Human resource management: kursbloggar

Rökfrihet och modernitet går hand i hand i dagens samhälle, attityderna gentemot rökare blir allt mer negativa år efter år. Företagen har lagt uppmärksamhet till detta och vill ofta profilera sig som rökfria. Men hur ser det ut från en rökares perspektiv?

Från företagets synpunkt hämtar rökfriheten med sig bara bra aspekter; ökad effektivet i form av saknade rökningspauser, bra image, hälsosammare arbetare och ett rättvisare arbetsklimat. Som en rökare är jag medveten om hälsoriskerna men har ändå gjort det medvetna valet att röka, det är skönt, smakar gott och gör kaffet och kaffepausen snäppet bättre. Eftersom tobaksrökning är ett väletablerat fenomen i vårt samhälle och allmänt accepterat av majoriteten av befolkningen, känns det som en kränkning att bli förnekad en njutning, eller snarare bli förnekad en del av sin livsstil på arbetsplatsen. Jag förstår väl, och håller med om, att rökpauser inte skall ske under egentlig arbetstid, det är orättvist mot arbetsgivaren och mot icke-rökande arbetskamrater, men jag ser inte skillnaden i att hålla sin paus i kafferummet eller ta koppen ut på gården och samtidigt röka en cigarett. Företag vill ju också verka attraktiva, med att ha en nolltolerans på rökning, blir företaget mindre attraktivt i mina ögon. Jag tycker tobaksrökning är var och ens egna sak och bör inte regleras av arbetsgivaren så länge det inte drar ner på effektiveten.

”Vårdpersonalen utsätts dagligen för våld” rapporterar Hufvudstadsbladet i en artikel (03.05.2013) som också tar upp fallet där en vårdare knivhöggs av en patient under ambulanstransporten från Åbo till Ny­stad förra veckan. I artikeln intervjuas en av akutvårdslärarna vid Arcada yrkeshögskola som säger att “Patienter som spottar och fräser möter man dagligen. Men man blir immun så småningom”. Också en studerande vid akutvårdslinjen menar att det är en vanesak och att hon inte har blivit avskräckt trots att yrket medför många risker gällande våld.

Ett annat exempel. Alla som följer med inhemsk ishockey kommer ihåg Semir Ben-Amors överdrivna tackling och misshandel av Ville Peltonen förra hösten. Ben-Amor tacklar Peltonen trots att han inte har pucken och fortsätter därefter att slå Peltonen upprepade gånger tills han blir medvetslös (HBL, 2012). Se incidenten på adressen https://www.youtube.com/watch?v=CwkK2K6sNxE om det intresserar.                   Fysiskt våld är säkerligen en vanesak när det kommer till alla kontaktsporter – åtminstone har jag aldrig hört om en idrottare som sysslar med t.ex. ishockey, amerikansk fotboll eller boxning som inte skulle vara beredd att ta emot några extrahårda smällar då och då.

Något som jag själv ofta funderar på är vad som egentligen attraherar i dylika yrken? Vad är det som får personer att vänja sig vid våld? Det finns en massa andra yrkesmän som trotsar risken för fysiskt våld, såsom bland annat poliser och yrkessoldater. Den ända förklaringen som jag kommer på är att dylika professioner kan sägas höra till kategorin ”kallelseyrken” – det är en viss sorts människor som söker sig till vårdämbetet och polisämbetet och på samma sätt en viss sorts människor som vill bli yrkesidrottare i kontaktsporter. Visserligen finns det inom flera av dessa professioner ett penningtillägg som kallas ”vaarallisen työn lisä” (hittade inte den svenskspråkiga motsvarigheten) för att kompensera hotande situationer, däribland risken för våld. Men eftersom kompensationen är rätt så liten (varierar från bransch till bransch) så antar jag att den ”egentliga kompensationen” är det självförverkligande som ett kallelseyrke så ofta kan ge.

