde då kommer att utvärderas i framtiden. Men just nu kan ett lapptäcke vara något att göra av tiden.

Vi delar in tid, avgränsar och bestämmer. Gör tid till faser och skeden. Att vara i coronatiden betyder också att den tar slut och att det kommer andra tider. Det vi gör har också sina faser. Snart är isoleringsfasen slut, och nu väntar jag och många andra på besked om när man kan få återvända till sitt arbetsrum. Det har varit fint att möta våren från köket på vinden, följa med vårbruket, gräva i några av de många rum som ett barndomshem är, men jag ser också fram emot att återvända till min vanliga arbetsmiljö och mina mönster – evigt skiftande och likväl stabila mönster.

Ann-Helen Sund,
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Avslöjande kroppar

Netlore, Ritualer

Ett av mina favoritskämt i dessa tider går ungefär så här: Förr så hostade jag för att dölja en prutt – nu pruttar jag för att dölja en hostning.

Det är ett ganska enkelt och barnsligt skämt (kiss- och bajs-humor ni vet) men det sätter fingret på något av det som händer just nu. Vi lystrar på ett annat sätt till människors kroppar – var det en hostning jag hörde? Om det visar sig vara en brakare är det måhända fortfarande pinsamt, men med en lättnadens suck kan det enkelt skrattas bort. 

Våren är full av damm, men det kliar aldrig så mycket i näsan som när man möter någon på gatan. Måtte jag inte nysa när vi går förbi varandra! För att vara den oansvariga som går omkring och sprider corona – det vill ju ingen.

Våra alltid närvarande kroppar stiger fram ännu tydligare i sådana här situationer. Det är kroppsligt (och mentalt) att vara sjuk. Sjukdomen sitter i kroppen och det är våra kroppar som avslöjar oss genom förhöjd temperatur, smärta och hostningar.

Just denna sjukdom smittar också kroppsligen, och sätter spår i vårt kroppsliga handlande och möten kroppar emellan. Vardagliga rutiner som handtvätt lyfts upp till komplicerade kroppsliga ritualer med tydliga rörelsemönster och ljudeffekter (se tidigare inlägg om handtvagnings-sånger). För alla oss med känslig hud blir det eviga spritandet och tvättandet till en exemframkallande plåga och coronan sätter kroppsliga spår till och med i sin frånvaro. 

Många talar om hur skönt det ska bli sen. Sen när vi kan kramas igen, sen när vi kan skaka hand, sen när vi kan stå nära nära, tätt inpå.  Andra i sin tur drar en lättnadens suck – de som inte gärna kramas i tid och otid, de som har en lite vidare bekvämlighetszon omkring sig. För vad är nära egentligen? Och vad är för nära? Inte nog med att det är personligt, det är situationsbundet också. Men kommer vår uppfattning av nära att ändras? Kommer vi att hålla större avstånd  när vi kommer ur det här? Kanske hela världen går över till den stereotypa finländska fjärheten, där man inte sätter sig bredvid någon annan i bussen om det finns ett tomt sätespar.

Våra kroppar drogs in det här helt utan att vi fick bestämma själva. De fick en aktiv roll i krisen, och det kan hända att det sätter sina spår. Vilka får framtiden utvisa – tills dess håller vi kroppslängds avstånd, men pruttar kanske lite friare än förut. 

 

Blanka Henriksson, distansarbetande folklorist
som inte har nåt emot att prutta fritt, men hellre skulle vilja få komma människor nära igen

Sten på gott och ont

Kulturanalys, Materialitet

På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.

 

Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0

Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.

Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.

Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0

I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.

Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.

Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0

Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)

Coronaviruset – en frågelista

Frågelista

Coronaviruset och de åtgärder som vidtagits för att bekämpa det, dominerar vardagen just nu. Även min jobba hemifrån-vardag domineras av coronaviruset, då jag som anställd vid kulturvetenskapliga arkivet Cultura försöker läsa igenom de frågelistsvar vi fått på arkivets frågelista om coronaviruset. Vi var tidigt ute, fredagen den sjätte mars kastades idén om en frågelista som rör coronaviruset fram på vårt gemensamma morgonkaffe. Vi är alltså personalen på ämnena etnologi, folkloristik och kulturanalys samt personalen vid Cultura-arkivet. Jag gick på ett annat möte medan Linda, som vikarierade på arkivet, satte sig ned och skrev ihop ett antal frågor. På måndag och tisdag diskuterades sedan frågelistan i många omgångar, vi förkortade den och översatte den till finska och på onsdag jobbade jag och Niklas med att få det elektroniska frågeformuläret att fungera. Torsdag morgon 12.3 klockan tio publicerade jag både den svenska och finska frågelistan och postade om den på våra FB-sidor. Vi skickade också ut ett pressmeddelande.

Som bloggadmin frågar jag alltid efter illustrationer. Ibland är det lite svårt att hitta rätt bild, så idag blir det en bild på arkivassistent Tilda. Hon är lite dålig på att läsa så hon sover helst på jobbet.

På fredag morgon kollade jag frågelistans status och blev jätteförvånad. Vi hade redan fått in över 100 svar på mindre än ett dygn. I detta skede var de flesta svar på finska, men under den följande veckan fick vi in mera svenska svar, troligen tack vare att finlandssvensk media nappade upp nyheten. Efter tio dagar hade vi över 300 svar och jag började gå igenom det svenskspråkiga materialet, för att få en överblick av vad vi samlat in.

Glädjande från min synvinkel är att vi nått många åldersgrupper, vi har svar allt från personer födda på 1940-talet till personer födda på 2000-talet. Med våra traditionella frågelistor har vi funnit det svårt att nå ut till yngre informanter och att förnya vårt svararnät, men responsen på denna lista visar att det finns en villighet att svara i alla åldersgrupper, ämnet måste bara vara sådant att det lockar folk att svara. Det bör vara intressant eller aktuellt eller röra ett brinnande intresse, jag tänker på vår lista om Muminmuggen som också erhöll en massa svar.

Könsfördelningen är dock inte lika jämn, av de som svarat har ungefär 75% uppgett kön som kvinna, kvinnorna dominerar bland de som svarat. Detta är bekant, så är det vanligen för oss, kvinnor är de som ivrigast svarar på våra frågelistor. Det skulle vara trevligt att ha en lite jämnare könsfördelning men vi är superglada att folk i allmänhet tar sig tid att svara, vi hoppas ju att vår insamling tillsammans med alla de andra som görs, kommer att ge upphov till ett bra källmaterial. Geografiskt täcker de svenska svaren hela Svenskfinland plus lite till, som några orter utomlands.

Nu ska hemmajobbaren gå tillbaka till materialet och läsa lite till. Ibland blir det nog lite mycket coronavirus, det måste jag erkänna.

Lotta Wessberg,
arkivbiträde vid Cultura