Bildningsuniversitetets nedkörning om inte undergång, resultatansvar in absurdum och slimmandet av verksamheten tills inget mera kvarstår än de mest produktiva enheterna – framtidens melodi som redan infunnit sig vid Åbo Akademi? Humaniora tycks vara på defensiven, de små ämnenas existens ifrågasatt – är det ingen som förstår oss och stiger upp till vårt försvar?

Förvisso, humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi liksom hela universitetet genomgår tuffa tider. Men det fixar sig. Dagens kris kommer att lösa sig, nu gäller det att blicka framåt och se var de nya utmaningarna finns. Var står vi humanister och vart kunde historieämnet vara på väg?

En kort tillbakablick: universitetet är Västerlandets nästäldsta institution, men dagens universitet har förutom namnet föga gemensamt med verksamheten i Bologna, Paris, Salerno eller Oxford på 1100- och 1200-talet. Ej heller med de universitet som uppstod efter reformationen – ämbetsmannautbildningsanstalter som de huvudsakligen var. Forskning och vitterhet fanns i akademierna och de lärda sällskapen utanför universiteten. Det humboldtska bildningsuniversitet är i själva verket ett ganska ungt fenomen och att forskningen hittat sin hemvist i universiteten likaså. Och sedan kom globaliseringen, EU och Bolognareformen…

Universiteten överlever ifall de anpassar sig till det omkringliggande samhällets förändringar och kan läsa förändringarna i tid och rum. Åbo Akademi och dess humanistiska fakultet byggdes upp under nationsbyggnadstiden under 1900-talet. Dess huvudsakliga målgrupp var den finlandssvenska befolkningen. Länge var detta paradigm en självklarhet. Men det finländska samhället förändras och så även de svenska rummen i Finland. Landet är inte mera homogent lutherskt och flyttrörelserna under 1960- och 1990-talet har förändrat landet. Nyfinländarna och även nyfinlandssvenskarna har kommit till – men hur närvarande är de i det Finlandssvenska universitetet? Är det ens attraktivt för dem?

Min vision för historieämnet är att vi söker oss mot det 21:a århundradet och tar oss an framtidens svåra frågor – som historiker, förvisso: klimatförändringen, urbaniseringen, befolkningsfrågan. Inte för att vi skulle ha svar på dessa utmaningar men det gäller att delta i lösningen av dessa globala frågor. Förklaringsmönstren och våra berättelser måste dock få ett annat fokus och en annan tidsfixering – vi kan inte mera ge samma berättelser som under 1900-talet. Däremot borde vi bli bättre läsare och uttolkare av det som den tyske historikern Karl Schlögel betecknar som ’Kriechströme’ i sin senaste essäsamling Grenzland Europa. Unterwegs auf einem neuen Kontinent (2013) – de strömmar som förebådar en förändring, som formar nya tider och rum i skuggan av och vid sidan om mediebevakningen av politiker och institutioner.

Dagens kris? Javisst, den fixar vi tillsammans – genom att blicka framåt! Genom att bygga upp ett universitet för det 21:a århundradet.