I alla yrken är man ju inte van vid våld. Vad skulle hända ifall någon på en vanlig office skulle agera på sina aggressioner likt Ben-Amor? Skulle denna person komma iväg med 60 dagsböter och sedan få fortsätta arbeta som om ingenting skett???

FINLEX, arbetarskydsslag URL: http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2002/20020738?search%5Btype%5D=pika&search%5Bpika%5D=arbete%20skydd (Läst 05.05.2013).

HBL (2012) Semir Ben-Amor for böta för misshandel. HBL, 31.12.2012. URL: http://hbl.fi/nyheter/2012-12-31/semir-ben-amor-far-bota-misshandel (Läst 05.05.2013).

Mannström, Amanda (2013). Vårdpersonalen utsätts dagligen för våld. HBL, 03.05.2013. URL: http://hbl.fi/nyheter/2013-05-03/446041/vardpersonalen-utsatts-dagligen-vald (Läst 05.05.2013).

Det har blivigt ganska trendigt för företag att förklara sig rökfria. Man behöver bara bläddra igenom platsannonserna i husis för att lägga märke till denna information då företag stolt gör reklam för att vara rökfria arbetsplatser. Dagens företag har allt mer börja ta ansvar för sina anställdas hälsa som en helhet och bjuder bl.a. på av arbetsgivaren bekostade stödgrupper och andra stödformer för rökare som vill sätta punkt för den ohälsosamma vanan. I vissa företag har man gått snäppet längre och belönar dessa personer som bevisligen lyckats sluta röka med en liten penningsumma. Detta fungerar samtidigt som en motivator. Då företag förbjuder rökning på arbetsplatsen kan också s.k. rökrum tas till bättre bruk och t.ex. omvandlas till omklädningsrum eller ”telefonkoppin”.

För en tid sedan läste jag i Kauppalehti om familjeföretaget Pekkaniska som verkligen satt sig i blöt för att hålla sina anställda krya och friska som fiskar. De betalar bl.a. 0,25€/km rese-ersättning åt anställda som cyklar till jobbet, 170€ åt den som slår vd:n i armhävning samt 170€ åt dem som lägger korken på och blir s.k. absolutister. Pekkaniskas konditionsbonusar är något helt unikt, något som de hållit på sedan femton år tillbaka. Då man tar en tänkare på saken så känns det ganska logiskt: personalens jobb är fysiskt ansträngande och lederna mm. slits. De sparar alltså i sjukvårdskostnader på lång sikt.

Något som jag själv ofta funderar i anknytan till detta: varför är det alltid så att privata företag visar modell åt den offentliga sektorn? Är det kanske så att man är mera rädd för skattebetalarnas reaktion till nya kreativa belöningssätt?

Jag läste frmattss inlägg om icke-rökare och blev ganska förvånad. Jo, precis som kommentarerna säger så är det ju lite märkvärdigt att ett företag sollar bort potentiella bra arbetstagare genom att välja att inte anställa rökare, men å andra sidan så förstår jag nog det. Jag har alltid själv tyckt att det är lite orättvist att rökare tar fler pauser än icke-rökare och ser det som en självklarhet att de ska få ta dessa pauser. Dessutom så är det ju en orsak att pausa om du röker. För en icke-rökare kan det inte ses som en bra orsak för paus bara för att du vill kolla din facebook, t.ex.
I och för sig så kan ju arbetsplatsen sätta upp regler för arbetstagarna om att inte ta 10 pauser per dag, kanske inte tillåta rök-pauser över huvudtaget. Detta är ju upp till företaget, och då får ju arbetstagarna välja själva om de kan arbeta på ett ställe där de inte får röka.
Jag tror att det som företaget ”xyz”, som frmattss talar om, gör är att anpassa sig till dagens värld: Finland skall ju försöka bli rökfritt till år 2040 och resten av världen går mot samma riktning. Så jag kan bra förstå deras ställningstagande och tror det mer handlar om att bevisa sin ställning inom samhället än att vilja påstå att rökare är dummare än icke-rökare.

Dock så finns det ju en hel del studier som tyder på att rökare faktiskt har ett lägre IQ än icke-rökare, som till exempel denna artikel och också denna artikel. Så finns det ju också ”bevisat” en hel del annat också, så som att man har större risk för att drabbas av depression om man dricker mycket kaffe, men dricker du ”passligt” med kaffe så är du lyckligare.

You know: different study, different fact.

Jag läste Tettes inlägg (också medlem i denna Grupp 1) om diskussionen kring höjd pensionsålder. Jag håller med henne om att det inte är så effektivt för företaget att hålla kvar människor med föråldrad kunskap. Dessutom är det nog många som ser fram emot sin pension, det finns ju mera i livet än jobb. Å andra sidan bör kanske pensionsåldern höjas med tanke på att vi människor bara blir äldre och ofta kan ha möjlighet att jobba längre.

På www.suntliv.nu läser jag en artikel som handlar om hur folk som arbetar på anpassade arbetsplatser (anpassad arbetsmiljö) ofta jobbar längre. Artikeln sammanfattar de mest intressanta resultaten från en studie utförd i Norge. Det visar sig att människor som upplever sina arbetsuppgifter som intressanta, har möjlighet till anpassade arbetstider, har en fungerande personalpolitik på arbetsplatsen samt även ett förebyggande arbetsmiljö- och hälsovårdsarbete vill stanna längre i arbetet. Att utveckla dessa aspekter är alltså något som företag och kommuner borde satsa på ifall arbetarna skall stanna längre. I studien upplevde mer än varannan av de intervjudade (mellan 62-69 år) att de hade hälsoproblem och tyckte att arbetet var psykiskt påfrestande. I samband med detta upplevde många också att det fanns för lite flexibilitet på arbetsplatsen. De flesta av de  intervjuade som ännu ansåg sig vara nöjda med arbetet och upplevde sig klara av det, ansåg att detta berodde på att arbetsgivarna gav dem flexibilitet i arbetet. Många hade fått gå ner i timmar och upplevde att de fick all den fritid de behövde.

Jag kopplar ihop artikeln om arbetsmiljö med Human resource development. I kursboken läser jag om hur några av de viktigaste uppgifterna inom HRD är att gynna karriärutvecklingen hos individerna inom organisationen. Organisationen eller företaget skall uppmuntra de anställda att sätta upp karriärsmål och att skapa en handlingsplan för att målen skall uppnås. Oftast görs också en uppföljning och utvärdering av de anställdas karriärsplaner (Lindmark och Önnevik 2006, 174-175).

HRD borde också koncentreras på avvecklingen av individernas karriärer. Artikeln som jag nämnde bevisar hur äldre människor har ett större behov av fritid och bör därför ges större flexibilitet ju äldre man blir. En vanlig orsak till att äldre människor behöver mer fritid är att de har en anhörig som behöver vård och omsorg. Jag tycker att detta kan jämföras med föräldraledighet och den flexibilitet och möjligheten till vårdledighet som arbetsgivaren enligt lag är skyldig att ge en nybliven förälder. Möjlighet till vårdledighet och flexibla arbetstider borde erbjudas människor på äldre dagar också.

Jag medger dock att jag inte har hunnit sätta mig så noga in i detta ämne. Jag vet inte exakt ifall en äldre arbetstagare har rätt till någon form av vårdledighet, men jag antar att det långt beror på arbetsgivaren.

KÄLLOR:

Mats Utbult (publicerad online på www.suntliv.nu 9.4.2013, läst 3.5.2013): ”På anpassade jobb i bättre arbetsmiljö jobbar de flesta längre”, URL: http://www.suntliv.nu/Amnen/Ledarskap-och-organisation/Artiklar-om-ledarskap-och-organisation/Fler-jobbar-langre—om-de-far-ratt-forutsattningar/

Anders Lindmark och Thomas Önnevik (2006): ”Human resource management – organisationens hjärta”. Publicerad av Studentlitteratur.